Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Gastar.
Det minns jag att när någon drunknade, så sa de gamle, att det blev en gast av honom. Det hördes utåt sjön ibland. Och när de fick höra gasten, så var det någon som hade drunknat eller också var det förebåd till att någon skulle drunkna. "Dä vållar allt snart nô styggt för jag hörde gasten skrek utåt sjön i kväll", kunde en få höra folk säga. Det var inte säkert för gasten vid den gamla ham- nen,
Kråkan och Skatten
En kärring gick vägen fram förbi ett sten-rör, som var helt fullt af gula garn-härfvor. Öfverst på röret satt en kråka och ref sig: »Vitt däu ha', så ta!» Men kärringen blef förskräckt och sprang sin väg. Men om en stund sansade hon sig, och tänkte att det visst varit skatt hon sett, och gick så tillbaka till sten-röret; men då [var] kråka, garnhärfvor och allt försvunnet. And. Söderdal.
De två pigorna, som »gingo ko-skog»
Tvenne pigor, en fattig och en rik »gingo (lupo) engång tillsammans i koskog», d. v. s. gingo ner i skogen för att leta efter sina kor som kommit bort. På vägen i marken låg en stor sten på hvilken de brukade sitta och hvila sig, eller en s. k. hvil-sten: men på den samma satt nu en gammal Gubbe med långt hvitt skägg och med en kruka mellan knäen. Pigan, som hade rika föräldrar, blef så förskräckt att hon sprang till skogs; men den fattiga pigan blef orädd ståendes. Då sade Gubben till henne: »Kom du hit, mitt Barn, så skall du få något af mig.» Flickan gick modigt fram, och Gubben bad henne hålla fram förklädet, och öste nu deri med fulla näfvar af de vackra ärter, han hade i krukan, och bad henne bara snart skynda sig hem, och utan att under vägen se på den gåfva han gifvit henne. Hon tackade och gjorde så ock: vid hemkomsten voro ärterna förvandlade till klara guldperlor, och hon blef rik och snart gift. Men den andra rikemans-dottren fick stor förargelse af sina föräldrar derför att hon lupit från Gubben och hans rika håfvor. — Slut. A. Söderdal.
Prinsen, som friade utan att tala
Det var en gång en mäktig konung, som ej hade flera barn än en enda dotter. Och som hon var en så skön princessa, hade hon så många friare, prinsar och andra stora herrar, att de alldeles ville ta' ner konungen med sina ifriga önskningar. I sin stora villrådighet vid allt detta, utgaf konungen det påbud, att den, som skulle få ega Princessan, skulle fria till henne utan att tala. Alla desse ifrige friare blefvo dervid rådlösa. Men en ung konungason i grannriket, en lika skön som klok prins, förklädde sig till tiggare, och gick tillslottet, hvarest den sköna princessan bodde. Men detta var förvaradt af tredubbla vakter. När han då kom till den yttersta och första vakten och vardt tillfrågad hvad han ville, svarade han på alla deras frågor endast med följande trall eller qväde (a.): (spelas på Psalmodicon): F + 2 — 3 — 6 — 7 (sjunges så sorgligt och släpande som möjligt). 1 2 3 4 | 5 5 4 | 6 5 4 | 5 4 | 3 2 3 4 | 5 6 7 6 | La la la la La la la La la la La la La la la la La la la la 5 4 3 2 | 1000 || La la la la La. På detta sättet kom han likväl slutligen genom alla tre vakterna; och så stod han då utanför fönstret till Princessans rum. När hon fick se honom, trodde hon det var en tiggare och befallde att han skulle föras upp för att gifva honom allmosor. När han fick denna befallning, svarade han liksom till vakten, eller städse sjungande, men denna gången med följande qväde (b.): F + 2 - 3— 6 — 7 (sjunges så fort och gladt som möjligt). 1 1 2 3 4 | 5 5 6 7 8 | 22 11 1 7 | 5 5 6 7 6 | Trall la la la la La la la la la La la la la La la la la la 5 5 4 3 2 | 11 55 77 | 11000 || La la la la la La la la La. Sedan han kommit in till Princessan och blifvit väl undfägnad, började han åter sjunga qvädet a, och på alla frågor erhöllo Princessan och alla hennes hofdamer samma svar. Men om qvällen befallde de honom att han skulle gå sin väg, hvarpå han igen svarade med samma qväde a. Detta föreföll dock alla både besynnerligt och ovanligt, hvarföre man just ej ville visa ut honom från det gästfria kongliga slottet. Och Princessan, som fann allt detta högst märkvärdigt, sade, att om han ville lofva att hålla upp med detta eviga sjungande, skulle han efter