Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Några barn red på näcken. Han hade skapat sig till häst. "Necka lite bättre fram", sa en, och så skakade näcken av dem.
Skatt och lefvande barn
Dibjärgar i Hörsne hade gräft skatt flera gånger och fått mycket silfver och guld; men då han ånyo en gång gräfde efter skatt hittade han intet, utan korn ned till en stor flat häll. Då han stötte på den med jern-stören, let det ihåligt der under; och ändtligen fick han då upp flisen, och då låg derunder ett lefvande barn, som lekte med tungan i munnen! Bonden blef förskräckt, sprang hem, sjuknade och dog. Det är vanligt, då man »lägger ned skatt», att man då gräfver ned något dödt kräk der med; men detta blir lefvande. Carl Sik, i Wisby. Koncept finnes i R 623: 3, bl. 459 r.
Skatten på Lajkare-Hajd
På »Lajkare-hajd» i Lärbro, hvarest Sankt Olof år 1030 slog Dacker i Rute — kanske Duckur i Bunga? — samt Nårdur-Gutarne och tvang dem till dop och kristendom, finnas (1857) ganska många kullar, »stainkalmar», sten-sättningar och ringar, såsom på en ättebacke, och hvarest folk stundom sett det »brinna för skatt». — En gammaldags bonde vid Hägvide i Lärbro, som ofta från sin gård sett det brinna på en »stainkalm» ute på Laikare-haid, såsom han säkert trodde för skatt, tog sin närmaste granne, Skuttlingar, med sig, för att en natt der gräfva efter gods. Och må här följa hans berättelse på gammal gutniska, såsom hans sagesman berättat den, fastän språket ej är så uråldrigt och rent som på Fårö, Lau, Näs, o. s. v. »Sum jag u Skuttlingar kummo haim fran skattmöti, så gingo vör bära in um douri u toko uss itt par stor-ändar (dugtiga supar), u så toko vör pickur, jan-staurar u täu spadar mä' uss u gingo så äut pa haidi till stam-kullen. Sum vör haddi hårrt sägenes, så skuddi man, når man viddi gräfva gods, anten snaka jamt u keika si' kring eller u tyga sum stam u alldri se upp: vör kummo yvarains att tyga. — Nå haddi jag an hund-spital, sum haft »Sitt-upp» u sum aldri' kundi vara fran baini pa mig, utan skuddi laupa mä' alle stans jag var. Jag häuta u lucka, kalla u träuga u viddi att djauri skuddi blei haima; men han hvasken håirdi eller sag, uten glaid pa gatu sum an peil. Nå, när vör da kummo äut till stainkullen gynte vör trakks gräfva u plukka stainar upp; u hunden läggdi si' till syfva bäi uss. Vör haddi brauta u fäikta a lang stund, så svaiten rannt av uss, u haddi alltraidu kummi diaupt nir pa an slet u grandur stam eller fleis, sum lag pa aru stainar, sum stöii pa kannt. Sum hä var, så sär Skuttlingar: »Fei, jag bleir så tråttur u svaiten u sullten mä', att jag mainar pa jag laupar haim.» — Jag säggdi alldri' itt ård, uten bära pikkte, braut u plukkte stam; u så gynte'n da hjalpa till igen, a stund. Men ret sum hä var, kasstar han fran sig doningar u rautar till: »Nå gir jag bölen sta hjär längur, jag laupur haim u vitt däu ga mä', så kum !» u så straik han af. Dar sat jag nå ainsummen mä bära hunden bei mi' u grunda fyr mi' sjalfvur: »Hva' skatt däu göra? Naj, sägdi jag fyr mig sjalfvur: »har däu gynnt, så skatt däu u hallda bei u släuta». Sum kullen jär uppi bei täunen nauga bei pränta-vägen u fålki dar kåira u laupa atur u fram, var jag lissum räddur, att nåken skuddi kumma, sum känndi till mig u viddi snaka mä' mig ; men jag sat mi' mä' ryggen at gatu u drog hatten nir ei augu. Hva' jag mäst var laisen at var dä', att astäuen ännu var yttar bei Anglabos pa möti u skudde kumma issen vägen fram, u fa augu pa mi' u känna till mi'; för sum fålki äili gänna ha' vitt snaka mä' mig, så