Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
Tomtar var la förr i världen. Det var de som hade dom till sin gud så kunde tomta dra te dom vad som helst. Så satte folk allt sitt förtroende till dom. Tomta fick mat och sånt dära. Det var farligt om de hade tomten emot sig. De läste och bad sig till tomtar, kan jag tro. De läste "Fader vår" baklänges. På jul- afta skulle piga gå till tomten med mat till lagårn, men hon var så rädder för att gå dit men hon tordes inte annat för då kom tomten själv.
Tomtar
Jag tjänte i Stafsinge. Det var på ett ställe, som drängarna fick stå och tröska om kvällarna jämt och säden tröt aldrig. De hade en tomte där, och folket satte ut en skål gröt till honom var kväll. Så tog en dräng och åt ur gröten för tomten en gång och gjorde något annat i skålen. Sen fick de inte mera säd än de själva skördade, för tomten flyttade därifrån.
Tomtar
En morgon gick bonden ut till ladan tidigare än vanligt. Han fick då se en hel rad tomtar komma dragande med var sin stor famn rågneker. Sist i raden gick en liten en, som inte hade mer än en nek och ändå tycktes se ganska medtagen ut. Under högljutt pustande kastade han sin börda. Bonden utropade då: "Det var inte mycket att pusta för!" Men till svar fick han av en äldre tomte en så bastant örfil, att han hamnade i hagens andra ända, och tomten ropade efter honom: "Du bar inte mera du, när du var nattagammal." Från den dagen drogo tomtarna ifrån gården istället för till den.
Tomten
Tomten drog till den gård, där han bodde, så länge han trivdes och blev väl behandlad, men ifrån, om han blev retad. Alla voro rädda för honom, och det var inte underligt, ty tomten det var i själva verket den onde.
Tomtar.
Det var en som hade en tomte, och tomten hade en pojk. En gång fick bonden se bägge tomatarna, och den lil- le bar på ett enda ax. Då skrattade bonden och sa: "Det kan la inte bli mycket av´et, när du inte kommer med mer än ett ax !" Men då sa den gamle tomtem: " En kan inte begära mer av den som inte är mer än nattagammel." Det var en tomte som de skulle ge gröt med sirup på julafton. Så var det en gång de hade lagt siropen på bot- ten och gröten över. Tomten blev arg och slog ihjäl en stor ko, så harm blev han. Men så fick han se sirupen i botten på fatet. Då gick han till en annan gård och tog en likadan ko och bar hem.
tomten
(De som hade tomtar blev rika. Tomten tog från andra. Om julen satte man ut mat åt honom, gröt, smör och nysilad mjölk. Tomten var liten. Han hade röd luva, röda strumpor och små tofflor. (Adolf Andersson, Hjelmared) Tomten den skulle di ge mjölk och gröt julafta. Det skulle vara smör i gröten. Det var på ett ställe härute där di hade en tomte. Den blev satte till gröt julafta. Men när han kom var där inget smör. Smöret låg under gröten, men det såg inte tomten. Han blev så rasande, så han gick ut i lagårn och slog ihjäl den bästa kon di hade. När han hade slagit ihjäl kon, åt han upp gröten och fick se smöret och blev alldeles ifrån sig. Men han visste att i Skårby hade di en kom som var precis likadan. Där fick han ett schå julafta. Han tog den döa kon och släpa av till Skårby och drog hem den levande. Och det blev ju bra med det. Men så om sommarn, när det blev varmt / så vet en ju alla att kräka keser. Då ville den här kon över åa och kesa hem till Skårby. Men då måste tomten stå i åa och yra vatten så det stod i himlens sky, så inte koa skulle kesa till Skårby. (Alla som det gick framåt för hade tomtar. Di tog från de fattiga och bar där di var hemma. (N.J. Berntson)
Tomtar
En gammal gumma i Ås hade tjänat i Bäck. Hon talte om, att på det stället blev det lagt pengar på ett bord flera gånger, men de tog dem aldrig, för de trodde, att det var tomtar, som hade lagt dem där, och hade de tagit pengarna, hade tomtarna hållit på hos dem.
Tomtar
Goenisse var en sån som drog pengar (har aldrig hört talas om spiritus.) Tomtarna drog foder och spannemål. Jag hörde de hade en tomte på ett ställe. De satte alltid ut en skål med mjölk åt honom och en skål med gröt var kväll, för han var ute om nätterna. Men så fick de en ny dräng, och han åt upp vad som var i skålarna och pinkade i mjölkskålen och gjorde det andra i grötskålen. Tomten visste inte annat än att äga- ren hade gjort det, och han blev så arg så han flyttade därifrån.
