Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vättar och vittra
Vittrorna voro mindre än trollen och större än älvorna. Men det måtte ändå ha varit samma väsen. Ortens benämning på dem: "vittror" "underjordiska" "oknytt" (gemensamt ord för allt mys- tiskt eller det som rörde sig om de underjordiskas tillvaro). Dessa väsen troddes bo under stenar, i jorden, vid fäbodar och i stort sett vid människoboningar, som fanns i skogarna. De lev- de mest i ensamhet. Men jag har hört talas om, att man sett fle- ra vittror på en gång. De kunde hjälpas åt med kreaturen. Då bru- / kade en vittra gå före och locka och en gå efter och driva på. Ty vittrorna hade boskap. Man fick inte bygga över deras bo eller över deras vägar. De hämnades på den, som kommit att bygga i de- ras väg. De kunde både spinna och väva. Det berättades, att de ut- fört sådana arbeten i fäbodarna. De kunde också snickra och köra hästar. Över huvud taget kunde de utföra samma arbeten som männi- skorna. Vittrorna ha uppkommit från Lucifers släkt. De brukade få mat av människorna.
»Skatt-gubbar»
I gamla tider var det godt om »Skatt-gubbar» eller ifriga skattsökare, hvilket väl kom deraf af Folket var mycket fattigare än nu för tiden. — Man trodde att i »Stenstu-hö-gården» vid Dede (som tillhör Hagvards i Follingbo) under en stor flis låg en gås på sju guld-ägg. Hagvards-karlarne skulle så med skatt-gräfning göra sin lycka. De skulle under det nattliga arbetet tiga, tiga som sten; hända hvad som hända ville. — Men när de tysta som grafven arbetat en stund, visade sig —, för deras ögon att se —, arga tjurar, som med sina långa horn hotade stänga de tigande »skatt-gubbarne. Men desse gräfde och arbeta[de] dock, och läto ej störa sig. Men snart visade sig omkring dem en »spits-rote» med folk, liksom vid en af rättning; och mästermannen stod ock der med sin breda, blanka bila. Det hemska följet såg hotande på skatt-gräfvarne och sade sins emellan: »Hvilken ska' vi ta först af dem?» — »Den mä' raude tråju!» svarades det. — Men Bonden som hade röd tröja blef dervid så förskräckt att han glömde sig och svor till: »I skall så fan inte heller få ta' mig!» — Och dermed så försvann den täta spitsgården, mästerman, skatt och allt. En annan gång försökte de sin lycka igen med att gräfva på samma ställe, allt under föresatt djup tystnad. Nå, det gick bra en stund, man kom allt djupare ned i backen och trodde sig alltmer nalkas skatten. Men nu fingo de — som de tyckte — på vägen se ett hö-lass, som mycket långsamt framsläpades af en linkande halt höna och af en annan som ändtligen gick rätt. Den halta hönan sade då med gnälltonen af en gammal kärring: »Umm vör skudde hinnä till sta'n i aften?» — Då glömde sig åter en af »skattgubbarne» och svarade: »I helvite hinnen inte I!» — då åter allt försvann. Stället, der de gräfde, hade troligen varit ett gammalt »säte-ting», och mycket »dödben» hittade de öfver allt i jorden. O. Folström. Vid Lannsa på Fårö hände det samma: dervid syntes en höna för en hö-häck, m. m. Men man skulle tiga och ej se upp. En af karlarna blef rädd —, ond, — talade — allt »förvannst!» L. O:n Kalbjärga, Fårö.