var jag räddur sum sj alfve den Säuri. Millarteid hjällt jag god allvaru u pussla så gudt jag kundi. Men bäst sum hä jär, far jag håira an vagn kumma kåiranes nir at Brunna-bakkar, u kum nemare u nemare; u nå jär hä bak ryggen fyr mi': hä halldur! »Nå», tänkti jag, »jär hä förbei mä' allt i hop». Men dä' blaiv tyst: jag sat stilla sum an stain, grunda u löides um jag skudde få håira nåku mair, men naj, hä var tyst. För undarligt var hä u, att hunden, sum älles jär så vaksambur, undar itta syfde sum han syfde u inti råirdi pa itt bain. Jag tok atur ihop mä' plukka stain u häfva upp mord. Men atur igen fikk jag håira an vagn kumma slambrandes u hä hapligt hardt. Sum hä kum bakum mig, så stänna hä; men jag sat sum jag sat, u tänk till! hunden lag sum han lag. Når jag pa a lang stund inti håirdi nåku, så gynnte jag atur igen att gräfva. Men så far jag håira bakum mi' itt leiti ban, sum sang så ljäufligt, att jag i all min teid alldri' nåkkstinns håirt nåku ljäufligare, u haddi så när set upp ; men naj, tänkti jag, du skatt läta blei! Hunden håirdi u sag ingenting hälldur. — Nå haddi jag all ting färdugt, så att jag bära skuddi putta jan-stangi undar fläisi u väga upp henni. Men, sum att sno handi kring, så flaug hunden leika upp i vädret u raut till så, att jag blaif så förskräcktur u sanslausur, att jag raint af glåimdi burt allt i hop u keikti upp. Då far jag se en spirante stäur hare, sum hunden läggdi yttar ei hamn u häl, happsar u happsar u vill ha' tak ei. Jag staig upp u vill se hvad lag hä skall taka. Men sum jag vändi mig um från huli, skrällar hä till bak um tråg u sangla langt nir ei jårdi. Jag snode mig um, men sag inti minsta smoul! Jag keika yttar haren u hunden — haren var burtu — hunden kum tystar u skammandes igen u läggdi si' på sama fläcken. — Da tok jag jan-stangi, vägdi upp fleisi u keikti dar in; men dar fanns inti nåku, bära stain u gambla bain!» Lars Lindal.
Grytan i skogen
Några små barn lekte i en åker i hvilken det var en »stain-kalm». Bäst det var, fingo de se en gryta stå och koka uppe på sten-kalmen. En liten flicka tog då en pinne och rörde med den i grytan; men, som hon snart tyckte att allt var något underligt, blef hon rädd, lät pinnen vara i grytan och sprang hem till sina föräldrar och talade om allt. Hennes mor gick då dit; men nu var grytan försvunnen. Dock låg pinnen der qvar på stenarna, och kring den satt en guld-ring. Calle Sik. Koncept till III: 369 finnes i R 623: 3, bl. 461 r.
Angelbos Stor-ängs-Hauen
Uti Angelbos i Lärbro Stor-äng är Hatten, Haugen eller Högen, som är af en 5 eller 6 alnars höjd, omkring 25 eller 30 alnar i tvärdrag samt omgifven af en rundel bestående af nedsatta stora stenar. — En-gång såg Susanna en otalig mängd ormar, hängande derstädes öfverallt på träd och buskar. Hon blef rädd, men trodde att detta skulle betyda der gömda skatter och sprang straxt hem till Angelbos för att få folk med sig; men då man kom dit, var allt försvunnet. — En annan gång hade någon sett en gammal kärring sitta der på kullen med en ofantlig hop silfver gods i skötet; men den, som såg det, blef förskräckt och sprang utan vidare sin väg. Lars Lindal, f. 1707, SkolLär. i Lärbro.
Det lefvande hufvudet
En Bonde plöjde på åkern och fann ett lefvande menniskohufvud i fåran; men fortsatte likafullt att plöja: om en stund var det försvunnet. Sedan letade han och många andra efter det; men det var och blef borta. — Hade han kastat något på det, hade han säkert fått en stor skatt. Carl Sik. Koncept till III: 364 finnes i R 623: 3, bl. 459 r.
