Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll
Det var en kväll en man var ute och red på sin häst. Då träffade han på en stor skara troll, och där- ibland ett troll som hade ett horn och en pipa. Hor- net användes att dricka i, och pappan att samla hop trollen med. Riddaren stannade och lyssnade. Då sa trol- len: "Släng hit en bit!", och alla trollen drucko ur hor- net. Då bad riddaren att även han skulle få känna på det som fanns i hornet, men när riddaren fick hornet, tömde han ut dess innehåll, och det var väl, ty det innehöll gift. Med den andra handen tog han pipan, se'n red han in på en korsarjader åker och befriade sig för trollen när solen gick upp. Och hornet och pipan finnas på Trolle Ljungby slott. Trollen beklaga sig att de ald- rig kan få ihop släkten mer, sen de förlorat pipan.
Hästslaktaren och hans arbete
Far tala om, att di hade en, som di kalla för puken. Han skulle slakta hästarna och slå ihjäl hundar och katter och ta skinnet av dem. I min tid minns jag ingen puke. Puken bodde i trak- ten, men var vet jag inte, för det är så länge se'n. Det var ingen främling. Puken var föraktad av var man, så att när han hade varit inne och ätit på ett ställe så brän- de de upp matskålen som han ätit ur. Ingen ville vara i lag med honom. Han var föraktad som en bödel. Och lika rädd skulle de vara för ho- nom som för en bödel. Yrket ansågs som ett skamyrke. Allmänheten skulle inte befatta sig med häst- slakt. Det var puken eler hästeslaktaren som / skulle göra det. Det var inte säkert än att puken kunde trolla. Han hade inte goda ögon, sa di. Om han skulle ha någon till hjälp, så fick han ta tattare eller sådant löst folk till hjälp, för det var ingen enda hederlig människa som ville ta ett handtag åt honom, när han slaktade en häst. Puken slog ihäl hästen med en yxa eller en trä- klubba. Se'n stack han honom i bröstet, för att blodet skulle rinna ur hästen. När hästen skul- le skjutas, så band en ett skynke för ögonen på honom. Omkring 80-talet började man skjuta hästarna, för i min barndom kommer jag inte ihåg, att häs- tar skötos. Då, när en häst skulle skjutas, an- litades en person, som en visste var säker att skjuta rätt. Soldater brukade kunna hålla rätt, och dessa var heller inte rädda för något. När hästen skulle avlivas, så leddes han / bort till en utkant av gården. Hästens ägare följ- de inte med. Hästslaktaren fick ta hästen i stallet och leda bort honom. För många kändes så- dant som när en människa leddes till stup- stocken. När huden tagits av så vältades hästen i en grop, och så fylldes gropen med jord. Beteckning för kropp av död häst: hästskrôtt, kamp- skrôtt. Beteckning för gammal, dålig häst, som bör avlivas: kampkule. Hästen var ett förnämligare djur än andra. Han såg bättre, hörde bättre och hade bättre förstånd. Ibland sa en, att han hade bättre förstånd än männi- skan. Om en var efter vägen och körde, och det var något mitt ivägen som inte var bra, så vek hästen undan för det. Hästen såg det som var osynligt för en annan, t.ex. tomtgub- bar. När han såg sådant, så snarkade han och blev orolig. När Gud skapade hästen, så skulle den Onde / få skapa ögonen. Han satte ögonen på hästens ben. De vårtliknande utväxter som finns på hästens ben kallas för ögon. En ville inte äta hästkött för att hästen skulle vara ett hedniskt djur. Så smakade det illa av hästkött. Det var segt och tranigt. Inte var det heller mycket att ta vara på, för när hästen skulle slaktas, var det inte stort mer än benen kvar. Det är inte mer än 20-30 år sedan folk här bör- jade äta hästkött mera allmänt. Någon enda smakade väl på det så där på 80-talet. Eljest kokades det till svin och hundar. Fram mot 1700-talet började de sälja hästar till slakt. Men det ville inte bli så allmänt. Di slog hellre ihjäl dem, för då visste de att han var borta. När hästen såldes, så skulle en ha en hästfot tillbaka, för att en skulle vara säker på, att hästen var slaktad. En död kattkropp skulle en ovillkorligen gräva ned / Om en sådan kom under husen så dog kreaturen. Och inte ville en att han skulle komma i vatten, för en var rädd att fisken skulle sky från sjön. Det var en som hette Engdal som brukade kom- ma och kastrera hästarna. Eljest fanns det ock- så tattare som for omkr. och kastrerade.
