Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Två tomtar slåss.
På varje gård fanns det en tomte, och han skulle rikligen förplägas till högtiderna. Om kvällarna gick tomten omkring med eld och lykta och såg efter, att allt var på sin plats, och ställde till rätta sådant, som husfolket glömt att ordna. De olika gårdarnas tomtar lågo ofta i fejd med varandra. Så berättas det exempelvis om striden mellan Tyris tomten och tomten på Esbå gård, Tyris tomten avgick i allmänhet med segern. Däri talar kanske avunden mellan socknarna, i esbåhistorierna lät man väl städse tomten på Tyris dra det kortaste strået.
Goenisse
Två drängar stodo och slagtröskade råg på en gård. De tröskade i lång tid men det tyck- tes inte minska något i loggolvet på rågen. De tyckte de, att det var högst besynnerligt. Men så en kväll sågo de bonden komma med ett fat gröt i handen och ställa det på logen. Då förstodo de vem som skulle ha det. Drängarna smögo sig dit strax efter för att se. Men där kom ingen goe- nisse och då kommo de överens om att äta upp gröten. Det gjorde de och sedan förorenade de fatet på ett snuskigt sätt. Strax efter kom tomten och då såg han, att gröten var borta och fatet osnyggat: "Piss och skit för attan (arton) travar råg!" utropade han, "men det ska lönas igen." och det dröjde ej två dagar förrän att var tröskat slut.
Tomtar
Till "Ljungs" i greggered fanns förr en tomte. Om julaftonskvällen sattes ut gröt till honom i ett fat och lades en smörklimp i mitten. En gång då han fått sitt grötfat, såg han ej till nå- gon smörklimp och i tro, att den undanhållits honom bleb han ond, och för att hämnas dödade han så den bästa kon i ladugården. Men då han ätit mesta gröten, fann han smöret i bottnen av fatet. Nu kom ånger över honom. För att göra allt gott igen gick han så över ån till en gård i Hassungared där det fanns en likadan ko, som den han dödat och tog denna med till Greggered. Varje gång korna sedan släpptes på bete sprang alltid denna ko ner till ån och ville över. Hon "trådde" till Hassungared igen.
Tomtar.
Tomtabesa; det var ett gammalt folk på nr. 6 Sundvära, som hade. Jag tjänte dräng där i fem år. Vi fick se honom. En gammal där på stället visade mej honom en morgon - förut hade jag inte trott att det var sanning. Det var en mjölk- hare (ric!) med vamm så stor, större och grovare än en van- lig hare. Jag har inte sett några tomtabesa; men de gamle sa, att de var som vanliga små gubbar med långt skägg och röda mössor. De gjorde varjehanda, stal från en och drog till en annan. En del blev illa ågådda med sådant. - De kunde hjälpa en ko att kalva, så folket behövde inte vara med i lagårn. Folk satte ut mat till tomten varje kväll i ett uthus, där han hade sin gång; det blev inte försummat. De var rädda för att förar- ga dem, då blev man ssjuk.
Trettondagen och Knut.
Många Varbergspojkar kom denne vägen med sin ledstjärna om Trettonde. Jag såg dem till Lundbergs, mitt gamla hem. Det var bara tre stycken med vita byxor. De sjöng. Jag var bara 8 eller 10 år då, så jag minns inte orden. Det förefallde senare också att de gick, men jag har inte sett sådana mer än den gången. De skulle föreställa de tre vise männen. Inga här från trakten på det viset; det var bara stabopojkar. Med Knut har de gått och sjungit en Knutavisa. De hade klätt ut en karl till Knut med brännvinsflaska hängande på bröstet. De andra var utklädda litet till tomtar. De skulle ha en sup på vart ställe och den slog de på flaskan. De söp ur brännvinet vid ett sam- kväm Knutadagens kväll.
På ett ställe i Stråvalla i Halland var det en gån...
På ett ställe i Stråvalla i Halland var det en gång en dräng som råkade illa ut för tomten på gården. På julafton då de skulle äta var det alltid brukligt att svinrumpan kom med in på köttfatet. Men svinrumpan var det alldrig någon som brukade äta ty den skulle tomten hafva. Drängen tog emellertid och åt upp svinrumpan emot hvad sed var. När drängen senare på kvällen kom ut från stallet då han gifvit hästarna nattfodret mötte han på gården en liten man med röd mössa. Denne sade till drängen: "Nu skall du få för att du ätit upp den feta biten." Och drängen fick en örfil för hvartdera örat så att han dråsade ikull. Han vågade ej resa sig upp igen utan kröp fram till huset.
Julafton.
De skulle sätta mat till tomta´ i fukset, där korna stå. Maten skulle inte röjas av bordet jula-natt, för de döde skulle komma. Vet inget om spår i askan efter julbrasan. Julhalm hade vi till för 40 år sedan. Den skulle budas strax innan vi åt på afton, tel. 9 ungefär. Det gick åt tre eller fyra stuper; breddes över hela golvet. De brukade "dra kävle" och "ro till Tuschlann." Och smi söm: Lägga en stång över två sto- lar, se´ n satte sej en på var stol och la upp benen i kors på stången och så skulle de slå med var sinkäpp på stången; den ena handen fick de hålla upp. De räknade, vem som kunde slå de flesta slagen rätt. "Bjuda i kattos vaxsöl", "lura mus" och "mussla sko" gjorde de också under julen.