det var så sent och mörkt att nu vandra hem — få sitta uti en vrå i hennes egen kammare; och genast svarade han med qvädet b., ty han måste ju på något svara och tacka! Men knapt var Princessan kommen väl i säng förr än han söng det sorgliga qvädet a. Hvad skulle den hjertegoda Princessan nu göra: hon kunde ju ej stå ut med denna ängsliga sång! Så fick han då lof att gå i säng till henne. Men knapt hade han kommit så vida, förrän han trallade qvädet b. Detta var då förskräckligt! Likväl tyckte sig Princessan af allt hans beteende hafva funnit, att han ingalunda var den han gaf sig ut före, utan visserligen just en prins — jo, bestämdt! och så fick han ligga i hennes famn, ja om en stund också roa sig med henne. Då försvunno med ens alla sorgetoner och han sade henne hvem han var. Ja, ja — Princessan vardt af allt detta så belåten, att hon innan kort verkligen blef gift med den så sköne Prinsen, den ende af de månge friare, som förstått att fria till henne utan att tala, d. v. s. alldeles riktigt; och omsidor blef han också konung efter sin konglige Herr svärfader. And. Söderdal, Skollärare i Alskog.
»Päuken», slotter-karl
Åt en annan Bonde, som skulle bjuda slotter-folk att slå af 7 »mansslätt» äng erbjöd sig »Päuken» (som Bonden ej kände) att på en dag slå af hela ängen om han finge allt det mat och öl som var ämnadt de sju slotter-karlarne. »Päuken» åt »morgon-bit», frukost och middag, men låg bara och hvilade sig. Bonden blef då ängslig för sitt arbete, men Päuken lofvade ändock att ängen skulle bli afslagen på dagen. Först efter otendagen började Päuken arbeta, och nu var ängen snart afslagen, ty hans sigde bet af både stock och sten utan att bryna. — Nu ville Bonden köpa hans sigde, och det fick han, men med vilkor att ej se på den. Då Bonden ej kunde hålla sig derfrån, såg han i stället för sig ett stor[t] menniskolårben, som dugde till intet. Då insåg bonden att det var »Päuken», som slagit af hans äng. A. Söderdal.
»Klut, klut!»
Från en »sten-vasst» eller jordhög vid Rånnarfve i Öja hörde man ofta rop, liksom af ett litet barn: »Klut, klut!» Man blef häröfver rädd och undrade, men ingen tordes gå dit och undersöka hvad det kunde vara. Men slutligen vågade sig dock en sjöman dit, då det åter med klagan ropade: »Klut, klut!» Han ditkastade då sin näsduk; och sedan blef det tyst för alltid. — Man erfor sedan att en piga hade mördat sitt oäkta barn och gräft ned det der. Nils Jacobsson Båpparfve i Eista.
Valhagar
Väl-hagar ängar (vid Sälle) der kyrkan fordom stått —, eller först skulle byggas, men nedrefs om nätterna af trollen; — hvaraf ännu grundvalarne synas. Båppare-Mor i Eista, som der är född. IX Guta-ord, s. 63.
Hobergs-Gubbens Son
Då Westergårda-Mor i Sundre gått och lagt sig, kom om en stund far hem, klädde af sig och gick i säng till sin hustru; och hon kände sig hafvande ifrån den stunden. Men straxt steg Bonden upp ur sängen och gick ut. — Bäst det var kom han in igen och helsade god afton. Hustrun undrade öfver och frågade hvad han gjort ute. »Jag», frågade Westergården förundrad igen, »jag kommer ju nu först hem», menande på att han varit hemma; men med det öfriga teg hon, i förmodan att det varit Hobergs-Gubben, som haft »sänge-lag» med henne. När sedan tiden var ute för Westergårda-Mor, födde hon en gosse, och denne var Hobergs-Gubbens Son; och han vardt af en öfvermensklig styrka: ty engång, då man efter en hus-ating roade sig och drängen kastade »i kämp», tog Hobergs-Gubbens son eller »Store Westergården» — som han kallades - en »fram-vagn», fattade den i tisseln och kastade den öfver »hus-ryffte». En annan gång kom han på stadsvägen i färd med en stor och stursker Bonde från Hämunds i Sanda, som kom åkande i sin »skrynndä», hvilket då ansågs högfärdigt och var ovant. Då ingen af dem ville vika, ropade Westergården: »Hvad är du för en, som ej vill köra ur vägen?» — »Hvad», svarade den andre, »känner du ej till store Hemmundar i Sande?» — Då ropade Westergården åter: »Men känner du ej store Westergården i Sundre !» Och dermed så tog han »skrynndä» och allt och häf de det in öfver »tunen»; och dermed fick store Hemmundar låta sig nöja, efter som han råkat ur för sin öfverman. J. P. Enderberg.