Kungs-bård, n.
Tätt vid vägen från Lärbro kyrka åt Storugns och Kappelshamn är en klippa, som kallas »Kungs-bård» eller Kungs-bord, emedan Prins Carl Gustaf under sitt besök på Gotland 1652 under jagten spisat frukost på den samma. Lars Lindal.
Prinsen och Princessan i Roma kloster
Man hade byggt ett ko-stall bland lemningarna af Roma kloster; men kalfvarna trifdes alldrig der: de dogo. — Då gräfde man sig ned i djupet och fann der en lik-kista och deri låg en Prins i granna kläder och en Princessa i brud-drägt och med krona på hufvudet samt i slöja.* Man ställde då kistan på annat rum (eller flyttade fä-huset till annat ställe); och då ingen orenlighet mera rann ner i det döda furste-parets hvilo-rum, trifdes kräken väl i gården. Carl Sik. Koncept till III: 362 i R 623: 3, p. 459 r. I Roma kloster byggde m. ko-stall: tri kalfvarne trifdes alld., de dogo. — Ändtl. gräfde m. i djupet, fann m. en likkista o. deri låg en prins i grava kläder o. en prss:a i bruddrägt m. krona o. slöja. de hade dödt på deras bröllops-dag. — in. flyttade då kistan t. ett anat st:e; o. då, när ingen orenlighet mer rann ner i de dödas hvilorum, trifdes kräken. C. Sik. = ell. m. flyttade fähuset. Fru Gardsten.
Spanjoren vid Högstens
Vid Högstens på Gammelgarn bodde fordom en Bonde, som man kallade »Spanjoren». När han var död spökade han i gården. Slutligen vardt man så van med hans nattliga besök, att man ej brydde sig derom. — Slutligen såg en Bonde der i gården »Spanjoren» en natt gå och pussla vid Lillgårds-muren, som var af sten: andra dagen upptäckte Bonden att Spanjoren der i sten-muren hade ett halft stop kummin der förvaradt: när han då tog bort det, spökade »Spanjoren» alldrig mer der i gården. O. Fr. Hartman.
Mannen och Hans Tre Hustrur
En Bonde i Klinte hade efter sig tre hustrur; ty de dogo snart efter hvarandra, och slutligen dog Bonden sjelf med. Men han fick alldrig ro i sin graf; ty han låg redan morgonen efter begrafningen ofanpå grafven. Presten uti Klinte begrafde honom då om igen; men ej med bättre framgång — Bonden låg dagen derpå åter oppe på sin graf. — Nu begrafde den ene Prästen efter den andre honom; men Bonden låg likafullt alltid morgonen derpå uppe på grafven. Slutligen brydde man sig ej vidare om liket, utan lät det sålunda ligga på kyrkogården. — Då engång Klinte-Prästen hade gästabud, dracks det dugtigt; och några af hans ystra gäster narrade för goda ord och hederlig betalning en gammal enfaldig piga att sent om qvällen gå ut på kyrkogården, ta' den döde Bonden och bära honom in i gäst-salen för att drifva spass med liket och skrämma qvinfolken och andra. — Hon gjorde så, och de druckna gästerna roade sig en stund med detta stygga nöje i Prestgården. För ökad betalning bar slutligen den gamla pigan liket tillbaka igen till sin graf. Men ditkommen ville ej liket släppa henne: hon tiggde och bad, men det hjelpte intet! Slutligen lofvade dock den döde Bonden släppa henne, men med vilkor att hon skulle göra honom en tjenst, det pigan ock i sin hjertängslan lofvade, då den döde sade: »Gå in i kyrkan; der sitta tre Hustrur i en bänk med hvar sitt ljus för sig dessa äro mina tre hustrur som jag mördat efter hvarandra, hvarför jag alldrig fått ro i min graf; bed du dem att de måtte förlåta mig, så får jag ro: bara du ta'r på kyrkdörren, öppnas den för dig!» — Pigan gick förskräckt, kom in i kyrkan, och der suto de tre Hustrurna i sin bänk med hvar sitt ljus för sig: hon tog då sin själ i sin hand, gick fram till dem, helsade från deras man och sade att han bad dem att de ville förlåta honom hans synd emot dem. Då svarade de med en mun: »Vi förlåta honom gerna, om Gud vill förlåta honom!» — Med detta svar gick pigan åter ut till den döde Bonden på kyrkogården, då han sade: »Det har Gud velat länge, men — — —!» och dermed sjönk han ner i jorden och fick ändtligen ro i sin graf; och pigan återvände midt i natten förskräckt men oskadd till Prestgården. O. Fr. Hartman.
