KORPSKRIFTEN

...
Meny

Skorfvelufvan

Transkriberad uppteckning

Det var engång en fattig Bonde, som hade tre Sönner: tvenne voro raska, och flitiga och derföre af Fadren afhållna; men den yngste var en otreflig stackare, lat som trä och jemt satt i spisen och »kurade». Alldrig tvättade eller kammade han sig och naglarna låt han växa. En dag gaf Fadren honom en påse på ryggen och sade: »Jag vill inte föda dig längre hemma, din lathund, utan gå ut i verlden och skaffa dig sjelf födan, och Skorfve-lufva skall bli ditt namn!» Nå, Skorfve-lufva tyckte inte så illa om det, utan tog sin påse och gaf sig ut till att vandra. Snart var han i en stor skog: maten var slut, han visste icke vägen och han ångrade nu sitt uppförande hemma. Men bäst han satt och sörjde, fick han se ett lyse i skogen, hvarefter han började vandra; han gick och gick länge och väl, men alldrig kom han lyset närmare. Slutligen kom han till en bred flod, och han visste icke hur han skulle komma öfver, förr'n han klädde af sig, band kläderna på ryggen, och så till att vada ut i strömmen, som dock snart blef så brådjup, att han blott med yttersta mödor med sina långa naglar kunde »kafva sig» öfver. På andra sidan floden fick han se ett stort slott med jern-portar; men ingenstädes kunde han komma in. Slutligen kom han dock vid en port, som straxt öppnade sig och han gick in; men porten slog af sig sjelf så hastigt till igen att Skorfve-lufvas ena ben höll [på] att fastna emellan. Nu gick han flera hvarf kring i Slotts-hvalfven, men ingen dörr såg han, förutom en liten springa på muren. När han nu bultade på där, öppnade sig en dörr, han steg in och kom i ett mörkt rum. Då blef Skorfve-lufva ängslig; men letade slutligen reda på en dörr. Bara han kom vid den, öppnades den och han steg in. Der satt nu för Skorfve-tufva en stor Gubbe vid ett bord och skref, och hade en näsa, som var tre alnar lång. »Hvad vill du?» sade Gubben. »Jag söker mig tjenst», svarade Gossen. »Huru har du kommit hit in?» sad' Gubben. »Med mycken svårighet», svarade Gossen. »Ja», sad Gubben, »med ännu större svårighet lärer du väl ock komma härifrån! Emellertid skall du få tjena hos mig», tillade Gubben, »bara du vill vara mig trogen. Nu skall jag resa bort på ett års tid till mina slägtingar; och har du ej annat göra än läsa i alla dessa böckerna, och så har du en häst att sköta. Du får nycklarne till alla rummen: men detta rum, som jag nu visar dig, får du alldrig öppna, för då kommer jag genast hem, och då blir du olyckelig, hör du det! Men hvad heter du?» »Skorfvelufva», svarade Gossen. »Hm, vackert namn!» sade Gubben; och dermed så for han sin färde. Nå, Skorfvelufva gick nu der och »spankulerade» ensam i slottet, läste alla böcker och blef så slug att han snart var lika klok som Bergs-Gubben sjelf. Men en dag kunde han ej motstå begäret att gå in i det förbudna rummet: han såg ej der annat än en kittel som stod och kokade, på väggarne hängde stora sablar och flaskor, och så lågo der borstar och askar med trä-pinnar uti. Skorfvelufva blef nu i alla [fall] rädd derföre att han brutit Konungens förbud, sprang ut och så ner i stallet, hvarest stod en häst [med] eld för näsan och hö under svansen. Skorfvelufva tyckte det var synd om hästen, hvarför han flyttade elden bort från nosen och lade dit höet i stället, och sätter så elden under svansen. Och då började hästen att tala: »Hvad har du gjort! du har varit i det förbudna rummet, och inom några stunder kommer Bergakungen hem, och då är du olyckelig. Men, om