Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Karl Eriksson
Forts. om kolning, en kolbotten där det väckte, skogsrået, sagesmannen såg tomtar i sin ungdom, tomtarna fick gröt, de som hade tomtarna blev rika.
Tomtar
En bonde hade en tomte, som drog säd till honom från andra. Men tomten blev arg på bonden, för att bonden var lat, och en gång sa' han: Den som strävar och knogar han ska ha fulla logar, men den som är slarvig och lat, han ska ha tomma fat. Sedan flyttade tomten därifrån och till en av grannarna. Men då började bonden arbeta bättre och sköta sitt jordbruk riktigt. Och en tid därefter fick han se sin tomte och blev glad, när han märkte, att tomten var på väg till hans gård med sin börda.
Tomtar
Jag tjänade som ung i Tryggbo i Kvistbro sn., o där var det en bonde som hade tomtar. Om någon person vittja fiskredskapen för honom, så fick han veta det i skogen av tomtarna. Men så blev ha andligt sin- nad, o då sa' han opp tomtarna. Men efter detta blev han sjuk, o var sjuk i sju år, o de trodde att det berodde på tomtarna. Det var tomtar på ett ställe som bar till gården. En gång fick bonden se dem o tyckte att de hade så lite, men de pusta så ändå. / "Ni har väl inge å 'stangke' för," sa' han. Sju reler (sju rer)", sa' de, (så myc- ket hade de med), dra vi ifrå däj så mycke, så blir du lagom kar." Och det lärde gå så också. På julkvällen sattes det ut ett grötfat åt tomtarna, o det fatet lärde bli tomt också. Det var en bonde som byggde opp ett stall över tomtarnas bostad. Han red en gång o vattna hästen o då mötte han en liten tomte. "Du ska flötta ditt stall," sa' denne, " för de staller på vårt bord!" "Så fort ske kan," sa' bonden, för han hade mist flera hästar. Tomten tog fram en flaska o gav bonden en sup, men han slog ut den ner mellan förskin- net. Det kom en droppe ner på / hästen, o där växte aldrig hår mer sedan.
Spöksägen
De sa' att tomtarna höll guds- tjänst i kyrkan på julnatten före den andra gudstjänsten. Det lysa vid midnatt då i alla kyrkor där det fanns tomtar. Och sedan, på den riktiga julottan, kunde folket känna sand på bänkarna. Om det kom en levande män- niska in då på natten, så kunde den inte leva mer än tre dygn efter, sa' de.
Tomtar
Det var ett vattenflo vid Sinnerud här i Nysund, där det stod vatten jämt. Runt om detta kunde de få se tomtarna dansa, sa' de.
Tomtar
En tomte har jag mött en gång. Han var som en liten karl, något över en halv meter lång, gråklädd med röd mössa. Jag mötte honom ner emot Svarttjärn här, vägen mellan Västanbäck och vägkorset vid Skogskärr. Jag såg honom i månsken, så jag såg just inte hur han såg ut i ansiktet, men han gick som en människa. Men man var förbjuden att tala till sådant där, så det ville jag inte. Av gammal sägen skulle tomten höra till en gård, så han var väl från någon av gårdarna omkring här.
Jordgods
Men morfar har sett. Det var så grant med silver kring a ock små gubbar, en halv aln långa. Det var tomtar som hade yx uppe ock skulle lysa med. Men han fick inget av det. Han ramlade , ock då svor han till se, ock då försvann det.
Drängen som frös om fingrarna
Vid östra Sand i Nora socken bodde en som hette Anders Perse. Han var i stallet, och då kom drängen in te´n och var så frusen. Då sa han åt'en att ta säj en redig åkarbrasa. Men han frös lika förbaskat om fingrar. Då kom tomten in: "Du ska få låna min vatte, du ska få låna min vatte" - och räckte fram en vante. "Dra du åt helvete mä din vatte", svor drängen te. Men det skulle han inte ha gjort, för det hanka inte förrn han for opp och ner mellan golv och tak och slog säg i, så han dog på fläcken.
