Transkriberad uppteckning
Det var engång en Bonde, som en dag sade till sin Kärring: »Mor, när jag nu går bort, så skall I taga väl vara på dörren!» Kärringen, som var dum som »slå», trodde1 att hon ej skulle vakta2 något annat än dörren; hvarför hon lyftade dörren af hakar, och satte sig med den uppe på taket hela Guds långa dag. — Under tiden plundrade tjufvar huset efter behag. När nu Bonden korn hem, blef han grufligen ledsen; men, då kärringen så illa fattat hans mening med dörren, sade han nu till henne: »Mor, gå nu i vall då med koen i dag; och haf ständigt ögonen på henne, så att hon inte har någon nöd!» Nå, kärringen vallade kon en stund; men när hon då skulle gå hem och äta middag, tog hon kon med sig hem, och stälde henne jemte sig vid bordet. När nu kon stod jemte henne och tåjstade (idislade), trodde kärringen, att kon härmde henne: hvarpå hon blef ond, tog så ett vedträd och slog kon dermed för skallen så att hon dog på stället. Då nu bonden kom om qvällen [blef han] fasligt ledsen på sin galna kärring och isynnerhet öfver förlusten af sin goda mjölke-ko. Dagen derpå, innan han gick bort, förmanade han sin kärring, »att hon skulle väl taga vara på deras kött-förråd, så att hon kunde ha' en bit att kasta i grytan hvar gång hon kokade kål!» Kärringen, som gerna ville göra sin gubbe till viljes fastän hon var dum som stock, funderade nu på det bästa: hon gick så ut i täppan, räknade alla kålhufvu'na der, högg den ihjälslagna kon i lika många delar, och lade en bit vid hvarje kål-hufvud. Men när nu Bonden kom hem om qvällen och såg kärringens nya dumheter, blef han aldeles förtviflad, gick sin väg från allt ihop, och gaf sig ut i i verlden för att se om folk funnos lika dumma som hans kärring: då fann han först tvenne, som vid en husbyggnad, huggit ett träd för kort, och nu stodo och drogo i hvar sin ända att få det längre; och dem lärde han att skarfva trädet. Sedan fick han se folk, som byggt ett hus, men glömt bort att göra fönster på det, utan nu sprang med byttor och såll att bära dag in i stugan; dem måste han nu lära att göra fönster-lufter på väggen. Sist råkade han på en kärring, som sytt ny skjorta till sin man; men då hon glömt att göra hals-hål på skjortan att sticka hufvudet igenom, hade hon nu hängt skjortan öfver mannens hufvud och stod som bäst med ett klappträd att3 bullta hål för hufvudet. Dem måste Bonden lära att klippa hals-hål på skjortan. När Bonden såg alla dessa dumheter af qvinnfolk på andra ställen, beslöt han beskedligt, att gå hem igenom och vara nöjd med sin stock-dumma kärring! — Slut. P. Stengård, genom Nils Reinicke, lektor, 1839. [I slutet av föregående står i marginalen med annat bläck följande:] Han fick höra mycket rop och skrik, och fick se en kärring, som stod och höll ett par byxor för sin man dem han skulle springa uti. Men hvarje gång mannen sprang till, trall kärringen på ända. — Bonden lärde dem så hur man skulle klä' byxor på en karl; och derför fick han en ko. — — — och så ock för de andra upplysningarna han gifvit galna menniskor; och slutligen hade han tre stycken kor då han återvände hem till sin galna kärring. J. P. Enderberg.
