Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
När en fick se en "väryring" (virvelvind) så skulle en kasta sig på marken el. fatta tag i något tungt föremål, så skulle en inte andas. "Väryringen" var full i sjukdom och trolldom. Det var bäst att tiga, när en fick se en sådan. Så blev jag lärd.
Gullgarde i Rone
En stor Herre kom ridandes till en Bondegård i Rone och fick der natt-läger: han hette »Guldgås»; och deraf fick gården sedan heta Gull-garde. P. Ronander.
Guld-backen i Grötlingbo
Guld-backe mellan Salmunds i Gröttlingbo och Nöigranne i Fäidä (Fide): der skall Katlundar ha' vunnit silfverkalken till Gröttlingbo kyrka. P. P:n Ronander. Guldbacken ligger Wester om vägen. — Den så kallade Angantyrshög fins ej; (namnet är en fabel). P. Ronander.
Princessan med Lamhufvudet
Det var en gång en Konung, som hade förlorat sin Drottning, med hvilken han hade en mycket skön dotter. Men då han gifte om sig, fick hans sednare drottning också en dotter, som deremot var ganska ful; hvarföre ock ingen friare anmälte sig till henne såsom till den förra sköna Princessan. Detta förtröt naturligtvis styfmodren, så att hon talade vid en trollkärring, som narrade den sköna Prinsessan till sig, läskade henne och med detsamma skar hufvudet af henne, och straxt medelst påstrykning ur ett förtrolladt smörjelse-horn åter på hennes hals påsatte ett lammhufvud. Nu kom den förtrollade Princessan, som förut varit så skön, hemspringande och bräkte så ömkeligt på borggården. Då togo de Princessan med Lamhufvudet, som de nu kallade henne, satte henne i en båt och lät den drifva hvart den behagade. Men hennes styfsyster, som dock älskade henne oaktadt modrens elakhet, hoppade med i båten och följde troget sin olyckliga syster. Båten dref nu långt, långt bort och landade slutligen vid en obebodd ö, hvarpå blott fanns ett enda hus, der en mängd Troll-packor samlades på en viss dag. Dessa hade också förtrollat en ung Konung, så att han sedan många år låg »borttagen» till hela sin kropp. Bland öfriga troll-följet var ock den trollkärringen som hade trollat lamhufvudet på den olyckliga Princessan. Kärringarne der voro nu samlade för att sjunga trollsånger, dansa och trolla. Emellertid lågo begge prinsessorna under ett träd i skogen; då sade den ena Princessan — som också kunde något trolla — till systern med lamhufvudet: »Nu i natt går jag in i Troll-kärringarnas hus, der jag skall göra mig osynlig, söka utforska deras trollfunder och kanske också frälsa dig.» När hon nu kom in i troll-kärringarnas sal, der de sj öngo sina hemliga trollsånger och dansade oupphörligen, såg hon först ett litet barn, det de på något sätt skulle förhexa, vidare en underlig fogel sittande i en bur och derjemte ett smörjelsehorn, som låg vid dörren. Troll-kärringen sade då: »Barnet skriker och foglen qvittrar — det betyder något!» »Ja», sade en af troll-kärringarne, »om den fogeln vore i Konungens land, så vore Konungen frälst, om man stekte en stek af fogeln och kokte en soppa på honom; ja, bara man bure steken och soppan ett hvarf kring hans säng, skulle han kunna röra sin hand, vid det andra hvarfvet skulle han förmå röra sitt hufvud, och vid tredje hvarfvet skulle den sjuka unga Konungen kunna stiga opp och vara frisk!» »Och om smörjelse-hornet», sade en annan, »vore i Princessans land, så skulle man kunna skära af henne lam-hufvudet och med den smörjelsen göra henne helbrägda igen!» När Princessan hörde detta, smög hon sig ut, så osynlig som hon var, med smörjelse-hornet, gick bort till systern under trädet, skar af henne sofvande lamhufvudet, påströk trollsmörjelsen, och återgaf henne således hennes förra sköna utseende: denna blef då ofantligt glad och tackade Systern. Andra natten när den sköna systern åter somnat, gick den fula Princessan åter till troll-huset osynlig, tog buren och fogeln, stekte den, lade den på ett silfver fat; sedan väckte hon den sköna Systern, begge stego i en båt, och landade derefter i den förgjorde Konungens land. Då bådo de att få återskaffa Konungen hans helsa: det de ock fingo. Den ena Princessan bar steken på silfverfatet, den andra soppan i en silfverskål: när de nu gått ett slag kring den sjuke Konungens säng, rörde han redan sin hand, vid det andra slaget rörde han sitt hufvud, och vid det tredje slaget, kunde han röra alla sina lemmar förutan de gamla plågorna; och sedan han ätit steken och soppan, vardt han alldeles frisk. Nu blef det en stor glädje i slottet: Konungen gifte sig med den fula, men ädla Princessan, som frälst hans lif; och den sköna Princessan, som haft lamhufvudet, fick en annan vacker Prins vid hofvet. Till bröllopet inbjödos nu Princessornas mor och alla trollfruarna; men i stället för nöjet på det Kongliga dubbel-bröllopet, fingo de dom att alla [skulle] aflifvas. Men Konungen och Princessorna lefde glada och lyckliga i många år. - Slut. Anna Maja Holstein.