Ryssarne på Gotland åren 1715-20
Under de olyckliga krigsåren under Konung Carl d. XII :tes tid väntade Gutarne när som helst blodiga besök af arf-fienden, och derför var folket jemt på sin vakt: utkik höllos i kyrktornen, äfven inne i landet, såsom i Dalhem, förmodligen för att genast varseblifva när vårdkasarne tändes, tecknet att den omilde fienden landstigit, då man genast tog att ringa öfver hela landet. Berättarens farfar, Olof Dalbom född vid Grindarfve i Dalhem, berättade ofta att hans far åter, Grindarven, var en bland socknens utsedde förridare, som vid minsta larmtecken skulle till häst »buda» allmogen till samling, hvarföre han, äfven då han om sommaren gick på ängen och slog, hade hästen sadlad der till hands. Engång lyckades allmogen medelst svartbrända kanoner på Kräklingbo-backen bortskrämma fienden. — Berättarens far var Anders Boman, smed på Ungbåtels (Rosendal). Hans farfar var O. Dalbom 80 år gammal död 1799 och hans farfars far var den nämnde Bonden vid Grindarfve i Dalhem. — O. Dalboms hustru kunde minnas då 1 Tunna råg kostade 1 daler, 1 lop 8 styfver och 1 mark smör 1 styfver. Olof Folström. [I marg. står]: Då Ryssarne (under dessa krigsår) engång stängt in alla röfvade kräk på en åker, lyckades det en gammal gumma att lura ut dem. Matts L:n Hangre f. 1789. En gubbe vid Bringes i Norlanda gömde sig då i en ugn och hittades ej af de instormande Ryssarne. P. O. Hangre, f. 89 (XII: 16).
Sankt Pehr Nycklar
Så kallas »Orchiderna» på Gotland; de finnas af många slag här på Landet, och pryda öfverallt ängarne. Roten är tvådelad, liksom en hand eller ett hjerta, det ena är friskt och hvitt, det andra är svart och förtorkadt. — Den hvita och friska roten är Sankte Pehrs hjerta, det vissnade är »Päukens» hjerta. L. O. K. J. Wallin.
Sanct Olofs Brunnar
Sanct Olof skall i tiden först hafva kommit, ej till Sanct Olofsholm och Akergarn på Östra sidan af Landet, utan på den vestra sidan något söder om Lutterhorns nu varande hamn, der den så kallade Gamla hamnen med sitt utlopp är belägen. Der hafva i mannaminne varit jernringar sittandes i vallen eller sten-bryggan vid hvilka Hans fartyg legat förtöjde. — I närheten på stranden finnas tvenne brunnar, nu tillkastade, på ungefär 10 alnars afstånd från hvarandra: Sanct Olof var så stor och mäktig att han låg emellan begge brunnarna, med ena handen i hvardera af dem, och tvättade sig. — Efter brunnarna, som blifvit i sednare tider tillkastade, derför att får och andra kreatur störtade sig i dem, igenkännas af de små högar som betäcka stället der de finnas. — Slut. David Ava. — Edv. Olsson. [I marg. står]: P. A. Munch, D. Norsk. F:s hist. i Del, 2 ; pag. 775, I. — »— — på landet varit stor torka, då S. Olof uträckt sina armar då dessa två St. Olafs Brunnar upprunnit.» J. Wallin. Anal. Gothl. I, s. 90.
Hejnum-Kärringen1
I Hejnum Socken bor nära vid kyrkan en Gumma, som är »klokare» än andra, och öfver hela Gothland sökes af alla slags folk för att »bota» och »skaffa igen», och kallas »Hejnums-kärringen». Folkets förtroende till henne har gått från mor till dotter längre tillbaka än någon kan minnas. De trovärdigaste personer tala om huru sannspådd hon är och hvilka lyckliga kurer hon gjort.2 Vanligen behöfver Hejnumkärringen blott se ett plagg, som den sjuke nyttjat, men det skall vara någonting hvitt; den sjuke skall vara ensam instängd från solens nedgång 3 dygn, då en knif lägges innan för dörren på tröskeln, dekokt att dricka fås på rötter och kryddor, plockade midsommars-natt, hvarbland alltid äfven finnas »dödben», kyrk-sopor och likkisto-bräder samt lik-muld. Signeri