Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Skrock och vidskepelse
Maten skulle stå framme hela jula, å alla som kom så skulle di äta, annars »gick di ut mä jula», sa di.
Annandag jul.
De red Staffanske annandan på morron. De hade klätt hästarna så fint med ett kläde över bringan och en stor tofs i pannan. De red fram till gårdarna och sjöng: Å ä här någon flicka i detta hus, så bär hon la ut både flaska å krus." Själva hade ryttarna en stjärna framtill på hättan. Nej, de sjöng inte "Staffan var en stalledräng - ." Så var pojkar ute och skulle måka och fora. De gav kre- aturen så galet, la fodret i bakän på dem och körde göa i krubborna. På ett ställe ledde de en häst åt ett mjölkar och där låg han död, när folket kom; han hade kövt sej.
Annandag jul.
Fargubben var född 1811. Han hade varit med och ridit Staffan. De red bara omkring i gårdarna och sjöng och fick välfägnad, brännvin. Han kunde visan Staffan var en stalledräng, men jag fick inte lära mej den. Men i min ungdom brukade vi gå ut och ta måkebollen från andra. Måkebollen är nog själva gödsla, som en kastar ut. Så brukade vi lägga halm till hönsen, höns- huset fullt av halm. Sen kunde man bli insläppt och bli bjuden på brännvin.
Annandag jul.
Annandan skulle de ut och ria Staffan. De red fram till ställena och ville ha brännvin. Stjärnpojkar hade gått, innan jag föddes. Min mor talte om dem; hon hade sett dem. Många gick och sysslade i andras fähus. Tyckte de inte om fol- ket, hävde de in gödsel i stället för ut, men annars måkade de och gjorde fint. Folket skulle ha måkebolla, när de hade sysslat i lagårn annan- dan, det var ingenting annat än brännvin.
Annandag jul.
Den da´n hade de alltid stuvad fisk till middag, salt kolja eller torsk. - Då red några stuycken gossar staffan och sjöng. De hade klätt ut hästarna med papper och pappersblommor och så red de ända fram till trappan, så fick de litet brännvin på varje ställe. De red på bredd två och två och blåste i pipor och sjöng: Staffan, staffan stalle- dräng vattnar sina fålar fem, allt för den ljusa stjärnan.
Annandag jul.
De talte om Staffansridning, men jag såg aldrig några och mina bröder var inte med någon gång. Men de bruka gå omkring i gårdarna och kasta ut dynga. Då bruka´ de vara utklädda så man inte kände igen dem. Då var folk uppe betti för att de inte skulle bli lurade på det sättet, för då måste det bestås med gökar åt dem som kom. På annandagen fick de hoppa och leva i hal- men. De fläta´ ihop en lång av halm som de kallte kompas och den prygla´ de varandra med. Och så drog de kävle. Två sätte sig på golvet med fötterna ihop och hade en käpp eller en hank av halm som de höll i och drog bägge två, så såg de vem som var starkast.
Annandag jul.
Då var det Staffansotta. Då skulle de ut och rida runt i bygden och så skulle man bjuda in dem. De sjöng: Staffan var en stalledräng, han sadlade de fålar fem, tre de voro vita, två de voro bruna, den femte den var apelgrå, den rider själva Staffan på. Så var det andra som red omkring utklädda tilligt på morgon och de gick och moka (-g-) för folk. Och så sa´ de: "Nu har vi mokat, så nu vill vi ha brännvin." Så fick de litet på var ställe att de blev fulla till slut.
Lucia, jul
Lusse bar ju till en del fattiga, men jag vet inte, hur stora lass han kunde ta. Han höll sig helst vid kvarnarna, där han kunde stjäla mjöl och ge de fattiga. (Johannes) Det var en gubbe, som inte hunnit med att mala i tid, och så malde han julanatt, och då satt det en liten tomte i kvarnhjulet. (Johannes) De skulle stanna kvarnarna vid midnatts- tid om lusse, så Lusse fick mala sin mält, an- nars blev det otur. (Aug. Bengtsson, f. 1863.) De fick inte mala lusse natt, för då rök kvarnen sönder. (Karl Jönsson, f. 1862).
Årsgång, jul
Julnatten skulle de springa runt huset tre gånger med grytegrepen i näven, och så skulle de titta in genom fönstret. Den som skulle dö under året, satt vitklädd vid bor- det.
Annandag jul.
Ingen människa fick gå någonstäds juldagen. Det skul- le vara så stor skam åt, men sen var det sus och dus värre så än nu för tiden.De brukade ria Staffan. De ree in mä hästa, om de kunde komma genom dörren. Det vet jag inte, om de sjöng. De ginge åt fähus och stall och röjde ur och gjorde illa på många ställen. Eljest blev de inbjudna och finge kaffe och brännvin. Om de vågte, vöre så pass nyktra, så kom de fram, men ofta vågte de inte visa sej. De slängde ut höns och hetta på så mångahanda. Julhalm, det är sjutti år sen den blev borte. Halmen fick de inte röra julafton och juldan; de fick inte oredan. Men an- nandagen började de rasta i halmen. Jag har haft julhalm i denna stugan i många år, över hela golvet i rummet.
Annandag jul.
De red omkring och fodrade kreaturen, hävde in göd- sel och gav hönorna halm. Men en del var ordentliga och gjorde rent, och sen kom de fram till fönstret och sjöng: "Nu har vi måkat och gett och inget brännvin sett." Staffan red de i många år som jag minns. De hade klätt ut hästar, flätat man och rump på dem och satt blommor i man och pannlugg. Lia-Magnus hade rediga hästar. Liapojka var ute och red på dem. De gick inte av sina hästar. De höll utanför och sjöng. De hinde inte med så många ställen just. Ingen stjärna har de gått med här i min tid, men de sjöng "allt för den ljusa stjärna."
Annandag jul.
De har inte gått som stjärngossar här, men de nytta gå in i lagårdar annandagen i ottan och möka och ge kreaturen. En det hävde kättarna fulla med gödsel. Ridit Staffan har de inte gjort härikring i min tid, men jag har hört talas om det.
Tomtarna och julen
Tomtarna bodde i berghål i skogarna och komma fram till gårdarna för att få mat. Julnatten får maten icke tagas av bordet för då kommer tomtarna in och äter. Man skulle även sätta ut gröt till tomten, utanför förstudörren, julafton.