De två Skräddarena.1
Det var en gång två Skräddare, som bodde i en och samma by; och begge voro de puckelryggige. Den ena af dem var ganska arbetsam; men den andre var så odrägligt lat och vårdslös. Nu fanns det i närheten ett förtrolladt spökelse-hus, deri ingen vågade ligga eller vara. Men den flitige Skräddaren ville dock försöka, att det fick gå som det ville, en natt ligga i det förtrollade huset. Så gick han nu en natt dit och lade sig att sofva. Men vid klockan 12 inkom till honom en stor förfärlig Troll-karl. Före honom gick en betjent med ljus och rakdon, som han satte ifrån sig på bordet. Troll-karlen sade nu till Skräddaren i sängen: »Skräddare, stig opp ur sängen och sätt dig här på stolen, så skall [jag] raka dig!» Skräddaren blef hjertängslig; men lydde dock. Trollkarlen rakade nu Skräddaren mycket riktigt; men när det var gjordt, insmorde han äfven med tvål Skräddarens puckel på ryggen, och med ett tag skar han af honom puckeln, som han låste ner i en bords-låda!! Den flitige Skräddaren, nu lätt som en fjäder, tackade Trollkarlen ödmjukast för besväret, gick glad och lade sig att sofva, och gick om morgonen helt välskapad ut från troll-huset. När nu den late Skräddaren fick se sin kamrats framgång i spökelse-huset, ville han också söka sin lycka. Det gick honom ock i början på samma sätt: Trollkarlen kom om natten, började raka den late Skräddaren, och smorde redan in puckeln med tvålstycket; men i stället att nu skära bort han[s] puckel, tog han hastigt fram den flitige Skräddarens puckel ur bordslådan, och satte denna i blinken fast ofvanpå den late Skräddarens puckel och — dermed så försvann trollkarlen! Den late Skräddaren sörjde och gret i förargelse hela natten och kunde ej sofva en blund; och om morgonen, när han skulle gå från spökelsehuset, var han så på-pucklad att han knapt kunde komma ut genom dörren. Och sedan fick han i alla sina lifsdagar bära på sin dubbla puckel. — Slut. Anna Maja Holstein.
