Transkriberad uppteckning

Det var en gång en Guldsmed, som hade misstanka på sin vackra hustru. Ty han satt hela dagarna och arbetade i sin verkstad; men der var så trångt, att hans egentliga bostad var snedt öfver gatan i ett annat hus, der han då trodde att hans hustru tog mot otillåtliga besök i hans frånvaro. En qväll kom så en fattig stackare in till Guldsmeden i hans verkstad, sade sig vara en nödställd student, som dessvärre var utan pengar och begärde härberge öfver natten. Guldsmeden, som i det samma tänkte på att pröfva sin hustrus trohet, det han ej trodde var farligt med den trasige och utsvultne Studenten, svarade honom: »Här har jag så trångt att jag ej kan taga mot någon för natten, men här tvärs öfver gatan bor en hustru, som är mycket god och gifmild, så att, om I talar väl med henne, får I nog både mat och husrum; men när I går derifrån i morgon bittida, så kom in till mig och säg hur det gått af med Er.» Och dermed så utvisade Guldsmeden sitt andra hus, der hans hustru var. Nå, den fattige Studenten steg in der och helsade mycket artigt och bad Guldsmedens hustru — men det visste ej han —, att han skulle få husrum der öfver natten. Hon såg nu närmare på den unge karlen, fann genast behag i honom och hans hyggliga väsende och lofvade honom det genast, bara att hon ville gömma honom undan i fall hennes man komme hem, ty han var så arg och snål. Studenten blef här öfver mycket glad, tackade förbindligt och blef allt mera älskansvärd. Snart satt hon med Studenten i kammaren och åt samt talte derunder alltid om kärlekssaker. Men —, det bultar på dörren! »Ack, det är min man, skynda Er ut genom bakdörren och stå der i skjulet tills han gått bort, så jag sjelf åter skall hämta Er.» »Nå», sade då guldsmeden, »hvar har Du nu den karlen, som jag såg gå in till dig, säg straxt hvar han är.» Men hon nekade; Guldsmeden blef ond och dundrade, letade öfver allt, men fann ingen. — Emellertid stod Studenten der ute i mycken byxångest och hörde på Guldsmedens vrede; men, då denne icke fick se honom, gick han åter till sin verkstad och lade sig att sofva. Då kom frun genast så glad och tog Studenten in till sig, undfägnade honom ännu bättre och så gingo de lustiga till sängs begge två. Bittida om morgonen stego de upp, Studenten fick väl »till bästar» samt något penningar, och så bad hon honom så kärligt att komma igen nästa afton, det Studenten gerna lofvade; och så gick han sin väg. När det väl vardt dager, gick Studenten enligt löfte in till Guldsmeden, hvilken han ej visste var den älskvärda fruns man. »Nå», frågade Guldsmeden, »hur gick det för Er i natt?» »Mycket bra», svarade Studenten, »men som jag satt och åt med den goda frun af kosteliga rätter, kom hennes man hem: hon gömde mig utanför i ett skjul, mannen brummade förfärligt och letade efter, hjertat satt i halsen på mig af ångest, men han träffade mig lyckligtvis icke; och så gick han ändtligen sin väg. Då förde hon mig in till sig, jag fick hederligt till bästa och så gingo vi i säng. Men bittida voro vi åter uppe, jag fick mig åter god traktering; och litet penningar till, och så bad hon mig att för all del komma igen i afton; men det törs jag icke, ty om mannen då får tag i mig, blefve jag väl sönderslagen: nej, nej, det är bäst att gå hem medan jag har litet pengar och allt gått så väl.» »Men det skall I ej göra», sade Guldsmeden, »blif i dag hos mig, mat och dricka skall ej fattas, och gå så dit i afton, så får du nog bättre belöning hos den gifmilda qvinnan.» Nå, Studenten lät då öfvertala sig; och gick i skymningen åter in till frun, som tog vänligt mot honom, trakterade friskt och så gingo de till sängs. Men bäst det var, bultade någon hårdt på dörren, då frun ropade: »Se så, nu kommer min man igen!» Och dermed så hjelpte hon Studenten upp på en tork-stång öfver spisen, hängde honom derpå öfver veka lifvet samt kastade ett lakan öfver honom: och så släppte hon Guldsmeden in. Denne var nu grufligt rasande, svor och bannade, att han prompt ville ha' tag i den karlen, som hon gömde hos sig om nätterna och som hon i går natt hade doldt i skjulet. Men hon nekade. Mannen letade i under alla sängar, i skåp och på vinden, men ingen fann han; och så gick han ändtligen sin väg. Och nu hjelpte frun ned från torkstången studenten, som nästan var halfdöd af ängslan och smärta. Men hon muntrade honom snart; så åto och drucko de tillsammans och så gingo de i säng med hvarandra. Sedan han om morgonen åter fått sig ett godt mål och en summa pengar dertill, bad frun honom komma igen nästa afton. Han tackade för allt godt och gick på morgonen åter intill Guldsmeden. »Nå, hur gick det för dig natt?» frågade honom Guldsmeden. »I aftse var det rätt rasande», svarade Studenten, »då vi smorde kråset som bäst, kom mannen hem; det var orimligt hvad han svor, regerade och letade efter mig, som hela tiden hängde dubbel öfver torkstången med ett lakan på mig; och det var en Guds lycka att han ej här under kom att stöta sin skalle mot mitt hufvud eller mina fötter der jag hängde, ty då hade jag väl blifvit alldeles sönderslagen. Men ändtligen gick han sin väg; då jag nedkom från den olyckliga stången, fick räta ut mina