Kloka
I Töftedal levde för många år sen en klok gubbe som de kalla Benmojonas. Jonas var hans rätta namn men han bodde på ett ställe som kallas Benmon. Stället ligger i närheten av gården Gunnes- byn norr ut i socknen här. Hans far hette Johannes å var snickare till yrket. Han var inte skrockfull å trodde heller aldrig på övernaturliga väsen. Modern däremot var kanske en smula vidskeplig. Folk hade många funderingar över hur Jonas hade blivit sådan som han var. Från sin barndom var han inte annorlunda än andra. En del påstår att han var ovanligt stark å därför fruktad / av sine kamrater. Dessa överföll honom en gång å band hans händer samt åderlät honom. Efter detta blev han sig inte lik. En annan sägen var att han skulle bli- vit sådan en gång han gjort sig ovän med en finnkäring. De träffades på en väg å pratade men blev snart osams. Benmojonas tog då en sten å slängde efter finnkäringen. Stenen träffade hen- ne men då vände hon sej om å skrek till Jonas: "Du kasta en sten efter mej å nu skall jag laga så att du ska få leta efter en sten i all din dar". Efter den dan skulle Jonas inte ha' någon ro. Han gick omkring i hele Töftedals å Eds socknar å leta efter den "rätte sten".* Det lär inte finnas stengärdesgård eller sten- rös eller sandgrop i hele Töftedal utan *(de vises sten) att Benmojonas har undersökt dessa. / När han hade rört igenom ett stenröse lade han alltid stenarna tillbaka på dess rätta plats. Han hade inget särskilt arbete för sej någon gång, utan gick mest för sej själv. Folk som kände honom ville gärna "driva" lite smått med Jonas. Han var dock ganska snartänkt å hade alltid svar att ge. Trolla kunde han och inbillade folk att han hade gjort allting. Han sa' att han hade mo'le jola*. Någon fråga då va' det kom sej att det inte var matjord överallt utan sand på en del ställe. "Vet du ente dä" sa Jonas "att när kvarna står still blir det stenmjöl". En annan fråga om han gjort almanackan å varför han gjort den så liten. "Den ä stor nock** för den räcker ett helt år" sa' Jonas. *(malt jorden, tjockt l) **(nock=nog) Om de fråga honom hur länge han skall hålla på å / röra i stenrösen svara han att det blir så länge tills han funnit "den rätte sten". Benmojonas tala också om för de han träffa att han var mä när de krigade. Då gjorde han hästar sa' han. Det var i allmänhet gott om knek- tar men ont om hästar. Då gjorde Benmojonas hästar av knektarna. Det blev en bra arbetshäst av tre knektar. Då va' dä en som fråga Jonas: "Men om du haft bara 1 1/2 knekt att göra av vad hade du fått då?" "En fölunge be- griper du väl" sa' Jonas. Kyrkklockor hade han också stöpt. För att klockorna skulle få riktig god klang var han tvungen att stöpa sej själv med i formen. När Benmojonas skulle sko hästar tog han allti av hästebenet / och bar med sej till smedjan för då kunde han få hästskon till å passa bättre sa' han. Hästen fick un- der tiden stå på tre ben. Så fort han fått ett ben färdigt satte han fast benet å tog ett nytt mä sej istället.
