Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Husdjur
Över kreaturen i ladugården sattes liar och skäror. De voro instuckna i åsarna i taket och skulle skydda djuren mot trolldom och sjukdom. Även över fårkättarna satte man eggjärn. Främlingar fingo ej gärna gå in i ladugården.
Den fattige Bondens Rofva
Det var engång två Bönder som bodde i samma gård: den ene var fattig och den andre rik. — Då den Fattige Bonden engång frågade den Rike Bonden huru han skulle få så mycket afkastning som han af jorden, rådde denne honom, att han skulle köra i hop all gödsel på en åkertvär och deruti så rofvor. Nå, den Fattige Bonden gjorde så; och snart kommo der opp tusentals .med små rofplantor. Men gingo de alla ut, utom en enda planta, som växte frodigt midt i tvären; och om hösten vardt den så ofantligt stor att den Fattige Bonden måtte taga hjelp och väga opp den stora Rofvan med stänger ur jorden. Nu kom den Fattige Bonden ej på bättre råd än att han ville skänka den till Konungen: när Han kom med den stora rofvan till slottet, var Konungen mycket nådig och tog emot gåfvan, och gaf den Fattige Bonden en silfverkanna full med silfverpengar och »gulddukater» till hvart och ett af Bondens barn; och så behöll konungen den stora merkvärdiga rofvan. När nu den Fattige Bonden kom hem och talade om sin goda roflycka hos konungen för sin »gårds-man», den Rike Bonden, trodde denne sig skola förvärfva sig än mera. Hvarpå den Rike Bonden tog och smälte opp allt sitt silfver och guld han ägde i hela sitt hus, gjorde af allt detta en ofantlig stor silfver- och guldrofva och körde med den opp till slottet, fick tala med konungen och bad om Nåden att få skänka Honom den granna Guldrofvan. Konungen vardt mycket nådig mot den Rike Bonden, och tackade för skänken. Då den Rike Bonden stod der och menade — för han var snål och trodde att han skulle få sig en ofantligt mycket större belöning än den fattige Bonden fick —, sade Konungen till honom: »Ja, jag skall väl gifva dig någon hederlig gen-gåfva efter du var så bra och gjorde mig ett så vacker skänk af godt hjerta»; — och dermed så gaf konungen honom den fattige Bondens stora rofva! Den Rike Bonden blef skamflat, reste förargad hem, och blef derefter för hvar dag fattigare, då deremot den Fattige Bonden blef allt rikare och rikare. — Slut. Jac. Bolander f. 1828 i Dalhem.
Den rike Bonden och hans tre Döttrar
Det var en gång en mycket rik Bonde som hade tre Döttrar, som alltid fingo det de begärde af sin Far; och denne reste blott till stan en gång om året. När nu Bonden skulle resa till stan, önskade sig den äldsta dottren sig guldklockor och silkesdukar, den andra Dottren önskade sig ock något grannt; men den yngsta önskade sig bara trenne röda äplen, men de skulle allenast vara röda. Bonden reste till stan och köpte snart det de två äldsta döttrarna önskat sig; men det var ej honom så lätt att uppfylla den yngstas åstundan. Slutligen fick han dock vid ett stort grannt slott se ett träd som bar just sådana äplen som den Yngsta Dottren önskade: han klef upp i trädet; men just han skulle ge sig ner med sina 3 äplen, kom folk ut och grep honom, och Bonden bad att han skulle få behålla äplena för hvad pris som helst, ty eljest skulle han dö. Trädgårdens ägare, som visst var en mäktig Troll-gubbe, sade då att han skulle få behålla äplena om han gåfve såsom betalning för dem det han först mötte då han kom hem: det lofvade Bonden gerna och for glad sin väg; ty han trodde att hans gårdshund efter vanligheten först skulle springa emot sig vid hemkomsten. Men, då han nalkades hemmet, kom hans yngsta och skönaste dotter först springande mot Bonden. Denne blef då bedröfvad och sade: »Ja, min Dotter! här har du nu de 3 röda äplena; men jag måste för mitt lif lofva dig till trädgårdens ägare i stället, och i morgon kommer det skjuts efter dig.» Nå, det kunde nu ej hjelpas: dagen derpå kom en grann skjuts, man visste ej huru, sväfvandes fram för Bondens dörr, och hans yngsta Dotter måste nu följa med. När hon lyckligen kom till slottet, mådde hon der mycket väl, bodde i de grannaste rum, åt den bästa mat, men hon fick alldrig se någon menniska; men väl uppassad blef hon. Om natten tyckte hon att någon varelse låg hos henne; och slutligen upptäckte hon att det var en som var half menniska och half björn. Men björnen var så beskedlig och bad att hon ej skulle frukta eller öfverge honom, ty då kunde han alldrig bli fri från förtrollningen, att hon snart började hålla af honom, och efter en tid gifte hon sig med den underliga björn-mannen. Så lefde hon nu en lång tid med sin björn, och fick efter hand 3ne barn, hvilka dock alla försvunno samma natt de föddes. Hon sörjde grufligt öfver allt detta; men det kunde nu ej hjelpas. En gång så bad hon Björnen att hon skulle få resa hem på en sin systers bröllop, det hon ock fick; men med löfte att väl få mottaga hvad som helst af alla andra, men ej någonting af sin mor och att komma tillbaka den andra dagen igen: och det måste hon ock lofva, och reste så hem med stor brud-stats på sig och de präktigaste brud-skänker till systern. När hon nu kom hem, suto de redan vid bröllops-bordet, och hon gaf då Bruden de stora skänkerna, men ingen kände den sköna främlingen. Men snart blef hon dock igenkänd, och först af modern, då det blef en stor hjertans glädje. Om qvällen begärde hon och fick ligga hos modren om natten, då hon ej kunde hålla sig, utan omtalte för henne alla sina öden. Modren »förgrufvade sig» öfver allt detta; och gaf henne sin vigselring genom hvilken hon kunde få se hvar hennes barn tagit vägen. Men just som dottren skulle sätta ringen på sitt finger, kom hon ihåg sitt löfte till björnen, och kastade den ifrån sig; och straxt kom ock skjutsen från Trollet, då hon med gråtande tårar måste följa med tillbaka. Men, hemkommen fick hon slita mycket ondt: hon fick ej mat på 8 dagar och istället många vedermödor; för det att hon hållit på att taga ringen af modren, eller kanske derföre att hon omtalat allt för henne: ja hon blef så ledsen vid lifvet att hon öppnade ett af de höga slottsfönstren och ville störta ut och ner i de hårda stenarna. Men då såg hon under sina fötter liggande en stor helt hvit Björn, som sade: »Slå inte ihjäl dig, utan sätt dig på min rygg, så skall jag föra dig härifrån.» Nå, hon gjorde så; och den hvita Björnen förde henne långt, långt bort till en gammal kärring, som hade