Transkriberad uppteckning

Det var en gång en mäktig konung, som ej hade flera barn än en enda dotter. Och som hon var en så skön princessa, hade hon så många friare, prinsar och andra stora herrar, att de alldeles ville ta' ner konungen med sina ifriga önskningar. I sin stora villrådighet vid allt detta, utgaf konungen det påbud, att den, som skulle få ega Princessan, skulle fria till henne utan att tala. Alla desse ifrige friare blefvo dervid rådlösa. Men en ung konungason i grannriket, en lika skön som klok prins, förklädde sig till tiggare, och gick tillslottet, hvarest den sköna princessan bodde. Men detta var förvaradt af tredubbla vakter. När han då kom till den yttersta och första vakten och vardt tillfrågad hvad han ville, svarade han på alla deras frågor endast med följande trall eller qväde (a.): (spelas på Psalmodicon): F + 2 — 3 — 6 — 7 (sjunges så sorgligt och släpande som möjligt). 1 2 3 4 | 5 5 4 | 6 5 4 | 5 4 | 3 2 3 4 | 5 6 7 6 | La la la la La la la La la la La la La la la la La la la la 5 4 3 2 | 1000 || La la la la La. På detta sättet kom han likväl slutligen genom alla tre vakterna; och så stod han då utanför fönstret till Princessans rum. När hon fick se honom, trodde hon det var en tiggare och befallde att han skulle föras upp för att gifva honom allmosor. När han fick denna befallning, svarade han liksom till vakten, eller städse sjungande, men denna gången med följande qväde (b.): F + 2 - 3— 6 — 7 (sjunges så fort och gladt som möjligt). 1 1 2 3 4 | 5 5 6 7 8 | 22 11 1 7 | 5 5 6 7 6 | Trall la la la la La la la la la La la la la La la la la la 5 5 4 3 2 | 11 55 77 | 11000 || La la la la la La la la La. Sedan han kommit in till Princessan och blifvit väl undfägnad, började han åter sjunga qvädet a, och på alla frågor erhöllo Princessan och alla hennes hofdamer samma svar. Men om qvällen befallde de honom att han skulle gå sin väg, hvarpå han igen svarade med samma qväde a. Detta föreföll dock alla både besynnerligt och ovanligt, hvarföre man just ej ville visa ut honom från det gästfria kongliga slottet. Och Princessan, som fann allt detta högst märkvärdigt, sade, att om han ville lofva att hålla upp med detta eviga sjungande, skulle han efter det var så sent och mörkt att nu vandra hem — få sitta uti en vrå i hennes egen kammare; och genast svarade han med qvädet b., ty han måste ju på något svara och tacka! Men knapt var Princessan kommen väl i säng förr än han söng det sorgliga qvädet a. Hvad skulle den hjertegoda Princessan nu göra: hon kunde ju ej stå ut med denna ängsliga sång! Så fick han då lof att gå i säng till henne. Men knapt hade han kommit så vida, förrän han trallade qvädet b. Detta var då förskräckligt! Likväl tyckte sig Princessan af allt hans beteende hafva funnit, att han ingalunda var den han gaf sig ut före, utan visserligen just en prins — jo, bestämdt! och så fick han ligga i hennes famn, ja om en stund också roa sig med henne. Då försvunno med ens alla sorgetoner och han sade henne hvem han var. Ja, ja — Princessan vardt af allt detta så belåten, att hon innan kort verkligen blef gift med den så sköne Prinsen, den ende af de månge friare, som förstått att fria till henne utan att tala, d. v. s. alldeles riktigt; och omsidor blef han också konung efter sin konglige Herr svärfader. And. Söderdal, Skollärare i Alskog.