Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var själve "den eländie", det trodde folk. Mara red djur och folk. Hon var tung som en sten, när hon kom på ens bröst. Jag minns de talade på, att de kunde läsa bort henne med Guds ord. Om någon nämnde Guds namn över den som mara brukade vilja åt, så hade hon inte makt. Om man skrev Guds ord på en papperslapp och stack den, där de trodde att mara kom in, så tog hon sig inte igenom.
Furillen, såld
Walle i Rute skall fordomdags ägt hela den stora holmen Furillen, förträfflig och dyrbar för dess of-gamla skog, kuta-fänge, har-jagt och »ad-fänge» (ej dergås-fångst) jemte godt tillfälle till äng och odling. Men vid ett tillfälle sålde Walle-karlarna3 hela Furillen till Malms i Hellvi för »en tunna öl och en svin-skinka». A. Söderdal & N. Broman, Hau. [I marg. står]: För ett »kyt-fat» (gästabud på 1/2 oxe) fick Malms i Hellvi Furillen. L. Utbunge.
Bysen i Nyplings Myr
Vid Nyplings i Lokrumme är en liten myr: derstädes var en hop ungdom engång nere för att »tyna» (gärdsla) på myrbacken. Under arbetet skämtade drängarne flitigt öfver Nyplings-Bysen, hvilken man sade skulle uppehålla sig i myren derstädes; de sade att de gerna någon gång ville se honom, och mente på att de ej skulle vara rädda för honom om han visade [sig], för han kunde väl ej vara så farlig. Man koxade utåt myren, skrattade och skämtade ; men ingen Byse sågo de af. När de då hade ätit, stälde de upp störar kring elden, som de basade bandarna vid, för att der på torka sina sura »hanklar» (bälgvantar); och lade sig slutligen att »hvila-middag» vid brasan. — Men knapt hade de så legat en stund, förr än en af Drängarne fick se Nyplings-Bysen, (att se såsom en liten gråklädd gosse dock med gammalt och skrynkligt ansigte, och röd mössa på hufvudet) komma vandrandes öfver myran fram mot dem. Snart stod Bysen jemte dem vid elden, då modet öfvergaf de käcka drängarna, som än mera blefvo förskräckta då Bysen ropade till dem: »Tork' på Edra hanklar, Sårkar!» och dermed så bar det af med gnägg och haj och »försvanst» slutligen inne i en skogslunde. — När nu derefter drängarne vågade resa sig opp, fick man se att Nyplings-bysen häft störarna med »hanklarne» in i brasan, och att stöffle-»sniporna» jemväl voro brände och förderfvade på deras fötter. And. Söderdal. [I marg står]: »Byse», m. = troll, tomt; som en liten »gra-kledur sårk med stikk-myssa: grat allt i hop». L. O. K. »Byse», m. = troll, som »suri (svurit) jård til sig». L. Utbunge. Bysen är en menniska som försvurit sig. — (Geijer, I, pag. 114.)
Gulddrupe kyrka
Det är en sägen att i fordna, troligen hedna tider, fans en mycket rik guldgrufva i Gulddrupe; men att just derför ock otaliga röfvare och våldsamme guldsökare oroade landet, hvarför innevånarena byggde en kristen kyrka just öfver nedgången till grufvan, så att ingen mer skulle komma åt guldskatterna och oroa landet. A. Söderdal. (Guldgrufvan fans under kyrkan. Klock-kläppen flög bort i närmaste myr, der den ligger; när man gräfver efter den, sjunker den dess mer. (N. Widdin.) [I marg. står]: Säges, att, då Gulddrupe kyrka anlades, man i det uppkastade gruset funnit litet Guld, liksom en perla eller droppa (Gothl. drupe), hvaraf kyrkan fått namnet Guld-drupe. Flere tro ock, att vid och i trakten deromkring skall vara Guldmalm; men ingen har vågat upptaga någon grufva för guldgiriga grannar. G. Alfegren, Bih. p. 109.