hos sig ett litet vackert treårsbarn. »Detta barnet», sade björnen, »skall dö derföre att du ej lydde; och här skall du blott få ett kött-ben.» Om en tid kom den hvita Björnen åter och bar henne på sin rygg till en annan gammal ful kärring, som hade ett litet vackert 2 årsbarn, som också skulle dö för hennes skull: der fick hon en stoppnål. Snart förde Björnen henne till en gammal Gubbe, som hade ett litet vackert i-årsbarn, på samma vis: der fick hon 1/2 stop råa ärter. Men om en tid kom åter den hvita björnen till henne och bar henne bort från Gubben på sin rygg till ett högt brant berg: »Nu», sade den hvita Björnen, »skall jag opp med dig på detta höga berg, och der skall jag dö för din skull.» Hon satte sig då nedanföre att gråta; men hon fick dock äta opp en ärt; så blef det genast ett trappsteg på berget. Sedan kastade hon ärt efter ärt, och det blef trappsteg för hvar ärt ända opp på berget bara fyra trappsteg felades. Då sade Björnen, att hon skulle slå af kött-benet: och straxt blef det ene trappsteg på berget, sedan sade han att hon skulle bryta af stoppnålen: och det blef genast de 2 återstående trappstegen — och så kommo de väl opp på berget. Der gick hon nu och vandrade vilse en hel dag; ändtligen fick hon se ett lyse i en liten kurra: hon gick in och bad om hus hos en gammal kärring, som bodde der: ändtligen så fick hon då bo der, men mot villkor att hon skulle skölja trenne svarta garn-härfvor hvita. Men ju mera hon sköljde dem, desto svartare blefvo de. Men hos Kärringen bodde ock en ung vacker Herre, hvilken kärringen ville gifta sig med; denne rådde henne att säga: »Mina 3 svarta garnhärfvor bliv hvita!» och så snart hon sade de orden, blefvo de ock hvita. När Kärringen fick se det, blef hon rasande, ty hon ville ha' ihjäl den unga qvinnan och i ro få gifta sig med den unga vackra Herren. Andra dagen befallte Kärringen henne att hon skulle tvätta de hvita garnhärfvorna svarta igen. Då sade Herren henne att hon bara skulle säga: »Mina 3 hvita garnhärfvor bliv svarta!» Hon gjorde så, och de blefvo genast svarta igen. Då blef Kärringen alldeles rasande; och tredje dagen befalte hon henne att hon skulle gå bort till hennes syster och låna ett brudsmycke, ty nu ville hon rätt stå brud med den unge vackre Herren, hon hade hos sig. — Men innan hon gick åstad, gaf Herren henne trenne stycken klapp-träd, som hon vid tillfälle skulle ge bort under vägen för att ej bli ihjälslagen. När hon kom långt bort, fick hon se 3ne kärringar, som klappade opp kläder, men med bara händerna så att bloden rann om deras fingrar. Hon gaf dem då hear sitt klappträ, och de gjorde henne ock lerföre intet ondt, utan de gåfvo alla 3 henne hvart sitt råd. Den ena kärringen sade: »När I kommen ett stycke fram, finnen I 2ne stora portar, som slår ihjäl Er då I går igen [om] dem; men säg då bara: mina Portar, hvilen Edra trötta vingar! så skada de Er inte.» — Den andra Kärringen sade: »Fram bättre kommer I till en hög bro, som brister under Eder då I går öfver; men säg bara: hållt Bro, brist inte! så kommen I lyckligt öfver.» — Och den 3dje Kärringen sade: »Derefter möten I vid trullkärringens dörr 2ne glupande hundar; men här har I tvenne brödstycken, gif dem det så skada de Er icke.» Med denna beskedning gick hon från de 3 kärringarne: med deras råd, som hon troget följde, skadade Portarne henne ej, Bron kom hon lyckligt öfver och Hundarna beto henne ej heller. — När hon nu ändtligen kom in till Trollkärringens syster och bad att få låna Brudsmycket; det hon ock fick, men hon skulle ej se på det. Kärringen trakterade henne med en korf, den hon bad henne äta opp, och mumlade dervid: »Har du kommit på hennes tunga, så rif ut lefver och lunga!» men korfven, som hon i stället gömt i barmen, svarade genast: »Ingen är så god som denna Jungfrun, som stoppade mig i sin barm.» Kärringen blef rasande öfver detta; men mumlade för sig sjelf: »Har du kommit i barmen, kommer du väl snart i tarmen!» Nu fick hon gå sin väg med brudsmycket i en ask; men efter henne ropade Kärringen till hundarne: »Rif ihjäl!» men de svarade i stället: »Ingen har varit så god som denna Jungfrun, som gifvit oss Christi bröd» — och de gjorde henne ingen skada. Till portarna ropade hon efter henne: »slån sönder henne!» men dessa svarade: »Ingen har varit så god som denna Jungfrun som sade: Mina Portar hvilen Edra trötta vingar !» och hon kom oskadd genom dem. Till de tre Kärringarna ropte Trull-Kärringen: »Dobbra ihjäl henne!» men de svarade: »Ingen har varit så god som denna Jungfru som gaf oss klappträd, då vi förut klappat kläderna med bara händerna i all vår tid!» och de gjorde henne ingenting för när. Kärringen blef allt mera rasande, och ropade nu till bron: »Håll inte, Bro! B[r]ist»; men när bron ändå höll, som Jungfrun bedt om, for Trullkärringen efter henne; men just som hon var på bron, brast den, och Kärringen förgicks —, och dermed så [var] den arma qvinnan då frälst för den gången. När hon gick der ensam med sin ask, kunde hon alldrig hålla sig att ej öppna asken för att få beskåda brudsmycket: men just som hon öppnade ask-locket »rållade» bara ormar och grodor ur asken. Då blef hon mycket ängslig; men straxt var den unge vackre Herren vid hennes sida, och sade blott: »Hvad har du nu gjort igen!» och dermed så af sköt han ene skott, och genast så kommo alla små ormar och grodor och runno in igen i asken, med hvilken hon nu omsider kom fram till sin första värdinna Trollkärringen. När denna nu fick se brudsmycket, sade hon det var rart och grant; men straxt derpå ropade hon: »Hvad skall jag bli af med1 dig, ditt stycke! då ej min Syster kunde det?» När hon nu skulle ligga der den 4de natten, fick hon af den unge vackra Herren en knif och det rådet att hon skulle stiga opp om natten, skära sig sjelf i lillfingret och droppa tre blodsdroppar på hans bröst, der han måste ligga i sängen hos Trollkärringen. Så gjorde hon ock: vid det hon dröp den 1sta blodsdroppen på hans bröst, vaknade Kärringen och frågade hvad det var? — Hon smög sig då undan och Herren sade att de var hans nattmössa som fallit i golfvet; och dermed så somnade Kärringen åter godt. — Då hon fälde den 2:dre blodsdroppen på hans bröst, vaknade Kärringen än vredare; men han sade att täcket hade fallit af dem. Men då Kärringen vid 3dje blodsdroppan alldeles rasande vaknade, kom ett svärd ur Herrens bröst hvarmed han straxt kapade