Transkriberad uppteckning

Trosings-Hans eller »Trosings-Gubben» hade i lifstiden varit en ond menniska, så att han efter döden ej fick ro, utan gick och spökade kring Trosing[s] i Gammelgarn, der det ligger alldeles enstaka i skogen. En natt red en karl, som »trodde sig något kunna», der förbi, och då ropade han i detsamma. »Hans, vitt däu räida, så kannst däu fa!» Det töfvade ej länge förr än han fick se en stor so, som sprang jemte honom i vägen. Sjelf »kunde karlen så mycket» att han ej hade någon nöd; men soen högg under tiden hästen så jemmerligt i benen, att alla håren der gingo bort, och ryttaren kom med möda hem, hvarefter hästen snart dog. O. Fr. Hartman.