Skyddsåtgärder. Födelse och dop
En havande kvinna skulle akta sig för att ta på sig själv, om hon fick se en mus eller om det utbröt eldsvåda, för annars fick barnet ett märke på kroppen, där modern tagit sig. Om hon bara tog i kläderna eller i marken eller något dött föremål, så var det ingen risk. Det är många, som har en mus på kroppen, för att deras mor inte varit försiktig. Fick de se en hare, som kom och skrämde dem, blev barnen harmynta. Jag känner en liten flicka, som har ormögon. När hennes mor var fruktsam med henne, gick hon en dag ute i markerna och då fick hon se ett "ormehi" och där var fullt med ormungar, som reste sig och vaggade och deras ögon glittrade. När flickan föddes hade hon precis sådana ögon. Om en havande kvinna åt honung och fick något / av honungen på fingrarna, skulle hon akta sig för att stryka av honungen på skinnet i ansiktet eller så, för då fick barnet honungsfläckar. Dessa fläckarna voro gulbruna och såg precis ut som en honungsfläck. Man behövde inte vara så försiktig under första delen av havandeskapet, men när fostret fått liv kunde man inte vara nog försiktig. Havande kvinna fick aldrig vara närvarande vid slakt, för då komme inte djuret att dö. Det var ett par klaffar på hjärtat, som alltid skulle skäras bort när djuret var slaktat, för annars fick man "tviläppa" barn, d.v.s. varje läpp blev dubbel och det ansågs mycket fult. En havande kvinna skulle akta sig för att se på något fult. Då "försåg" hon sig och då blev barnet fult. I Råggärds kyrka har det funnits och kanske ännu finns några gamla helgonbilder, som var bra stygga att se på. Det sägs att Råggärdingarna i allmänhet är fula och det skall bero på att havande kvinnor "försett sig" på dessa helgonbilderna. När barnet var fött, skulle modern genast ta på / barnets högra arm, annars blev barnet "skevhänt". När de badade barnet första gången, skulle de ha silver eller moderns vigselring i badvattnet. De skulle lägga en bok under barnets huvud- kudde, för att det skulle få gott huvud och lätt för att lära. Tvättvattnet fick aldrig slås ut under bar himmel, det skulle tömmas ut inomhus i en gång eller så, annars fick trollen makt över barnet. Detta skulle iakttas en 6-7 veckor framåt efter födelsen. Man fick inte heller hänga ut barnets tvätt- kläder, sedan solen gått ner. Då kunde barnet bli en bortbyting. När barnet nös, måste man alltid säga: "Gud hjälp det som är litet". När de skulle bära barnet till prästen, skulle barnet alltid ha silver på sig, annars kunde det bli bortbytt eller fördärvat under vägen. Oftast sydde de en 50-öring eller 25-öring i lindan och den fick vara kvar där sedan. Om det var en flicka, som skulle döpas, brukade / de hänga en guldring om hennes hals, för att hon skulle bli snart gift. Faddrarna fick inte tappa något, näsduk eller dylikt, när de buro barnet till dopet, ty då blev barnet släpphänt. Om det var två barn, som skulle döpas på en gång, gosse och flicka, skulle flickan alltid döpas först, i annat fall blev hon skäggig. Om gossen blev döpt före flickan sade de, att de "skägga' vattnet". När man kom hem från dopet, skulle barnet omedelbart läggas att sova i dopkläderna och man fick inte väcka det för att ta av det dopkläderna. Då faddrarna kommo hem från dopet med barnet och skulle undfägnas, kunde man se på det uppskurna brödet, hur stor gård barnet en gång skulle bli ägare till. En fjärdedels kaka motsvarade ett fjärdedels hemman, en åttondels kaka en åtting o.s.v.