Skarpe-Ladingen
Det var en gång en Bonde, som hade en Hustru, som var slösaktig, gaf gerna bort ur huset mat och annat, och ej alls kunde hushålla. Bonden hittade då på och sade sin Hustru, att han också hade en mycket god vän åt [hvilken] han ville spara något; derför upprepade han jemt för sin slösaktiga hustru: »Spar mor, spar till Skarpe-Ladingen kommer.» Och Hustru[n] lät riktigt säga sig, lydde sin man, och sade till alla tiggare och rännkärringar som kommo till huset och tiggde: »Nej, nej — I kan inte få; för jag och far ha [kommit] öfverens att vi skall spara hvad vi ha' till Skarpeladingen!» — Men en dag, när Bonden var borta, kom det en förskräckligt »skarp» och mager tigg-gubbe in till Bondkärringen och begärde att få sig en bit i Guds namn. »Nej», svarade Bondhustrun, »far har sagt att [vi] skall spara till Skarpeladingen hvad vi har, och I kan inte få!» — När tigg-gubben hörde det och deraf begrep att kärringen var enfaldig, utropade han: »Herre Gud, Mor! jag är ju sjelfva Skarpeladingen, som far talat om; och gif mig lerföre allt hvad I sparat i hop åt mig!» När Bondhustrun hörde det, blef hon glad att åter och nu efter fars vilja få ge något bort af huset; hvarföre hon tog fram ur källare, skåp och vinden allt hvad hon hade, med bröd, kaka, fläsk, gryn, ljus, ull, m. m. och slutligen kläder. Tigg-gubben packade hela sin säck full och bar dessutom i handen och under armen allt hvad han orkade; och sedan han ytterligare fått till bästa, bad han Mor mycket flitigt helsa till far från hans gode vän Skarpeladingen, och gick sin väg. Men snart kom Bonden åter hem; och Hustrun löpte i mot honom så glad och förkunna[de] att Skarpeladingen ändtligen varit der, och att han bedt helsa far mycket flitigt med många tackar för allt godt de sparat i hop å honom. Bonden blef förvånad öfver allt hennes tal, men då den enfaldiga kärringen upprepade detsamma och de många helsningarna från Skarpeladingen och öppnade för honom de tomma kistorna och skåpen och visade sig så glad, att hon så rikligen begåfvat fars gamle vän, Skarpeladingen, — såg Bonden, att han bedragit sig sjelf, och utropade förargad: »Galen är du, Mor! och galen blir du: vet du då inte att jag med Skarpeladingen mente den långa magra vårtiden, som hvar menniska på Gotland kallar 'Ladingen'? — Gud tröste mig, galen är du och galen blir du!» J. Tjängvide, Alskog, & Maria Nyberg, f. Åckander. [Med blyerts: ] L. O. K.
Gotlands Höfdingar
Af gammalt skall Gotland varit styrdt af fyra Höfdingar, som voro bröder: Grajpur i Garde; Takstajnar i Widekärren; Knobbar i Hau och Hobergs-Gubben. (Dacken i Bro, Guten ni. fl.) And. Söderdal. Bergs-trull äro: Takstainar i Weida-busken, Graipur i Garda, Knåbbur på Hau och Näkken i Weida-kärren vid Friggards på Fårö (träia Brödur). L. O. K.
Skogs-Knarren
Så kallas ett slags skogs-rå, Byse eller »något galet», som städse fördoldt för menniskors ögon uppehåller sig alltid inne i tätaste skogen eller i s.k. »tjåck», ajne-»tjåck», gräne-»tjock» i stora buskar, eller så. Skogs-knarren ter sig för Skogs-Bonden såsom ett knarrande eller pickande ljud, som har en förvillande kraft med sig. En Bonde var engång om vintern faren i skogen efter ved: bäst det var, fick han till sin förskräckelse höra Skogs-knarrens stygga läte, och han der gick kring för att leta sig ut någon skaplig »skog» till sitt lass, såg han sig plötsligen alldeles villad i skogen, vandrade länge och väl och kunde ej åter hitta reda på sina dragare. Ändtligen måste han återvända mycket noga i sine egna spår, då han långt om länge slutligen återfann sina ök vid släden. Han såg då att Skogsknarren hade vilsnat honom att gå tvärs ifrån den väg han bort gå. A. Söderdal. [I marg. står]: När man märker sådant »skogs-skaf», tror man att det är jemmerlåt af dem, som sitta i kläm i helvite, hvarföre man genast lassar eller hugger af det. L. Nordin. »Skogs-knarren», m. def. eller »-skaf» = då grenar i skogen vid storm gnida mot hvarandra. J. J. Båta, Fårö. L. O. K. Ved och bark, som således ligga mot sig och skafva, är bra emot skaf-sår. L. O. K.