Lille Pelle och Store Pelle.1
Det var en gång tvenne Bröder, Lille Pelle och Store Pelle, som efter deras faders död delte hemmanet sins emellan. Men som nu Lille Pelle var en from och efterlåten stackare och ej kunde stå på sin rätt emot Store Pelles tilltagsenhet, så ryckte nu Store Pelle till sig både största och bästa delen af hemmanet, dock mot förbindelse att brödföda deras gamla Mor till döddagar. Lille Pelle fick blott ett litet torp, och förargade [sig] nu efteråt öfver Brodrens egennytta och falskhet mot sig; helst han dertill var hård emot deras gamla Mor och knapt unnade henne att äta sig mätt. Mellertid dog nu gumman och blef verkligen hederligt begrafven. Men natten derefter gick Lille Pelle bort på kyrkogården och gräfde modren opp ur grafven; bar henne så opp på Store Pelles »loft», stal bort allt hans finaste hvete-mjöl, och satte den döda kärringen vid »mjöl-bingen» sedan han först smort henne med mjöl i kring munnen. När nu Store Pelle om morgonen fick se detta, beklagade han sig för hustrun att Mor stigit opp ur grafven och stulit bort hans bästa mjöl; och satt ännu qvar jemte mjölbingen på loftet. Han tog då ned gumman och begrafde henne om igen. Men natten derpå bar åter Lille Pelle modren till Store Pelles wisthus, stal bort allt hans rara fläsk, satte en bit i käringens mund och satte henne så vid det tomma fläskkärlet och gick sedan sin väg med fläsket. När Store Pelle om morgonen såg detta, blef han förtvifvlad, ty han var snål som en jude, tog kärringen och begrof henne tredje gången långt ned i kyrke-mullen. Men åter så tog Lille Pelle opp Modren ur grafven, släpade henne in i Brodrens »Ny-stuga», tog bort allt hans silfver, satte den döde med en liten silfversked i handen jemte Store Pelles silfverskåp och gick bort med allt silfret. När Store Pelle såg2 detta blef han alldeles förfärad, ty han såg nu här i ett himlens straff för hans karghet mot hans gamla mor i lifstiden, gret sina händer fulla, och grafde ner modren för fjerde gången. Men åter så gräfde Lille Pelle opp henne, förde henne till staden och satte henne på torget med en äggkorg på armen. Nu kom Store Pelle händelsevis dit, frågade den döda gumman, som han ej kände igen, hvad äg[g]en kostade: men då kärringen icke svarade honom, blef han vred och slog till henne så att hon damp ner i en brunn straxt bredvid. Lille Pelle, som stod förklädd der bredvid, skrämde nu Store Pelle med att ange saken med den dränkta gumman, hvilken han tryggt påstod vore hans mor, så att Store Pelle måste gifva honom en stor penninge-summa. Wid hemkomsten och en tid derefter inbillade Lille Pelle sin Bror att han förtjent bra pengar på en död kärring, och rådde honom att resa ut i landet och köpa upp döda kärringar med äggkorgar, så kunde han ock förtjena något ordentligt med pengar. Store Pelle förstörde nu mycket pengar på kärringe-uppköp, släpade dem troget till torgs, men stod som en galning och passade på dem hela dagarna; men som ingen frågade [efter] hans kärringar, än mindre störtade dem i någon brunn eller så, så förlorade han mycket på den handeln. Alla dessa olyckor gjorde att Store Pelle en dag gick och beklagade sig öfver detta allt för Presten, att hans döda Mor så mycket spökat hos honom, och frågade Presten hvad han skulle göra för att slippa henne för framtiden. Presten lofvade att hjelpa honom för god betalning och de skulle genast följas åt. När de nu kommo ut till gate-grinden, der Store Pelle bundit sin granna ridhäst, satte de sig begge på, presten i sadeln och Store Pelle bak på länden. Men Lille Pelle hade sat sin döda mor på en liten häst, med en pistol i hvar hand, som nu troget följde efter den store hästen. Bäst det nu var, så rände sig den lilla hästen mot ett träd, då den ene pistolen small af! Då såg sig Store Pelle om och blef grufligt förskräckt att den döda modren ännu alltjemt förföljde honom och nu till och med ville skjuta ihjäl honom. Men Presten tröstade honom och sade: »Din Bror, Lille Pelle, är en stor skälm; det är han som tillställt allt, det förstår jag nog. Och du kan gerna göra dig af med honom, för det är ingen synd att utrota det som ondt är.» Snart narrade nu Store Pelle brodern ner till sjöstranden för att dränka honom. Han stoppade så Lille Pelle i en säck, kastade honom ned i vattnet och gick sin väg. Men genast kom en gubbe drifvande dit sina nötkreatur för att vattna dem: han tog upp säcken, fick se lille Pelle och frågade honom hvart han ärnade sig der? Lille Pelle svarade,: »Till min himmelske Fader!» »Ack, den som snart komme dit», sade den lefnadströtte Gubben! »Det kan I komma straxt», sade Lille Pelle: stoppade Gubben i säcken, störtade honom ner i vattnet, och tog alla hans kreatur med sig hem, och talte om för Store Pelle att han fått alla dessa granna kreatur på sjöbottnen af Haf-fruen. Store Pelle tog genast hustru och barn med sig för att på hafsbottnen hafva samma lycka. Han kastade först ner sina barn; och då han nedstörtade sin hustru, skramlade hennes nyckelknippa, hvarvid Store Pelle glad utropade: »Nu hör jag redan Haffruens lilla skäll-ko! — Store Pelle blef nu allt ifriga[re] och sade: »Jag skall väl snart få hennes stora skäll-ko och flera dertill!» — och dermed så störtade han sig sjelf i hafsens djup. Nu gick Lille Pelle hem, tog Store Pelles gård och gods som rättmätig arfvinge, och lefde på sina skälmstycken sedermera som en riker man. — Slut. Anna Maja Holstein.