hufvudet af den stygga Trollkärringen. Den unge vackre Herren frälsade sålunda henne och sig sjelf: han hade nemligen varit en mäktig Konung i sitt slott, men blifvit förhexad till half menniska och half björn, och skulle vara det så länge till dess någon oskyldig Jungfru för tre blodröda äplen från hans trädgård ville älska honom och lyda honom i allt. Han hade mellan åt varit björn och så ibland menniska; men nu var ändtligen förtrollningen löst, och han tog så sin unga brud med sig bort, och besökte först den gamle Gubben af hvilken han fick tillbaka deras yngsta barn; sedan kommo de till den ena kärringen och återfingo deras andra barn; och så fingo de slutligen hos den 3:dje kärringen deras äldsta barn. Nu återvände det unga konunga-paret glade hem till sitt rike och slott, der de nu höllo riktigt bröllop med största ståt och glädje, och regerade sedan lyckliga öfver sitt trogna folk i många, många år. Slut. Stina Båtels d:r Leipstäde, Norrlanda.
Bocken, Gåsen, Katten, Tuppen och Oxen
Det var engång en Resande, som for vägen fram; men han hade kört lång väg, så att han i mörkningen önskade sig någonstädes få låna hus. Snart fick han se en gård; han gick in der och frågade om han kunde få låna hus öfver natten. Men husbonden sade att han hade så stort hushåll och alla sina sängar upptagna, att han inte kunde ta' emot någon resande. »Nå», sade den trötte Resande, »fins det då alls ingen möjlighet för mig att få tak öfver hufvudet till natten?» »Ja», svarade värden, »så är det verkeligen; utom i en något aflägsen byggning härifrån — men der spökar det så fasligt att ingen christen menniska nånsins torts ligga der öfver natten.» »Det bryr jag mig inte om», sade den Resande, »jag är trött och jag vill till hvila och spökrädd är jag inte.» »Men», sade värden, »I kommer alldrig derfrån med lifvet, det är då bättre att ligga i skogen; och, när allt kommer omkring, så lärer väl I inte mer än andra våga ligga i det utropade spökelse-huset.» »Hvad säger I», ropade Resenären förargad, »tron I att jag är rädd; jag slår hvad med Er om i oo dukater eller om hvad I vill att jag i natt går och ligger i spökelse-huset.» »Ja, väl» — sade värden —! De slogo riktigt vad; och den Resande for sin väg. — När han kommit ett stycke, låg der en liten stuga vid vägen: han letade sig in dit, och der bodde en gammal kärring, som frågade hvad han skulle ta vägen så sent på qvällen. »Jo», svarade mannen, »jag kunde ej få hus för natten i gården der borta; och nu har jag slagit vad med Husbonden att jag skall gå och ligga i ett spökelse-hus, som är här i trakten.» »Ja så», sad Kärringen; »ämnar I komma med lifvet derifrån, så följ mitt råd, eljest är i dödens barn.» »Det tackar jag för», sade den resande, fick sina goda råd af Kärringen och for vidare. När han nu kört ett stycke på vägen med sin lilla vagn och sina små hästar, som nu voro mycket trötta, mötte han en Lambock, som sade: »God afton!» »Tack», svarade den resande. »Hvart skall I resa så sent?» frågade Lambocken? »Jo», svarade den resande, »jag skall slagta handfärna i natt!» »Får jag följa med», sad' Lambocken? »Min vagn är liten, mina hästar är' små; men kom bak om på!» svarade den Resande; och Lambocken gick bak om och satte sig på vagnen: och så foro de vidare. När den Resande farit ett stycke bättre fram mötte han en Gås. »Hvart skall I resa så sent», frågade Gåsen. »Jo», svarade den Resande, »jag skall slagta handfärna i natt!» »Får jag följa med», sad' Gåsen. »Min vagn är liten, mina hästar är små; men kom bak om på!» svarade den Resande; och Gåsen gick bak om och satte sig på vagnen: och så foro de vidare. När den Resande åter farit ett stycke, mötte han en Katt, som helsade honom på samma sätt som Lambocken och Gåsen, fick samma svar och äfven på sin begäran tillåtelse att följa med på vagnen. Litet bättre fram mötte den Resande en Tupp; och det gick på samma sätt; och slutligen mötte han en Oxe, och denne följde dem alla på samma vis. Ändtligen kom nu den Resande rätt sent på qvällen fram till det illa beryktade spökelse-huset med hela sitt underliga sällskap. — De stego nu alla af ; och den resande stälde Lambocken i förstugan, satte gåsen på bordet, katten i spisen, Tuppen öfver dörren, och Oxen lät han lägga sig mitt på golfvet, och sjelf letade han sig fram i mörkret, fann reda på sängen, lade sig der, och, som han var mycket trött, så somnade han snart in. Bäst det var, så der klockan 12 om natten, väcktes den resande af ett förfärligt dån utan för huset, och han hörde snart att något stadnade utanför dörren: med mycket stånk och dån och tunga steg vältrade sig något in åt förstugan; men, trumf! han hörde tydligt att Lam-bocken rännde till något med sina horn: då blef det mycket dån och oväsen, och trollet stånkade: »Uh, uff! säkert har jag här i förstugan råkat ut för någon smed, som så grufligt dunkade till mig med sin hammare.» Trollet kom nu förbi Lambocken, och öppnade dörren till stugan men den Resande låg tyst i sängen —: då galade Tuppen till, och kanske det ock undföll honom något annat, så att Trollet mumlade förskräckt för sig sjelf: »Hvad är det för en karl, som skrålar så förfärligt mot mig här inne, och så regnar det så fult ner på mig; här är ej godt att vara.» När sedan trollet skulle masa sig fram öfver golfvet, sparkade oxen till det af bästa kraft, så att Trollet vrålade: »Hvad är det för en förbannadt stark tröskningskarl, som slog mig så illa med sin 'val' (slaga); här törs jag inte länge vara!» Men det jemkade sig i alla fall förbi oxen och kom fram till bordet; då Gåsen knep det i näsan, så att Trollet gnälde till och trodde att det var en skräddare som satt der och klippte det med sin sax. Nu kom det till spisen; men der blef Trollet slutligen så klöst af katten, att det alldeles förskräckt af allt detta trodde att det råkat ut för en gammal fräsande kärring, som ref det med sina hvassa kardor. Nu flydde Trollet med buller och dån ur huset och sin väg, och hördes alldrig mera af der i huset. Den Resande sof godt det öfriga af natten, steg frisk och sund opp om morgonen, gick sin väg, tackade kärringen, som han ock hederligen belönade, för det goda rådet, och for sedan vägen fram till Husbonden i gården, med hvilken han hållit vadet, och fick riktigt ut hela den stora penninge-summan, och blef sedan för all sin tid en rik och lycklig man. — Slut. Stina Båtels d:r Lejpstäde, Norrlanda.
