Transkriberad uppteckning
I gamla tider var det godt om »Skatt-gubbar» eller ifriga skattsökare, hvilket väl kom deraf af Folket var mycket fattigare än nu för tiden. — Man trodde att i »Stenstu-hö-gården» vid Dede (som tillhör Hagvards i Follingbo) under en stor flis låg en gås på sju guld-ägg. Hagvards-karlarne skulle så med skatt-gräfning göra sin lycka. De skulle under det nattliga arbetet tiga, tiga som sten; hända hvad som hända ville. — Men när de tysta som grafven arbetat en stund, visade sig —, för deras ögon att se —, arga tjurar, som med sina långa horn hotade stänga de tigande »skatt-gubbarne. Men desse gräfde och arbeta[de] dock, och läto ej störa sig. Men snart visade sig omkring dem en »spits-rote» med folk, liksom vid en af rättning; och mästermannen stod ock der med sin breda, blanka bila. Det hemska följet såg hotande på skatt-gräfvarne och sade sins emellan: »Hvilken ska' vi ta först af dem?» — »Den mä' raude tråju!» svarades det. — Men Bonden som hade röd tröja blef dervid så förskräckt att han glömde sig och svor till: »I skall så fan inte heller få ta' mig!» — Och dermed så försvann den täta spitsgården, mästerman, skatt och allt. En annan gång försökte de sin lycka igen med att gräfva på samma ställe, allt under föresatt djup tystnad. Nå, det gick bra en stund, man kom allt djupare ned i backen och trodde sig alltmer nalkas skatten. Men nu fingo de — som de tyckte — på vägen se ett hö-lass, som mycket långsamt framsläpades af en linkande halt höna och af en annan som ändtligen gick rätt. Den halta hönan sade då med gnälltonen af en gammal kärring: »Umm vör skudde hinnä till sta'n i aften?» — Då glömde sig åter en af »skattgubbarne» och svarade: »I helvite hinnen inte I!» — då åter allt försvann. Stället, der de gräfde, hade troligen varit ett gammalt »säte-ting», och mycket »dödben» hittade de öfver allt i jorden. O. Folström. Vid Lannsa på Fårö hände det samma: dervid syntes en höna för en hö-häck, m. m. Men man skulle tiga och ej se upp. En af karlarna blef rädd —, ond, — talade — allt »förvannst!» L. O:n Kalbjärga, Fårö.