Tattare
Benämning. De kallades alltid för skojare eller tattare. Skojare var det mest använda namnet på dem. Själva bru- kade de att benämna sig med släktnamnet el. de sade att de voro resandefolk. Finnarna som brukade komma voro antingen di- rekt från Finland eller av de finnar som voro bosatta i Värmland. De brukade komma och lig- ga. Tattarna voro inte finnar. Om man tex. sade till dem att ni är kanske en finne, så nekade de till det. Men riktiga finnar ville allt veta av att de voro komna från Finland. Tattare och zigenare. Det var två olika slags folk. De brukade inte / vara tillsammans annat än om de voro tillsammans och festade. Men då brukade det bli slagsmål mellan dem. De kom aldrig gemensamt utan var för sig. Tattare kallades för tattare eller skojare och zige- nare kallade för zigenare. Zigenarna voro mera livliga av sig. De bodde alltid i tält. De födde sig med att spå och genom affärer med häs- tar och krams, så stulo de det de kunde kom- ma åt. Det var riktiga hästtjuvar. De kun- de gå långa vägar om natten från sin för- läggning för att stjäla höns. De voro mörka- re i hår och skägg än tattarna, så hade de sitt eget språk som de talade sins emel- lan. Svenska kunde de inte mycket av. Sins- emellan talade de aldrig svenska. Några konstiga ord kunde de ju ha sinsemellan som en inte förstod, men det var sådana som de hade hittat på själva. Zigenarna hade ett riktigt språk. / Somliga trodde att zigenare och tattare voro släkt. Men de umgicks sällan. Jag tror att tattarna var ett avskrap av zigernare och annat dåligt folk. Här i trakten har inte någon bland- ning skett mellan folket och zigenare. Om det har skett något sådant före min tid vet jag inte. Utseende och egenskaper. De tattare som brukade besöka staden och omgivningarna här voro mörka. Någon en- da var ljus. De höllo sig till sina egna. Det är omöjligt att minnas att några fick barn med någon här på orten. Det var ingen som ville lägga sig till med en tat- tare. Tattare var folk rädda för. De hade ett farligt humör. Om de blev retade, så frågade de in- te efter vad de slog till med. Och när de fick brännvin i sig, så ville de gärna gräla och komma i slagsmål. På marknaderna / här fick man se dem slåss. Det var mest sins- emellan som de råkade ihop. Det ena böket träffade det andra, så blev det fest, gräl och slagsmål. Käringar och gubbar slogs li- ka bra. Man kunde inte lita på tattare. Här och var stal de med sig det de kom över. Om de blev skrämda, så var de fega. Om en satte skräcken i dem en gång, så satt den i dem. De kom inte gärna tillbaka till ett ställe där de blivit skrämda. Var man be- stämd mot dem, så hade de mycket för en. De voro alltid mycket smutsiga, särskilt var det händelsen med fruntimmer och bar- nen. Jag tror att de höllo sig så smutsiga och trasiga för att de skulle väcka medömkan hos folk. Något arbete ville de inte höra talas om. Om en ville ha dem att hugga ved, så blev man strax av med dem. Tattanas invandring. De gamla på trakten mindes att det fanns / tattare, så de har funnits länge. Hur de har kommit hit till landet har jag inte hört nå- got talas om. Det var sånt löst folk som kom in i landet när krigen var förr i världen. På Forsbacka bruk här utanför staden fanns det valoner. Dessa smeder var bra lika tattarna i utseende. Men om de var av samma stam kan jag inte säga. Tattarna i bygden. Tattare har farit fram här i hela min tid och i mina förfäders tid. Några tattare som varit bofasta har inte funnits på denna ort. Någon enda familj har bott här någon kort tid. De voro mer bofasta åt Rölan- da socken och åt Hökedalen till. Kommu- nerna här alltid varit rädda att få in tattare. Tattarnas vandringar. Tattare bodde inte här på orten. De strövade genom. Men alla sådana där landsvägsriddare / skulle denna vägen förbi, därför så såg en åt- skilliga med tattare. I själva staden hade de inte så mycket uppehåll. De ville helst hålla sig på landsbygden. Här skulle de vara rädda för po- lisen. På landsbygden behövde de inte vara så rädda, varken för länsman eller polis. För det mesta var det samma tattare