Syner på Rikvide-backar
På Rikvide-backar i När vid hafstranden, der det är godt om stensättningar och kämpagrafvar; ter sig ofta för vandraren, som går från stranden eller ner från gårdarna, de förunderligaste skepnader af rå och spöken och stora skaror af resande i besynnerliga drägter, sväfvande fram öfver fältet, kring stranden och Holm-»rajnen» (eller det smala näset som nu mera sammanbinder Närs-holm med fasta landet). — En gång syntes en dylik underlig resenär uti en kärra åkandes, men utan häst före; men för att komma fort, satt spöket på kärran och vickade jemt till med hufvudet och kroppen. En oförskräckt Bonde, som kom från stranden och fick se denna synen, ropade till spöket: »Du får minsann nicka bra på, om du skall hinna det öfriga sällskapet»; — ty detta spöket i kärran var det sista af det öfriga stora spök-»fylget», som sväfvade fram öfver Rikvide-backarna. — Deraf ännu ett ordspråk på När om någon lat: »Du skatt nikkä bra pa, um däu skatt hinnä nåku!» Bengt Närgren, på När.
Studenten och Guldsmeds-hustrun
Det var en gång en Guldsmed, som hade misstanka på sin vackra hustru. Ty han satt hela dagarna och arbetade i sin verkstad; men der var så trångt, att hans egentliga bostad var snedt öfver gatan i ett annat hus, der han då trodde att hans hustru tog mot otillåtliga besök i hans frånvaro. En qväll kom så en fattig stackare in till Guldsmeden i hans verkstad, sade sig vara en nödställd student, som dessvärre var utan pengar och begärde härberge öfver natten. Guldsmeden, som i det samma tänkte på att pröfva sin hustrus trohet, det han ej trodde var farligt med den trasige och utsvultne Studenten, svarade honom: »Här har jag så trångt att jag ej kan taga mot någon för natten, men här tvärs öfver gatan bor en hustru, som är mycket god och gifmild, så att, om I talar väl med henne, får I nog både mat och husrum; men när I går derifrån i morgon bittida, så kom in till mig och säg hur det gått af med Er.» Och dermed så utvisade Guldsmeden sitt andra hus, der hans hustru var. Nå, den fattige Studenten steg in der och helsade mycket artigt och bad Guldsmedens hustru — men det visste ej han —, att han skulle få husrum der öfver natten. Hon såg nu närmare på den unge karlen, fann genast behag i honom och hans hyggliga väsende och lofvade honom det genast, bara att hon ville gömma honom undan i fall hennes man komme hem, ty han var så arg och snål. Studenten blef här öfver mycket glad, tackade förbindligt och blef allt mera älskansvärd. Snart satt hon med Studenten i kammaren och åt samt talte derunder alltid om kärlekssaker. Men —, det bultar på dörren! »Ack, det är min man, skynda Er ut genom bakdörren och stå der i skjulet tills han gått bort, så jag sjelf åter skall hämta Er.» »Nå», sade då guldsmeden, »hvar har Du nu den karlen, som jag såg gå in till dig, säg straxt hvar han är.» Men hon nekade; Guldsmeden blef ond och dundrade, letade öfver allt, men fann ingen. — Emellertid stod Studenten der ute i mycken byxångest och hörde på Guldsmedens vrede; men, då denne icke fick se honom, gick han åter till sin verkstad och lade sig att sofva. Då kom frun genast så glad och tog Studenten in till sig, undfägnade honom ännu bättre och så gingo de lustiga till sängs begge två. Bittida om morgonen stego de upp, Studenten fick väl »till bästar» samt något penningar, och så bad hon honom så kärligt att komma igen nästa afton, det Studenten gerna lofvade; och så gick han sin väg. När det väl vardt dager, gick Studenten enligt löfte in till Guldsmeden, hvilken han ej visste var den älskvärda fruns man. »Nå», frågade Guldsmeden, »hur gick det för Er i natt?» »Mycket bra», svarade Studenten, »men som jag satt och åt med den goda frun af kosteliga rätter, kom hennes man hem: hon gömde mig utanför i ett skjul, mannen brummade förfärligt och letade efter, hjertat satt i halsen på mig af ångest, men han träffade mig lyckligtvis icke; och så gick han ändtligen sin väg. Då förde hon mig in till sig, jag fick hederligt till bästa och så gingo vi i säng. Men bittida voro vi åter uppe, jag fick mig åter god traktering; och litet penningar till, och så bad hon mig att för all del komma igen i afton; men det törs jag icke, ty om mannen då får tag i mig, blefve jag väl sönderslagen: nej, nej, det är bäst att gå hem medan jag har litet pengar och allt gått så väl.» »Men det skall I ej göra», sade Guldsmeden, »blif i dag hos mig, mat och dricka skall ej fattas, och gå så dit i afton, så får du nog bättre belöning hos den gifmilda qvinnan.» Nå, Studenten lät då öfvertala sig; och gick i skymningen åter in till frun, som tog vänligt mot honom, trakterade friskt och så gingo de till sängs. Men bäst det var, bultade någon hårdt på dörren, då frun ropade: »Se så, nu kommer min man igen!» Och dermed så hjelpte hon Studenten upp på en tork-stång öfver spisen, hängde honom derpå öfver veka lifvet samt kastade ett lakan öfver honom: och så släppte hon Guldsmeden in. Denne var nu grufligt rasande, svor och bannade, att han prompt ville ha' tag i den karlen, som hon gömde hos sig om nätterna och som hon i går natt hade doldt i skjulet. Men hon nekade. Mannen letade i under alla sängar, i skåp och på vinden, men ingen fann han; och så gick han ändtligen sin väg. Och nu hjelpte frun ned från torkstången studenten, som nästan var halfdöd af ängslan och smärta. Men hon muntrade honom snart; så åto och drucko de tillsammans och så gingo de i säng med hvarandra. Sedan han om morgonen åter fått sig ett godt mål och en summa pengar dertill, bad frun honom komma igen nästa afton. Han tackade för allt godt och gick på morgonen åter intill Guldsmeden. »Nå, hur gick det för dig natt?» frågade honom