och läsning brukas äfven. Gumman besöker ofta utom hus öfver hela landet sjuka; hvar dag äro folk på besök att »söka henne»; i sitt väsende är Heinum-kärringen sibyllinskt torr och fåordig, och ta'r alldrig mer än en och samma ganska ringa betalning för sin hjelp. Tron på henne är allmän och obegränsad, hvarken präster eller läkare kunna rubba hennes förtroende; men dock säga alla, att »gamla Heinum-kärringen» var ännu säkrare; och så har det gått från slägte till slägte. Då engång en Bonde från Russhage i Stenkyrka varit ute för »de små under jorden» och deraf blifvit sjuk, och der före sökt Hejnumkärringen, hade denna omtalat följande händelse med hennes Mor, »den gamla Hejnums-kärringen»: det var en sommardag, då hon var gången ner i marken. Då kom en hård väderhvirfvel; och bäst det var, så var hon midt ibland de små under jorden och måtte så följa med dem. Det bar nu ner i jorden, och hon var borta i många veckor, och fick så vandra med dem under jorden: det var just då hon blef så »klok», och fick lära att bota! Men hela tiden hon var med de små under jorden, hade hon alldrig ätit, ej heller kände hon af någon hunger. Först i Fardhem, en sex eller sju mil från Martebo, der hon for ned, hade hon kommit upp i dags-ljuset igen; och sålunda kom hon ifrån »de små under jorden»! — Slut. J. Wallin. »Jag botar efter gammalt och doktorer efter nöjt; men sjäukdomar järo efter gammalt!» säger Heinum-kärringen. L. Nordin. [I marg. står]: Då man går till Heinum-kärringen för att förfråga sig, får man ej helsa på dem möter eller aftaga hatten. — Skall vara tillbaka, innan solen gått ner. [I marg. står]: Flere särskildta kör-vägar och gångstigar gå öfver skogen till Hejnum af alla dem, som till vagns och fots besöka Heinum-kärringen. Wester[s] i Boge. Heinum-kärringen hotar ock, och gör ondt. — Får hon ej betalt, blir det ej lyckosamt. Fr. Sjöberg. Heinum-kärringen säges ha kokt en hvit-orm, druckit spadet, och deraf blifvit »klok». J. P. Enderberg. När kon släppt mjölken, får Heinum-kärringen hår af kon. Säger då: »det ligger ondt djur under svillen!» — När Heinum-kärringen botar, så mumlar, läser hon, stryker och kramar. Fr. Sjöberg. Heinum-kärringen plockar blomster till bot på Midsommars-natt. P. Nyberg. [I marg. samt nertill i kanten står]: Heinum-Kärringens Mors Farmor hade blifvit nedtagen vid Busarfve i Gothem att hjelpa en barnsängs-hustru-groda. — — halmstrået, in. m. — ej äta något som der bjöds. var der nere 3 dygn: åt intet, blott »vätte sig med sina tårar». — Blef klok, lärde sig bota; den första skänk Hon finge för bot skulle de bevara i slägten, så länge skulle de, dotter efter moder, kunna bota. — Kom så upp lo alnar från Norr-landa kyrka. Första skänk för bot fick hon på Fårö och var en »Träskål med tre öron», som Heinum-kärringen 1850 [?] visade för BoteMor i Alskog och omtalade detta. And. Söderdal. Heinum-kärringen anlitas föga af närboende folk. Heinum-kärringen blir sökt öfver hela landet (helst nattetid efter-hämtad) med förfrågningar om t. ex. ett barn är otåligt och jemnt skriar; om smöret i tjärnan ej vill gå tillsammans; om brännvinspannan ej lemnar tillräckligt brännvin; o. s. v. — Kan hon ej hjelpa, hjelper hvarken Prest eller Doctor. — Hon och andra både Män och Qvinnor sysselsätta sig med »Läsning»; tros kunna »läsa i lag» hvad som är brutet; läsa bort tandvärk; läsa bort fläck på ögat, o. s. v. andra genom att »löpa såll» få reda på tjufvar. G. Alfvegren. [I marg. står]: »Til bots, adv. = till att bota med. J. J. Båta, Fårö. Lofvade frukt på trädet till nästa år, så att grenarna skulle sviga ner. J. Wallin.
