Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror på väg till ett kapell
Min matmor Märta Edlund i Hartung på Alnön berättade år 1906, att hon en kväll strax före kl. 8 e.m på väg till babtistkapellet mötte ett helt sällskap små vittror med schalar, knutna bak på ryggen samt huvuddukar, knutna under hakan. I händerna hade de psalmböcker. Vittrorna gingo tvärs över vägen till metodistkapellet. Där skulle det då ej vara sam- mankomst, men det var ändå väl upplyst. Märta hade flera personer i sällskap. Hon uppmanade dessa att stanna, medan vittrorna gingo förbi, och det gjorde de, men de sågo ingenting.
[Utan titel]
N. Forsnäs d. 27 jan. 1925 Herr Vald. Ljungman, Göteborg. Sänder härmed några uppteckn- ningar till Eder tävlan, men ty- värr kan de i fråga om namn- uppgifterna å dem, som berättat sagorna för mig, ej uppfyllas. Dessa historier antecknade jag näml. för 12 – 14 år tillbaka under min skoltid i Tärna socken, Västerbottens län och de äro berättade av gamla gubbar och gummor däruppe. Som synes handla de flesta om / de s.k. vitrorna, men de äro de sago- gestalter som mest sysselsätter folk- fantasien här i Norrland, och ännu finner man nog här o där gamling- ar, som kunna berätta om hur vitror- na eller deras boskap visat sig för dem. Vore tacksam att återfå boken, då den genomsetts o eventuellt lämp- liga bitar avskrivits. Högaktningsfullt Ester Vallmark (född Vallgren) Nedre Forsnäs, Harads.
Spök och viterhistorier
Spök och viterhistorier Upptecknade i Tärna av Ester Wallgren
Till,
Till, Docent Herr Waldemar Ljungman, Göteborg. Med anl. av Eder inbjudan till mig dagtecknat d. 12/1 -26 att deltaga i Eder tid- skrifts sägenpristävlan, insänder jag härmed en saml. sägner, vilka, tillsammans med de som inskickades föreg. år, äro avsedda för tävl. Med största sannolikhet är ingen enda av dem för- ut upptecknad. Om dessa sägner bliva tryckta, anhåller jag, om kostn. ej blir så stor, att få bekomma ett ex. av trycket. Järvsjö, Latikberg den 20 feb. 1926 Georg Ragnberg Folkskoll. Vilhelmina socken, Lappl. P.S. Mera sägner kunna upptecknas och insändas om ersättn. därför gives. D.S.
Lapparna
I) En barnvaktshustru i Abisko talar om lapparna: ”Det är ett märkvärdigt folk. De är rädda för allting. De ser fara överallt, men det är väl så med såna människor.” II) Folkskoll. E. Dalenius i Abisko hade sett, hur lapparna betedde sig, när en person dött. En ung pojke hade omkommit. Lapparna klagade och jämrade sig hela natten. D. såg, hur en gammal gumma, som ledde ceremonierna tog på pojkens bröst (ō. panna?), sade hans namn och mumlade en bön el. besvärjelse. Vid begravningen ville gumman, att hela likföljet skulle sjunga psalmer ända till kyrkan, men det orkade de inte. III) Rektor Jak. Hedén i Murjek meddelar, att en av hans elever vid småskolexam., en lappflicka, ägt en trolltrumma, som gått i arv i släkten. Traditionen, hur den gömts undan vid lapparnas krist- nande levde kvar. ”En högt uppsatt man” hade lurat fr. flickan lapp- trumman, och hon hade inte kunnat få den tillbaks.
Gubbträskjetaren. Djävulen.