Lut-grytan och de Små under jorden
En Bondhustru hade en mycket häftig näsblod så att hon trodde att hon rätt skulle förblöda. — En natt, när hon låg vaken, kom en liten grå gubbe in — sedan hon först hört en stund gå och sopa ute i köket —, gick fram till hennes säng och sade till henne: »Skall du ligga så och blöda jemt?» — »Ja», svarade Bondhustrun, »det är väl mig så beskärdt.» — »Men», sade Gubben, »kan Du ej påminna dig, att du slagit ut något varmt på jorden?» — Hon erindrade sig då att hon en gång slagit ut en gryta varm lut. — »Ja», sad' Gubben, »dermed har du skållat de Små under jorden, och derför har du fått din näsblod; men, om du lofvar att alldrig göra så mer, skall det ej ha' någon nöd för dig denna gången!» — Dermed försvann den lille Gubben, och Bondhustrun vardt fri från sin näsblod. J. P. Enderberg.
»Skote-Skaffaren»
Det skulle engång vara bröllop vid Skote i Låista, och Bruden satt någon tid dess för innan och sydde på Brudgums-skjortan. Då inkom till henne en liten-liten man med grå kläder och röd mössa och frågade om hon ej hade lust att se något roligt på sin bröllops dag, nemligen om hon dervid kunde hålla sig från att le. Bruden bejakade detta, och bröllops-dagen kom. Hon såg då heller ingen ting ovanligt, och hade redan i glädjen glömt både den lille mannen och det löfte hon gifvit honom. Men, då de redan suto vid bröllopsbordet, skaff arena lupo om hvarandra med mat-rätterna och alla voro glada och njöto af Guds gåfvor, — såg hon en otalig mängd smått-smått folk komma in i bröllops-salen, och der osedde af alla för öfrigt, hålla bröllop på sitt vis liksom de rätte gästerna och brudfolken. Snart klefvo de små uppå bordet, traskade der omkring, smakade på allt, klefvo ner i lingon-thefaten och soppskålarna: Bruden, som allena såg allt detta tyckte att det var både undersamt och roligt, men höll sig dock från att le. Slutligen speltes steken in: och främst kom Skaffaren, som var hemma i gården, i lustig dans-takt hofverandes med stek-fatet, och den andra uppassningen jemte honom med fat och sås-skålar dansandes. Men jemte desse kommo ock de Små springande med sin speleman och sina skaffare och stekfat; men huru den lilla skaffaren »tvärade» för »Skote-skaffaren», så »snubblade» denne öfver den lille, så att den sköna steken for af fatet in under bordet. — Då kunde ej Bruden längre bärga sig från att le; och nu hände henne en hastig olycka, hvaröfver hon blef förargad och skammandes, då hon snöt sig för att om möjligt blanda bort korten; — och dermed så försvunno alla de små och deras upptåg för hennes ögon. Deraf är det vanliga ordspråket, då någon förgår sig i lag eller så, befattar sig med det honom ej tillhör, såsom t. ex. då en karl stoppar bränderna under en kokande gryta (hvilket ej är bra): »Se der ha' vi nu Skote-skaffaren!» J. P. Enderberg.