De dödas Jul-morgon
En Gumma, som bodde för sig sjelf i skogen i Wiklau, ärnade sig i Julottan, hvarföre hon stod bittida opp om morgonen, klädde sig och sträfvade af till kyrkan. När hon kom ut på vägen, merkte hon väl att det var något för bittid', ty hon hörde inte af några menniskor på kyrkvägen; men hon gick i alla fall framåt i godt mak. Men när hon kom så långt, att hon kunde ögna Wiklau kyrka, såg hon att de[t] var ljust i fönstrarne, hvarför hon nu åter trodde att hon skulle komma för sent till Julottan; och gick nu på allt hvad hon orkade. Framkommen till kyrkan, voro dörrarna väl stängda; men bara hon kom vid en af dem, öppnade den sig och hon trädde in i templet. Der var nu full Gudstjenst, full sång och mässa från altaret; men intet förstod hon af allt detta; ingen menniska hon kände och häpen blef hon. Allt häpnare blef hon när det hemska okända kyrk-folket nu skockade sig omkring henne, slet och ryckte i hennes kläder: hon kunde då förstå att det icke stod rätt till. I denna ångest hviskade någon i örat: »Lemna kappan qvar efter Er, och gå Era färde härfrån!» När gumman härvid vände sig om, igenkände hon i den hviskande en Gumma i socknen som var död för 3 dagar sen! Den förfärade Gumman kastade då kappan från sig, störtade ur kyrkan från de döda, som nu der firade sin Jul-morgon, och skyndade hem i kolmörkret; ty det var ännu midnatt. — Hemkommen blef hon sjuk och dog om tre dagar. — Slut. L. O. K. B. Timgren, f. 1788 vid Eimunds i Roma. [I marg. står]: Rominerna hörde i Wisby kyrka orgor gå, ljus: »Herre! de Helige äro nu få.» J. Wallin.
Puttersios Stenkalmen
Wid Puttersios i Rute, skulle en Bonde med sin dräng, ty man skall alldrig gå ensam, söka skatt i en sten-kalm tätt invid gården, der de ofta sett det brinna. Men, som man vid skattgräfning måste antingen jemt tala eller tiga, valde man nu att »tiga». Bonden lade då en bind-yx jemte drängen, befallde honom stadna på ett af stånd och tiga som en sten, hvad som än måtte hända och vid hvad han än finge se för syner, ty eljest skulle han hugga yxen i honom. Då fick drängen, der han stod ensam, se en karl komma löpande emot sig med ett eldande rödt jern, det han tycktes vilja köra i honom; men som drängen teg, så försvann både karl och jern just som detta sednare skulle träffa honom. Sedan fick han se en höna som kom dragandes med ett stort pårågadt sädeslass; men drängen hvarken skrattade eller sade något, då höna och lass försvunno utan att han deraf hade någon nöd. Dessutom såg drängen otaliga andra syner, som väl förskräckte honom, men han teg dock allt jemt. Emellertid grof Bonden allt hvad han hann, och slutligen fick han se en stor kista neri stenkalmen; men när [han] började häfva på kistan, kom en hane flygande och satte sig på kist-locket, och högg efter Bondens fingrar hvart han tog; men Bonden låt sig dock ej förskräckas. Men då Bonden af en händelse kom att se [hem] åt gården, fick han till sin förskräckelse se att alla hans byggningar stodo i ljusan låga: då Bonden glömde sig och skrek till, hvarvid stenkalmen öppnade sig ännu djupare och kistan försvann deri under ett förfärligt underjordiskt dån, som räckte långa stunden. Och ingen skatt fick sålunda Bonden. Slut. And. Söderdal, född 1877 i Rute, skollär. i Alskog. [I marg. står]: Också: Skulle tiga, men skrattade till högt då hönan kom; då allt försvann. J. Wallin. Ej heller får man svärja vid skattgräfning, då allt försvinner. Hanen med flere höns: alldrig har jag varit Prest och alldrig blir jag Prest.
Pigan och aske-löfven
Engång var en piga gåendes ute att hämta vatten ur en brunn. Då hon drog opp »spannet» var det helt fullt med aske-löf. Hon tog då varsamt med handen i spannet och kastade der ur alla löfven; men ett par stycken kommo dock att ligga qvar och flöto oppe på vattnet. Men när pigan kom i stugan och nedsatte spannet vid spisen, sjönko bladen ned i vattnet och något tycktes klinga mot bottnen. Detta förundrade henne, och när hon nu såg närmare efter, så lågo två silfverskedar der och blänkte. — Slut. And. Söderdal. [I marg:en står]: Också: vid Russhage-Sauden i Stenkyrka; 3 Eke-blad. J. Wallin.