(Folksägen från Vilhelmina Lappmark) I byn Gubbträsk (Lycksele socken) bodde för några mansåldrar sedan en bonde, som var känd under namnet Gubbträskgubben. Han och hans hus voro vida omkring bekanta för sin ogud- aktighet, som var värre än det övriga folkets. Dessa visste berätta, att gårdfarihandlare, som på den tiden brukade färdas i dessa trakter, ibland kunde låna hus hos Gubbträskgubben och sedan såg man aldrig till dem mera. Tjänstefolket försvann även. För grannarna var den gården en fasa, och lagens arm nådde på den tiden ej dit upp. Väl hade länsman varit där, men han hade ej kunnat uträtta något. Där uppe i vildmarken var det brukligt på den tiden att varje bonde hade sin jetare eller vallgosse, vallflicka, som vaktade kreaturen och så är bruket där ännu nästan överallt. När gården i Gubbträsk blev så illa beryktat, blev det svårt för bonden att få jetare. [och](1) En vår syntes det rakt omöjligt för honom att få tag i någon. Gubben blev då mörk i hågen och en dag sade han: "Det tyckes vara slut på jetara här i trakten. Jag finner ingen annan utväg, än att jag låt' / hys' efter en jetardjävul i kyrkan." (Viktiga saker brukade kungöras i kyrkorna). Så lät bonden också göra. Tre söndagar å rad hyste prästen efter en jetar' åt gubbträskgubben. Så kom en dag en pojke, trasig och smutsig och såg ut som en riktig mäktig jetare, och frågade efter platsen. Pojken fick stanna och bonden bad honom känna sig som hemma. Men det blev något märkvärdigt där i huset, sedan pojken kommit dit. Egensinnig och obändig var jetar'n och gick ej att tala reson med. Hade gubben räknat på maten åt sitt tjänstefolk förut, och varit snål om kläder, så hade han nu en i stället, som aldrig begärde något av honom. Kläderna hängde i trasor, men det var omöjligt att få på honom några andra; mössan tog han aldrig av sig. Gröttråget fick stå orört för honom på kvällarna, då han kom hem. Han var mätt. Ingen såg honom äta hemma. Jetarkonten tog han visserligen med sig till skogen, men till slut funno de hans matförråd hopsamlat under en gran. Sedan den upptäckten gjordes, lämnade han konten hemma. Gubbträskgubben, som alltid hade varit "karet", eller stor 'å sig, började bli fundersam. Han kände sig osäker och visste ej vad han skulle företaga sig. / Till slut brydde sig pojken ej om att följa kreaturen om dagarna i skogen. Det gav han vackert goddag åt, i stället stannade han hem- ma och gjorde ofog. Men kreaturen sökte han igen. De kommo hem på kvällarna, voro feta och vackra, så i det avseendet hade (gubben)(2) intet att klaga. En söndag stannade pojken inne i stugan och var värre än någonsin förut. Trasorna hängde och slängde på kroppen och mössan som han alltid fick sitta på \huvudet/(3) var full med hål. Då började gårdsfol- ket se hornen sticka fram genom hans trasiga huvud- bonad. Nu grep förskräckelsen gubben. Han sökte fram psalmboken och började läsa. Då hån- skrattade jetarpojken och sade: "Vad skall det nu bli då själva gubbträskgubben tar åt bön- boken?" Gubben läste och bad. Men ingenting hjälpte. Pojken skrattade och förskräckelsen och ångesten blev stor hos husfolket. De förstodo nu att de fått själva "gamkusen" (=satan) i gården och de hade ingen makt över honom. Så sändes bud efter prästen. Men prästen var ogudaktig och kunde intet göra. Ett par andra präster efterskickades, men utan framgång. Pojken fingo de ej ur huset. Till sist fingo de höra att en gudfruktig präst fanns i en grannsocken. (Enligt sägner Stenseleprästen). / Han efterskickades och han hörsammade även kallelsen och for till Gubbträsk. Då syntes jetar- pojken orolig. Prästen kom med bibel och psalmbok. Käringen i gården låg till sängs av förskräckelse och förmådde ej stå på benen. Prästen uppmanade jetarpojken att visa sig i sin rätta gestalt och lämna gården. Då skulle pojken ha sagt till prästen följande: "Står det till på det viset nu att vi ej kan vara under sam- ma tak och ändå voro vi så goda vänner då du var i Uppsala, då vi söp och spela kort tillsam- mans." "Den tiden är förbi", svarade prästen. "Jag har fått förlåtelse för mina synder." "Du har ej fått förlåtelse för alla", sade pojken, "och därför har du ingen makt över mig." Då kände prästen sin makt vackla och gumman i sängen började skälla, som en hund. Prästen