Trädet som bar guldäpplen.1
Det var en gång en Konung, som i sin trädgård hade ett stort vidt utgrenadt träd, som bar ymnig frukt af renaste guld: och Konungen älskade guld öfver all ting. Ingen visste huru det trädet kommit i trädgården, ty det hade stått der från urminnes tider; och så långt som dess grenar sträckte sig, var det omgifvet af ett högt jern-staket, till hvars port ingen utom Konungen sjelf hade nyckeln. Hvar dag uppplockade Konungen äplena som fallit ner; ju större de växte, ju mognare blefvo de och desto finare guldet i dem. Men en gång saknades ett äple; hvaröfver Konungen blef mycket förtretad och befallte trädgårdsmästaren att hålla vakt om natten: men vid midnatt öfverföll honom en så tung sömn, som varade ända till morgonen, då ett äple åter saknades. Konungen blef då vred och befalte trädgårdsmästarens äldste son att vakta trädet den följande natten: men det gick då på samma sätt, och ett äple var åter borta. Så gick det ock med den andre Sonen [som] vaktade. Nu skulle trädgårdsmästarens yngste son hålla vakt: men han sof hela dagen förut, så att han skulle vara vaken. Mot midnatt kom en grann fogel flygande och ville ta' ett äple; men pojken lade an och sköt! träffade väl inte fogeln, men bara en skön guldskimrande fjäder, den [han] om morgonen bar till Konungen och berättade händelsen. Konungen betraktade fjädern mycket, vände [den] mot solen, och insåg snart att fjädern voro värd lika mycket som hans halfva Konungarike, och fick en brinnande åtrå att få hela fogeln; hvarföre han ock hederligen belönade pojken med ett nytt 8 skillingsstycke! Konungen blef mycket glad när den äldste trädgårdsmästaresonen erbjöd sig att gå och söka upp Guldfågeln. Snart kom han nu under sin vandring i en stor skog, der han fick se en Räf, då han genast lade pilen på sin båge och ville skjuta. Men räfven sade: »Skjut icke mig, så vill jag gifva dig goda råd för att finna Guldfogeln!» Men han skjöt ändå, men träffade inte Räfven, som straxt försvann i skogen. Mot [aftonen] fick pojken se tvenne Wärdshus; det ena var dåligt, men i det andra gick det lustigt till med spel och dans: och der gick han in, och lefde der så länge pengarna räckte, och glömde så både Guldfågeln och hemmet. Då man länge förgäfves väntat på den äldste brodern, så gaf sig2 den andre af för att söka brodern och Guldfogeln; men det gick honom i allt på samma sätt. — Men nu gaf sig den yngste Pojken ut: han kom i samma skog, mötte Räfven och lade redan an med bågen, då Räfven sade: »Skjut icke' mig, så —!» »Nej», sad' pojken, »jag skall ej skjuta dig!» »Nå väl», sad' Räfven, »jag vet att du söker Guldfågeln och dina Bröder; de sednare kan du träffa [i det] der Wärdshuset, der de lefva lustigt; men håll du dig, när du behöfver det, hellre till det andra. Sätt dig nu på min svans, så vill jag föra dig dit; andra morgonen förde Räfven honom till slottet der Guldfågeln fanns.» En stor hop soldater lågo framför slottet och sofvo tungt. Räfven sade då: »Gå tryggt in i slottet öfver de sofvande, der är en stor sal der Guldfogeln förvaras i en trädbur; men akta dig att flytta Guldfogeln i guldburen, som står derjemte.» Nå, gossen gick; men guldets glans i slottet förvillade pojkens ögon så, att han satte Guldfågeln i buren: och med detsamma började Guldfogeln sjunga så högt att alla vaknade i slottet. Pojken blef då gripen och dömd till döden; men blef ändtligen af Konungen der benådad med vilkor att skaffa honom en Guldhäst, som var snabbare än vinden; då skulle han få Guldfogeln. Pojken gick bedröfvad sin väg: men snart mötte han igen Räfven som sade: »Si så går det när man låter goda råd flyga i vädret! Men nu vill jag dock [föra] dig dit der Guldhästen är, den du söker! Sätt dig bara på min svans!» Snart voro de framme vid slottet, der Guldhästen fanns, och alla vakterna lågo och sofvo djupt. Räfven sade då: »Gå nu till slottet, der Guldhästen står; men nöj dig bara med träsadeln han har på sig och tag icke någon af guldsadlarne och lägg på honom!» Men pojken blef åter så förblindad af guldglansen