Den kloke Doctor Jägråld
Det var en gång en Skomakare, som hette Trast.1 Han arbetade som en slaf; men han hade många barn, och fattig var och blef han för jemnan. Som' han såg att ärlighet och arbetsam [het] ej lyckades2, så tänkte han en dag, att han, så väl som många andra lathundar och konstmakare, kanske [kunde] förtjena mera genom menniskors lätttrogenhet. Hvarföre han flyttade till en annan gata, spikade en skylt öfver dörren: »Här bor den kloke Doctor Jägråld», tog en grann nattrock och stickade silkestofflor på sig, och gick bara på golfvet och rökarfe sin pipa. Nu hade det just händt, att hos en stor Adelsman hade ett par utmerkta hästar blifvit bortstulna ur stallet. Kusken, som var ute kring staden och letade efter dem, fick se den trösterika skylten, gick in till den kloke doktor Jägråld och frågade sig till råds. Doctor Jägråld besinnade sig ej länge, utan sade: »Sådant hör visserligen ej till min tjenst; men för god betalning skall jag dock skaffa din Herres hästar igen»; gaf kusken ett rhabarberpulver, det han skulle slå i öl och utdricka, och genast ut och springa till hans finge hästarne igen. Kusken gaf Doctorn att börja med wo daler jemte löfte om mera, och gjorde så som Doctorn befallt. Hur länge nu kusken sprang, fick han rysliga magplågor; men sprang dock alltjemt och stönade och ropade grufligt. Folket skrattade åt honom; men då han kom i närheten af ett stall, kände hästarne, som voro der instängda igen drängens rop, och gnäggade, hvarpå kusken fick igen de stulna hästarna: adelsmannen blef hjertans glad, och den kloke Doctor Jägråld fick sig ytterligare sina 200 Daler i belöning, och ryktet om hans klokhet i allting spriddes alltmer, så att han nu kunde lefva som en herre. Allt detta gjorde att han af Fursten blef utnämnd till Lazarettsdoctor. Första gången han kom in på Lazarettet, sade han till sjukvaktaren så att alla de sjuka hörde på det: »Tag du i morgon bitti den uslaste du tycker af alla sjuka här, hugg honom sönder och koka så köttsoppa på honom för de sjuka, så bli de genast friska!» När de sjuka hörde det, gåfvo de sig alla af om natten, somliga krypande, andra linkande. När Doctor Jägråld kom om morgonen, var Lazarettet tomt, och sjukvaktarn sade, att alla under tiden blifvit friska. Icke vågade sig heller några flere sjuka dit: Doctor Jägråld blef således ej frestad i sina kunskaper, utan fick en stor belöning af Fursten. Men kort derefter fick den kloke Doktor Jägråld bud från Fursten att han förlorat ett skatull, fullt med mycket penningar; och Fursten befalte nu Doctor Jägråld att han vid lifvets förlust skulle skaffa det åter inom tre dagar. Emellertid skulle han bo i furstens slott; och han fick en betjent att uppassa sig för hvarje dag. Den kloke Doctor Jägråld blef nu ganska bedröfvad, och, när han om aftonen första dagen gick till sängs, suckade han till och sade så att betjenten hörde det: »Gud ske lof nu gick en!» Betjenten drog öronen åt sig och trodde att Doctorn mente honom, eller der gick en tjuf; men han hade inom sig blott menat: nu gick en dag. Betjenten talade om detta för sina andra två kamrater, hvilka tillsammans hade stulit skatullet. Andra dags aftonen suckade Doctorn på samma sätt för den andra betjenten: och dessa blefvo nu öfvertygade om att de voro upptäckta, och, när Doctorn på samma sätt suckade den tredje qvällen, kommo de i tysthet till Doctorn med skatullet och betalte honom hederligt till att han bara skulle tiga med alltsamman — och så fick han derjemte en grof summa af Fursten. Men denne ville ännu engång pröfva den kloke Doctor Jägråld: och vid ett stort kalas, då man hos Fursten ätit och druckit hederligen, inbars till slut ett fat med lock på, och nu frågade fursten honom: »Säg mig nu, Herr Doctor, hvad som är på detta fatet?» Den kloke Doctor Jägråld blef nu alldeles slagen och till den grad förlägen att han alldeles glömde bort sitt nya antagna stånd, och suckade för sig sjelf halfhögt: »Nå, du fattige Trast!» Men det var verkligen en stekt trast I och alla prisade den kloke Doctor Jägråld. — Slut. J. Wallin.