som kom och for. Än höll de till här på Dalsland och än var de inne i Värmland. De for från den ena stugan till den andra. Även i stadens utkanter hälsade de på och tiggde. Vid mark- nadstillfällena var det särskilt mycket tat- tare i staden och efter vägarna. Det ena tattarskrået efter det andra kom samma vägar. De hade inga bestämda områ- den som de brukade besöka. Tattarna bru- kade komma familjevis. Många gånger - särskilt på sommaren, hände det att det var både två och flera familjer i samma böke. Det / var släktigar som hade träffats. Tattarnas bostäder. Tattarna brukade söka sig till skogsslätten. De sökte upp sådana som bodde i småstugor o mindre ställen för att få nattlogi. Men de kun- de också få ligga på logar och i lador på bondgårdarna. Det var inte av människo- vänlighet, men man tyckte att det var synd om barnen. Och tattarna voro pockande. Det var inte gott att komma från dem. Och det värsta var, att fick de vana på att få stanna, så var det inte lönt att neka dem sedan. De kanske kunde hitta på att stan- na i både två och tre dagar, om det var fult väder. Jag minns inte att det har funnits något luf- farhärbärge eller särskild ödestuga där de fått ta in. Patronerna på herrgårdarna brukade förbjuda sina torpare att hysa tattare. Det var som om / tattare hade mera förkärlek att söka upp torpare och annat småfolk. Bönderna hade de mera respekt för. För det mesta så visades tattarna att logera i lador och på lo- gar. I ladugårdar och stall ville man inte så gärna hysa dem. Det hände att de passade på att mjölka korna om natten. Det var brått att ta nyckeln ur stall- och lagård- den om man hyste tattare på gården. Tattarnas familjeliv. De tattarfamiljer som passerade oftast och som man lärde känna var familjerna Lindgren, Kalle-Dal och Falkin. Kruse hette en annan familj. Men det var inte så ofta som de kom. Jag hörde talas om att Kalle-Dal, Falkin och Lindgren skulle vara släkt på något vis. Det kunde vara 8-10 medlemmar i familjerna. Käringarna fick barn så länge det var möj- ligt. Det var alla åldrar med barn. Familje- na brukade hålla ihop var för sig. Någon / gång hade två tre familjer sällskap. De äldre männen brukade föra kommandot över kärringar och ungar. Om en tattarpojk gifte in sig i en tat- tarfamilj, så hände det att han övergav de si- na och följde den familj, som flickan hörde till. Men oftast var det nog så att de unga nygifta följdes åt på egen hand och blott tidtals följde de äldre. Enigheten var inte stor. Yngre och äldre fruntimmer trätade ofta på varandra. Men när det gällde att vara inne i stugorna och tigga, så var de alltid go- da vänner och överens. Karlar och fruntimmer trätade på varandra. Det hörde till daglig- heterna. De unga flickorna måste följa med de äldre. De fick inte ge sig ut på egen hand något. När de voro 16, 17 år, så bru- kade de få barn. Det hände inte att tat- tartöser fick barn med ortens befolkning. Flickorna voro vackra. men det var ingen bofast som ville mista sin ära med / att ligga ihop med dem. En del tattare kunde både läsa och skriva. De voro konfirmerade som andra. Några tattare såg jag aldrig i kyrkan. Om de hade någon religion eller inte vet jag inte. Både vigsel och barndop före- kom. Prästerna tog inte med dem. Nog kunde de ha 7-8 barn var sig. De fick näs- tan ett barn för varje år till att börja med. Något barnamord hördes inte till. De voro kära i sina barn. Barnen uppfostrades att gå föräld- rarnas ärenden. Tidigt fick de lära aig att tig- ga. Det var det första som de blev lärda till. Att ljuga fick de också lära sig. Det blev inte frågan om att lära dem med några dyg- der. När tattarna blev gamla och orkeslösa, så fick de komma på fattigvården i den socken där de vistades. Numera är tattare bofasta och det är sällan man får se dem stryka omkr. Många av dem har blivit agenter och gårdfarihandlare och / försörjer sig utan tiggeri. Språk. Tattarna använde det svenska språket. Det var ett och annat ord som en inte kunde förstå. Tattarnas yrken och sysselsättningar. Kalle-Dal for omkring och skar fölungar. Det var hans