Guldsmeden. »I aftse var det rätt rasande», svarade Studenten, »då vi smorde kråset som bäst, kom mannen hem; det var orimligt hvad han svor, regerade och letade efter mig, som hela tiden hängde dubbel öfver torkstången med ett lakan på mig; och det var en Guds lycka att han ej här under kom att stöta sin skalle mot mitt hufvud eller mina fötter der jag hängde, ty då hade jag väl blifvit alldeles sönderslagen. Men ändtligen gick han sin väg; då jag nedkom från den olyckliga stången, fick räta ut mina lemmar och blev väl trakterad: och derefter gingo vi och lade oss med allt nöje. Om morgonen, sedan jag åter fått väl till lifs, bad den goda frun så innerligen att jag bara skulle komma tillbaka till henne om aftonen igen; men det må den onde göra, för finge mannen tag i mig, så sloge han säkert ihjäl mig, ty alldrig går krukan så länge till brunnen att ju han icke blir spräckt.» Men Guldsmeden, som hoppades, att han dock skulle lyckas att öfverbevisa sin hustru om otrohet, sade till Studenten: »Tron I ej på någon olycka, utan då I har fått ett så godt insteg hos denna vänliga qvinna, så gå man dit till henne i afton igen, ty hon tör ändå bättre belöna Er.» Nå, Studenten han [blef] ändtligen öfvertalad och stadnade hos den hederlige Guldsmeden hela dagen och mådde godt. Om aftonen gick Studenten då in till den ömhjertade frun, som tog mottog honom på det hjertligaste, undfägnade honom ännu styfvare än förr eller med ägg och pannakaka, stek, vin och allt som godt var samt var så innerligen kärleksfull att de snart gingo i säng. Men, just som de voro i bästa nöjet, bultade mannen så hårdt på dörren, att de trodde den skulle brista! Och voro då goda råd dyra: frun var dock alltid fyndig och låste ned Studenten i en kista, som stod i rummet, stack nyckelen i barmen och släppte så in Guldsmeden. Denne var nu alldeles spritt-rosenrasande, svor och »sakordera» och ropade till hustrun: »Säg mig nu straxt på fläcken hvar du har den Studenten förborgad som du haft hos dig nu den tredje natten och den du i går natt hade gömd hängande på tork-stången —, bekänn straxt!» Men hustrun sade helt lugnt: »Jag 1 vet ej hvad du fantiserar, här finns ju ingen menniska, sök om du finner någon.» »Ja så», skrek Guldsmeden, »jag såg ju med mina egna ögon, att Studenten nyss gick in här till dig, och som jag ej sett honom gå ut, så skall han väl för fans skinn vare här inne!» »Sök, sök», svarade hustrun. Men, då han genomsökt hela huset, både högt och låg[t], uppe och nere, ute och inne och icke fann någon Student, så blef han förtviflad och röt till: »Ja, så, du vill inte bekänna? Men som han ändock måste vara och också säkert är i huset, så skall jag i alla fall ta' lif af honom, ty jag skall genast tända eld på hela huset och sålunda bränna honom inne!». Och dermed så rusade Guldsmeden genast åstad att tända eld på huset. Men hustrun sade då till honom: »Efter du då vill bränna upp all vår egendom, så hjelp mig då åtminstone ut den hära kistan med linne uti, att jag då må hafva något qvar af det som jag haft så mycken förnöjelse af!» Men, när han då såg, att hans hustru var så trygg, sade han: »Det får då ännu vara för den här gången!» och dermed så gick han vred till sin verkstad om smälde dervid till dörren efter sig, så att det »sanglade» i hela huset. Knapt hade Guldsmeden gått, för än hans hustru fick Studenten upp ur kistan, ställde den yppersta mat på bordet och sedan de ätit, gingo de hasteligen till sängs. — Nå, om morgonen bittida voro de snart uppe: Studenten fick sig en herrlig måltid samt en stor penningesumma för all vänskap, och så gick han då sin väg från den kärvänliga frun med många tacksägelser för omaket. Om en stund infann Studenten sig åter hos Guldsmeden, som frågade huru det gått med honom i natt. »Ja, nu var det alldeles förskräckligt och vida farligare för mig än någongång förut; ty som jag satt och åt med den så hyggliga frun, kom hennes man och bultade så häftigt på dörren, så att vi sannerligen trodde att den skulle springa i stycken, hvarföre frun genast måste gömma mig i sin linne-kista. Och der låg jag hopstukad i största hjertängslan och hörde huru mannen svor, »torrdyflade» och letade efter mig arme syndare samt huru han slutligen sade att han nog visste att jag var der, skulle tända eld på huset och sålunda i alla fall bränna mig lefvande. Men frun var till all lycka så slipad, att hon låtsade ingenting och bara bad honom hjelpa sig att först bära ut hennes kära linne-kista. Nå, då åtrade han sig, lät huset stå obrändt för den gången och störtade så bort i vredesmod. Och sålunda blef jag åter räddad, styrkte mig snart med den läckraste aftonmåltid och nedsköljde derpå all förskräckelse i en flaska utsökt godt vin: och derefter följdes vi lustigt i säng. Och om morgonen, då vi stigit upp, undfägnades jag på det hederligaste, fick en stor penningesumma till belöning och derjemte många tacksägelser för all vänskap: — detta är sant hvart ord —, och nu är jag åter hos Er, min hederlige vän! för att tacka för all god rekommendation vid detta tillfälle; och nu tänker jag vandra hem till Akademien igen för att der lika flinkt fortsätta mina studier.» »Ja, ja», suckade Guldsmeden, som såg sig bedragen af sin vackra hustrus list, jag ser nu att allt är mer än sannt! Men, tillade han, sedan han ädelmodigt för upptäckten gifvit Studenten 300 gyllen, packa Er nu inom tre timmar ur staden, ty eljest blir Ni genast fasttagen för edra äfventyr!» Studenten, som nu först märkte, och insåg all den fara han lupit genom qvinnolisten, skyndade sig hastigt sin väg och tackade sin lycka, att icke hela detta äfventyr lyktades värre för honom. Jacob Vallin, Snaldarfve i Martebo.