du vill frälsa mig, så vill jag hjelpa dig: gå nu genast in i det förbudna rummet och sticka hufvudet i den kokande kitteln, så får du förgyldt hår; det hänger en flaska vid sabeln, tag dig en klunk derur, så blir du väl så stark att du kan handtera sabeln; hvarom inte, så tag dig en eller två klunkar till så kan du det. Så går [du] in i kammaren innan för: det hänger tre klädningar der, dem ta'r du med dig, jemte en flaska, en borste och en ask med träpinnar uti —; men skynda dig fort, för snart kommer Bergakungen!» Nå, Skorfvelufva skyndade sig »hvad har du hvad ger du», kom tillbaka till stallet, då hästen sade: »Skynda dig och lägg sadeln på mig och sätt dig opp på mig, för nu är snart Bergakungen hemma.» Och så bar det af med Skorfvelufva och hästen, som tog en mil i hvart språng. Bergakungen var nu hemkommen, blef rasande så hela berget skalf och ville efter dem; men först skulle han se efter hvad de tagit med sig. Mellertid kommo de ett godt stycke förut. När de ridit en stund, frågade hästen: »Hör du något?» »Nej», svarade Skorfvelufva. »Ja», sad' hästen, »så lägg ditt hufvud ner till mitt öra.» »Nej, jag hörer ändå inte något.» De redo nu vidare allt hvad ta' kunde, och om en stund frågade hästen: »Hör du något?» »Jo, nu hör jag något buller efter oss.» Och de foro så allt vidare, tills hästen åter frågade: »Hör du något?» »Nu hör jag dånet tätt efter oss!» »Ja», sad' hästen, »skynda dig då och slå ut det som är i flaskan, för nu kommer Bergakungen!» Så gjorde ock Skorfvelufva: och straxt blef der en stor sjö efter dem, den Bergakungen, som nu hade hunnit dem, ej kunde komma öfver. Han måste nu först hem igen efter manskap och bygga ett fartyg, hvar på han ändtligen kom öfver. Mellertid hunno de ett godt stycke undan. Hästen frågade alltjemt gossen om han hörde något, och trollet kom allt närmare, tills vid 3dje frågan, då Bergstrollet var dem tätt på hälarne, då hästen sade att gossen skulle hvälfva alla trädpinnarne ur asken, då det genast uppväxte en tjock skog, den trollet ej kunde komma genom, utan måste det först fara hem hem igen efter hjelp att hugga ner skogen. Mellertid foro de ett långt stycke, och hästen sade: »Nu ligger ett stort glasberg här framme, och kunde vi bara komma1 uppå det, då voro vi frälste! Hörer du något?» »Ja», sad' gossen, »nu är trollet straxt här.» »Då», sade hästen, »skall du sätta sporrarna hårdt i mina sidor, så komma vi upp för berget.» Nu var trollet in på dem: men de kommo lyckligen undan uppå berget; och trollet, som skulle stiga efter, kom bara på halfva vägen, då det föll baklänges ner, och slog ihjäl sig emot glas-klipporna. »Nu äro vi frälsta», sade Hästen. Nu skall du släppa mig här, och bara taga mitt betsel med dig, lemna här dina granna kläder, men taga dina gamla paltor med dig, och laga så att du blir trädgårdspojke i slottet, som ligger här straxt borta. Skorfvelufva blef ock verkligen antagen till trädgårdspojke vid slottet, allt trifdes under hans händer, och trädgårdsmästaren var mycket nöjd med honom; men hvar natt var hästen hos honom och sade hvad han skulle göra. Nu hände det en morgon, då solen bröt, att den yngsta Princessan stod i sitt kammarfönster och såg ned i trädgården; och der hade Skorfvelufva just tagit sin lufva af sig och kammade sitt guld-hår, och hon tänkte: du är kanske litet bättre, än du ser ut till. Men så snart Skorfvelufva merkte Princessan, drog han lufvan öfver sitt guldhår och gömde sig bakom en buske. Nu hade Konungen krig med en annan Potentat: