Transkriberad uppteckning

Det var en gång tvenne Bröder, Lille Pelle och Store Pelle, som efter deras faders död delte hemmanet sins emellan. Men som nu Lille Pelle var en from och efterlåten stackare och ej kunde stå på sin rätt emot Store Pelles tilltagsenhet, så ryckte nu Store Pelle till sig både största och bästa delen af hemmanet, dock mot förbindelse att brödföda deras gamla Mor till döddagar. Lille Pelle fick blott ett litet torp, och förargade [sig] nu efteråt öfver Brodrens egennytta och falskhet mot sig; helst han dertill var hård emot deras gamla Mor och knapt unnade henne att äta sig mätt. Mellertid dog nu gumman och blef verkligen hederligt begrafven. Men natten derefter gick Lille Pelle bort på kyrkogården och gräfde modren opp ur grafven; bar henne så opp på Store Pelles »loft», stal bort allt hans finaste hvete-mjöl, och satte den döda kärringen vid »mjöl-bingen» sedan han först smort henne med mjöl i kring munnen. När nu Store Pelle om morgonen fick se detta, beklagade han sig för hustrun att Mor stigit opp ur grafven och stulit bort hans bästa mjöl; och satt ännu qvar jemte mjölbingen på loftet. Han tog då ned gumman och begrafde henne om igen. Men natten derpå bar åter Lille Pelle modren till Store Pelles wisthus, stal bort allt hans rara fläsk, satte en bit i käringens mund och satte henne så vid det tomma fläskkärlet och gick sedan sin väg med fläsket. När Store Pelle om morgonen såg detta, blef han förtvifvlad, ty han var snål som en jude, tog kärringen och begrof henne tredje gången långt ned i kyrke-mullen. Men åter så tog Lille Pelle opp Modren ur grafven, släpade henne in i Brodrens »Ny-stuga», tog bort allt hans silfver, satte den döde med en liten silfversked i handen jemte Store Pelles silfverskåp och gick bort med allt silfret. När Store Pelle såg2 detta blef han alldeles förfärad, ty han såg nu här i ett himlens straff för hans karghet mot hans gamla mor i lifstiden, gret sina händer fulla, och grafde ner modren för fjerde gången. Men åter så gräfde Lille Pelle opp henne, förde henne till staden och satte henne på torget med en äggkorg på armen. Nu kom Store Pelle händelsevis dit, frågade den döda gumman, som han ej kände igen, hvad äg[g]en kostade: men då kärringen icke svarade honom, blef han vred och slog till henne så att hon damp ner i en brunn straxt bredvid. Lille Pelle, som stod förklädd der bredvid, skrämde nu Store Pelle med att ange saken med den dränkta gumman, hvilken han tryggt påstod vore hans mor, så att Store Pelle måste gifva honom en stor penninge-summa. Wid hemkomsten och en tid derefter inbillade Lille Pelle sin Bror att han förtjent bra pengar på en död kärring, och rådde honom att resa ut i landet och köpa upp döda kärringar med äggkorgar, så kunde han ock förtjena något ordentligt med pengar. Store Pelle förstörde nu mycket pengar på kärringe-uppköp, släpade dem troget till torgs, men stod som en galning och passade på dem hela dagarna; men som ingen frågade [efter] hans kärringar, än mindre störtade dem i någon brunn eller så, så förlorade han mycket på den handeln. Alla dessa olyckor gjorde att Store Pelle en dag gick och beklagade sig öfver detta allt för Presten, att hans döda Mor så mycket spökat hos honom, och frågade Presten hvad han skulle göra för att slippa henne för framtiden. Presten lofvade att hjelpa honom för god betalning och de skulle genast följas åt. När de nu kommo ut till gate-grinden, der Store Pelle bundit sin granna ridhäst, satte de sig begge på, presten i sadeln och Store Pelle bak på länden. Men Lille Pelle hade sat sin döda mor på en liten häst, med en pistol i hvar hand, som nu troget följde efter den store hästen. Bäst det nu var, så rände sig den lilla hästen mot ett träd, då den ene pistolen small af! Då såg sig Store Pelle om och blef grufligt förskräckt att den döda modren ännu alltjemt förföljde honom och nu till och med ville skjuta ihjäl honom. Men Presten tröstade honom och sade: »Din Bror, Lille Pelle, är en stor skälm; det är han som tillställt allt, det förstår jag nog. Och du kan gerna göra dig af med honom, för det är ingen synd att utrota det som ondt är.» Snart narrade nu Store Pelle brodern ner till sjöstranden för att dränka honom. Han stoppade så Lille Pelle i en säck, kastade honom ned i vattnet och gick sin väg. Men genast kom en gubbe drifvande dit sina nötkreatur för att vattna dem: han tog upp säcken, fick se lille Pelle och frågade honom hvart han ärnade sig der? Lille Pelle svarade,: »Till min himmelske Fader!» »Ack, den som snart komme dit», sade den lefnadströtte Gubben! »Det kan I komma straxt», sade Lille Pelle: stoppade Gubben i säcken, störtade honom ner i vattnet, och tog alla hans kreatur med sig hem, och talte om för Store Pelle att han fått alla dessa granna kreatur på sjöbottnen af Haf-fruen. Store Pelle tog genast hustru och barn med sig för att på hafsbottnen hafva samma lycka. Han kastade först ner sina barn; och då han nedstörtade sin hustru, skramlade hennes nyckelknippa, hvarvid Store Pelle glad utropade: »Nu hör jag redan Haffruens lilla skäll-ko! — Store Pelle blef nu allt ifriga[re] och sade: »Jag skall väl snart få hennes stora skäll-ko och flera dertill!» — och dermed så störtade han sig sjelf i hafsens djup. Nu gick Lille Pelle hem, tog Store Pelles gård och gods som rättmätig arfvinge, och lefde på sina skälmstycken sedermera som en riker man. — Slut. Anna Maja Holstein.