Transkriberad uppteckning
På »Lajkare-hajd» i Lärbro, hvarest Sankt Olof år 1030 slog Dacker i Rute — kanske Duckur i Bunga? — samt Nårdur-Gutarne och tvang dem till dop och kristendom, finnas (1857) ganska många kullar, »stainkalmar», sten-sättningar och ringar, såsom på en ättebacke, och hvarest folk stundom sett det »brinna för skatt». — En gammaldags bonde vid Hägvide i Lärbro, som ofta från sin gård sett det brinna på en »stainkalm» ute på Laikare-haid, såsom han säkert trodde för skatt, tog sin närmaste granne, Skuttlingar, med sig, för att en natt der gräfva efter gods. Och må här följa hans berättelse på gammal gutniska, såsom hans sagesman berättat den, fastän språket ej är så uråldrigt och rent som på Fårö, Lau, Näs, o. s. v. »Sum jag u Skuttlingar kummo haim fran skattmöti, så gingo vör bära in um douri u toko uss itt par stor-ändar (dugtiga supar), u så toko vör pickur, jan-staurar u täu spadar mä' uss u gingo så äut pa haidi till stam-kullen. Sum vör haddi hårrt sägenes, så skuddi man, når man viddi gräfva gods, anten snaka jamt u keika si' kring eller u tyga sum stam u alldri se upp: vör kummo yvarains att tyga. — Nå haddi jag an hund-spital, sum haft »Sitt-upp» u sum aldri' kundi vara fran baini pa mig, utan skuddi laupa mä' alle stans jag var. Jag häuta u lucka, kalla u träuga u viddi att djauri skuddi blei haima; men han hvasken håirdi eller sag, uten glaid pa gatu sum an peil. Nå, när vör da kummo äut till stainkullen gynte vör trakks gräfva u plukka stainar upp; u hunden läggdi si' till syfva bäi uss. Vör haddi brauta u fäikta a lang stund, så svaiten rannt av uss, u haddi alltraidu kummi diaupt nir pa an slet u grandur stam eller fleis, sum lag pa aru stainar, sum stöii pa kannt. Sum hä var, så sär Skuttlingar: »Fei, jag bleir så tråttur u svaiten u sullten mä', att jag mainar pa jag laupar haim.» — Jag säggdi alldri' itt ård, uten bära pikkte, braut u plukkte stam; u så gynte'n da hjalpa till igen, a stund. Men ret sum hä var, kasstar han fran sig doningar u rautar till: »Nå gir jag bölen sta hjär längur, jag laupur haim u vitt däu ga mä', så kum !» u så straik han af. Dar sat jag nå ainsummen mä bära hunden bei mi' u grunda fyr mi' sjalfvur: »Hva' skatt däu göra? Naj, sägdi jag fyr mig sjalfvur: »har däu gynnt, så skatt däu u hallda bei u släuta». Sum kullen jär uppi bei täunen nauga bei pränta-vägen u fålki dar kåira u laupa atur u fram, var jag lissum räddur, att nåken skuddi kumma, sum känndi till mig u viddi snaka mä' mig ; men jag sat mi' mä' ryggen at gatu u drog hatten nir ei augu. Hva' jag mäst var laisen at var dä', att astäuen ännu var yttar bei Anglabos pa möti u skudde kumma issen vägen fram, u fa augu pa mi' u känna till mi'; för sum fålki äili gänna ha' vitt snaka mä' mig, så var jag räddur sum sj alfve den Säuri. Millarteid hjällt jag god allvaru u pussla så gudt jag kundi. Men bäst sum hä jär, far jag håira an vagn kumma kåiranes nir at Brunna-bakkar, u kum nemare u nemare; u nå jär hä bak ryggen fyr mi': hä halldur! »Nå», tänkti jag, »jär hä förbei mä' allt i hop». Men dä' blaiv tyst: jag sat stilla sum an stain, grunda u löides um jag skudde få håira nåku mair, men naj, hä var tyst. För undarligt var hä u, att hunden, sum älles jär så vaksambur, undar itta syfde sum han syfde u inti råirdi pa itt bain. Jag tok atur ihop mä' plukka stain u häfva upp mord. Men atur igen fikk jag håira an vagn kumma slambrandes u hä hapligt hardt. Sum hä kum bakum mig, så stänna hä; men jag sat sum jag sat, u tänk till! hunden lag sum han lag. Når jag pa a lang stund inti håirdi nåku, så gynnte jag atur igen att gräfva. Men så far jag håira bakum mi' itt leiti ban, sum sang så ljäufligt, att jag i all min teid alldri' nåkkstinns håirt nåku ljäufligare, u haddi så när set upp ; men naj, tänkti jag, du skatt läta blei! Hunden håirdi u sag ingenting hälldur. — Nå haddi jag all ting färdugt, så att jag bära skuddi putta jan-stangi undar fläisi u väga upp henni. Men, sum att sno handi kring, så flaug hunden leika upp i vädret u raut till så, att jag blaif så förskräcktur u sanslausur, att jag raint af glåimdi burt allt i hop u keikti upp. Då far jag se en spirante stäur hare, sum hunden läggdi yttar ei hamn u häl, happsar u happsar u vill ha' tak ei. Jag staig upp u vill se hvad lag hä skall taka. Men sum jag vändi mig um från huli, skrällar hä till bak um tråg u sangla langt nir ei jårdi. Jag snode mig um, men sag inti minsta smoul! Jag keika yttar haren u hunden — haren var burtu — hunden kum tystar u skammandes igen u läggdi si' på sama fläcken. — Da tok jag jan-stangi, vägdi upp fleisi u keikti dar in; men dar fanns inti nåku, bära stain u gambla bain!» Lars Lindal.