Princessan Svana.1
Det var en gång en gosse som tjente hos en Bonde. Han fick en dag befallning att gå ner till sjöstranden för skjuta fogel: då fick han se en vacker mjällhvit Svan, som samm i land.2 Gossen blef glad lade hurtigt an med bössan; men just som han skulle trycka af, så sade svanen: »Du skjuter, du skjuter! men skjut inte i mina fötter; ty jag är en förgjord Prinsessa, som kan hjelpa dig att bli karl i verlden!» Gossen blef förvånad, sköt visst inte den vackra svanan, och gick så hem i många tankar. — Mellertid gaf sig gossen efter någon tid till sjöss, och kom så en gång i en svår sjönöd: skeppet sjönk och hela den öfriga besättningen förgicks utom gossen, som, just då han skulle sjunka, fick se den mjällhvita svanan komma simmande. Hon sade nu till gossen: »Som du inte sköt mig i mina fötter när jag bad dig, så skall jag nu hjelpa dig till lands!» Och dermed fick gossen sätta sig på svanans rygg, och hon »rodde» vackert med honom till en aflägsen ö, som var full af allahanda odjur, lejon, drakar och skorpioner. Der på ön bodde allenast en rik, men sträng Herre, som alltid hade frestat sina tjenare med så svåra frågor och ärenden, att de alla hos honom blifvit olyckliga eller dödade. Vid afskedet från Svanan, gaf hon honom en pipa i hvilken han skulle blåsa då någon nöd komme uppå. Sedan gick gossen opp och begärde tjenst hos den mäktige Herren på ön; det han ock fick. Genast fick gossen befallning att gå ut i ladugården och laga en drickbytta samt en lia med guld-örfve (skaft), och att till morgonen derpå ha' 8 »manslätt» hö afslagna. Gossen gick då ned i ängen och satte sig bedröfvad att gråta på en sten. Men snart erindrade han sig pipan, han hade fått, och ville nu försöka hvad den dugde till. Då han nu blåste till, kom svanan, blef genast till en Princessa och sade: »Som du inte sköt — m. m.» hvarpå hon också framtog en pipa den hon blåste i; och genast framkom så mycket folk, som på en liten stund afslog de 8 »manslätten» på ängen. När nu den stränge Husbonden om morgonen såg att gossen väl uträttat det svåra arbetet, förundrade han sig; men befalte honom genast att gå i stallet, der taga en guldsadel och en guldpiska och gå ner i skogen och taga fatt på en vild häst, som varit borta i 12 år. Gossen gick då ner i skogen och sörjde; men blåste snart i pipan: Svanan kom, blef Princessa åter, blåste i sin pipa, och straxt kom den vilda hästen spakfärdigt galopperande ur skogen: gossen lade guldsadeln på hans rygg, satte sig på och red så vackert opp till Gården. Då förundrade sig hans stränge Husbonde ännu mera. Nu sade han till gossen: »Tag den här guldnyckeln till en fisk-pärk långt ut i hafvet deri finnes en gädda med guldnäbb; denna gädda skall du fånga, taga i land, taga ut hjertat och steka det: och när jag äter det, så dör jag, och då får du ärfva alla mina skatter. Men om du inte kan uträtta detta mitt tredje ärende, så skall du liksom alla mina förra tjenare döden dö!» Gossen gick nu mer än förut bedröfvad till stranden; men när han blåste i pipan, kom den hvita svanan, och på hennes rygg kom han lätteligen långt, långt ut i hafvet till fisk-parken, den han öppnade med guldnyckeln. Straxt kom gäddan med guldnäbben framgluffandes. Men svanan befalte nu gäddan: »Bit i min stjert!» och nu samm svanan med gossen på ryggen och gäddan efter sig i vattnet till lands. Här blef Svanan åter Princessa, som nu slagtade gäddan och stekte hjerta[t], hvilket hon lade på ett silfverfat, och i sällskap med gossen bar opp till den stränge Troll-karlen. — Då bleknade denne af förskräckelse; men åt dock opp hjertat och — sprack! Nu tog gossen Trollets hela hus och alla hans stora skatter i besittning, gifte sig med den sköna Princessan Svana, som nu var fri från förtrollningen, och lefde så lyckliga dagar. — Slut. Anna Maja Holstein.