Skorfvelufvan
Det var engång en fattig Bonde, som hade tre Sönner: tvenne voro raska, och flitiga och derföre af Fadren afhållna; men den yngste var en otreflig stackare, lat som trä och jemt satt i spisen och »kurade». Alldrig tvättade eller kammade han sig och naglarna låt han växa. En dag gaf Fadren honom en påse på ryggen och sade: »Jag vill inte föda dig längre hemma, din lathund, utan gå ut i verlden och skaffa dig sjelf födan, och Skorfve-lufva skall bli ditt namn!» Nå, Skorfve-lufva tyckte inte så illa om det, utan tog sin påse och gaf sig ut till att vandra. Snart var han i en stor skog: maten var slut, han visste icke vägen och han ångrade nu sitt uppförande hemma. Men bäst han satt och sörjde, fick han se ett lyse i skogen, hvarefter han började vandra; han gick och gick länge och väl, men alldrig kom han lyset närmare. Slutligen kom han till en bred flod, och han visste icke hur han skulle komma öfver, förr'n han klädde af sig, band kläderna på ryggen, och så till att vada ut i strömmen, som dock snart blef så brådjup, att han blott med yttersta mödor med sina långa naglar kunde »kafva sig» öfver. På andra sidan floden fick han se ett stort slott med jern-portar; men ingenstädes kunde han komma in. Slutligen kom han dock vid en port, som straxt öppnade sig och han gick in; men porten slog af sig sjelf så hastigt till igen att Skorfve-lufvas ena ben höll [på] att fastna emellan. Nu gick han flera hvarf kring i Slotts-hvalfven, men ingen dörr såg han, förutom en liten springa på muren. När han nu bultade på där, öppnade sig en dörr, han steg in och kom i ett mörkt rum. Då blef Skorfve-lufva ängslig; men letade slutligen reda på en dörr. Bara han kom vid den, öppnades den och han steg in. Der satt nu för Skorfve-tufva en stor Gubbe vid ett bord och skref, och hade en näsa, som var tre alnar lång. »Hvad vill du?» sade Gubben. »Jag söker mig tjenst», svarade Gossen. »Huru har du kommit hit in?» sad' Gubben. »Med mycken svårighet», svarade Gossen. »Ja», sad Gubben, »med ännu större svårighet lärer du väl ock komma härifrån! Emellertid skall du få tjena hos mig», tillade Gubben, »bara du vill vara mig trogen. Nu skall jag resa bort på ett års tid till mina slägtingar; och har du ej annat göra än läsa i alla dessa böckerna, och så har du en häst att sköta. Du får nycklarne till alla rummen: men detta rum, som jag nu visar dig, får du alldrig öppna, för då kommer jag genast hem, och då blir du olyckelig, hör du det! Men hvad heter du?» »Skorfvelufva», svarade Gossen. »Hm, vackert namn!» sade Gubben; och dermed så for han sin färde. Nå, Skorfvelufva gick nu der och »spankulerade» ensam i slottet, läste alla böcker och blef så slug att han snart var lika klok som Bergs-Gubben sjelf. Men en dag kunde han ej motstå begäret att gå in i det förbudna rummet: han såg ej der annat än en kittel som stod och kokade, på väggarne hängde stora sablar och flaskor, och så lågo der borstar och askar med trä-pinnar uti. Skorfvelufva blef nu i alla [fall] rädd derföre att han brutit Konungens förbud, sprang ut och så ner i stallet, hvarest stod en häst [med] eld för näsan och hö under svansen. Skorfvelufva tyckte det var synd om hästen, hvarför han flyttade elden bort från nosen och lade dit höet i stället, och sätter så elden under svansen. Och då började hästen att tala: »Hvad har du gjort! du har varit i det förbudna rummet, och inom några stunder kommer Bergakungen hem, och då är du olyckelig. Men, om du vill frälsa mig, så vill jag hjelpa dig: gå nu genast in i det förbudna rummet och sticka hufvudet i den kokande kitteln, så får du förgyldt hår; det hänger en flaska vid sabeln, tag dig en klunk derur, så blir du väl så stark att du kan handtera sabeln; hvarom inte, så tag dig en eller två klunkar till så kan du det. Så går [du] in i kammaren innan för: det hänger tre klädningar der, dem ta'r du med dig, jemte en flaska, en borste och en ask med träpinnar uti —; men skynda dig fort, för snart kommer Bergakungen!» Nå, Skorfvelufva skyndade sig »hvad har du hvad ger du», kom tillbaka till stallet, då hästen sade: »Skynda dig och lägg sadeln på mig och sätt dig opp på mig, för nu är snart Bergakungen hemma.» Och så bar det af med Skorfvelufva och hästen, som tog en mil i hvart språng. Bergakungen var nu hemkommen, blef rasande så hela berget skalf och ville efter dem; men först skulle han se efter hvad de tagit med sig. Mellertid kommo de ett godt stycke förut. När de ridit en stund, frågade hästen: »Hör du något?» »Nej», svarade Skorfvelufva. »Ja», sad' hästen, »så lägg ditt hufvud ner till mitt öra.» »Nej, jag hörer ändå inte något.» De redo nu vidare allt hvad ta' kunde, och om en stund frågade hästen: »Hör du något?» »Jo, nu hör jag något buller efter oss.» Och de foro så allt vidare, tills hästen åter frågade: »Hör du något?» »Nu hör jag dånet tätt efter oss!» »Ja», sad' hästen, »skynda dig då och slå ut det som är i flaskan, för nu kommer Bergakungen!» Så gjorde ock Skorfvelufva: och straxt blef der en stor sjö efter dem, den Bergakungen, som nu hade hunnit dem, ej kunde komma öfver. Han måste nu först hem igen efter manskap och bygga ett fartyg, hvar på han ändtligen kom öfver. Mellertid hunno de ett godt stycke undan. Hästen frågade alltjemt gossen om han hörde något, och trollet kom allt närmare, tills vid 3dje frågan, då Bergstrollet var dem tätt på hälarne, då hästen sade att gossen skulle hvälfva alla trädpinnarne ur asken, då det genast uppväxte en