i stallet, så att han lade en guldsadel med Guldhästen; och straxt gnäggade Guldhästen till och stampade så hårdt att alla vakterna vaknade, och pojken blef genast gripen och dömd att dagen derpå dö af Konungen der, som dock åter benådade honom mot vilkor att skaffa Konungen den undersköna Princessan. Pojken gick sorgsen bort; men mötte snart åter Räfven, som nu bannade honom hårdeligen men slutade med goda råd: »Sätt dig nu på min svans, så skall jag snart föra dig till slottet, der den undersköna Princessan är; du skall vid midnatt få se henne stiga i badet, en kyss får du ge henne, men inte fler och se'n låta henne ta' afsked af sina föräldrar.» Men pojken kunde ej motstå Princessans tårar, och han kysste henne flere gånger: då vaknade genast alla i slottet, och pojken blef gripen och dömd till döden af Konungen der, men denne benådade dock honom igen mot vilkor, att på 8 dagar undanrödja ett berg, som skymde utsigten för slottet, hvilket berg 10.000 man ej på 8 månader väl kunde bortspränga — och då skulle han också få Princessan. Likväl fullgjorde Pojken detta uppdrag med Räfvens tillhjelp, och fick så Princessan med sig, och så for pojken glad sin väg. Nu sade Räfven till pojken: »När du kommer till Konungen, som äger Guldhästen, skall du lemna Princessan, fatta i Guldhästens tygel, med handslag ta' afsked på alla, och sist på Princessan, och med detsamma svinga henne opp på hästen och rida din väg.» Och det lyckades. Sen infann sig åter räfven och sade: »När du kommer till slottet, der i Guldfogeln sitter, skall du icke stiga af hästen, utan säg att du ej lemnar den förr än du har Guldfogeln i trädburen i dina händer; och sedan du fått det, rider du bort — och jag svarar för att ingen skall upphinna dig.» Detta gick äfven lyckligt för sig. »Nu», sade Räfven, »har du Guldfågeln, Guldhästen och den Undersköna Princessan, nu är det ock tid att du belönar mig: skjut mig derför till döds och afhugg mitt hufvud och min svans!» Men då gossen omöjligen kunde öfvertalas att göra det, sade Räfven bedröfvad: »Så vill jag ännu gifva dig goda råd; köp alldrig något galgkött, och sätt dig för någon brunn!» och dermed så skiljdes de åt. Mellertid red gossen vägen fram på sin Guldhäst med den undersköna Princessan och träburen med Guldfågeln uti; då fick han se en stor folksamling, som stod och gapade på ett par syndare skulle hängas i Galgen. Han tyckte det var synd om dem, och köpte dem fria ifrån straffet: Och så for han och hans bröder vidare. Men dessa hade under deras värdhuslif blifvit riktiga galgfoglar; så att [de] en middag hvilade vid en brunn och deras yngste Bror satt nära brunns-kanten, [då] skuffade de honom ner i brunnen, och togo så hans Princessa, guldhästen och guldfågeln, forn fram till Konungen, som utskickat dem att söka, och fingo nu rika belöningar, höga embeten och titlar: men den undersköna Princessan gråt, Guldhästen åt icke och Guldfågeln sjöng icke. När under tiden den yngsta Brodren hållit på att drunkna i brunnen, kom åter Räfven honom till hjelp, och förde honom upp till dagsljuset igen genom en underjordisk gång, sedan gossen måst lofva Räfven att vedergälla honom såsom Räfven förut bedt honom om: och så kom han oskadd upp igen. Nu högg han mot sin egen vilja hufvud och svans af Räfven: men i samma ögonblick, omfamnade Princessans bror honom, och tackade honom för befrielsen från hans långa förtrollning. Nu följdes både ynglingarne åt till Konungen, och berättade huru allt var tillgått: Då upphörde den Undersköna Princessan att gråta, Guldhästen åt och Guldfågeln sjöng; och glädjen spridde sig öfver hela slottet. Till och med de begge brottslige Bröderna blefvo benådade och skickade till ett aflägset kongligt landtslott såsom skogvaktare. Den yngsta Brodern deremot [blef gift] med den Undersköna Princessan, och ärfde om några år kungariket, Guldhästen och Guldfågeln efter den gamle Konungen. Och den unga Prinsen, som varit förvandlad till en Räf i vilda skogen, blef ock i sinom tid en lycklig och mäktig konung. — Slut. Ol. P:son Skoger i Vall.