Skatten i Sanct Karin (i Visby)
En kärring hade spått, att man 6 alnar ned i jorden norr om Sanct Karin i Visby skulle träffa en ränn-sten, och till höger om denna skulle man finna en stor skatt. — Nå, några ifriga »skatt-gubbar», som litade på spådomen, gräfde der en natt och funno verkligen ränn-stenen; men, hvarest var nu högen? Nu skulle man 3 Thorsdags-nätter å rad bränna 9 slags mynt med 9 slags ved, hvilket skulle påtändas med gnid-eld: då skulle en gubbe framkomma och visa dem ut skatten. De tvenne första Thorsdags-nätterna gick allt lyckligt och väl; men den tredje natten hörde man ett förunderligt slammer med eld-verket eller doningarne, man lagt från sig: »skatt-gubbarna» arbetade ifrigt att få eld, man gned och gned, men alldrig fingo de eld, således fingo de icke se någon gubbe och således fingo de ingen skatt. — De blefvo slutligen ledsna vid alltsammans, och kastade gropen till igen. A. Söderdal. [I marg. står]: »Gnid-eld» gneds med två eke-stycken. Gust. J:n Halsarfve, f. 96, Lau. Medelst »gnid-eld» släcktes åskeld, som tändt hus. M:s L:n Hangre, f. 98, Gothem.
De Små under Jorden
Då man engång på ett ställe slagtade svin, kommo en hel hop korpar och kråkor och satte sig der för att få sig en godbit; och som de snart blefvo närgångna, blef Slagtaren förtretad och slungade sin knif efter dem. Den olycklige, som knifven träffade, flög med möda bort i sällskap med de andra foglarna. — Men om natten bulltade det på hos en jordgumma som var »klok» och kunde bota: karlen bad att hon genast skulle stiga opp och följa med. Då hon kommit utför grinden vid »husarna», sjönk hon ner i jorden, och kom så dit ner der de Små bodde. Då fick hon se en liten qvinna ligga i sängen med en stor knif i låret, och folken bådo henne att taga ut knifven och bota såret. Då hon gjort det, bjödo de henne allehanda rar mat, den hon dock ej vågade äta, ty då hade de fått makt öfver henne. Deras boning var under husarna, och midt öfver deras bord var tjurens bås beläget, så att orenligheten rann ner på deras bord. Tjuren hade ock alltid vantrifvits, och de hade gerna dödat honom, men de hade ingen makt öfver honom: nu bådo de Jordgumman att hon skulle låta flytta tjuren, så blefve han straxt treflig och frisk. — Då de Små sågo att Jordgumman ej ville hafva någon mat för sitt besvär, så gåfvo de henne en mycket vacker röd klädning, som hon kunde gå med till heders hvart hon ville, bara inte i kyrkan — Då nu gumman nyttjat den en tid vid gästabud och högtidliga tillfällen, och alla städse berömde den vackra klädningen och sade att hon gerna kunde gå i kyrkan med den, så beslöt hon en dag att taga den på sig till kyrkan. Men knapt hade hon kommit i sin bänk, förr än klädningen flög af henne och »f örsvanst», och hon fick halfnaken skynda sig hem så godt hon kunde. J. Kahl.