tjock skog, den trollet ej kunde komma genom, utan måste det först fara hem hem igen efter hjelp att hugga ner skogen. Mellertid foro de ett långt stycke, och hästen sade: »Nu ligger ett stort glasberg här framme, och kunde vi bara komma1 uppå det, då voro vi frälste! Hörer du något?» »Ja», sad' gossen, »nu är trollet straxt här.» »Då», sade hästen, »skall du sätta sporrarna hårdt i mina sidor, så komma vi upp för berget.» Nu var trollet in på dem: men de kommo lyckligen undan uppå berget; och trollet, som skulle stiga efter, kom bara på halfva vägen, då det föll baklänges ner, och slog ihjäl sig emot glas-klipporna. »Nu äro vi frälsta», sade Hästen. Nu skall du släppa mig här, och bara taga mitt betsel med dig, lemna här dina granna kläder, men taga dina gamla paltor med dig, och laga så att du blir trädgårdspojke i slottet, som ligger här straxt borta. Skorfvelufva blef ock verkligen antagen till trädgårdspojke vid slottet, allt trifdes under hans händer, och trädgårdsmästaren var mycket nöjd med honom; men hvar natt var hästen hos honom och sade hvad han skulle göra. Nu hände det en morgon, då solen bröt, att den yngsta Princessan stod i sitt kammarfönster och såg ned i trädgården; och der hade Skorfvelufva just tagit sin lufva af sig och kammade sitt guld-hår, och hon tänkte: du är kanske litet bättre, än du ser ut till. Men så snart Skorfvelufva merkte Princessan, drog han lufvan öfver sitt guldhår och gömde sig bakom en buske. Nu hade Konungen krig med en annan Potentat: om natten rådde hästen Skorfvelufva att han skulle begära Konungens lof att resa med i krig. Konungen skrattade åt honom, men gaf honom lof samt en usel skinkmärr att rida på, och red sig så Skorfvelufva fast i ett kärr och hela krigshären, som tågade förbi utskrattade honom. Med det samma, steg Skorfvelufva af skinkmärren som han lät ligga i kärret, gick opp på berget och skakade betslet, då genast trollhästen kom: då sade hästen: »Tag nu på dig den klädningen som skiner som solen, kamma ut ditt hår och tag din sabel i hand och så rida med mig efter i kriget;» och det gjorde ock gossen. Innan hela krigshären hunnit fram, hade redan Skorfvelufva med sin häst drifvit fienderna på flygten, och så tillbaka och förkunnade segern för den förvånade Konungen, som ej visste hvad denne granna och modige Prinsen kommit ifrån; men Konungen fick med det samma se att Prinsens ena ben blödde, hvarför Konungen tog opp sin näsduk och förband såret; men förgäfves bad Konungen Prinsen följa sig hem. Skorfvelufva reser nu sin väg, släpper hästen och återvänder till trädgården. Och så skedde det 3 dagar å rad: Skorfvelufva kammade sig, Princessan såg det; han red i kriget på troll-hästen och vann alltid seger för Konungen; men Skorfvelufva nekade alltjemt att följa Konungen hem. När nu kriget var slut, gjorde Konungen kalas för alla sina Riddare, Prinsar och stora Herrar, och vid bordet kastade den äldsta Princessan ett guld äple åt en främmande Prins och sade: »Det kastar jag till dig, mitt Hjerta!» Skorfvelufva fick stå vid dörren och se på hela herrligheten. Och den andra Princessan kastade ock ett guldäple till en vacker Prins. Men, då den yngsta Princessan kastade sitt guldäple till Skorfvelufvan och sade: »Det kastar jag till dig, mitt hjerta!» blefvo alla bestörta och Konungen blef vred, och man ville visa Gossen ut. »Nej», sade då Skorfvelufvan, »kanske jag har uträttat mera i kriget än alla de andra ihop!» och så visade han sitt ombundna ben och frågade om någon kändes vid duken; och då fann Konungen att hans eget namn stod derpå. Skorfvelufva gick då ut, skakade betslet: straxt kommer trollhästen, och gossen berättar huru allt var tillgånget, och Hästen sade, till allas förundran, att hvart ord var sant. Hästen sade nu vidare till Skorfvelufva: »Tag nu en yxa och hugga hufvudet af mig.» »Nej», sad' Skorfvelufva, »så hård och otacksam kan jag visst inte vara.» »Men du skall det», sade Hästen, »gör det på min befallning, eljest är all vår möda utan ändamål.» När nu Skorfvelufva högg hufvudet af hästen, blef denne genast förvandlad till en skön Prins! — Då klär Skorfvelufva samma guldkläder på sig han haft i kriget, och instälde sig med den från häst förvandlade Prinsen, och sade: »Det var åt mig som den yngsta Princessan kastade guldäplet; och här är Er son, Prinsen, som varit förvandlad till den hästen, jag red i kriget och som jag frälst från förtrollningen. Och så fick Skorfvelufva den yngsta sköna Princessan till gemål, och blef sj elf en grann Prins. Nu berättade Konungens son, Prinsen, huru han blifvit förtrollad af Bergakungen och ändtligen frälsad af gossen, som nu också var Prins och hans svåger. Konungen blef nu glad som fått sin Son igen, och denne blef Konung efter sin faders död i hans stora rike. — Slut. J. Wallin.
Fräknä-frö
Fräknen (Ormbunke) blommar vid midsommars tid; men det är blott kl. 12 på midsommars natt som växten släpper sina frö. Man skall då sätta ett tenn-fat under Fräknen, och passa snällt på när fröen falla ner på fatet, och genast taga vara på dem. — Om man då tar och lägger dem i skorna, kan man göra sig osynlig dermed. J. Wallin. Koncept med hänvisning till I: 166 i R 625: II, s. 109 (1874). En karl laupte russa-skog mids:snatt; kom så in i stugan t. sin broder, helsade o. talade honom till, dene hörde o. kände h:s röst, men såg höö ej. Slutl. sade den som var hemma: du måtte fått fräkne-frö i skorna, tag derf. af dem. Och straxt vardt han synlig igen.