Mästar-tjufven
Det var en gång en fattig Gumma, som hade en Son, som hon en dag måste skicka från sig ut i verlden att söka sig tjenst: hon gaf honom många förmaningar att vara lydig, beskedlig och framför allt gudfruktig, akta sig för allt ondt och tjufveri isynnerhet; och dermed så gick pojken ut i verlden. — Snart mötte han på vägen en Herre, som frågade honom hvart han skulle gå. »Jag söker mig tjenst», svarade pojken. »Det kan du få hos mig», sad' Herren. Och straxt voro de öfverens. »Men», frågade pojken, »hvad är Herrn och hvad får jag lära hos Herrn?» Han svarade: »Jag är Mäster-tjuf, du!» »Bevara mig», sad' pojken, »det var just tjufveri min Mor bad jag skulle akta mig för.» »Åh», sad Mäster-tjufven, »det skall inte ha' någon nöd, handtverket är godt; och, sedan du varit hos mig i läran sju år, så kan du se [dan] slå dig ut i verlden som en karl!» Och dermed så tjente pojken hos Mäster-Tjufven i sju år, blef utlärd och qvitterade så sin Mästare. Pojken gick nu hem åt, och gick in till Modren, som ej kände igen honom, för han var nu så stor och finklädd, och begärde nattqvarter. Efter många böner ville hon då ta' emot en så förnäm Herre. »Nå», sad' pojken till Gumman, »hade I icke en son, som lemnade Eder för sju år sedan?» »Jo, hade jag så», svarade hon, »men Gud vet hvar han nu fins.» »Jag är just Er Son, Mor», sade pojken: och det blef en stor glädje. »Men», frågade då Modren, »hvad är du nu för slag?» »Jag är Mästar-tjuf, Mor», svarade pojken. »Gud bevare mig, hvad säger du!» sad' Gumman. »Handtverket, Mor», sade Sonen, »är godt, och det har ingen nöd!» Emellertid spriddes det ut att Gummans son var en Mästartjuf; och en Adelsman i granskapet ville försöka om han var en riktig Mästertjuf, och sade till honom: »Kan du stjäla bort min stora Blodhund ur gården, så skall du få 3o Riksdaler af mig, och du är mästare i din konst.» »Det tyckes var[a] omöjligt», sade Mäster-Tjufven, »men jag vill dock bjuda till att göra det, Herr Adelsman!» Om natten tog Mäster-Tjufven en stor säck, der i lade han ett varmt bröd, så gick han och gräf de ett hål under gårds-porten: Blodhunden rusade då dit; men då han vädrade brödlukten, blef han spakare, och började smaka på brödet och åt sig slutligen in i säcken, då Mäster-Tjufven genast knöt till säcke-banden, och bar Blodhunden om morgonen opp till Adelsmannen, då Mäster-Tjufven fick sig sina 3o Riksdaler. — Men Adelsmannen ville ännu pröfva honom engång: »Kan du i natt stjäla bort mina tre hästar ur stallet, fast än jag sätter en karl med skarpladdadt gevär på livar häst till vakt, så skall du [få] 6o Riksdaler.» »Jag skall likvist försöka», svarade Mäster-Tjufven. Om qvällen köpte Mäster-Tjufven sig Bränvin, Rom och Vin, deri han blandade sömndroppar, och gick så sent om natten och beskärmade sig jemmerligen öfver de[t] elaka vädret utan för stalls-dörren. I början ville de ej släppa in någon; men slutligen kom han dock in och fick ligga i ett bås. När han legat der en stund och »huat» öfver kölden, drog han korken ur en flaska så att det small och låddes så ta' sig en tår — om en stund gjorde han om det igen. Men då han gjorde det tredje gången, började vakt-drängarne fråga honom om han ej unnade dem en sup som skaffat honom tak öfver hufvudet. Han bjöd då en sup; och snart var hela flaskan utdrucken. Man fick kurage, och så strök rhomflaskan snart efter, och slutligen vinbuteljen med. Men snart värkade nu sömndropparna på vaktdrängarne, och om en stund sofvo de som stockar. Då steg Mäster-Tjufven fram, lyftade vaktdrängarne uppå båsbräderna, satte gevären i deras händer, tog så hästarne ur stallen och visade dem om morgonen för Adelsmannen, och fick återigen sin belöning, 60 Riksdaler. — Men Adelsmannen var ännu ej nöjd, engång ville han åtminstone fresta Mäster-Tjufven: »Kan du få klockaren och