Transkriberad uppteckning

Det var i början av 1800-talet. En gumma som hette Ollina, från Nordgården skulle gå till Göteborg, då mås- te hon gå den två mil långa vägen till fots. Det var på hösten och för att kunna hinna hem igen samma dag måste hon ge sig iväg så tidigt på morgonen så hon var nära staden i daggryningen. Men när hon hade kommit ett stycke på vägen, så fick hon gasten på ryggen. Det blev mycket tungt, men hon kno- gade in till staden och sålde sin tråd, som hon själv hade spunnit och gjorde sina små inköp. Så var det att ge sig av hemåt igen. Hon blev mycket trött för gasten satt alltjämt kvar. Någonstans i Askims socken, nära landsvägen, bodde en gumma som hon var väl bekant med. När hon kom dit beslöt hon att gå in till henne och vila en stund. När hon var inkommen fick den andra gumman se gasten var / han satt på skuldrorna så hon sa, "Ollina du kan la gå mä ud ett grann." Bägge två gick ut och hon tog av gasten. Så gick de in igen och prata- de en stund men ingenting nämdes om gasten den gången. Men hon hade ännu en mil att gå innan hon kom hem och hon gav sig av, den andra följde henne ett stycke på vägen. Det gick så lätt och bra, men så snart hon blev en- sam, kom gasten igen. När hon var kommen så nära hemmet, att hon hade bara omkring en kilo- meter att gå. Då var hon icke längre på landsvägen utan gick genom ett gärde. Då råkade hon av en händelse trampa in på en plöjd åker. Puuf sa gasten och blåste henne i nacken sedan for han sin väg. Hon kände sig så lätt som aldrig förr men dagen efter måste hon ligga till sängs. Efter den dagen ansågs det inte som något vidare farligt att få gasten på ryggen för om man bara trampar på en plöjd åker går han sin väg.