De Toll Lammen.1
Det var en gång en fattig Enka, som hade tre Gossar. Hon hade ingen mat att ge dem, hvarföre hon gaf den äldsta en påse på ryggen och sade att han skulle gå ut och söka sina bitar i Guds Namn ibland goda menniskor och försöka sin lycka i verlden. Gossen kom slutligen till en stor Herregård, der en stor Herre bodde. Herren der antog pojken till sin Lam-gosse, och att han i skogen skulle valla hans tolf lam. Herren sade till gossen: »Aktar du väl mina Lam och följer dem troget, skall du få mat och kläder; men försummar du dig och gör mig emot, så skall du döden dö.» Den andra dagen gick gossen ut med Lammen på betet, sedan Herren först sagt honom att han troget skulle följa hans Lam och ej låta hindra sig af någon på vägen; och så gaf han gossen en ask och en flaska med sig, och befalte honom ytterligare, att af det som Lammen åto lägga litet i asken, och af det som Lammen drucko skulle han hälla litet i flaskan hem med dig, »så kan jag deraf se om du troget gjort din tjenst». Gossen gick så om morg[on] en ut från Herregården att valla de tolf Lammen i skogen. Snart var han på en stor hed, och Lammen sprungo hit och dit i buskarna och betade. Men då kom till honom en annan gosse och inbjöd [honom] att leka; men lammgossen svarade: »Jag törs intet det, ty min Herre har befalt mig att hafva grant öga på hans tolf lam, och att ej företraga något annat.» Men slutligen lät han dock öfvertala sig, och lekte så med kamraten hela dagen, glömde bort både Lam, ask och flaska och följde först sent på aftonen hem med lammen.2 När nu Herren frågade Gossen huru han vaktat hans lamm och gossen sade att han gjort allt väl efter befallning, bad Herren att3 få se hans ask och flaska och om han hade något deruti; men då dessa voro tomma, blef Herren vred på Gossen och han blef förvandlad i en sten. Emellertid, då den fattiga Modren för länge väntat på sin äldste son och denne ej kom tillbaka, sände hon ut sin andra Gosse att han skulle uppsöka sin äldsta Bror och söka sin lycka i verlden. Han kom ock just till samma Herregård, blef der antagen till lammgosse med samma tillsägelse af Herren; men med honom gick det lika olyckligt som med den äldste Brodren. Nu utsände den fattiga Modren sin yngste gosse att söka opp sina bortgångne Bröder och göra sin lycka i verlden. Denne kom ock till samma Herregård och blef der antagen till Lam-gosse. Men han vaktade lammen troget och väl: när en lek-kamrat i skogen vill locka honom till lek och försummelse, gick han slutligen tvärs från honom och följde troget sina lam hvart de gingo. Under det han följde de tolf Lammen, kom han till en åker: der såg han ene korpar slåss så fjäderna röko om dem och blodet droppade neder på marken. — Så gingo lammen längre fram: der suto två dufvor4, flaxade med vingarna och kysste hvarandra med stor kärlighet. Men när lammen gingo ännu längre fram, kommo de till en bred svart flod med tvärbranta rysliga stränder, att skåda såsom ner i en afgrund och öfver gick en farlig smal bro. Lammen sprungo lätt och utan tvekan öfver; men gossen måste taga allt sitt mod till sig för att våga krypa öfver på den vådliga bron. Der stod ett träd som jemt blommade och knoppades; och när en blomma föll af, kom straxt en i stället och så växlade det jemt. Der omkring dansade Lammen länge. På andra sidan floden var en skön äng, med högt gräs och fetaste bete; men kreaturen som der gingo voro