försökte tänka efter vilken synd han hade begått, ty då han for hemifrån visste han, att han for i Guds kraft. Då kom han att föra handen upp till rockslaget, och då kom han ihåg synden han hade gjort. När han kom till gården, hade han i för- stugan böjt sig ned och tagit upp en knappnål och satt i rocken. Det var synden. Han hade tagit något, som ej hörde honom till. Han tog lös knappnålen och sade: "I Jesu Kristi namn förlåtes mig också den synden." Därefter tog prästen / psalmboken och slog gumman över munnen. Blodet strömmade då genom mun och näsa. Gumman slutade skälla, blev människa igen och kom sig åter på benen. Pojken var nu nöjd att gå, men ville gå genom dörren. Detta tillstadde dock en prästen. Pojken skulle först visa vem han var. Så tog prästen knappnålen och borrade hål i blybandet i fönstret (fönsterbågar voro förr i tiden på en del ställen av bly) och befallde pojken att i Guds namn visa sin rätta skepnad och sedan fara till sitt rike igen genom hålet i blybandet. Nu bröts pojkens makt. Han visade sig i sin rätta gestalt, sedan for han under stor jämmer ut genom hålet i fönstret. Sedan talade prästen allvarliga ord till gubben och hans husfolk. Dessa lovade bot och bättring under ånger och tårar. Men den som tror att gubben blev bättre efter den betan, han bedrar sig. Ty när faran var över och gubben åter blivit herre i sitt hus, föll han och hans folk tillbaka till sina gamla synder och blivo så \åter/ en skräck för omgivningen. Sedan fick \gubbträskgubben/(4) ostraffat leva. Men då han låg på sitt yttersta, kom den tillbaka, som farit sin väg en gång förut genom knappnålshålet i / i blybandet och satte sig på sängkanten bredvid den döende. Ingen tordes gå i närheten av sängen. Dödsångesten var stor hos gubben och han bad och besvor "gamkusen" att gå sin väg. Men denne väntade troget tills allt var slut. Då tog han själen och for åter sin väg. Sägnen om gubbträskjetar'n lever ännu kvar på folkets läppar. De gamla intyga med tro och övertygelse att historien äger sin riktighet. Vad som är sant, och vad som är lögn är ej så lätt att avgöra. Men sant är, att mörker, ondska och vidskepelse har funnits och finns ännu både i vildmarken och på andra ställen. E. M-z
En lapphistoria
En lapphistoria Följande lilla historia har jag hört berättas av en gammal lappgubbe vi namn Heikin Pieti, som är ett riktigt snille i berättarväg. Han hade som mycket ung varit dräng hos en girig lapp- gubbe vid namn Stor-Tomma. Där fick han arbeta både dag och natt med att vakta Tommas renhjord. I lön fick han blott 2 renar om året. – När han tjänat i 5 år hos Tomma beslöt han säga upp sin plats och flytta bort från honom för att börja sitt eget liv. Men nu hade Tomma emellertid en vacker flicka lika gammal som Heikin Pieti. Denna flicka ville Pieti taga med sig, för att sedermera gifta sig med henne. Dagen före avflytt- ningen gick Pieti fram till "hans majestät" Tomma för att omtala sitt beslut. Denne blev alldeles rosen- rasande över hans beslut att gifta sig med hans dotter, och hotade att taga tillbaks de renar han givit honom, men när detta hot icke hjälpte beslöt han för sig själv att avdagataga Pieti. Detta beslut måste genast sättas i verkställighet, annars kunde det hän- da att hans dotter och Pieti begåve sig iväg under nå- got obevakat ögonblick. Han gick därför genast efter grälet med Pieti, till ett häbbre (varubod på stolpar) och framsökte därifrån en stor mjölsäck med vilken i handen han gick till Pietis kåta, där Pieti redan låg och sov omedveten om Tommas onda avsikter. Han smög försiktigt fram till Pieti och stoppade honom, ty han var mycket liten till växten, i säcken, utan att Pie- ti visste något om det hela. Sedan slängde Tomma säcken på ryggen och gav sig i väg ned emot stran- den till en närbelägen sjö, där Tomma ämnade slänga ut säcken. Under vägen dit kom han att gå förbi sin egen kåta. Därinne höll hans gumma på att koka kaf- fe, men detta kunde icke Tomma tåla, emedan det var så sent, varför han gick in i kåtan, lämnade säcken (vänd) / med Pieti utanför, och började gräla på gumman. Nu hade emellertid hans dotter Inga (hon vil- ken Pieti blivit förälskad i) hela tiden från ett bakhåll iakttagit sin faders förehavanden utan att kunna gå till Pietis hjälp, men nu