Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Konung, som i sin trädgård hade ett stort vidt utgrenadt träd, som bar ymnig frukt af renaste guld: och Konungen älskade guld öfver all ting. Ingen visste huru det trädet kommit i trädgården, ty det hade stått der från urminnes tider; och så långt som dess grenar sträckte sig, var det omgifvet af ett högt jern-staket, till hvars port ingen utom Konungen sjelf hade nyckeln. Hvar dag uppplockade Konungen äplena som fallit ner; ju större de växte, ju mognare blefvo de och desto finare guldet i dem. Men en gång saknades ett äple; hvaröfver Konungen blef mycket förtretad och befallte trädgårdsmästaren att hålla vakt om natten: men vid midnatt öfverföll honom en så tung sömn, som varade ända till morgonen, då ett äple åter saknades. Konungen blef då vred och befalte trädgårdsmästarens äldste son att vakta trädet den följande natten: men det gick då på samma sätt, och ett äple var åter borta. Så gick det ock med den andre Sonen [som] vaktade. Nu skulle trädgårdsmästarens yngste son hålla vakt: men han sof hela dagen förut, så att han skulle vara vaken. Mot midnatt kom en grann fogel flygande och ville ta' ett äple; men pojken lade an och sköt! träffade väl inte fogeln, men bara en skön guldskimrande fjäder, den [han] om morgonen bar till Konungen och berättade händelsen. Konungen betraktade fjädern mycket, vände [den] mot solen, och insåg snart att fjädern voro värd lika mycket som hans halfva Konungarike, och fick en brinnande åtrå att få hela fogeln; hvarföre han ock hederligen belönade pojken med ett nytt 8 skillingsstycke! Konungen blef mycket glad när den äldste trädgårdsmästaresonen erbjöd sig att gå och söka upp Guldfågeln. Snart kom han nu under sin vandring i en stor skog, der han fick se en Räf, då han genast lade pilen på sin båge och ville skjuta. Men räfven sade: »Skjut icke mig, så vill jag gifva dig goda råd för att finna Guldfogeln!» Men han skjöt ändå, men träffade inte Räfven, som straxt försvann i skogen. Mot [aftonen] fick pojken se tvenne Wärdshus; det ena var dåligt, men i det andra gick det lustigt till med spel och dans: och der gick han in, och lefde der så länge pengarna räckte, och glömde så både Guldfågeln och hemmet. Då man länge förgäfves väntat på den äldste brodern, så gaf sig2 den andre af för att söka brodern och Guldfogeln; men det gick honom i allt på samma sätt. — Men nu gaf sig den yngste Pojken ut: han kom i samma skog, mötte Räfven och lade redan an med bågen, då Räfven sade: »Skjut icke' mig, så —!» »Nej», sad' pojken, »jag skall ej skjuta dig!» »Nå väl», sad' Räfven, »jag vet att du söker Guldfågeln och dina Bröder; de sednare kan du träffa [i det] der Wärdshuset, der de lefva lustigt; men håll du dig, när du behöfver det, hellre till det andra. Sätt dig nu på min svans, så vill jag föra dig dit; andra morgonen förde Räfven honom till slottet der Guldfågeln fanns.» En stor hop soldater lågo framför slottet och sofvo tungt. Räfven sade då: »Gå tryggt in i slottet öfver de sofvande, der är en stor sal der Guldfogeln förvaras i en trädbur; men akta dig att flytta Guldfogeln i guldburen, som står derjemte.» Nå, gossen gick; men guldets glans i slottet förvillade pojkens ögon så, att han satte Guldfågeln i buren: och med detsamma började Guldfogeln sjunga så högt att alla vaknade i slottet. Pojken blef då gripen och dömd till döden; men blef ändtligen af Konungen der benådad med vilkor att skaffa honom en Guldhäst, som var snabbare än vinden; då skulle han få Guldfogeln. Pojken gick bedröfvad sin väg: men snart mötte han igen Räfven som sade: »Si så går det när man låter goda råd flyga i vädret! Men nu vill jag dock [föra] dig dit der Guldhästen är, den du söker! Sätt dig bara på min svans!» Snart voro de framme vid slottet, der Guldhästen fanns, och alla vakterna lågo och sofvo djupt. Räfven sade då: »Gå nu till slottet, der Guldhästen står; men nöj dig bara med träsadeln han har på sig och tag icke någon af guldsadlarne och lägg på honom!» Men pojken blef åter så förblindad af guldglansen