Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
De sa att här skulle vara troll uppe i Linnareberg. Det var en som gick och bryggde till jul. Då kom ett troll in och sa nånting, jag minns inte vad, men då tog bondhustrun och slängde vört i ryggen på henne. Hon var ihålig där bak. När vi var barn hade de för sig att det fanns troll i Stegelåsen.
Slotts- eller Galg-backen vid Slite
Den backen, som ligger närmast norr om sju-strömmar, (nu, 1853, sedan länge egentligen blott 6, som hafva vatten) kallas ännu Slottsbacken eller ock Galg-backen. — Man säger att der fordom stått ett Slott och att derunder varit underjordiska gångar, ty det dånar och låter ännu ihåligt då man kör öfver vägen der. Slottet skall vid notvarpet ut åt salta sjön haft sin hamn. — Höjden der kallas ock Galgbacken, ty man tror att der, troligen sedermera, varit ett straffställe. Gamla Fru Hagman, f. 1766, och sonen Lars Hagman, Olsson Handl. på Slite. Slite-backe ligger längre i norr, ej långt från hamnen.
Maistre (fordom Körkestains) i Sundre
Antingen säges det att Mästaren, som byggt Sundre kyrka, bodt der; eller ock att en karl, som i »Lingen» (en skogstrakt) slagit i hjäl sin broder upptäcktes af en Gubbe från Augstains som var blind född. J. P. Kellgren, Sundre. Körkstains i Sundre fick detta sitt äldre namn af Bonden der som byggde Sundre kyrka; men då han slog ihjäl sin Bror, blef gården kallad »Maistre» af »mäster»-stycket, han gjordt på sin Bror på en skog som heter »Linngnar». — Men detta mord upptäcktes af en blind man, född vid Svartdala i Wamlingbo, derigenom att Gud lät honom se ljus brinna öfver myren, der ogerningen skett: deraf blef Svartdala sedan kalladt »Augstains». Nils Didrikson Wännes i Sundre, 74 år gammal (1850). Koncept till I: 1042 i R 625: 1, s. 61 (1850). Körkstains i Sundre fick namnet af Bonden, s. byggde Sundre k:a; men då han slog ihjäl sin bror uti en skog s. het Linngnar, upptäcktes det af en blind född vid Svart-dala i Wamlingbo, fick deria sedn. gård heta Augstain o. den förra Maistre (af mästerstycket s. kyrkobyggaren gjort på sin bror. (— Den blinde i Svartdala såg neml. ljus brina öfver myren för den ihjälslagne.)
Basst-gärd (eller Basstu-gärde) i Sundre
En liten fet ängsbit är tätt n.v. om Sundre kyrka och nu tillhör Wamlingbo-presten. Der har fordom gått segelled, och flere hafva der för 30 å 40 år sedan funnit i jorden krokiga eke-stycken (troligen lemningar efter något skeppsvrak), hvilka, då sigdarne vid slottern deraf skadades, afhöggos. Detta, dels midt i ängen, dels i en »brya» i densamma. (Olof H:n Gervalds och Fältväbel Sommar.) J. P. Kellgren, Sundre. I dal-sänkningen wester om Sundre kyrka har af fordom Wamlingepresten haft en liten fet ängsbit, som heter »Basstgärd». Men den norra ändan af samma äng tillhörde Wännes hemman; och var denna Bondens lilla ängs-bit så god, att fyra man knapt på en dag kunde slå af höet der. Wamlinge-Presten ville gerna ha' Bondens goda ängsstycke, hvarföre han engång sade till Vännäsarr: »Du slår så dåligt; jag vill åtaga mig skaffa två man, som skola mäkta slå af den på en dag!» — »Ja», svarade Bonden, »när det sker, skall Prestfar ock få min ängsbit!» — Två karlar, en från Tore och en från Otasse åtogo sig slottern för Prestens räkning, och slogo verkligen ock af ängen på en dag; men den ene af dem dog samma dag af ansträngningen och den andre dagen derpå. Och så fick Vamblinge-presten hela »Basstgärd» i Sundre. Nils Didrikson Wännes, i Sundre, 74 år gammal (1850). [I koncept i R 625: 1, s. 75 (1850) står: Basste-gärd — — — Basste-gärden [ !]]