Prins Haffsi-Kraffs.1
Det var en gång en Konung, som hade tre söner, av hvilka den yngste hette Haffsi-Kraffs. Alla Prinsarna skulle nu ut och fria i andra konungariken. Men de två äldste Bröderna ville prompt inte ha' sin yngsta Bror, den lille Haffsikraffs, med sig, hvilken de ansågo såsom alltför liten och enfaldig på en sådan resa. Men slutligen fick han dock efter många böner åtfölja sin äldre Bröder på friareresan. Slutligen kommo de till en Troll-Konung, som hade trenne döttrar: prinsarne anmälte sig då såsom friare, och de fingo alla tre om natten ligga i samma rum med Princessorna. Den hårde Troll-Konungen hade förut förgjort alla friare, som kommit dit och legat hos hans döttrar. Derföre hade alltid Princessorna hvita natt-mössor på sig; men på Prinsarnes sängar lades alltid röda nattmössor till begagnande. Alla prinsar lade sig nu om natten hos hear sin Princessa, och Haffsikraffs lade sig ock vid sin. Men om aftonen sade den Princessa, som låg hos Haffsikraffs, att Troll-Konungen brukade komma in om natten och hugga hufvudet af alla dem som sofvo med röda natt-mössor. Hvarföre Haffsi-Kraffs ombytte nattmössorna, när alla somnat. Wid midnatt kom Troll-konungen in med ett svärd som hade guldfäste, och slog så hufvudet af sina egna döttrar och gick sedan sin väg. Då väckte Haffsi-Kraffs genast sina två Bröder, tog med sig en förtrollad skyffel af guld och flydde till stranden. Med troll-skyffeln i hand besvärjade Haffsi-Kraffs nu vågorna: »Wäg för och våg efter — ingen vete hvart vi fara!» — och så gåfvo de sig lyckligen ut ifrån land. Men nu kom Troll-Konungen ända ner i vattnet efter dem och ropade: »Haffsi-Kraffs, Haffsi-Kraffs, kommer du hit en gång till, så skall du bli olyckelig!» »Engång kommer jag väl till, sade Haffsi-Kraffs» —; och dermed så seglade de hem till deras faders land. Men litet derefter sade Haffsi-Kraffs till sina Bröder, att han åter hade god lust att besöka och narra den lede Troll-Konungen: de både honom att han skulle låta bli det och akta sin pels; men han gaf sig af. Nu lurade han sig på en stege in genom Troll-Konungens fönster om natten. Konungen, som låg i sängen jemte Troll-drottningen, sade då: »Hvad är det som knaprar der borta?» »Det är väl hof-råttor», svarade Drottningen, och så somnade de åter. Då kröp Haffsi-Kraffs fram och stal bort alla juveler och guldklenoder efter Princessorna, löpte sin väg, kom till stranden och sade som förut till vågorna: »Wäg för och våg — —!» Konungen kom just då efter till stranden och skriade: »Haffsi-Kraffs, Haffsi-Kraffs —»; men denne reste lyckligen hem till sin Faders rike och sina Bröder med sina skatter. Icke långt derefter gaf sig Prins Haffsi-Kraffs åter af på äfventyr emot Troll-Konungen: denne stod då om natten på sin loge och tröskade med en guld-slaga, hvarvid Hofmännen stodo och lyste med lycktor. Haft si-Kraffs kröp då opp på log-taket och nedsläppte en kappe ä[r]ter. Men nu äro alla troll rädda för åskan; och Konungen sade till Troll-Drottningen: »hu, Mor, det skrallar!» och så löpte Troll-Konungen och alla in och lemnade guldslagan i sticket, den Haffsi-Kraffs genast tog, löpte