Julafton
"Julost" skulle man göra förut på hösten, då bytte man mjölk i gårdarna o kom ihop till "ystöl". Då var det kaffe o något i mat- väg, morotspuddingar hade de mycket. Till julnek åt fåglarna togs den sista nek som lades opp på sista lasset när säden kördes in, den gömde de sen, "julkärve" de kalla. Hela julafton skulle det stå mat framme på bordet, om det inte stod annat än ost, smör o bröd o dricka så var det bra. / Alla, som kom in, skulle de äta, i annat fall var det inte bra. Bröd skulle vara kvar på julbordet under julnatten, o det fick husdjuren av på jul- morron. En gumma här i när- heten lät också gröt o skinka stå kvar, det skulle vara åt tomten.
Tomtar
Ja, han grannen till honom han hade ock bisar. Men ban ville bli av med det där. Så kom han upp på logen eu natt, ock då satt det tre stycken där ock spelade om deras själar. Ock då sade han åt dem: »Ni får gå ända åt hälsike ock spela,» sade han, »nu är det jag som sköter gården). Ock de bad, han skulle städja dem, de ville inte ha mer än säx styver var, men han ville inte ha dem. Ock sen dess vart han av med dem ock. Usch näj, det där kan fäll aldrig vara av Gudi, det är fäll den lilles anhang. Se när han föll ner till jorden, då föll de med, somliga i sjöar ock somliga i skogar ock somliga i tomter, ock det vart sjörå ock skogsrå, ock tomtegubbar. Så där står det i katekesen.
Fembtijohuffudh
Uti en långvarig rågångstvist emellan Grimstens och Hardemo härader omtalas uti ett Häradstingsprotokoll af den 3 Junii 1651, stenen Femtiohufvud, om hvilken en af de åberopade vitnena Nils Pehrsson i Wärsta, efter uppgift af Sigge Månsson i Sörby i Kumla socken berättar att den fått sitt namn deraf "at där i forna tijdher haf'r hålletz landztingh af 3ne Biskopar och Biskopslänsmän, och så många män, som där hafva Rätten besutet, intill thes taalet är blifvit till 50 man fullth." Stenen står invid vägen till Lerbäcks socken, ej långt från Tomta.
Kilabergsgubben
Der Sörby bys utmark möter Hidingsta egor reser sig en hög bergkulle kallad Kilaberget, och deruti bor en dverg eller underjordisk gemenligen kallad Kilabergsgubben. Stundom visar han sig i en skepnad föga olik en vanlig tomtes, och då den omgifvande, nu mestadels odlade, trakten var skogbeväxt, förvillade han ej sällan vandraren. En skatt finnes nedlagd i berget och om nätterna synes gubben understundom springa omkring med ett klart fladdrande ljus. Emedlertid är det med honom som med så många andra hans gelikar, att han ej gerna visar sig nu för tiden; men om också de, som sett honom, ej mera finnas i lifvet, så betviflas dock ej att han ännu bor i berget. Då för några år sedan Pehr Larssons dotter i Öhn der plockade lingon, fick hon höra sitt namn flera gånger ropas, men då ingen fanns i närheten, kom hon att tänka på Kilabergsgubben och skyndade hem. Hon hade ingen lust att blif va bergtagen, sade hon.
Skörden och tröskningen
Jag hörde inte talas om några slags väsen som var i den växande säden. Att grannen, om han hade ont i sinnet, kunde förstöra det som växte hörde jag de talade om. Han kunde gå omkring och missunna en det som växte och läsa förbannelser över det. Då växte det inte som det skulle. När vi skar det sista, den sista skåren, så lekte vi, att vi skulle "ta har'n." Aldrig såg jag någon hare, men han skulle fösas bort ändå. Det var inte annat än en gammal vana. Vi företog oss inte något särskilt med de sista strå- na. Den som kom i tur skar de sista stråna. Det var ingen betydelse med dem. Den sista kärven hade den betydelsen att om han blev mindre än de andra, så spåddes det att grödan skulle bli säm- re nästa år. Far lade den neken på ett stäl- le / så att inte råttorna skulle komma åt den. Han skulle sättas upp åt fåglarna om julafton. Inget djur dödades eller sattes upp på åkern i samband med skörden. Inget djur grävdes ner i åkern. Ingen särskild bit av åkern skulle sparas till sist. Den sista kärven som bands kallades för löckenek. Den bands som de andra kärvarna. Skördekalas hade de på de större gårdarna, när de hade skördat lin. Alla som varit med i skörde- arbetet skulle vara med på kalaset. Jag var al- drig med på något sådant, så jag kan inte tala om vad de hade till mat och dryck. Inte annat än tomten var i ladan och på logen. Tröskningen skulle vara avslutad till jul, om det var möjligt.