Linder-Ormen vid Hoburgen
Linder-Ormen kom upp ur sjön och lade sig mellan Bunnäs åker och Hoburgen öfver en qvia (»Årm-qviar»); han tog ett lam hvar dag till föda. — Då drog en ryttare ut från Tomase och angrep ormen; men denne bet sig då i stjerten, och »gick i bänd»: och så lupo de 3/4 mil. Då kommo de till ett vatten, och ormen måste släppa för att kunna simma; och då fick Ryttaren hugg på Ormen och dödade honom. — Då for Ryttaren hem och omtalade sin mandat; men han slog sig dervid på sitt af ettern öfversprutade låret — hvaraf han dog. Nils Didriksson Wännes, Sundre. [I marg. står]: När »Linnd-Årrmen» får se sig sjelf i en spegel, så spricker han. — — Finnen visade honom en spegel. J. J. Båta, Fårö.
Oden i Wisby
Oden skall hafva haft sitt tillhåll i källaren af ett gammalt öde-hus, som tillhörde v. Borgmästaren C. H. Lange vid Strand-gatan i Wisby, der han ständigt grufveligen spökade på alla vis: än gjorde han sig så stor att han kunde stå och med godt mak se in genom fönstren i trevåningshus, och åter så visade han sig helt liten. — Stundom, i mörka nätter, for han på sin dånande vagn med sina ramsvarta eldsprutande hästar genom stadens gator, då ingen menniska för lifvet vågade sig ut och bar det då ej sällan af ut genom någon av Stads-portarna. Engång skulle en katl gå från Wisby till Hallbros i Westerhej de: han gick i mörka natten just och önskade att någon måtte komma farandes, med hvilken han kunde få åka. Bäst det var hörde han ett fasligt dån efter sig; och med det samma vardt han intagen i en dånande vagn, förespänd af svarta eldfrustande hästar och det bar af mellan himmel och jord, öfver gärdsgårdar, skogstoppar och allt, så att han snart alldeles miste sansningen. — När han uppvaknade, låg han i en »enes-buske», straxt vid sitt hem. — Och han hade så farit med Oden! J. P. Enderberg. [I marg. är tillskrivet]: En Bonde i Östergarn hade svurit falskt för att vinna jord. Som Bonden gick, tog Oden och förde honom bort genom luften i sin vagn och släppte ned honom igen just på det jordstycke, han falskeligen svurit sig till. Dervid blef Bonden kastad i en brunn; men blef räddad och förd till Presten, då han bekände sin falska ed, och dog. B. S. Löfstadius.