magra och vantrefliga. När de kommo längre fram, var det en torr stenig och mager hed; men kreaturen der voro lustiga, vackra och smällfeta.5 Allt så gingo lammen längre fram: slutligen sågo de ett stort hus, såsom en kyrka; och när de Tolf Lammen kommo till Dörren öppnade den sig straxt sjelf, och alla Lammen trädde in och gossen med. Lammen gingo fram i kyrkan och lade sig alla i rad vid altar-disken, och gossen i jemte dem. Då trädde en skön Man framför altaret, han sken som solen och hade strålar kring hufvudet, och gossen kunde knapt se på Honom för hans klarhets skull. Denne mannen gaf de tolf Lammen bröd och vin (dricka); och då gossen bad att få detsamma, lade han brödet i sin ask och hällde vinet i sin flaska. Derpå gingo lammen ur kyrkan, gossen följde med dem och dörren slog till efter dem. Lammen gingo nu åt hemmet samma väg de kommit, gossen kröp åter med största förskräckelse öfver den smala Bron, och kom så lyckligt om qvällen hem med de tolf Lammen. Då frågade Herren gossen om han troget följt hans lamm, och gossen svarade: »Ja!» Herren frågade nu gossen: »Såg du intet något under vägen?» »Jo», svarade gossen, »en lekkamrat ville i skogen narra mig att leka och öfvergifva lammen.» Herren sade då: »Det är de onda menniskor som vilja förvilla kristenheten. Såg du intet mer», sade Herren. »Jo», svarade Gossen, »på en åker slogos två korpar.» »Det är de onda och ogudaktiga menniskor som jemt lefva i strid och göra allt ondt i verlden.» »Hvad såg du sen då?» sade Herren. »Tvenne dufvor, som kysste hvarandra», svarade Gossen. »Det är de goda menniskorna, som lefva i vänskap och kärlek, älska Gud och sin nästa. Såg du något mer?» »En brusande ström.» »Det är afgrundens djup, ogudaktiga menniskors helvete och de fördömdas brusande sjö. Nå, hvad hände nu mera?» »Jag såg den smala bron öfver floden, men jag följde dock lammen deröfver.» »Den vägen är smal som förer till himmelen, och få äro de som drista sig gå den vägen.6 Hvad såg du sen?» »En grön plan, på hvilken stod ett träd, som jemt vexlade i blomstring.» »Detta träd», sade Herren, »utvisar menniskans lefnadstid i verlden: de som falla af, dö bort, blomstrar åter, födas i knopp och växer till — detta är lifvets vexling. Såg du något mera?» »En fet äng med magra kreatur.» »Det betyder de menniskor, som alltid äro of örnöjda, klaga och äro otacksamma. Hvad sedan?» »Jag såg en torr och mager mark med fet och lustig boskap.» »Detta är de nöjda menniskorna, som tacka Gud för det lilla, och derf öre hafva trefnad, äro glada och prisa och lofva Hans Namn. Är det något mera du sett?» frågade Herren slutligen sin tjenare. »Jo», svarade Gossen, »jag såg en kyrka, der lammen gingo in och lade sig vid altar-disken och jag lade mig jemte dem; då kom der en skön man ut med strålar kring hufvudet, så att jag knappast kunde se på hans ansigte för hans klarhets skull. Han gaf lammen för altaret bröd och vin, och så bad jag honom och fick ock det jag hafver här med mig.»7 »Rätt så», sade då Herren; »det jag anförtrodde dig har du redeligen uppfylt: den du såg för altaret är Jag; och de tolf Lammen du aktade, äro de Tolf Apostlarna; tag nu din flaska, och häll några droppar på stenar här ligga, så blir det en menniska af hvar sten»8; och ibland dem var hans begge bröder — och Herren prisade och belönade sin tjenare, Gossen, herrligen. — Slut. Johanna Bolin, uti flick-skolan. A. Söderdal. J. Wallin.