yrke. Kärringarna virkade spetsar, stack van- tar och strumpor och sålde. Karlarna sysslade med förtening och kopparslageri. Så brukade de kö- pa upp lump - tagel, ben, trasor, järnskrot. Som- liga gjorde små arbeten av ben och horn, kläd- hängare av horn och ståltråd. Somliga ha- de träarbeten och sålde. På marknaderna försökte de att lura bönder- na på hästköp. vanligen hade tattarfamiljerna en gammal utsliten ###### till häst. Den försök- te det att #### bort på marknaderna. De fick de gamla hästarna att springa som föl- ungar. De gav hästen brännvin för att han skul- le bli yr och kvick. / Det var sällan man hörde talas om att tattare tog plats som dräng eller piga. De skydde vanligen allt arbete. Så var det bland de äldre tattarna. Nu i senare tider är de inte så rädda för arbete. Jag känner emellertid inte någon arbetande tattare här. När de var på åmålsmarknaden, så höll de till utanför staden och logerade där. Om dagen var de på marknaden och skulle göra affärer. Det var hästaffärer de var intresserade av. För att de skulle demonstrera den eller de hästar de ha- de till salu så körde de vilt utåt vägar- na. Då fick den eventuella köparen vara med. Så bjöds det på brännvin. Tattarna kunde pra- ta bra och det var mer än en bonde som blev lurad på hästaffären den marknaden. Det var många sådana långväga tattare som en inte kände till. Dessa voro djärvare än de som brukade fara då och då på dessa vä- gar. / Trollkonster: Det var käringarna som påstod att de kunde trol- la. Det var på många ställen de skrämde sig fram med trolldom. När de inte fick som de ville, så brukade de med att trolla. Kal- le-Dals käring påstod, att hon kunde trolla. Hon kunde också bota kreaturen. Hon hade "mak- ####" med sig. Det hade hon i smyg. En skul- le inte veta om det. Hon botade en släk- ting till mig för ormbett. Det gjorde hon på det viset att hon läste något över såret. När ett böke hade varit inne, så kastade man aska efter dem. Då skulle de inte kunna komma tillbaka och göra något ont. Man var aldrig säker på tattare än de kunde ha ont för sig. De voro hållna för odågor och vettvillingar. Käringarna spådde folk i kaffesump. Ibland bad de att de skulle få se i vänstra handen på en. Då spådde de i den. Det var inte karlarna så mycket som höll på med / sådant. Men folk var inte säkra för dem hel- ler. Tiggeri. De levde på att tigga. Så var det med alla tattare som kom denna vägen. De var inne snart sagt i alla stugor och tiggde. De nöjde sin inte med att tigga mat utan de tiggde allt annat. Och barnen voro värre att tigga än de äldre. Det var mest fruntimmren och barnen som tiggde. De följdes åt in i stugorna. Men ibland gjorde de på det viset att två och två följdes åt. När det ena paret hade gått så kom det andra. De kom direkt in. En- dera gick de fram till spisen eller satte de sig på kökssoffan. De började alltid att ta- la om väderleken och barnen. Så tände de pi- pan. Varenda tattarkäring hade pipa och tobak med. Tobak tiggde de i stugorna. -När de / hade suttit en stund, så började de att tigga. Hade man bakat och de fick syn på brödet, så började de med att tigga til sig av det. De bad om en kaka eller två. Det hände att de nöjde sig med kakorna den gången och gick. Men vanligen höll de på att tigga efter det ena och andra. När käringarna hade slutat tigga så började barnen. Käringar understödde dem och tyckte att man inte skulle vara hård mot dem när de bad så vackert. "Gulle- söte- mor", brukade de börja med. De brukade alltid berömma och sätta upp husmor, för då visste de att det skulle löna sig bättre. Men fick de ingenting, så blev det svärord och förbannelser över henne och huset. -Mat och kläder ville de helst ha. Det fanns inga spelmän av de tattare som bru- kade hålla till i denna bygd. Nog gick det rykten om att tattare skulle va- ra förmögna. En del av dem hade egendom el. / ett litet ställe. De som bodde inåt socknarna på Dal hade små ställen med jordbruk. Det hör- de jag talas om. De tjänade pengar på byteshandel med hästar, klockor och varjehanda. Somliga var hästskärare och tjänade pengar på det.