»Påfven i Rom» (Roma)
Så kallades allmänt Pastorn i Rom[a], Jacob Bolin, som var en besynnerlig Gubbe, utmerkt för sina gammalmodiga predikningar och sällsamma uttryck, och som dog 178[6] nära nittio år gammal. — Engång så liknade han i en predikan synden vid »Timunders grind, som alltjemnt hänger oss på hälarna»; och en annan gång sade han till Guds församling: »Gotlands-pigorna äro såsom soen: när man 'krattar' (kliar) henne på lifvet, så lägger hon sig: — men, gör ej så, min Kristen! vänd heller rumpan till som skogs-märren, och ränn Er väg!!»1 Man säger ock om honom, att då åskan engång slagit ner i »husarna» i Roma Prestgård — hvarefter ögonblickligen syntes ett rundt hål efter åskstrålen i »age-taket» — hade Påfven genast doppat sin peruk i söt mjölk, och satt der i hålet; hvaraf åsk-elden genast släcktes. En Lördagsafton höllo hans drängar på att köra in säd från hans åker; men då de just på landsvägen körde in sista lassen, »ringde det afte»: genast befallte Påfven att dragarne skulle spännas från sädeslasset, ty det var synd att vidare arbeta, då nu sabbaten vore ingången; och sålunda fick sädeslasset stå öfver hela söndagen midt på landsvägen. Men om Söndags-morgonen började det att regna, och det höll på hela dagen; men aldrig en regndroppe föll dock på Prestens sädeslass! Kristoffer Kristoff :n Möllbjergs, Roma. Påfven i Rom hade långt hvitt skägg. Engång sade han på predikstolen: »O, du Gud! med de långa benen som hafver himmelen till ditt säte och jorden till din fota-pall.» B. S. Löfstadius, Roma Påfven (J. B.) bar långt bredt skägg, hade varit krigsprest, fått Roma pastorat af Kungen och brukade bestå Bönderna middag under slottern. C. L. Ausarfve, f. 75.
»Skutan» (Ring-dufvan = Columba Palumbus).1
Ringdufvan, som, efter sitt kuttrande eller tjutande läte på Gotland kallas »Skutan» eller »Skjutan», är här en flyttfogel och förkunnar här för bonden våren och blid väderlek då man börjat höra hennes läte från skogen. Det är en sägen att Ringdufvan från början haft sju ungar, men blifvit narrad af den listige Göken, som blott då hade två ungar, att obesett byta mot hans ungar: så att derefter Göken fick sju och Ringdufvan blott två ungar, som hon ännu har; hvarför ock den bedragna Ringdufvan alltjemt nu sörjande sin förra rikedom på afvel af ägg och ungar höres ropa: »Skjut ut den göken, skjut ut den göken; — gaf sju, fick tu; skjut ut den Göken: skjut ut, skjut ut!!»2 Och derföre kallas nu Ringdufvan alltjemt af sitt sorgeliga rop: »Skjut-ut» eller »Skutan». — Slut. P. Ronander. C. Lindegren, f. 1829. L. Utbunge.
Lang-»fänä»-Bysen
»Langfänä-bysen» regerar på Lang-»fänä», en skog mellan Mästerby, Eskelhem och Hogrän, och visar sig än såsom en liten »sårk» med röd stick-mössa, än såsom en Häst, åter såsom en »gait» — men alldrig såsom lam —; då man ser honom gå och beta, skiftar han färg, än är han svart, hvit, röd eller bläsig, och löper då på folk, reser sig upp öfver dem, skrämmer och villar folk, och försvinner så i skogen med ett ilskefullt gnägg och skratt. — Åter hörs han hugga och såga i skogen, då det alltid blir oväder, äfvensom då han kommer fram till gårdarna, hvarifrån han fördrifves med eldbränder och aske-hyr, som man kastar efter honom. J. P. Enderberg. Då man stacklar Bysen (som, förskapad till en getbock, sprang jämte lasset), blef han usel och kunde intet ondt göra. L. Nordin. XI. Guta-Ord, s. 70. [Koncept i R 625: To, s. 70 (1871).]
Alle-hage-»Lädu» (ladan)
Alle-hage står ännu gamla ruiner af ett forndt slott, som kallas Allhage-»lädu» (eller ladan). — En gosse gick genom skogen förbi All-hage-lädu, och der inne stod en karl, vindade hvete och sade till gossen: »Vitt däu ha', så ta'!» Men gossen blef förskräckt och språng åt hemmet. — Men när han berättade sitt äfventyr för »sina folk», sade de honom att han borde ha' tagit åtminstone ett par näfvar säd; ty detta hade säkert varit guld. J. P. Enderberg. [I marg. står]: »Allhage-slott», på backen, är något annat. — »Allhage-Lädu» är svår att få se, lätt att förlora sedan man den engång funnit. Hela »Alle-hage» är en illa beryktad troll-skog, full af Nissar, Bysar, m. m. som villa folk, så att ingen törs dit ; hvem som behagade tog ved der. Röfvaren i Liljans Håla hade der sin gång och gjorde stället fruktadt. Joh. D. Lang, Kopparsvik. I »Allhage-lädu» fick man stundom se svin liggande på stora sädes»moar». J. D. Lang.