Tre små barn
Här nedan följande trenne sann-sagor må anföras till ett bevis på att folk-anden ännu lefver i sina gamla känslor och föreställningar, i sägnen, visan och folk-sagan; ömsom varnande i svåra tider, ömsom gillande goda handlingar, och åter tuktande och i folkets minne för evigt brännmärkan [de] orättfärdigheten och lasten: derigenom folket allt visar sin verkeliga oskuld och fromma enfald: Då de svåra nöd-åren 1845 och 46 hemsökte Gotland, der folket då, från sitt vanliga öfverflöd, på sina ställen fick gripa till bark, gräs och hasselknopp, och de förmögnare till och med måste blanda kornmjöl i sitt råg-bröd — något alldeles oerhördt här på Landet, och det tiggare eljest ej väl förmått sig att äta —, och då verkligen en och annan menniska svalt i hjäl —; fick man plötsligt höra berättas följande folksägen: Då en piga i en Prästegård engång gick ner i källaren för att tappa dricka, blef hon alldeles genomskrämd af åsynen af tre små nakna barn, som tigande och ynkliga suto jemte hvarandra der nere i den kalla och mörka källaren. Pigan släpte allt, och störtade blek och liflös opp och berättade denna hemska syn för prästmor; men hon tordes ej gå ned i källaren och se åt hvad det kunde vara, utan bad sin man, Pastorn, gå ned och utforska det. Presten i Alfva, Gothem eller någon annan församling man vet numera redan inte hvar det var — gick då ned i sin källare, och fick verkligen se de små barnen sitta der ynkligt nakna, och han blef mycket förskräckt af denna syn; men slutligen tog han mod till sig och frågade dem hvad detta järtecknet skulle betyda: men de svarade honom intet. Då gick Prästen ännu häpnare opp igen, tog kappa och krage på sig och gick så åter ned med sin klockare i källaren, der de tre små nakna barnen alltjemt och ännu suto, och frågade dem i den korsfästes dyra namn hvad synd folket hade begått och hvad denna ynkeliga syn skulle betyda. Då svarade de: »Tre lika hårda missväxt år skola ännu följa; men vi är' komna till en varning för folkets stora synder!» — och dermed så försvunno de. Det första året skulle bli ondt, det andra värre, och det tredje året skulle det bli Pest. J. Wallin.
Den döde som dog
Vid Kännungs i Hellvi var en bonde som var så hård mot en sin son, så att gossen nästan skulle rymma huset eller ta' lif af sig. — Den ena tröst barnet hade, var, att då han blef utdrifven om nätterna af den obarmhertige fadern, springa in till en beskedlig gumma som bodde i granskap[et], och att der få skydd och värme: hon hyste barnet stundom flere dagar, gaf det en bit bröd och tröstade det. — Men en natt kom gossen så öfvergifven in till gumman, att hon ej förmådde trösta honom; och bäst det var sprang han sin väg från henne och försvann i skogen. Dermed var gossen borta; och man började snart tro att han på något sätt tagit lifvet af sig. Men efter ett halft år, låg Bonden i sin säng om natten; och då fick han se den döde gossen komma in i stugan. Bonden frågade honom då: »Har du blifvit Guds barn?» — »Jo», svarade den döde. — »Hvar ligger då din döda kropp?» — »I (det och det) träsket; och nu vill jag komma i kyrkejord!» sade den döde. — Dagen derpå draggade de efter honom i det nämnde träsket och funno honom. Man lade nu fram liket i en kammare och skulle klä' det i kista. Men när derunder den beskedliga gumman, som haft hjerta för barnets nöd i lifstiden och så mången gång aftorkat dess tårar, steg in i kammaren, runno genast röda rosor upp på likets kinder och med det samma sprungo dess näsa och mun i blod: då först dog den döde! J. Wallin.
Trollet och Brödet
På Stenkyrka kyrkogård gick engång ett Troll en natt ut för att spöka; men lemnade hålet efter sig öppet till grafven. Gick så en Tiggare öfver kyrkogården, och stoppade ett bröd, som han bar under armen i hålet, och gick så in till klockarens att der få hus öfver natten, hvarunder han hörde huru Trollet illa gaf sig på kyrkogården, för det kunde ej vid hane-gället komma tillbaka till ro igen i grafven. När nu klockaren om morgonen skulle gå ut och ringa, följde Tiggaren ut med på kyrkogården, då de ännu hörde Trollet ropa, och klockaren frågade hvad det kunde vara som gaf sig så illa; men Tiggaren teg. Nu gick denne bort till grafven och tog sitt bröd ur hålet; och då fingo de begge straxt se liksom en rök som surrade kring i hålet och sjönk så sakta ned i jorden och hålet föll till efter det igen. — Då berättade Tiggaren att det var Trollet som nu först kunnat komma ner i grafven sedan han tagit brödet bort; och att han om natten sett det uppkomma på samma sätt, eller såsom en rök, men då straxt fått svepning på sig och farit af ut genom kyrkogårds-luckan. J. Wallin.
Kyrke-Gasten
Den tiden det var Prästegård i Lummelunda låg klockaren om natten, då de skulle slå hö i Stor-äng, på kyrkogården och hvilade, under [det] han väntade på det öfriga slotterfolket, han skulle anföra. — Då syntes liksom en blå rökhvirfvel stiga upp ur en graf, och det blef straxt derpå en hamn af en menniska eller liksom ett spöke, och gaf sig så af på sin nattliga vandring. Mot dagningen kom spöket tillbaka; och klockaren såg huru det småningom förvandlades till en blå rök-hvirfvel, och sjönk så ned genom samma hål igen i grafven. — och detta var Kyrke -Gasten. J. Wallin, Martebo.
Spelet i gång (vind-spelet)
Då engång ett fartyg från Gotland låg på Köpenhamns redd och väntade på vind, hörde en matros i ruffen spelet i full gång, liksom då man lättar ankar och skall gå till sjöss — pallarna i spelet föllo och spakarna slamrade, alldeles såsom spelet gått för full hifning. Matrosen och de andra sjömännen som ock voro vakna i ruffen hörde allt detta och förundrade sig, då den samma Matrosen öppnade skjut-»låken» (skiaut-luka) på rullväggen, och tyckte sig då se en skugga skrida förbi; och med det samma bulltade det på kajut-dörren. — Genast korn Skepparen opp ur kappen och sade att vinden var god, och han nu vill[e] gå till segels, hvarf öre de genast skulle lätta ankaret. Vinden var ock gynnande och förde fartyget lyckligt hem till Wisby — det var sålunda »rå» eller »åtvarsel», som förespådde skeppet denna lycka. J. Wallin.