Från kyndelsmäss till midsommar.
Från kyndelsmäss till midsommar. Dalsland, Rölanda socken. Upptecknat av: Torsten Hjalmarsson, Hällan, Hökedalen. 1923 Bestämda fest- och märkesdagar. Kyndelsmässodagen. Vid kyndelsmäss ansågs hälften av kreaturens "innestöa" vara förbi, och det gällde att se efter om man hade hälften av fodret kvar. / Droppade det från taken på kyndels- mässdagen, så betydde detta att det skulle bliva ett gott smörår. Jungfru Maria tvättade sina kläder vid denna tid och fördenskull var det såpa i vattnet. Den, som ville ha rena, skinande kläder skulle passa på och tvätta dem vid denna tid. På kyndelsmäss-söndagen skulle var- enda kvinna, såvitt hon orkade, iväg till kyrkan. De som hade mycket lång väg att gå, måste ge sig iväg på lördagsafton och så övernatta hos någon bekant på vägen. Det sades, att skatan lade första pinnen till sitt bo på kyndelsmässdagen. Några märken på denna dag för årets väderlek och fruktbarhet kännes icke till. / Men Pålsmäss var en sådan märkesdag, den första mest betydande för året. Det hette om denna: "Skiner solen denna dag, om inte längre än att man hinner sadla en häst, så skall det bliva ett gott och grödeligt år." Petter Katt. Petter Katt har kastat en het sten i vattnet, hette det. Denna dag var nästan en fest- och glädjedag, det var vårens förelöpare som var kommen. Härefter skulle isen täras av stenar, pinnar och han skulle "ätas" undan för undan. Fyrtio martyrer. Nionde mars var emotsedd med stor / spänning. Den spådde väderleken för fyrtio dygn framåt. Tredje dagen (11:e mars) var den egentliga utslagsgivaren – om det blåste nordan och var kallt de två första dagarna men på tredje dagen kastade om och blev milt, så var detta utslaget; "tredje dagen bryter". I mitten av Martyrerna kunde en smärre ändring komma och därför vänta- des med spänning på denna dag ifall "vin- tern var rasande" Gregoriusdagen. "Gregori gång, natt och dag lika lång." Att springa Gregorius var allmänt i bruk. På morgonen skulle man sätta iväg och springa barfota i is och snö. Ju längre man kunde springa och ju / fortare, desto bättre. Om man sprang riktigt duktigt, så kunde man vara säker på att slippa ifrån "stenbörder" och annan ömhet i fötterna under sommaren. Vårfrudagen. "Vafferdagen" ansågs för den första vår- dagen. Sådan som denna dag var, sådan skulle sommaren i det stora hela bli. Lärkan skulle låta höra sig då; hade hon kommit förr, så hade hon fått "sitta inne". Första april. Att narras på denna dag var allmänt i bruk, och dagen erhöll en festlig munter- het av detta bruk. / "Ärlevintern." Efter sädesärlans hitkomst – någon av de första dagarna i april – skulle det bli en köldknäpp, och denna kallades för "ärlevintern". Adertonde april. Då utgick Fyrtio martyrer, och sedan kunde man vänta mera ostadigt och nyck- fullt väder. Om snöandet i april hette det: "April- snö likasågott som fåragö." "April våt å maj kall, fyller bondens lada all." Första maj. Då maj gick in var det fäst och det / skulle då vara en hel del extra till mat