Bonden och hans Kärring
Det var engång en Bonde, som en dag sade till sin Kärring: »Mor, när jag nu går bort, så skall I taga väl vara på dörren!» Kärringen, som var dum som »slå», trodde1 att hon ej skulle vakta2 något annat än dörren; hvarför hon lyftade dörren af hakar, och satte sig med den uppe på taket hela Guds långa dag. — Under tiden plundrade tjufvar huset efter behag. När nu Bonden korn hem, blef han grufligen ledsen; men, då kärringen så illa fattat hans mening med dörren, sade han nu till henne: »Mor, gå nu i vall då med koen i dag; och haf ständigt ögonen på henne, så att hon inte har någon nöd!» Nå, kärringen vallade kon en stund; men när hon då skulle gå hem och äta middag, tog hon kon med sig hem, och stälde henne jemte sig vid bordet. När nu kon stod jemte henne och tåjstade (idislade), trodde kärringen, att kon härmde henne: hvarpå hon blef ond, tog så ett vedträd och slog kon dermed för skallen så att hon dog på stället. Då nu bonden kom om qvällen [blef han] fasligt ledsen på sin galna kärring och isynnerhet öfver förlusten af sin goda mjölke-ko. Dagen derpå, innan han gick bort, förmanade han sin kärring, »att hon skulle väl taga vara på deras kött-förråd, så att hon kunde ha' en bit att kasta i grytan hvar gång hon kokade kål!» Kärringen, som gerna ville göra sin gubbe till viljes fastän hon var dum som stock, funderade nu på det bästa: hon gick så ut i täppan, räknade alla kålhufvu'na der, högg den ihjälslagna kon i lika många delar, och lade en bit vid hvarje kål-hufvud. Men när nu Bonden kom hem om qvällen och såg kärringens nya dumheter, blef han aldeles förtviflad, gick sin väg från allt ihop, och gaf sig ut i i verlden för att se om folk funnos lika dumma som hans kärring: då fann han först tvenne, som vid en husbyggnad, huggit ett träd för kort, och nu stodo och drogo i hvar sin ända att få det längre; och dem lärde han att skarfva trädet. Sedan fick han se folk, som byggt ett hus, men glömt bort att göra fönster på det, utan nu sprang med byttor och såll att bära dag in i stugan; dem måste han nu lära att göra fönster-lufter på väggen. Sist råkade han på en kärring, som sytt ny skjorta till sin man; men då hon glömt att göra hals-hål på skjortan att sticka hufvudet igenom, hade hon nu hängt skjortan öfver mannens hufvud och stod som bäst med ett klappträd att3 bullta hål för hufvudet. Dem måste Bonden lära att klippa hals-hål på skjortan. När Bonden såg alla dessa dumheter af qvinnfolk på andra ställen, beslöt han beskedligt, att gå hem igenom och vara nöjd med sin stock-dumma kärring! — Slut. P. Stengård, genom Nils Reinicke, lektor, 1839. [I slutet av föregående står i marginalen med annat bläck följande:] Han fick höra mycket rop och skrik, och fick se en kärring, som stod och höll ett par byxor för sin man dem han skulle springa uti. Men hvarje gång mannen sprang till, trall kärringen på ända. — Bonden lärde dem så hur man skulle klä' byxor på en karl; och derför fick han en ko. — — — och så ock för de andra upplysningarna han gifvit galna menniskor; och slutligen hade han tre stycken kor då han återvände hem till sin galna kärring. J. P. Enderberg.