Presten i mitt gåshus i natt, så får du 90 riksdaler af mig!» »Jag skall försöka», svarade Mäster-Tjufven; och red så om qvällen opp till Kyrkan, och stal sig in der med en säck just som klockaren stod och ringde aftonringning, stälde sig för altaret och mässade: »De-he-e-en so-o-o-o-om, kry-hy-hy-yper in i-i-i de-henna sä-äck, han bli-ir Gu-uds barn!» När klockaren hörde dessa himmelska löften från gudsmannen framför altaret, sprang han in till Presten; och så begge ut till höra på denna engla-sång. Snart kröpo de begge betagne in i säcken, då MästerTjufven band till och släpade af med säcken fastbunden vid hästens svans öfver stock och sten. De blefvo nu bra mörbultade, och Presten suckade; men klockaren sade: »Tyst, tyst kära Far, vägen till himlen är alltid ojemn och törnig.» Snart hann Mäster-Tjufven med dem till Adelsmannens gård, och vräkte så in dem i Gåshuset, hvarvid gässen började kackla. Klockaren sade då tröstande Presten: »Nu höra vi Englarnas sånger emot oss!» Om morgonen visade Mäster-Tjufven dem för Adelsmannen och fick sig så sina 90 Riksdaler. — Slutligen sade Adelsmannen till Mäster-Tjufven: »Kan du i natt stjäla bort allt mitt silfver och guld, som jag lägger här på bordet, och dertill guldringen på fingret af min hustru, som ligger jemte mig i sängen, så skall du få 100 Riksdaler af mig!» »Till och med det vill jag försöka göra», svarade Mäster-Tjufven. Och om natten tog han ner ur galgen en hängd syndare och stälde liket utanför Adelsmannens fönster. När Adelsmannen såg det, trodde han att det var Mäster-Tjufven, lade an med sitt gevär och sköt liket att det föll omkull. Adelsmannen var nu glad att han blifvit af med Mäster-Tjufven; men om en stund betänkte han, att han dock kunde få stå ansvar derföre, hvarför han gick ut och gräfde ned liket i jorden. Mellertid så sprang Mäster-Tjufven in i Adelsmannens sängkammare, förstälde målet mästerligen, och sade till Adelsfrun: »Så blefvo vi Gudskelof af med den satans Mäster-Tjufven; nu kan jag gerna ta' din guld-ring, min vän! och det andra som ligger här på bordet och åter bära in det till dess vanliga förvarings-ställe i salen!» »Kan du icke göra så då, min vän!» sade Adels-fruen till Mäster-Tjufven. Och dermed så sprang han af med båd silfvret och guldet ifrån Adelsmannen; och när denne kom tillbaka till sin Fru i sängkammaren, och ville lägga sitt silfver och guld tillbaka på sitt ställe [så var allt borta]. Morgonen derpå instälde sig Mäster-tjufven hos den skamflata Adelsmannen, och fick sig ytterligare sina mo Riksdaler. — Slut. Ol. P-son Skoger (i Vall).
Braid-gat-Galten
Der den breda skogs-gatan går fram genom Gute hagmarker i Bäl, ligger Gute såg. När det der är friskt med vatten och bönderna ha' brådtom med sågarbetet, höra de stundom ohyggliga gastrop ur skogen under de mörka nätterna, oroas ej sällan deraf då de hvila sig uti »sag-hyttu», f.def., vid den flammande brasan samt hindras t.o.m. under sj elfva sågningen. Ty der i engden herrskar en illfundig skogsbyse, »Braid-gat-Galten», hvilken, när han någon gång låter sig synas, ser ut som en liten gråklädd gosse med röd stick-mössa; men han är i alla fall en starker karl. Ja, det har händt, att, då sågen midt i bästa farten tvärstadnat, har man fått se den lille »Braidgats-galten» med en hand hållande vatten-hjulet: och då har han så roligt och skrattar så godt att mösstofsen vickar hit och dit. Men det kan väl hända, att, om han hindrar sågen alltför länge, blir bonden ledsen dervid, tar en skopa »hait hyr» (ask-mörja) och häfver det öfver honom med eld och allt! — Då släpper Bysen straxt hjulet och far till skogs med ynkelig låt, men då skall folket ta' väl vara på sågen, ty derefter börjar han genast löpa med sådan fart, att fara är, att allt skall ta' eld eller rent af slås sönder. Lars Nordin, Vallstena, f. 1817.