i stallet, så att han lade en guldsadel med Guldhästen; och straxt gnäggade Guldhästen till och stampade så hårdt att alla vakterna vaknade, och pojken blef genast gripen och dömd att dagen derpå dö af Konungen der, som dock åter benådade honom mot vilkor att skaffa Konungen den undersköna Princessan. Pojken gick sorgsen bort; men mötte snart åter Räfven, som nu bannade honom hårdeligen men slutade med goda råd: »Sätt dig nu på min svans, så skall jag snart föra dig till slottet, der den undersköna Princessan är; du skall vid midnatt få se henne stiga i badet, en kyss får du ge henne, men inte fler och se'n låta henne ta' afsked af sina föräldrar.» Men pojken kunde ej motstå Princessans tårar, och han kysste henne flere gånger: då vaknade genast alla i slottet, och pojken blef gripen och dömd till döden af Konungen der, men denne benådade dock honom igen mot vilkor, att på 8 dagar undanrödja ett berg, som skymde utsigten för slottet, hvilket berg 10.000 man ej på 8 månader väl kunde bortspränga — och då skulle han också få Princessan. Likväl fullgjorde Pojken detta uppdrag med Räfvens tillhjelp, och fick så Princessan med sig, och så for pojken glad sin väg. Nu sade Räfven till pojken: »När du kommer till Konungen, som äger Guldhästen, skall du lemna Princessan, fatta i Guldhästens tygel, med handslag ta' afsked på alla, och sist på Princessan, och med detsamma svinga henne opp på hästen och rida din väg.» Och det lyckades. Sen infann sig åter räfven och sade: »När du kommer till slottet, der i Guldfogeln sitter, skall du icke stiga af hästen, utan säg att du ej lemnar den förr än du har Guldfogeln i trädburen i dina händer; och sedan du fått det, rider du bort — och jag svarar för att ingen skall upphinna dig.» Detta gick äfven lyckligt för sig. »Nu», sade Räfven, »har du Guldfågeln, Guldhästen och den Undersköna Princessan, nu är det ock tid att du belönar mig: skjut mig derför till döds och afhugg mitt hufvud och min svans!» Men då gossen omöjligen kunde öfvertalas att göra det, sade Räfven bedröfvad: »Så vill jag ännu gifva dig goda råd; köp alldrig något galgkött, och sätt dig för någon brunn!» och dermed så skiljdes de åt. Mellertid red gossen vägen fram på sin Guldhäst med den undersköna Princessan och träburen med Guldfågeln uti; då fick han se en stor folksamling, som stod och gapade på ett par syndare skulle hängas i Galgen. Han tyckte det var synd om dem, och köpte dem fria ifrån straffet: Och så for han och hans bröder vidare. Men dessa hade under deras värdhuslif blifvit riktiga galgfoglar; så att [de] en middag hvilade vid en brunn och deras yngste Bror satt nära brunns-kanten, [då] skuffade de honom ner i brunnen, och togo så hans Princessa, guldhästen och guldfågeln, forn fram till Konungen, som utskickat dem att söka, och fingo nu rika belöningar, höga embeten och titlar: men den undersköna Princessan gråt, Guldhästen åt icke och Guldfågeln sjöng icke. När under tiden den yngsta Brodren hållit på att drunkna i brunnen, kom åter Räfven honom till hjelp, och förde honom upp till dagsljuset igen genom en underjordisk gång, sedan gossen måst lofva Räfven att vedergälla honom såsom Räfven förut bedt honom om: och så kom han oskadd upp igen. Nu högg han mot sin egen vilja hufvud och svans af Räfven: men i samma ögonblick, omfamnade Princessans bror honom, och tackade honom för befrielsen från hans långa förtrollning. Nu följdes både ynglingarne åt till Konungen, och berättade huru allt var tillgått: Då upphörde den Undersköna Princessan att gråta, Guldhästen åt och Guldfågeln sjöng; och glädjen spridde sig öfver hela slottet. Till och med de begge brottslige Bröderna blefvo benådade och skickade till ett aflägset kongligt landtslott såsom skogvaktare. Den yngsta Brodern deremot [blef gift] med den Undersköna Princessan, och ärfde om några år kungariket, Guldhästen och Guldfågeln efter den gamle Konungen. Och den unga Prinsen, som varit förvandlad till en Räf i vilda skogen, blef ock i sinom tid en lycklig och mäktig konung. — Slut. Ol. P:son Skoger i Vall.