Julafton
Förr satte de mat och ett ljus till tomten på förstu- golvet. Och julnatten kom det en hop med folk och satt till bords, det var de döda från det stället. Var nyårsafta gjorde de märken i askan - de såg spår av det som skulle dö, om de skulle mista ett kreatur eller en människa skulle dö. Julhalmen. Far brukade ta in tre kärvar och sätta mitt på golvet innan vi spisade på kvällen. Vi var åtta syskon, och vi gjorde ringlekar kring kärvarna, innan far löste upp dem och bredde ut halmen; det fick vi hålla på med i ett par timmaar. I julhalmen gjorde vi konster. Dra kattestrupe med rep över nacken. Dra kävle. De band för ögonen och toge blindbock. Och de gjorde treföttingar av halm och tog med fötterna.
Gustaf Nilsson
Brygd. Kvarnar. Sågverk. Brunnar. Brunnar. Laggkärl. Smörkärna. Kärna smör. Räfsor. Möbler. Belysning. Stöpa ljus. Linberedning. Möbler. Eldstäder. Kokkärl. Förtennare. Linberedning. Får. Tjudrade kreatur. Jakt. Förvaring av frukt och bröd. Jakt. Tröskning.
Tomtar
Tomtabese - det var en del som hade skuld för att ha en sådan. Han hade rött hår och röd luva och var ovanligt liten. Han skulle ha litet städja. Bonden räknade upp någ- ra kopparslantar åt honom och begärde femti riksdaler för var styver, och det skulle tomtabesen dra till honom. Och så skulle han (tomtabesen) ha lite söt mjölk var mor- gon och lite smör och bröd till. En förrymd fästningsfånge som hette Skog hade gått och lagt sig på höskullen i en bondgård, och han hade en röd mössa på sej. Så kom bonden och fick se honom. Skog sa: "För varje slant du mej giva vill så lägger jag femti kroner därtill." Ja, bonden tog upp några styvrar och gav honom, för han trodde att Skog var en tomte. Sedan begärde Skog mat på / en tallrik, och bonden kom ut till honom med den. Men när Skog hade ätit sa han: "Det må fan tjäna bönder i alla fall." och så gick han därifrån.
Umgängesformer.
De gick tillsammans och klyfta och bråka lin. Det kallades att göra byte. Jag var med om det i min ungdom. Men nu sås här inget lin. Klippegille hade de och, kom tillsammans några stycken och klippte fåren. Det var höst och vår. Sådana som inte hade något vidare att göra hemme spann - tröskade åt andra. Hurupass de skulle ha på tunnan, minns jag inte. Nej, de gick inte härifrån till andra trakter och tröskade. Karlar band strumpor förr. En morbror till mej band många par strumpor och vantar av ofärgat, vit ull eller färgad i svart eller brunt eller rött till mina släktingar. Känner inte till benämningen löftesten. Men det låg en rätt stor, rund sten på vår tomt, där vi bodde här i Duveslätt före laga skiftet; då vi flyttade hit. Den hade min far kört hem en gång / på tånggödsellasset. Exerepåga (beväringarna) var alltid inkvarte- rade till vårat, när de skulle till Halmstad (Skedala hed), och de brukade hållas med den stenen och försöka lyfta den.
Tomten
Till "Siers i Bjär" tjänade Annas mor, när hon var tio år. Siers var ett mycket välbärgat bond- ställe De hade där så mycket pengar på sänga- loftet, som de fått för mjölk, de sålt till fattigt folk, så det var underligt, att bräderna höll. En otta skulle där låssas ett lass torv, som skulle köras till stan och säljas. Tösen var med och skulle hjälpa till. Då fick hon se en liten "hele" komma springande förbi "ång-pangen" där torvet låg bort mot stugdörren, men sedan såg hon inte vart han tog vägen. Han var så liten, så han räckte knappt till "vagnstrommet" (vagnshäckens kant), och han hade röd hätta. Tösen tyckte det var underligt, så hon gick in till fruntimmerna, moran och hennes syster, vilka inte hade gått upp / så tidigt. Hon stannade innanför dörren, och så sa´ hon: "Här sprang en liden hele, men ja så inte var han ble å." Då sprang moran upp och gav henne en örfil så hon "datt i en hög", och bad henne tiga, för om hon "geck å hitte på nånting", sa be- hövde de henne inte där, utan hon kunde gå hem till Inlag med samma. Tösen blev ju alldeles förskräckt. Hon förstod inte att hon sett tomten, och att hon inte skulle tala om vad hon sett.
Birger Carlsson
B353A: Torpet Kleveberg och friköpet. Vaktepåk och pojkarbete. Julstormen. Diverse. Slåtter. Ta upp säd. Tröska och kasta säd. Präjeln. Liar med tillbehör. B353B: Göra upp halm. Taktäckning. Fruktodlingen. Äppelsorter. Sälja frukt i Falkenberg. Bina och frukten. Besprutning. Slunga honung. Bisvärmar. Bipust.