om natten rådde hästen Skorfvelufva att han skulle begära Konungens lof att resa med i krig. Konungen skrattade åt honom, men gaf honom lof samt en usel skinkmärr att rida på, och red sig så Skorfvelufva fast i ett kärr och hela krigshären, som tågade förbi utskrattade honom. Med det samma, steg Skorfvelufva af skinkmärren som han lät ligga i kärret, gick opp på berget och skakade betslet, då genast trollhästen kom: då sade hästen: »Tag nu på dig den klädningen som skiner som solen, kamma ut ditt hår och tag din sabel i hand och så rida med mig efter i kriget;» och det gjorde ock gossen. Innan hela krigshären hunnit fram, hade redan Skorfvelufva med sin häst drifvit fienderna på flygten, och så tillbaka och förkunnade segern för den förvånade Konungen, som ej visste hvad denne granna och modige Prinsen kommit ifrån; men Konungen fick med det samma se att Prinsens ena ben blödde, hvarför Konungen tog opp sin näsduk och förband såret; men förgäfves bad Konungen Prinsen följa sig hem. Skorfvelufva reser nu sin väg, släpper hästen och återvänder till trädgården. Och så skedde det 3 dagar å rad: Skorfvelufva kammade sig, Princessan såg det; han red i kriget på troll-hästen och vann alltid seger för Konungen; men Skorfvelufva nekade alltjemt att följa Konungen hem. När nu kriget var slut, gjorde Konungen kalas för alla sina Riddare, Prinsar och stora Herrar, och vid bordet kastade den äldsta Princessan ett guld äple åt en främmande Prins och sade: »Det kastar jag till dig, mitt Hjerta!» Skorfvelufva fick stå vid dörren och se på hela herrligheten. Och den andra Princessan kastade ock ett guldäple till en vacker Prins. Men, då den yngsta Princessan kastade sitt guldäple till Skorfvelufvan och sade: »Det kastar jag till dig, mitt hjerta!» blefvo alla bestörta och Konungen blef vred, och man ville visa Gossen ut. »Nej», sade då Skorfvelufvan, »kanske jag har uträttat mera i kriget än alla de andra ihop!» och så visade han sitt ombundna ben och frågade om någon kändes vid duken; och då fann Konungen att hans eget namn stod derpå. Skorfvelufva gick då ut, skakade betslet: straxt kommer trollhästen, och gossen berättar huru allt var tillgånget, och Hästen sade, till allas förundran, att hvart ord var sant. Hästen sade nu vidare till Skorfvelufva: »Tag nu en yxa och hugga hufvudet af mig.» »Nej», sad' Skorfvelufva, »så hård och otacksam kan jag visst inte vara.» »Men du skall det», sade Hästen, »gör det på min befallning, eljest är all vår möda utan ändamål.» När nu Skorfvelufva högg hufvudet af hästen, blef denne genast förvandlad till en skön Prins! — Då klär Skorfvelufva samma guldkläder på sig han haft i kriget, och instälde sig med den från häst förvandlade Prinsen, och sade: »Det var åt mig som den yngsta Princessan kastade guldäplet; och här är Er son, Prinsen, som varit förvandlad till den hästen, jag red i kriget och som jag frälst från förtrollningen. Och så fick Skorfvelufva den yngsta sköna Princessan till gemål, och blef sj elf en grann Prins. Nu berättade Konungens son, Prinsen, huru han blifvit förtrollad af Bergakungen och ändtligen frälsad af gossen, som nu också var Prins och hans svåger. Konungen blef nu glad som fått sin Son igen, och denne blef Konung efter sin faders död i hans stora rike. — Slut. J. Wallin.

Socken Martebo
Landskap Gotland
Härad Gotlands län n. hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Skorfvelufvan

Fler sägner från Gotland

Se alla i Gotland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR