Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar
Gasten var inte annat än en död unge, som de hade tagit liv av och gömt. Gasten skrek som en unge. Det var en som mötte gasten och fråga: "Vad vill du, mitt lille barn?" Då tala han om, att mor hans hade tagit liv av honom och stuckit honom under en tuva. Så bad han, att karlen skulle vara så snäll och frakta honom till kyrkogården. "Det skall jag göra i Jesu namn", svarade han, och sen blev gasten borta.
I Hasslet i Lingome Varö fins en hage där folk oft...
I Hasslet i Lingome Varö fins en hage där folk ofta ha´ sett det bränna. Nere i hagen ligger en fyrkantig offer- sten. En snickare gick en gång mellan Åsa och Lingome i Värö han bar sin verktygskorg på ryggen. När han kom till ett ställe Gärdet mötte han en gast som skrek fasligt. Då sade snickaren: "Skrik lagom och för för ej Guds namn här på jorden"! Och med detsamma som snickaren sagt detta, fick han en örfil så att han föll till jorden. Snickaren blef då arg och tog sin stråke och gaf gasten ett slag därmed men det blef honom ett dyrt slag. Han måste krypande söka sig väg till närmaste ställe. Om någon råkar ut för en gast eller annat sådant väsen, kan detta ej slå honom då han kryper på "Kristi Jord."
Spökeri.
Det flöt iland en sjöman vid kusten, och så gick en dit och tog hans strumpor och strumpeband och rock ifrån honom. Men på natten kom gasten och ban- kade och ropade: "Mina strumpor, mina strump- filer och min röda rock!" Och innan han gick, hade han slagit ner köksdörren.
Gastar.
I Torstorp i Veddige är det en gast, som ropar ibland, särskilt mot oväder. Det var ett par pigor, som killade ihjäl en vallpojke där en gång för länge sedan, och det skall vara han som sedan blivit gast. Det var en gubbe i Veddige, som de kallade för Utmösen. Han var aldrig rädd för någonting, sade han ofta själv, men en kväll var han ute och gick förbi Torstorp, och då gol gasten. "Men då gol jag igen," sade gubben, "men det skulle jag aldrig ha gjort, för då fick jag en örfil, så jag stupade omkull. "Du slår i huvet, din dj-l." sade jag då. Men det skulle jag aldrig ha sagt, för då fick jag en örfil till, så jag trodde hövet flög till Packadom, (ligger i Värö) men sen taj (teg) Udmösen" (gubben dog i början av 1900 talet) tror jag. R. J-n.
En gumma som bar gasten.
Det var i början av 1800-talet. En gumma som hette Ollina, från Nordgården skulle gå till Göteborg, då mås- te hon gå den två mil långa vägen till fots. Det var på hösten och för att kunna hinna hem igen samma dag måste hon ge sig iväg så tidigt på morgonen så hon var nära staden i daggryningen. Men när hon hade kommit ett stycke på vägen, så fick hon gasten på ryggen. Det blev mycket tungt, men hon kno- gade in till staden och sålde sin tråd, som hon själv hade spunnit och gjorde sina små inköp. Så var det att ge sig av hemåt igen. Hon blev mycket trött för gasten satt alltjämt kvar. Någonstans i Askims socken, nära landsvägen, bodde en gumma som hon var väl bekant med. När hon kom dit beslöt hon att gå in till henne och vila en stund. När hon var inkommen fick den andra gumman se gasten var / han satt på skuldrorna så hon sa, "Ollina du kan la gå mä ud ett grann." Bägge två gick ut och hon tog av gasten. Så gick de in igen och prata- de en stund men ingenting nämdes om gasten den gången. Men hon hade ännu en mil att gå innan hon kom hem och hon gav sig av, den andra följde henne ett stycke på vägen. Det gick så lätt och bra, men så snart hon blev en- sam, kom gasten igen. När hon var kommen så nära hemmet, att hon hade bara omkring en kilo- meter att gå. Då var hon icke längre på landsvägen utan gick genom ett gärde. Då råkade hon av en händelse trampa in på en plöjd åker. Puuf sa gasten och blåste henne i nacken sedan for han sin väg. Hon kände sig så lätt som aldrig förr men dagen efter måste hon ligga till sängs. Efter den dagen ansågs det inte som något vidare farligt att få gasten på ryggen för om man bara trampar på en plöjd åker går han sin väg.
Gastar.
Förr om det var nå´n människa som tog livet av sig blev det en gast. Nu tror vi åska har slagit ihjäl allt sådant. Om de fann någon människa vid sjön som hade pengar på sig och de tog dem och inte tala´ om det och laga´ så den döde kom till kyrkogår´n blev han en gast. Gastarna visa´ sig särskilt mot oväder. Det var framme i Hagen en som låg död i huset och vi gick utanför och vänta på en karl från Göteborg och han kom inte förrän tolv och då gick vi hem. Och jag skulle bära en korg på ryggen, men jag orka´ knappt gå själv. Men vete- ligen tror jag att jag bar på henne. Vi hade varit i lag med tösa och hon var argsinter och jag kanske sa´ nått om´na. Så talte jag om´et och kräktes i tre dar. Min mor talte om, att många gånger på säterit när / de skulle gå ut om kvällen och sätta sig och pessa och då fick de höra gasten ropa så snart de hade satt sig och då sprang de in genast. Det var en karl, som låg borti en skogsbacke och sov en natt och där väsnades så förskräckligt så han vakna. Det var ett par gastar som slogs. Då fråga han dem vad de vill och då svarte den ene: "Han var skyldig mej sex styver i livstiden." "Om jag ger dej sex styver", sa´ karlen, "får jag då vara ifred ?" "Ja", svarte gasten, och så gav han honom sex styver och så blev det tyst.
Gastar
Deet var en karl från Högen i Förlanda. Han var på en auktion i Fotskäl. Då kom några ynglingar och ville slå honom, och han skulle springa sej till räddning. Då föll han i ån och drunknade. Sen sa´ de alltid att han gav nödrop om kväl- larna mot oväder.De hörde gasten, sa´ de.
Gastar.
Det var en karl, som gick förbi Helsjön. Han gick lös- ke, men rätt vad det var kom något och hängde sej på ryggen på honom. Han sa, att han bar som en tunna råg. Det var en gast. Där hade en som hette Börje i Dalen i Hor- red socken drunknat en gång, när han badade, han hade fått ett anfall av fallandesjuka.
Gastar
Det var en karl som hade frusit ihjäl i snödrivorna på Dybjärsvägen, han var gårdbo till där min mor var född. Han hade gett sej (jämrat sig) , och emot att det skulle bli oväder, kunde de höra gastropet efter honom. Gasten kunde åka med folk. Då skulle den som körde gå fram och titta mellan huvudet och betslet. När han gjort det tempot, gick ´et över. Då var hästen så svett.
Gastar.
Min hustru har hört gast efter en gubbe, som blev ihjälsla- gen utmed ån inte långt härifrån. Det var för en 80 år se´n att en gubbe hade stulit en kappe potatis i en källare. Två karlar med laja hundar sände fatt honom och slog ihjäl ho- nom. Hon hörde, hur gubben jämrade sig och hundarna skällde.
Gastar
Askemän kom hit från Mark och bytte till sej bönor mot aska. Det var så, att här eldade vi bara med torv och askan efter torven dög inte att laka och pynta garn i. I Mark fanns det gott om eke på haller, rev ihop´et och det fick ligga och glö´ ett par gånger. Så brände askan och blev länger å minner (ju längre den brann, dess mindre vo- lym fick den); och ju minner den var, ju starkare var den. Sådan aska kom de hit med och då fick de en halv tun- na bönor för en tunna aska. - En sådan askeman kom till Trulsagårn, när jag tjänte där, och han satt och berät- tade, att han hade varit ute en kväll och hade garn- bultar att bära, och då han gick över en bäck, kom gas- ten och slog av honom garnbultarna. Detta tog jag intryck / av. Så en gång inte långt efter bakade jag och skulle väl- ta upp degen tillit (tidigt) på morgonen, och då spillde jag en tår av knöespat och skulle ut efter en trase, som jag visste jag hade liggande. Då stod där en märr, och hon gjor- de ett skrikande och slog upp med bakbena. Jag trodde det var gasten och gjorde ett ropande och rusade in. Det var en gubbe, som var ute och var rädder för gasten och han kom springande hem. De hade dålig förstedörr och. Mammas far hade hört två gastar, som slogs. "Ge tab", ropte den ene till den andre. Den ene slog ihjäl den and- re. - Mammas far var född i Mösaslätta i Landa och var skomakare. I Soleryd fick jag springa ut och ta in filtar på nat- ten, när de kom hem och varit ute på kalas. Då fick jag höra som ett barn skrikit. Det var inte gasten, fast jag trodde det. Det var karugglan; den låter som ett barn gråter starkt. Den onde anden har mö´ för sej. / De talte om Lonka-Äli. Hon hade fått ett barn och mör- dat det och sen sprang hon och stupa sej utför ett berg och slog ihjäl sej. Det var nära en bäckakvarn i Fjärås. Det har de haft för sej, att hon har gått och spökat och jämrat sej. Men jag tror, det är rävera.
Gastar.
De kallte det gastar. Härborte vvid Findals sandgrav vid Digle- vägen hade någon blivit mördad, och hans ande uppehöll sig där. Jag vet alls inte, vem det var. Hästen stannade ofta för sådana, som for förbi där. De ginge fram och lytte under luggen på hästen; till sist gick la hästen själv. - De gamle hade inte annat att berät- ta än sådant.
Gasten
Tre unga män skulle en dag rida från Lindo- me till Älvsåker. Då de under vägen kommo till en märgelgrav (damm) föll den ene av hästen och kom i graven och ropade: "Annes Pears gösa (gossar), vänta." Men dessa hörde ej utan fortsatte sin färd. Flerfaldiga ha tyckt sig höra dessa ord vid nämn- da plats och tro det vara gasten.