när fadern gått in i kåtan passade hon på att springa fram till säcken och väcka Pieti. Han tycktes till en början icke upp- fatta det hela, men när Inga omtalat det farliga i situationen återfick han besinningen varefter de tillsammans sprungo till häbbret, varifrån de togo en död renkalv, som Pieti för några dagar sedan hittat, men som ännu icke hunnit flås, och med sprun- go de till säcken där Pieti legat och stoppade kal- ven i den, varefter de ställde säcken på samma sätt Tomma lämnat den. Därpå skyndade de sig bak- om några träd varifrån de kunde iakttaga Tommas förfaringssätt. – När nu Tomma grälat tillräck- ligt med sin gumma, och tagit några koppar av det fär- digtkokta kaffet, steg han ut ur kåtan för att fullborda sitt arbete med dränkandet av Pieti. Utkommen slängde slängde slängde han säcken med kalven (i stället för Piti) på ryggen och skyndade med raska steg mot sjön, där han slungade säcken med väldig kraft i "plurret". Glad över välförrättat värv vände han tillbaka till kåtan där han genast lade sig att sova. Under tiden packade Pieti sina små tillhörigheter, tog sedan en ren- oxe från skogen, lastade sakerna på den, sade adjö åt Inga och varnade henne att säga åt gubben något om det hela, varefter han begav sig i väg mot nya öden lämnandes si- na renar och Inga kvar. Efter 10 år ville emellertid ödet att Pieti och Tomma träffades. Detta skedde i en skog ej långt från Tommas läger. Tom- ma var nu mycket gammal och orkade knappt se efter sina renar, medan Pieti var vid sin bästa ålder. När de träffades ledde Pieti en stor ren- hjord, som han under de 10 åren lyckats tillskansa sig. Vid ###nen av Pieti och hans stora renhjord, höll Tomma på ### svimma, men när Pieti gick fram och tog honom vänligt i handen kom han åter till besinningen och frågade Pieti hur han kunnat få sig opp ur vattnet och sedan skaffa sig den- na stora renhjord. Pieti svarade: "När jag av Er blev kastad i sjön här bredvid, blev jag vänligt mottagen av sjöjungfrun i hennes slott därnere i sjöbotten. Jag levde där gräsliga dagar, men man tröttnar snart på det goda, varför jag efter två års vistelse hos henne steg upp på land för att börja igen mitt gamla lappliv. För att ha någonting att leva av gav hon mig dessa 500 renar." När Tomma, som var mycket vidskeplig och trodde på sjöjungfrur och sådant, hörde detta, bad han Pieti kasta honom också (vänd) dit till sjöjungfrun, så att han finge tillbringa sina sista dagar i hennes sköte. Pieti mottog genast an- budet och kastade Tomma i sjön, varefter han glad lunkade till Tommas läger, där han fann Inga ogift väntande på honom. – Efter några dagar foro de till kyrkbyn för att låta kungöra lysningen. Sedan lev- de de lyckliga tillsammans med sina stora renhjordar. Hur sann denna Heikin Pietis berättelse är vete fåglarna, men enligt en gammal lag får man tro allt vad lapparna säga. Anshelm Eriksson Merasjärvi Wittangi
Barndop
Lapparna har förr alltid givit barnen nöddop, enär det ju dröjde långa tider, innan de träffade samman med prästen. I Abisko bor två lappfamilijer i ytterst primitiva kåkar. En av Lapparna är gammal; hans hustru är av en norsk lappsläkt. Hon kallas Porno-Maja och är omkr. 42 år. Maja uppges ha varit Lapplands största skönhet i sin ungdom. Hon har ett par gånger varit avbil- dad i ”Husmodern”. Maja talar mycket bra svenska och verkar mycket intelligent. När hon för ett par år sen fick en flicka, skickade hon bud på sages- mannen med begäran, att han skulle kom- ma och ge flickan nöddop, fastän flickan var / frisk. Sagesmannen nekade men erbjöd sig att ringa till prästen i Kiruna, att ta emot honom vid ankomsten etc. Det skulle inte kosta Maja ett öre. Hon ville inte ha upp prästen, och när sagesmannen inte ville ge barnet nöd- dop, trots ytterligare påstötningar, var det slut- ligen en lärarinna, som åtog sig uppdraget. När Maja i jan. 1925 fick en flicka till, upprepades samma historia. Denna gång förrättades nöd- dopet av en snickare. [Uppt. besökte Porno-Maja i sages- mannens sällskap den 1 mars. Flera av barnen verkade inte alls lappar ō. har också enl. uppgift från flera personer i Abisko svenska fäder. I ena fallet troddes en turist vara barnafader. Maja har ytterst dåligt anseende i A.] Uppg. inom klammer får ej offentliggöras.