lemmar och blev väl trakterad: och derefter gingo vi och lade oss med allt nöje. Om morgonen, sedan jag åter fått väl till lifs, bad den goda frun så innerligen att jag bara skulle komma tillbaka till henne om aftonen igen; men det må den onde göra, för finge mannen tag i mig, så sloge han säkert ihjäl mig, ty alldrig går krukan så länge till brunnen att ju han icke blir spräckt.» Men Guldsmeden, som hoppades, att han dock skulle lyckas att öfverbevisa sin hustru om otrohet, sade till Studenten: »Tron I ej på någon olycka, utan då I har fått ett så godt insteg hos denna vänliga qvinna, så gå man dit till henne i afton igen, ty hon tör ändå bättre belöna Er.» Nå, Studenten han [blef] ändtligen öfvertalad och stadnade hos den hederlige Guldsmeden hela dagen och mådde godt. Om aftonen gick Studenten då in till den ömhjertade frun, som tog mottog honom på det hjertligaste, undfägnade honom ännu styfvare än förr eller med ägg och pannakaka, stek, vin och allt som godt var samt var så innerligen kärleksfull att de snart gingo i säng. Men, just som de voro i bästa nöjet, bultade mannen så hårdt på dörren, att de trodde den skulle brista! Och voro då goda råd dyra: frun var dock alltid fyndig och låste ned Studenten i en kista, som stod i rummet, stack nyckelen i barmen och släppte så in Guldsmeden. Denne var nu alldeles spritt-rosenrasande, svor och »sakordera» och ropade till hustrun: »Säg mig nu straxt på fläcken hvar du har den Studenten förborgad som du haft hos dig nu den tredje natten och den du i går natt hade gömd hängande på tork-stången —, bekänn straxt!» Men hustrun sade helt lugnt: »Jag 1 vet ej hvad du fantiserar, här finns ju ingen menniska, sök om du finner någon.» »Ja så», skrek Guldsmeden, »jag såg ju med mina egna ögon, att Studenten nyss gick in här till dig, och som jag ej sett honom gå ut, så skall han väl för fans skinn vare här inne!» »Sök, sök», svarade hustrun. Men, då han genomsökt hela huset, både högt och låg[t], uppe och nere, ute och inne och icke fann någon Student, så blef han förtviflad och röt till: »Ja, så, du vill inte bekänna? Men som han ändock måste vara och också säkert är i huset, så skall jag i alla fall ta' lif af honom, ty jag skall genast tända eld på hela huset och sålunda bränna honom inne!». Och dermed så rusade Guldsmeden genast åstad att tända eld på huset. Men hustrun sade då till honom: »Efter du då vill bränna upp all vår egendom, så hjelp mig då åtminstone ut den hära kistan med linne uti, att jag då må hafva något qvar af det som jag haft så mycken förnöjelse af!» Men, när han då såg, att hans hustru var så trygg, sade han: »Det får då ännu vara för den här gången!» och dermed så gick han vred till sin verkstad om smälde dervid till dörren efter sig, så att det »sanglade» i hela huset. Knapt hade Guldsmeden gått, för än hans hustru fick Studenten upp ur kistan, ställde den yppersta mat på bordet och sedan de ätit, gingo de hasteligen till sängs. — Nå, om morgonen bittida voro de snart uppe: Studenten fick sig en herrlig måltid samt en stor penningesumma för all vänskap, och så gick han då sin väg från den kärvänliga frun med många tacksägelser för omaket. Om en stund infann Studenten sig åter hos Guldsmeden, som frågade huru det gått med honom i natt. »Ja, nu var det alldeles förskräckligt och vida farligare för mig än någongång förut; ty som jag satt och åt med den så hyggliga frun, kom hennes man och bultade så häftigt på dörren, så att vi sannerligen trodde att den skulle springa i stycken, hvarföre frun genast måste gömma mig i sin linne-kista. Och der låg jag hopstukad i största hjertängslan och hörde huru mannen svor, »torrdyflade» och letade efter mig arme syndare samt huru han slutligen sade att han nog visste att jag var der, skulle tända eld på huset och sålunda i alla fall bränna mig lefvande. Men frun var till all lycka så slipad, att hon låtsade ingenting och bara bad honom hjelpa sig att först bära ut hennes kära linne-kista. Nå, då åtrade han sig, lät huset stå obrändt för den gången och störtade så bort i vredesmod. Och sålunda blef jag åter räddad, styrkte mig snart med den läckraste aftonmåltid och nedsköljde derpå all förskräckelse i en flaska utsökt godt vin: och derefter följdes vi lustigt i säng. Och om morgonen, då vi stigit upp, undfägnades jag på det hederligaste, fick en stor penningesumma till belöning och derjemte många tacksägelser för all vänskap: — detta är sant hvart ord —, och nu är jag åter hos Er, min hederlige vän! för att tacka för all god rekommendation vid detta tillfälle; och nu tänker jag vandra hem till Akademien igen för att der lika flinkt fortsätta mina studier.» »Ja, ja», suckade Guldsmeden, som såg sig bedragen af sin vackra hustrus list, jag ser nu att allt är mer än sannt! Men, tillade han, sedan han ädelmodigt för upptäckten gifvit Studenten 300 gyllen, packa Er nu inom tre timmar ur staden, ty eljest blir Ni genast fasttagen för edra äfventyr!» Studenten, som nu först märkte, och insåg all den fara han lupit genom qvinnolisten, skyndade sig hastigt sin väg och tackade sin lycka, att icke hela detta äfventyr lyktades värre för honom. Jacob Vallin, Snaldarfve i Martebo.