Transkriberad uppteckning
Det var en gång en gosse som tjente hos en Bonde. Han fick en dag befallning att gå ner till sjöstranden för skjuta fogel: då fick han se en vacker mjällhvit Svan, som samm i land.2 Gossen blef glad lade hurtigt an med bössan; men just som han skulle trycka af, så sade svanen: »Du skjuter, du skjuter! men skjut inte i mina fötter; ty jag är en förgjord Prinsessa, som kan hjelpa dig att bli karl i verlden!» Gossen blef förvånad, sköt visst inte den vackra svanan, och gick så hem i många tankar. — Mellertid gaf sig gossen efter någon tid till sjöss, och kom så en gång i en svår sjönöd: skeppet sjönk och hela den öfriga besättningen förgicks utom gossen, som, just då han skulle sjunka, fick se den mjällhvita svanan komma simmande. Hon sade nu till gossen: »Som du inte sköt mig i mina fötter när jag bad dig, så skall jag nu hjelpa dig till lands!» Och dermed fick gossen sätta sig på svanans rygg, och hon »rodde» vackert med honom till en aflägsen ö, som var full af allahanda odjur, lejon, drakar och skorpioner. Der på ön bodde allenast en rik, men sträng Herre, som alltid hade frestat sina tjenare med så svåra frågor och ärenden, att de alla hos honom blifvit olyckliga eller dödade. Vid afskedet från Svanan, gaf hon honom en pipa i hvilken han skulle blåsa då någon nöd komme uppå. Sedan gick gossen opp och begärde tjenst hos den mäktige Herren på ön; det han ock fick. Genast fick gossen befallning att gå ut i ladugården och laga en drickbytta samt en lia med guld-örfve (skaft), och att till morgonen derpå ha' 8 »manslätt» hö afslagna. Gossen gick då ned i ängen och satte sig bedröfvad att gråta på en sten. Men snart erindrade han sig pipan, han hade fått, och ville nu försöka hvad den dugde till. Då han nu blåste till, kom svanan, blef genast till en Princessa och sade: »Som du inte sköt — m. m.» hvarpå hon också framtog en pipa den hon blåste i; och genast framkom så mycket folk, som på en liten stund afslog de 8 »manslätten» på ängen. När nu den stränge Husbonden om morgonen såg att gossen väl uträttat det svåra arbetet, förundrade han sig; men befalte honom genast att gå i stallet, der taga en guldsadel och en guldpiska och gå ner i skogen och taga fatt på en vild häst, som varit borta i 12 år. Gossen gick då ner i skogen och sörjde; men blåste snart i pipan: Svanan kom, blef Princessa åter, blåste i sin pipa, och straxt kom den vilda hästen spakfärdigt galopperande ur skogen: gossen lade guldsadeln på hans rygg, satte sig på och red så vackert opp till Gården. Då förundrade sig hans stränge Husbonde ännu mera. Nu sade han till gossen: »Tag den här guldnyckeln till en fisk-pärk långt ut i hafvet deri finnes en gädda med guldnäbb; denna gädda skall du fånga, taga i land, taga ut hjertat och steka det: och när jag äter det, så dör jag, och då får du ärfva alla mina skatter. Men om du inte kan uträtta detta mitt tredje ärende, så skall du liksom alla mina förra tjenare döden dö!» Gossen gick nu mer än förut bedröfvad till stranden; men när han blåste i pipan, kom den hvita svanan, och på hennes rygg kom han lätteligen långt, långt ut i hafvet till fisk-parken, den han öppnade med guldnyckeln. Straxt kom gäddan med guldnäbben framgluffandes. Men svanan befalte nu gäddan: »Bit i min stjert!» och nu samm svanan med gossen på ryggen och gäddan efter sig i vattnet till lands. Här blef Svanan åter Princessa, som nu slagtade gäddan och stekte hjerta[t], hvilket hon lade på ett silfverfat, och i sällskap med gossen bar opp till den stränge Troll-karlen. — Då bleknade denne af förskräckelse; men åt dock opp hjertat och — sprack! Nu tog gossen Trollets hela hus och alla hans stora skatter i besittning, gifte sig med den sköna Princessan Svana, som nu var fri från förtrollningen, och lefde så lyckliga dagar. — Slut. Anna Maja Holstein.