Trosings-Gubben
Trosings-Hans eller »Trosings-Gubben» hade i lifstiden varit en ond menniska, så att han efter döden ej fick ro, utan gick och spökade kring Trosing[s] i Gammelgarn, der det ligger alldeles enstaka i skogen. En natt red en karl, som »trodde sig något kunna», der förbi, och då ropade han i detsamma. »Hans, vitt däu räida, så kannst däu fa!» Det töfvade ej länge förr än han fick se en stor so, som sprang jemte honom i vägen. Sjelf »kunde karlen så mycket» att han ej hade någon nöd; men soen högg under tiden hästen så jemmerligt i benen, att alla håren der gingo bort, och ryttaren kom med möda hem, hvarefter hästen snart dog. O. Fr. Hartman.
Trosings-Gubben
När en karl från Glose-udd i Gammelgarn en natt körde förbi Trosings, der en gammal Gubbe plägade spöka, ropade han åt gården: »Jäst däu haj me, Hans! skatt däu fa akä!» Straxt var ock spöket Trosings-Hans der; men då sade karlen: »Väl kunde jag bindä dig här vid mil-pålen, men värste fan! då skall jag gå hit och lösa dig i mårrtäjli! Hellre fart däu da akä jär millum bak-hjauli!!» — Dermed så band han ett »taum-skaft», på hvilket han först afskar knuten, mellan bakhjulen, så att det släpte till ett qvarters längd i vägen. — Då såg man hur det arma spöket fäktade, men ej fick åka; tills de kommo till Kyrkjufves, då karlen sade: »Ga däu nå till körku; nå farar jag haim!» — Dermed försvann spöket med rop och skrik. O. Fr. Hartman.
Drängen, som drunknade; m. m.
En dräng på När hade drunknat på Trull-grund. En tid derefter gick hans Husbonde en qväll i stallet, då han fick höra att någon kom gående efter honom, och han hörde tydligt att det »sjåsskade» med vatten uti skorna på denne vandrare. Bonde[n] frågade då: »Är det Du (Hans); har du kommit i land någonstädes?» — »Nej», svarade den drunknade drängen; »jag ligger fastnad mellan två stenar på Trullgrund, och jag kommer alldrig till lands.» — Ty man tror, att så länge den drunknades kropp flyter, kan den döde alldrig komma hem och gifva någon »atvarsel» ; men då denne (Hans) fastnat mellan stenarna på grundet, kunde han det. Då mannen drunknat och om natten kom hem till hustrun för att »säga till» hvarest han låg, svarade han ej på hennes fråga: »Är det dig, Bandar (en arbetskarl på Katthammarsvik)?» utan bara suckade emedan hustrun ej frågade honom med hans »kristningsnamn» Jonas. En gosse hittade en drunknad karl på Nor-strand vid Gammelgarn i släken, och bad fadren hjelpa honom till jorda. Fadren såg på den döde; men denne var så söndermalad af stenar, att han ej kunde kännas igen, då karlen sade till den drunknade: »Du är så sönderslagen att jag intet kan göra något vid dig, — du får ligga här!» - Men om natten blef det ett fasligt väsen och spökande hemma; och karlen ropade till spöket: »Vill du bara ge oss ro tills i morgon att jag kan se af dagen skall jag komma och hjelpa dig!» Då blef det tyst och stilla. — Om morgonen gick karlen åstad och begrof den drunknade; och intet hördes vidare af. En Bonde i Hafdhem, som brukade stranden i Gröttlingbo, drunknade der, flöt kring hela södra Gotland och Hoberget och kom i land i Sproge. En natt kom han hem och visade sig för sin fästmö, som länge sörjt honom, då hon genast frågade: »Är det di', Pauel!» Han svarade genast: »Ja!» och omtalade att hans lik låge på Sproge-stranden. O. Fr. Hartman.