Transkriberad uppteckning

Det var en gång en fattig Enka, som hade tre Gossar. Hon hade ingen mat att ge dem, hvarföre hon gaf den äldsta en påse på ryggen och sade att han skulle gå ut och söka sina bitar i Guds Namn ibland goda menniskor och försöka sin lycka i verlden. Gossen kom slutligen till en stor Herregård, der en stor Herre bodde. Herren der antog pojken till sin Lam-gosse, och att han i skogen skulle valla hans tolf lam. Herren sade till gossen: »Aktar du väl mina Lam och följer dem troget, skall du få mat och kläder; men försummar du dig och gör mig emot, så skall du döden dö.» Den andra dagen gick gossen ut med Lammen på betet, sedan Herren först sagt honom att han troget skulle följa hans Lam och ej låta hindra sig af någon på vägen; och så gaf han gossen en ask och en flaska med sig, och befalte honom ytterligare, att af det som Lammen åto lägga litet i asken, och af det som Lammen drucko skulle han hälla litet i flaskan hem med dig, »så kan jag deraf se om du troget gjort din tjenst». Gossen gick så om morg[on] en ut från Herregården att valla de tolf Lammen i skogen. Snart var han på en stor hed, och Lammen sprungo hit och dit i buskarna och betade. Men då kom till honom en annan gosse och inbjöd [honom] att leka; men lammgossen svarade: »Jag törs intet det, ty min Herre har befalt mig att hafva grant öga på hans tolf lam, och att ej företraga något annat.» Men slutligen lät han dock öfvertala sig, och lekte så med kamraten hela dagen, glömde bort både Lam, ask och flaska och följde först sent på aftonen hem med lammen.2 När nu Herren frågade Gossen huru han vaktat hans lamm och gossen sade att han gjort allt väl efter befallning, bad Herren att3 få se hans ask och flaska och om han hade något deruti; men då dessa voro tomma, blef Herren vred på Gossen och han blef förvandlad i en sten. Emellertid, då den fattiga Modren för länge väntat på sin äldste son och denne ej kom tillbaka, sände hon ut sin andra Gosse att han skulle uppsöka sin äldsta Bror och söka sin lycka i verlden. Han kom ock just till samma Herregård, blef der antagen till lammgosse med samma tillsägelse af Herren; men med honom gick det lika olyckligt som med den äldste Brodren. Nu utsände den fattiga Modren sin yngste gosse att söka opp sina bortgångne Bröder och göra sin lycka i verlden. Denne kom ock till samma Herregård och blef der antagen till Lam-gosse. Men han vaktade lammen troget och väl: när en lek-kamrat i skogen vill locka honom till lek och försummelse, gick han slutligen tvärs från honom och följde troget sina lam hvart de gingo. Under det han följde de tolf Lammen, kom han till en åker: der såg han ene korpar slåss så fjäderna röko om dem och blodet droppade neder på marken. — Så gingo lammen längre fram: der suto två dufvor4, flaxade med vingarna och kysste hvarandra med stor kärlighet. Men när lammen gingo ännu längre fram, kommo de till en bred svart flod med tvärbranta rysliga stränder, att skåda såsom ner i en afgrund och öfver gick en farlig smal bro. Lammen sprungo lätt och utan tvekan öfver; men gossen måste taga allt sitt mod till sig för att våga krypa öfver på den vådliga bron. Der stod ett träd som jemt blommade och knoppades; och när en blomma föll af, kom straxt en i stället och så växlade det jemt. Der omkring dansade Lammen länge. På andra sidan floden var en skön äng, med högt gräs och fetaste bete; men kreaturen som der gingo voro magra och vantrefliga. När de kommo längre fram, var det en torr stenig och mager hed; men kreaturen der voro lustiga, vackra och smällfeta.5 Allt så gingo lammen längre fram: slutligen sågo de ett stort hus, såsom en kyrka; och när de Tolf Lammen kommo till Dörren öppnade den sig straxt sjelf, och alla Lammen trädde in och gossen med. Lammen gingo fram i kyrkan och lade sig alla i rad vid altar-disken, och gossen i jemte dem. Då trädde en skön Man framför altaret, han sken som solen och hade strålar kring hufvudet, och gossen kunde knapt se på Honom för hans klarhets skull. Denne mannen gaf de tolf Lammen bröd och vin (dricka); och då gossen bad att få detsamma, lade han brödet i sin ask och hällde vinet i sin flaska. Derpå gingo lammen ur kyrkan, gossen följde med dem och dörren slog till efter dem. Lammen gingo nu åt hemmet samma väg de kommit, gossen kröp åter med största förskräckelse öfver den smala Bron, och kom så lyckligt om qvällen hem med de tolf Lammen. Då frågade Herren gossen om han troget följt hans lamm, och gossen svarade: »Ja!» Herren frågade nu gossen: »Såg du intet något under vägen?» »Jo», svarade gossen, »en lekkamrat ville i skogen narra mig att leka och öfvergifva lammen.» Herren sade då: »Det är de onda menniskor som vilja förvilla kristenheten. Såg du intet mer», sade Herren. »Jo», svarade Gossen, »på en åker slogos två korpar.» »Det är de onda och ogudaktiga menniskor som jemt lefva i strid och göra allt ondt i verlden.» »Hvad såg du sen då?» sade Herren. »Tvenne dufvor, som kysste hvarandra», svarade Gossen. »Det är de goda menniskorna, som lefva i vänskap och kärlek, älska Gud och sin nästa. Såg du något mer?» »En brusande ström.» »Det är afgrundens djup, ogudaktiga menniskors helvete och de fördömdas brusande sjö. Nå, hvad hände nu mera?» »Jag såg den smala bron öfver floden, men jag följde dock lammen deröfver.» »Den vägen är smal som förer till himmelen, och få äro de som drista sig gå den vägen.6 Hvad såg du sen?» »En grön plan, på hvilken stod ett träd, som jemt vexlade i blomstring.» »Detta träd», sade Herren, »utvisar menniskans lefnadstid i verlden: de som falla af, dö bort, blomstrar åter, födas i knopp och växer till — detta är lifvets vexling. Såg du något mera?» »En fet äng med magra kreatur.» »Det betyder de menniskor, som alltid äro of örnöjda, klaga och äro otacksamma. Hvad sedan?» »Jag såg en torr och mager mark med fet och lustig boskap.» »Detta är de nöjda menniskorna, som tacka Gud för det lilla, och derf öre hafva trefnad, äro glada och prisa och lofva Hans Namn. Är det något mera du sett?» frågade Herren slutligen sin tjenare. »Jo», svarade Gossen, »jag såg en kyrka, der lammen gingo in och lade sig vid altar-disken och jag lade mig jemte dem; då kom der en skön man ut med strålar kring hufvudet, så att jag knappast kunde se på hans ansigte för hans klarhets skull. Han gaf lammen för altaret bröd och vin, och så bad jag honom och fick ock det jag hafver här med mig.»7 »Rätt så», sade då Herren; »det jag anförtrodde dig har du redeligen uppfylt: den du såg för altaret är Jag; och de tolf Lammen du aktade, äro de Tolf Apostlarna; tag nu din flaska, och häll några droppar på stenar här ligga, så blir det en menniska af hvar sten»8; och ibland dem var hans begge bröder — och Herren prisade och belönade sin tjenare, Gossen, herrligen. — Slut. Johanna Bolin, uti flick-skolan. A. Söderdal. J. Wallin.