De tre hvita Lammen.1
Det var en gång en Konung, som gift om sig och fått en Trollpacka: och då hans 3 sköna döttrar med hans förra gemål en dag gick och roade sig i slotts-trädgården bland hofkavaljererna, förvandlade styfmodren dem af afvund och elakhet till »tre hvita Lamm». Den stygga Drottningen sade vid Konungens hemkomst att Princessorna på obegripligt vis bortkommit genom fönstret, troligen af röfvare. — Emellertid gingo nu de tre förgjorda Princessorna såsom lamm, fast vackrare än de andra, i öfriga fåra-hjorden, den 3 »Lamm-gossar» som voro bröder hvar dag skulle valla i skogen.2 Först gick den äldsta Brodern: och när han kom till en liten stuga i skogen, gaf en gammal kärring, som bodde der, honom vin i en flaska och bröd i en korg, och bad honom noga akta på lammen. När den andra Brodren kom, fick han det samma; så ock den yngste Gossen, som var den uppriktigaste och ädelmodigaste. Så gingo de nu alla tre med lammen längre fram i skogen, då de mötte en gammal Gubbe, som sade till den äldsta gossen: »Hvad har du i din flaska?» »Vatten», svarade denne. »Gugge det var vatten då!» sade Gubben; men, sade han: »Hvad har du i korgen?» »Småsten», svarade han. »Gugge det var småsten då», sade Gubben. Så svarade ock i sin ordning den andra Broderen, och Gubben sade ock på samma sätt till honom. Men den yngste Lam-gossen han svarade uppriktigt på Gubbens fråga, att hade vin i flaskan — då Gubben sade: »Gugge det var vin då!» och på gossens svar, att han hade bröd i korgen: »Gugge det var bröd!» Nå, sen gingo Bröderna med hjorden längre fram, och kommo så till en bred ström. Endast de »tre hvita lammen» kunde nu komma öfver strömmen, och den yngsta lammgossen förmådde följa dem3; men den öfriga fårahjorden och de lögnaktiga två bröderna kommo ej längre än till stranden. De 3 hvita lammen gingo nu in i en kyrka (då orgeln, började sjelf spela så vackert) och de framträdde till altaret: gossen med sin korg på armen följde förundrad in i kyrkan. I det samma, steg Frälsarens bild ned af korset från Chor-väggen, tog brödet och vinet af gossen, trädde för altaret och gaf lammen den heliga nattvarden, då de straxt blefvo till Princessor igen, sköna såsom Guds englar. Emellertid hade de andra två lammgossarne gått hem med hjorden; men deras vin och bröd var nu förvandladt till vatten och stenar, och tre lamm saknades vid hemkomsten, hvarföre de fingo många hotelser af Konungen. Men huru glad blef icke konungen, när den yngste lammgossen kom med de tre återfundna Princessorna på borggården; och dessa omtalade nu sina öden och styfmodrens elakhet.4 Hvarpå Trolldrottningen kom i spiketunnan in, och den vackre »lamm-gossen» fick den yngsta Princessan med stor hjertans glädje. — Slut. And. Söderdal, B. Timgren.
Israel Lyth (»Gunntlack»)1
Israel Lyth, som i ungdomen tjent såsom Arklimästare på flottan i 88 års krig och ärligen fäktat vid Hogland, m. m., under Hertig Carl och Öfverste Erik af Klint, blef sedan en stor slarf och utfattig bonde vid Roes i Rone. — Han råkade under tiden och af fattigdom i sämsta sällskap och sades med Kärlingen (vid Sutare i Stånga), Dreutzen's »sårkar» (vid Allmunde i Burs och I. Lyths styfsöner), stor-tjufven Pilgårdar (på När), m. fl. erke-skälmar, — alla (såsom det hviskades och är betygadt af hederligt folk, såsom Dr S. Witthoff och Mag. M. Gustafson) anförda af Häradshöfdingen på Skogs Bertel Rundberg (som var gift med J. J. Ankarströms enka), — hafva deltagit i flerfaldiga stygga äfventyr eller i det stora tjuf-bandet, som omkring 1797 här stal i 18 kyrkor på 14 dygn. Härunder fick han för all sin da'r öknamnet »Gunntlack». En af kamraterna, Mattis Lythberg på Rone, hade på Rone-Utholm uppbyggt ett två [vå] nings trä-hus, på det att (som man sade) lyset från fönstren skulle locka seglare på strand: han blef se'n skjuten med Häradshöfding Rundberg i samma skott af brodren Pastor M. Rundberg, då de på en stege skulle krypa in genom Alskog kyrkfönster för att der stjäla.2 — Pilgårdar på När blef skjuten till döds i benen (då han ryckte till sig ett barn ur vaggan att skydda sig med) af Rone-lotsen Pehr Spits's son, Petter Johannes Spits, som ock var lots der. Denne blef dock efter ett halft års häkte fri; ty Sjöberg (hans rätta bror) tog brottet på sig och rymde genast från Gotland tillika med Lythbergs dräng, Erik. När Sjöberg efter 14 år hemkom och ännu för mången sade att han skjutit Pilgårdar, blef han dock aldrig då tilltalad. P. Ronander. Ungefär på samma sätt blef erke-skälmen och bonde-flåaren Lind, som bland annat roffat till sig Nickarfve i Hejdeby, skjuten uti armen. [— —]3