till stranden, sade som vanligt till vågorna, då Troll-Konungen i det samma kom efter honom och långt ut i vattnet, så att böljorna brusade omkring honom ; men ändå ropte Haffsi-Kraffs gäckande till Troll-Konungen: »Ännu en gång kommer jag väl igen!» Men när nu Haffsi-Kraffs nästa gång kom tillbaka, tog Trollkonungen ändtligen Haffsi-Kraffs fast, och sade att han skulle slagta och steka honom. Och Konungen reste nu bort att bjuda främmande på den rara steken. Emellertid skulle nu Troll-Drottningen gå ut och hugga nacken af Haffsi-Kraffs, och sedan steka honom, hvartill redan ugnen var eldad. Men Haffsi-Kraffs gjorde sig så dum och tycktes ej kunna begripa hur han skulle lägga halsen på hugg-kubben, så att han narra Drottningen visa sig sättet, då han med detsamma kapade nacken af henne, stekte henne vackert och låg henne på ett silfverfat i en besynnerlig ställning, och sprang och sade: »Wäg för och —». Nu kom Trollkonungen långt, långt ut i hafvet för att taga Prins Haffsi-Kraffs fast; men då ropte han: »Herr Troll-Konung, vänd Er om, så får ni se en vacker jungfru, som står i jemte!» Och Troll-Konungen var ej klokare att vända sig. Solen var nu just uppstigen på himmelen; och så snart de första sol-strålarna föllo på Troll-Konungens ansigte, sprack han och dog. Nu tog Prins Haffsi-Kraffs hela hans rike, och blef så en mäktig konung. — Slut.2 Anna Maja Holstein.
Smeden i Brunn-hage röret
I Änggarde Brunn-hage i Rone är ett stort sten-rör. En afton i skymningen gick en Bonde det förbi: der rökte då ur röret och han hörde tydligt att någon smidde därinne.
»Vibes-stainen»
»Vibes-stainen», en stor sten SO. af »Austr-grunds-årdi» vid Ronehamn (just i vatten-ytan), skjöts längre in af Tyska Skepparen Wibe's fartyg, som der strandade. — Då stulo Rone-boarne så flitigt af lasten, som var hampa och lin, att fjorton af dem fingo ligga på skam-pallen i Rone och en mängd Burs-boar, i Burs kyrka. P. Ronander, Rone.
Rone klocka
På Rone kyrk-klocka, som nu är den äldsta på Gotland står denna inskrift: [Se bild i boken] Hon skall vara gjuten i »stor-gropi», f.def. (= ör-grop) vid »Prestbodakårr». — Man hade då utlyst att alla skulle skänka metall till klockan, då folket gaf silfver-skedar och qvinfolken togo sina guld-ringar ur öronen och kastade i smältan. Ljudet blef deraf också så starkt att det dödade »kalven äi koi, (gräisen äi soi) och fyle' äi håpu»; hvarföre man med flit spräckte henne. (Men den klockan, som har ofvanskrefne inskrift är visserligen icke spräckt.) P. P:n Ronander, f. 1791 i Rone. [Koncept till III: 280 finnes i R 625: 3 (V), s. 128 (1859).]
Dombre-Bruden
En Brud från Dombre i Rone red från kyrkan till Änggarde; men vid 'Alår gat-grind föll hon af hästen och slog ihjäl sig. Der står nu en 1 1/2 alns hög sten med ett kors på och mycken »läsning». P. Ronander.
Kung Börge och Riddaren i Hainum
Då kung Börge (Birger) 1315 efter slaget på Röiklingebacke i Lärbro flydde och gömde sig i hasseln och bönderna ville slå ihjäl honom, ropade »Riddaren» till dem: »Skaden icke kuningen, för um vör dä' gärum, da gär' vör uss sjalfve skadum.» P. Ronander, f. 1791 i Rone.