Transkriberad uppteckning
Det var en gång en Skomakare, som hette Trast.1 Han arbetade som en slaf; men han hade många barn, och fattig var och blef han för jemnan. Som' han såg att ärlighet och arbetsam [het] ej lyckades2, så tänkte han en dag, att han, så väl som många andra lathundar och konstmakare, kanske [kunde] förtjena mera genom menniskors lätttrogenhet. Hvarföre han flyttade till en annan gata, spikade en skylt öfver dörren: »Här bor den kloke Doctor Jägråld», tog en grann nattrock och stickade silkestofflor på sig, och gick bara på golfvet och rökarfe sin pipa. Nu hade det just händt, att hos en stor Adelsman hade ett par utmerkta hästar blifvit bortstulna ur stallet. Kusken, som var ute kring staden och letade efter dem, fick se den trösterika skylten, gick in till den kloke doktor Jägråld och frågade sig till råds. Doctor Jägråld besinnade sig ej länge, utan sade: »Sådant hör visserligen ej till min tjenst; men för god betalning skall jag dock skaffa din Herres hästar igen»; gaf kusken ett rhabarberpulver, det han skulle slå i öl och utdricka, och genast ut och springa till hans finge hästarne igen. Kusken gaf Doctorn att börja med wo daler jemte löfte om mera, och gjorde så som Doctorn befallt. Hur länge nu kusken sprang, fick han rysliga magplågor; men sprang dock alltjemt och stönade och ropade grufligt. Folket skrattade åt honom; men då han kom i närheten af ett stall, kände hästarne, som voro der instängda igen drängens rop, och gnäggade, hvarpå kusken fick igen de stulna hästarna: adelsmannen blef hjertans glad, och den kloke Doctor Jägråld fick sig ytterligare sina 200 Daler i belöning, och ryktet om hans klokhet i allting spriddes alltmer, så att han nu kunde lefva som en herre. Allt detta gjorde att han af Fursten blef utnämnd till Lazarettsdoctor. Första gången han kom in på Lazarettet, sade han till sjukvaktaren så att alla de sjuka hörde på det: »Tag du i morgon bitti den uslaste du tycker af alla sjuka här, hugg honom sönder och koka så köttsoppa på honom för de sjuka, så bli de genast friska!» När de sjuka hörde det, gåfvo de sig alla af om natten, somliga krypande, andra linkande. När Doctor Jägråld kom om morgonen, var Lazarettet tomt, och sjukvaktarn sade, att alla under tiden blifvit friska. Icke vågade sig heller några flere sjuka dit: Doctor Jägråld blef således ej frestad i sina kunskaper, utan fick en stor belöning af Fursten. Men kort derefter fick den kloke Doktor Jägråld bud från Fursten att han förlorat ett skatull, fullt med mycket penningar; och Fursten befalte nu Doctor Jägråld att han vid lifvets förlust skulle skaffa det åter inom tre dagar. Emellertid skulle han bo i furstens slott; och han fick en betjent att uppassa sig för hvarje dag. Den kloke Doctor Jägråld blef nu ganska bedröfvad, och, när han om aftonen första dagen gick till sängs, suckade han till och sade så att betjenten hörde det: »Gud ske lof nu gick en!» Betjenten drog öronen åt sig och trodde att Doctorn mente honom, eller der gick en tjuf; men han hade inom sig blott menat: nu gick en dag. Betjenten talade om detta för sina andra två kamrater, hvilka tillsammans hade stulit skatullet. Andra dags aftonen suckade Doctorn på samma sätt för den andra betjenten: och dessa blefvo nu öfvertygade om att de voro upptäckta, och, när Doctorn på samma sätt suckade den tredje qvällen, kommo de i tysthet till Doctorn med skatullet och betalte honom hederligt till att han bara skulle tiga med alltsamman — och så fick han derjemte en grof summa af Fursten. Men denne ville ännu engång pröfva den kloke Doctor Jägråld: och vid ett stort kalas, då man hos Fursten ätit och druckit hederligen, inbars till slut ett fat med lock på, och nu frågade fursten honom: »Säg mig nu, Herr Doctor, hvad som är på detta fatet?» Den kloke Doctor Jägråld blef nu alldeles slagen och till den grad förlägen att han alldeles glömde bort sitt nya antagna stånd, och suckade för sig sjelf halfhögt: »Nå, du fattige Trast!» Men det var verkligen en stekt trast I och alla prisade den kloke Doctor Jägråld. — Slut. J. Wallin.