Vättar
I Linhult hade tomtarna sin bostad under slottet, men så hade de en slasketunna där, och så spillde pigorna i- bland, så det rann på tomtarna, och det tyckte de inte om. Men så skulle tomtarna ha barsel, och då bad de hennes nåd hålla barnet, och så fick hon belöning för det, och när det var i förklä't, så var det hyvelstickor, men då det kom i kakelugnen, var det guld. Så satt fröken vid fönstret och fick se en liten tomte, som var ute på gården och snubbla över eneris- kvist så stor som ett finger, och då gav hon till ett gap- skratt, och sen syntes de inte mer.
Tomtar
Tomtar, de påstod de att det fanns inte långt borte. Det var en gumma, som dö för mer än 40 år sen. Hon la- des i kista. Så hade henna man virat ihop något och stoppat i kistan. "Hon får la ha detta mä sej", sa han. Det var nog tomten!
Tomtar
Tomtar sa de eller tuntabesa ! Aldrig hört benämningen goenisse. De släpade säd och foder och mjöl och allting. Det var två gård- bönder, som hade var sin ko som var alldeles lika. Så hade de gett tomten på det ena stället gröt utan sirap till jul en gång. Då blev han arg och slog ihjäl kon. Men sen fick han se att det var sirap i botten på skålen. Då bar han den döda kon till grannens la- gård och tog med sej grannens ko tillbaka. Då tomten var stark, fast han var liten. Skiftade gården ägare var det inte sagt att tomten fick bli kvar på gården. Blev han bortvisad, så släpade han ifrån den gården sedan, så de fick otur där. Har inte hört sägnen om tomtens nya kläder.
Förr i tiden trodde man ju allmänt på tomtar, jätt...
Förr i tiden trodde man ju allmänt på tomtar, jättar och troll. Jättar och troll var man rädd för, ty kom man i deras klor, så var ej så lätt att komma undan. Tomtarna vore ju i sig själv snälla, men de kunde hämnas de också. I allmänhet var det ju de, som bidrogo till trevnaden på gårde. Det berättas om en tomte här nerifrån norra Halland att han bar sädesbördor ifrån Västergötland till en gård här i norra Halland, son inte ligger så värst långt ifrån västgötagränsen. Men så tyckte han, att det fyllde för litet i ladorna och därför ville han ha drängen på gården till hälp att bära. Men när de vore hunna ett stycke på hemvägen med sina bördor, började drängen att bli trött och ville sätta sig och vila / - Men då sa tomten: "Hade jag vetat att här fanns vila till, så hade Broby lador", - så hette nämligen ladorna, därifrån tomten bar sädesbördorna, - "för längesen vart tomma". Han menade härmed att om han hade fått vila, så kunde han tagit större bördor. Varje julafton skulle tomten ha sin gröt med sirap på. Men så en julafton, när tomten skulle till att spisa sin gröt, fann han ingen sirap på. Det förgrymmade tomten att han som varit så trogen hela året till tack, inte skulle få nån sirap till gröten. I tomtens sinne uppsteg hämndbegär. Och innan han satte sig ned för att äta gröten, gick han ned i fähuset och döda de bästa kon. Men när han kom in och satte sig till att äta och kom till bottnen av fatet, låg sirapen där. Ty de hade slagit på sirapen innan det hunnit bli nån ("grinle") på gröten, så att sirapen hade runnit igenom ("hinna") till bottnen. Men då kom tomten att tänka på, att det nog var galet, han dödat kon, när det likväl var- / -- sirap med. Och när han ätit. gick han ned i fähuset och tog kon han dödat och släpa henne med sig till ett gårdställe och lade henne där och tog en annan ko där på gården. Den ledde han och ställde henne på den andras plats. Vega adr: Ester Marcusson Telnebacka Veddige.
Tomtar
En bonde i Lindberga hade ord för att han hade tomte. En gång var en märr uppkommen på ett ränne, och de fick ha en hel hop karlar till hjälp för att få ner henne, och ändå blev hon "höftater" — litet halt — efter det. Då satt tomten på rännet och skrattade och sa, att han hade lyftat upp märra ensam.