Lasse i Eken
Trenne drängar voro mycket goda vänner. Men när tvenne af dem dödt, vardt den tredje, Lasse, ofta oroad af dem i gården; ty de hade ingen ro i kyrkogården, utan möttes hvarje natt vid ett vägskifte jemte en stor ek, der de begge döde gastarna »takades», och det under stort larm och ohyggeligt läte. — Hvarför Lasse gick en natt i god tid till deras mötes-plats, lade der på marken tvenne hvasstaggiga törne-käppar, och klef så upp i eken. När han sutit der en stund, kommo de begge gastarna, utmanade hvarandra att som vanligt brottas; men då de sågo »tynne»-käpparna, grepo de till dem, och piskade dermed jemmerligen hvarandra, tills en af dem måste ge tappt. Den segrande sade då: »Sagst däu, Lasse äj aiki, att ja' vannt!» Men den flyende gasten ropade: »Hadde däu bärä varrt nere, skudde däu ha fat fullt för däinä tynnä-käppar!» — Och dermed så f oro begge Gastarna af till ro i kyrkogården, och oroade alldrig Lasse mera i gården. And. Söderdal. Rute. [I marg. står]: Tvenne spöken på Gammelgarns kyrkogård slogs ofta med stort väsen. — Då klockaren engång hört dem önska sig en käpp, kastade han en afton in [en] hop hasselkäppar på kyrkogården, hvilka de om natten brukade på hvarandra under stort larm, så att käpparna om morgonen voro alldeles utslitna. — Sedan hörde de ej vidare af. O. Fr. Hartman.
Ekebladen i brunnen
Då vattnet om somrarna torkar bort ur brunnen i Fardume, måste man hemta vatten ur en källa uti ängen nere under gården. När engång en piga skulle hemta vatten ur källan, fick hon se brunnen full af vissnade ekeblad. Som det var om sommaren kunde ej löfven då fallit ned från träden. Hon ville icke hafva dem med i »spannet», så att hon »karade» bort dem; men det hjelpte icke: huru hon då än »karade» och »karade», blefvo ändock ett par blad liggande i »spannet». Då hon kommit hem och gått in för att ställa embaren från sig, fick hon se tvenne silfverskedar på botten, hvilka hon trodde hade blifvit af ekebladen. Hon skyndade sig derför genast ned till källan igen; men nu voro alla ekebladen försvunna. C. Pettersson. [I marg. står]: Då en piga gick efter vatten, gick hon öfver trädgården och tyckte att alla träd voro fulla af stora foglar som »flakrade» kring öfver allt och vissna blad flögo kring och föllo ned i »spannen» ; hon häfde ut dem, men de föllo åter deri. Ett blad blef qvarliggande. När hon kom in var det en guldpenning. — Då hon gick ut, voro blad och foglar alldeles försvunna. J. Löfbom, f. 42 i Hablingbo.
Häst-benet
En karl gick i skogen och hittade ett hästben. Som han tyckte att han deraf kunde göra nyckel-skyltar, tog han det för roskull och bar det på ändan af sin käpp. Men då han snart mötte en karl, som han tyckte sig känna igen, skämdes han att gå och bära på det gamla häst-benet, hvarför han slängde det ifrån sig och skar märke i en tall vid hvilken benet föll. Men, när karlen var försvunnen, hittade [han] väl tallen men icke benet. Carl Pettersson, Thors i Bro. J. G. Hansen.
Bro Sten-Oxar = Halnar-åik
En rik Bonde från Halnar hvars Dotter var blind hade »utlofvat» ett par Oxar till Bro Offer-kyrka, att hans Dotter måtte få sin syn igen; och en dag gaf Bonden sig på vägen till kyrkan med sin blinda Dotter och gåfvooxarne. Då de kommit ungefär en half fjerdings-väg nära kyrkan, sade Dottren: »Min Far, jag ser något, det är visst Bro kyrka!» (eller: »Nu ser jag hela kyrkan!») När Bonden, som var snål, hörde det sade han »Da snor vör um igän!» så vände han om med sin dotter och sina oxar åt hemmet; men snart vardt han med sin Dotter och sina kära Oxar förvandlad i sten till Domedag. — Och ännu stå på norra sidan om Landsvägen ungefär en half-fjerdingsväg från Bro Offerkyrka några stora grå-stenar, som skall vara den snåle Bonden med dotter och oxar. J. L. Söderberg. Halvar-Bonden miste sina oxar, som blefvo förvandlade i sten; men dottren fick han köra blind hem tillbaka. S... [I marg. står]: Dessa Oxar kallas: »Bro Åik» d. v. s. ök. (A. Th. Snöbom.)