Transkriberad uppteckning

(Folksägen från Vilhelmina Lappmark) I byn Gubbträsk (Lycksele socken) bodde för några mansåldrar sedan en bonde, som var känd under namnet Gubbträskgubben. Han och hans hus voro vida omkring bekanta för sin ogud- aktighet, som var värre än det övriga folkets. Dessa visste berätta, att gårdfarihandlare, som på den tiden brukade färdas i dessa trakter, ibland kunde låna hus hos Gubbträskgubben och sedan såg man aldrig till dem mera. Tjänstefolket försvann även. För grannarna var den gården en fasa, och lagens arm nådde på den tiden ej dit upp. Väl hade länsman varit där, men han hade ej kunnat uträtta något. Där uppe i vildmarken var det brukligt på den tiden att varje bonde hade sin jetare eller vallgosse, vallflicka, som vaktade kreaturen och så är bruket där ännu nästan överallt. När gården i Gubbträsk blev så illa beryktat, blev det svårt för bonden att få jetare. [och](1) En vår syntes det rakt omöjligt för honom att få tag i någon. Gubben blev då mörk i hågen och en dag sade han: "Det tyckes vara slut på jetara här i trakten. Jag finner ingen annan utväg, än att jag låt' / hys' efter en jetardjävul i kyrkan." (Viktiga saker brukade kungöras i kyrkorna). Så lät bonden också göra. Tre söndagar å rad hyste prästen efter en jetar' åt gubbträskgubben. Så kom en dag en pojke, trasig och smutsig och såg ut som en riktig mäktig jetare, och frågade efter platsen. Pojken fick stanna och bonden bad honom känna sig som hemma. Men det blev något märkvärdigt där i huset, sedan pojken kommit dit. Egensinnig och obändig var jetar'n och gick ej att tala reson med. Hade gubben räknat på maten åt sitt tjänstefolk förut, och varit snål om kläder, så hade han nu en i stället, som aldrig begärde något av honom. Kläderna hängde i trasor, men det var omöjligt att få på honom några andra; mössan tog han aldrig av sig. Gröttråget fick stå orört för honom på kvällarna, då han kom hem. Han var mätt. Ingen såg honom äta hemma. Jetarkonten tog han visserligen med sig till skogen, men till slut funno de hans matförråd hopsamlat under en gran. Sedan den upptäckten gjordes, lämnade han konten hemma. Gubbträskgubben, som alltid hade varit "karet", eller stor 'å sig, började bli fundersam. Han kände sig osäker och visste ej vad han skulle företaga sig. / Till slut brydde sig pojken ej om att följa kreaturen om dagarna i skogen. Det gav han vackert goddag åt, i stället stannade han hem- ma och gjorde ofog. Men kreaturen sökte han igen. De kommo hem på kvällarna, voro feta och vackra, så i det avseendet hade (gubben)(2) intet att klaga. En söndag stannade pojken inne i stugan och var värre än någonsin förut. Trasorna hängde och slängde på kroppen och mössan som han alltid fick sitta på \huvudet/(3) var full med hål. Då började gårdsfol- ket se hornen sticka fram genom hans trasiga huvud- bonad. Nu grep förskräckelsen gubben. Han sökte fram psalmboken och började läsa. Då hån- skrattade jetarpojken och sade: "Vad skall det nu bli då själva gubbträskgubben tar åt bön- boken?" Gubben läste och bad. Men ingenting hjälpte. Pojken skrattade och förskräckelsen och ångesten blev stor hos husfolket. De förstodo nu att de fått själva "gamkusen" (=satan) i gården och de hade ingen makt över honom. Så sändes bud efter prästen. Men prästen var ogudaktig och kunde intet göra. Ett par andra präster efterskickades, men utan framgång. Pojken fingo de ej ur huset. Till sist fingo de höra att en gudfruktig präst fanns i en grannsocken. (Enligt sägner Stenseleprästen). / Han efterskickades och han hörsammade även kallelsen och for till Gubbträsk. Då syntes jetar- pojken orolig. Prästen kom med bibel och psalmbok. Käringen i gården låg till sängs av förskräckelse och förmådde ej stå på benen. Prästen uppmanade jetarpojken att visa sig i sin rätta gestalt och lämna gården. Då skulle pojken ha sagt till prästen följande: "Står det till på det viset nu att vi ej kan vara under sam- ma tak och ändå voro vi så goda vänner då du var i Uppsala, då vi söp och spela kort tillsam- mans." "Den tiden är förbi", svarade prästen. "Jag har fått förlåtelse för mina synder." "Du har ej fått förlåtelse för alla", sade pojken, "och därför har du ingen makt över mig." Då kände prästen sin makt vackla och gumman i sängen började skälla, som en hund. Prästen försökte tänka efter vilken synd han hade begått, ty då han for hemifrån visste han, att han for i Guds kraft. Då kom han att föra handen upp till rockslaget, och då kom han ihåg synden han hade gjort. När han kom till gården, hade han i för- stugan böjt sig ned och tagit upp en knappnål och satt i rocken. Det var synden. Han hade tagit något, som ej hörde honom till. Han tog lös knappnålen och sade: "I Jesu Kristi namn förlåtes mig också den synden." Därefter tog prästen / psalmboken och slog gumman över munnen. Blodet strömmade då genom mun och näsa. Gumman slutade skälla, blev människa igen och kom sig åter på benen. Pojken var nu nöjd att gå, men ville gå genom dörren. Detta tillstadde dock en prästen. Pojken skulle först visa vem han var. Så tog prästen knappnålen och borrade hål i blybandet i fönstret (fönsterbågar voro förr i tiden på en del ställen av bly) och befallde pojken att i Guds namn visa sin rätta skepnad och sedan fara till sitt rike igen genom hålet i blybandet. Nu bröts pojkens makt. Han visade sig i sin rätta gestalt, sedan for han under stor jämmer ut genom hålet i fönstret. Sedan talade prästen allvarliga ord till gubben och hans husfolk. Dessa lovade bot och bättring under ånger och tårar. Men den som tror att gubben blev bättre efter den betan, han bedrar sig. Ty när faran var över och gubben åter blivit herre i sitt hus, föll han och hans folk tillbaka till sina gamla synder och blivo så \åter/ en skräck för omgivningen. Sedan fick \gubbträskgubben/(4) ostraffat leva. Men då han låg på sitt yttersta, kom den tillbaka, som farit sin väg en gång förut genom knappnålshålet i / i blybandet och satte sig på sängkanten bredvid den döende. Ingen tordes gå i närheten av sängen. Dödsångesten var stor hos gubben och han bad och besvor "gamkusen" att gå sin väg. Men denne väntade troget tills allt var slut. Då tog han själen och for åter sin väg. Sägnen om gubbträskjetar'n lever ännu kvar på folkets läppar. De gamla intyga med tro och övertygelse att historien äger sin riktighet. Vad som är sant, och vad som är lögn är ej så lätt att avgöra. Men sant är, att mörker, ondska och vidskepelse har funnits och finns ännu både i vildmarken och på andra ställen. E. M-z