Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Bonde, som hade en Hustru, som var slösaktig, gaf gerna bort ur huset mat och annat, och ej alls kunde hushålla. Bonden hittade då på och sade sin Hustru, att han också hade en mycket god vän åt [hvilken] han ville spara något; derför upprepade han jemt för sin slösaktiga hustru: »Spar mor, spar till Skarpe-Ladingen kommer.» Och Hustru[n] lät riktigt säga sig, lydde sin man, och sade till alla tiggare och rännkärringar som kommo till huset och tiggde: »Nej, nej — I kan inte få; för jag och far ha [kommit] öfverens att vi skall spara hvad vi ha' till Skarpeladingen!» — Men en dag, när Bonden var borta, kom det en förskräckligt »skarp» och mager tigg-gubbe in till Bondkärringen och begärde att få sig en bit i Guds namn. »Nej», svarade Bondhustrun, »far har sagt att [vi] skall spara till Skarpeladingen hvad vi har, och I kan inte få!» — När tigg-gubben hörde det och deraf begrep att kärringen var enfaldig, utropade han: »Herre Gud, Mor! jag är ju sjelfva Skarpeladingen, som far talat om; och gif mig lerföre allt hvad I sparat i hop åt mig!» När Bondhustrun hörde det, blef hon glad att åter och nu efter fars vilja få ge något bort af huset; hvarföre hon tog fram ur källare, skåp och vinden allt hvad hon hade, med bröd, kaka, fläsk, gryn, ljus, ull, m. m. och slutligen kläder. Tigg-gubben packade hela sin säck full och bar dessutom i handen och under armen allt hvad han orkade; och sedan han ytterligare fått till bästa, bad han Mor mycket flitigt helsa till far från hans gode vän Skarpeladingen, och gick sin väg. Men snart kom Bonden åter hem; och Hustrun löpte i mot honom så glad och förkunna[de] att Skarpeladingen ändtligen varit der, och att han bedt helsa far mycket flitigt med många tackar för allt godt de sparat i hop å honom. Bonden blef förvånad öfver allt hennes tal, men då den enfaldiga kärringen upprepade detsamma och de många helsningarna från Skarpeladingen och öppnade för honom de tomma kistorna och skåpen och visade sig så glad, att hon så rikligen begåfvat fars gamle vän, Skarpeladingen, — såg Bonden, att han bedragit sig sjelf, och utropade förargad: »Galen är du, Mor! och galen blir du: vet du då inte att jag med Skarpeladingen mente den långa magra vårtiden, som hvar menniska på Gotland kallar 'Ladingen'? — Gud tröste mig, galen är du och galen blir du!» J. Tjängvide, Alskog, & Maria Nyberg, f. Åckander. [Med blyerts: ] L. O. K.