Julen
I K. har julgranen ännu in- te kommit allmänt i bruk.
Att giva äpärät ro
Jag har aldrig själv hört äpärät, men jag vet lappar som hört sådana. Då har de givit dem namn, och då blir de tysta.
Hundturken överlistades
Hundturken hade en enda fot med vilken han hoppade fram. Foten var stor och bred. När han lade sig bredde han foten över sig som ett skydd för kroppen. Han hade också bara en arm, men förskräckligt stark lär han ha varit ändå. Han hade en förfärligt tung järnstång, som bara han orkade lyfta, som vapen. Människorna försökte döda honom men det lyckades ej. Men en gång fick de se honom ligga vid en dalkjusa. Han låg vid ett brant flygg och sov. Och lapparna smög sig dit och hade spakar och började välta järnstången utför flygget. Det lyckades för dem, järnstången föll nerför flygget. När den tog i marken nedanför vaknade hundturken, men nu hade han krafterna borta när han var skild från sin stång, och lapparna kunde döda honom.
Äppar dräpte modern
Hustrun till Sjul Andersson, en fjällapp från Tjidtjak, hon tala om för mig en historia om äppar. Där uppe i fjället var det två kåtalag, kåtorna låg bredvid varandra, och dom som bodde i dom var släkt. En lördagskväll då höll hustrun i den ena kåtan på att bada barnet, och då öppnades dörren och en liten pojke kom in. Han kunde väl vara en sju år ungefär. Och hon såg strax att det int var något riktigt barn, för han hade renmossa i håret. Och när han kom in hälsa han och sade: "God afton, min faster." Men hon hade aldrig sett han förr, så hon sa: "Jag är int din faster, det kanske är hon som bor i andra kåtan." Men hon där var gift och hade ett barn med sin man. Men hon förstod att hon nog hade haft ett barn förr och att hon hade mördat det. "Ja, då går jag dit", sa äppar, för hon förstod att det var en sådan. "Men skona dom som är där, gör dom ingenting", sa kvinnan till han när han gick. "Nej, dom skonade int mitt liv", sa äppar, "då skall int heller jag skona deras liv." Och så gick han. Och efter en stund hörde hon ett tjut åt den andra kåtan till. Då hade äppar gått dit och dräpt både kvinnan och barnet där.
Den trollkunnige Stor-Nila
Hä var en lapp som hette Stor-Nila — jag tror han hörde till Umbyns lappby — och prosten i Sorsele då han hette Nils Jan Sundelin, och Stor-Nila kom till honom och trussera (pockade) han skulle ha brännvin. "Nej", sa prosten, "jag har inget brännvin åt dej." Jo, han skulle ha brännvine! "Nej", sa prosten, "jag ger dej inget brännvin." Då sa Stor-Nila: "Ja gjort ska det vara för dej att utdela Herrans nattvard!" Och så kom det en stor högtid, och det var nattvardsgång, och prosten skulle utdela nattvarden. Och brödet gick, men då han tog bägarn så börja handen på att skaka, så han fick den inte åt mun på folk. Han blev aldrig bra nån gång. Men han var ju gammal också förstås. Stor-Nila var till apotekar Sahlmans i Lycksele, och frun hade retat honom, så han sa: "Nog ska du få lusa!" Och så var det en stor bjudning sen där hon var, och då kom en fru och stötte till henne och sa: "Se, där är löss!" Då var det på armarna, det krall löss på henne. Och nog tror jag det är sant. Mamma har talat om det, och hon påstod det var alldeles sanning — Och hon ömsa kläder, men det var samma öde. Då mamma var gift och bodde här, då kom samma lapp och ville låna hus en gång. Han hade börjat och fråga hos Forsvalls och så hos Nils Johan Strömgrens och hos farmor, men ingen ville hysa honom. Då kom han till mamma och sa: "Kan Anna Fjellner hysa mej?" — "Jo vore väl bedrövligt annars", sa hon, "nog ska du få lån hus." Då sa han: "Ja nog ska dina kräk bli bevarade, men vi få väl se hur det går för aren (de andra)!" Och björn han döda två kor för Forsvalls och klöste två, och för Strömgrens döda han en tjur och en kossa — men det var några år efter — och farmor hon miste en stor vacker kviga. Men inte ett får miste mamma.