och dryck. Ägg var något ovanligt i mat- väg på den här trakten förr i tiden. (En två à tre höns på varje gård var det van- liga). Men på första maj vankades det ägg och smörgåsar, hembryggat dricka – och supen, ej att förglömma! Man skulle dricka märg i benen, hette det, man behöv- de att bliva stark i vårantiden. Korsmäss. Vid korsmäss blev det en köldknäpp. Nu skakade sig älgkon så kraftigt att hennes kalv föddes. Straxt efter korsmäss skulle göken komma. Om man på fastande mage fick höra göken första gången för året, så blev man "dårad", man blev / illamående. Det hette om göken: "Gal göken från bar kvist, så blir sommaren torr förvisst." Midsommar. Till denna högtid skulle stugorna fejas in- och utvändigt, bl.a. så skulle stenfoten och skorstenen vitlimmas. Unga björkar spikades upp vid dörren och inne i rummen fästades björk- löv uppe vid taket, på muren och kring skåpen. På midsommarafton gick man ut i backarna för att plocka "midsommar- koste", ju flera sorter blommor man kunde få i denna, ju bättre var det. / Ungdomen skulle rå sig själv på midsommarafton, och när de kommit samman i följen, så drogo de iväg till majstångsdansen eller till dans på någon loge. Majstång restes oftast vid något förnämligare ställe i bygden t.ex. vid officersboställena, "herrskapsställe". Majstången var en reslig stång med tvärslå såsom ett kors, den virades med blad och blommor och på tvärarmarna hängdes kransar. Varje ungdom fick hänga på sin medförda krans eller "koste" och det gällde ju att ha så fina sådana som möjligt. När stången var färdig börjades ringdansen, och hela natten förgick under dans, sång och glam – "midsommarnatta ä enga stönn". / Midsommardaggen var den säkras- te boten för skabb. Man sökte upp någon plats i ängen där det var mycket blom- mor och där skulle man rulla sig naken i daggen tidigt på midsommarmorgonen. Många gamla berätta, om huru de blevo av med den förskräckliga skabben genom detta bad i daggen. Fastlag, påsk och pingst. "Sju veckor fasta och sju veckor vår blir det så länge världen står." Med fastans ingång följde en hel del föreskrifter. Att ställa till med dans eller / gillen under fastan var synnerligen hedniskt. Lysning till äktenskap fick heller inte ske. Dymmelveckans dagar hade särskilda namn: köttmåndag, fläsktisdag, klockons- dag (askonsdag), skärtorsdag, långfredag, påsklördag. På klockonsdag fick inte spinnas, ty då blev tråden till rep åt påskkäringarna, sådana som de hade behov av vid färden till Blåkulla. På köttmåndag skulle det kokas kött- soppa, och på fläsktisdag skulle det vara fläsk till middag. Skärtorsdagen hölls såsom "lätthelg". På långfredag gjordes på lagårdsdörrarna kors av krita, på påskafton tjärades kors. / Detta skulle skydda för påskkäringar, som ville in och mjölka eller skada korna, klippa fåren och sådant. På långfredags morgon gällde det att komma fort ur säng, annars blev det ris att få. Man skulle inte trampa barfota på golvet denna dag, ty då fick man bölder under fötterna. Rägn på långfredag bådade en torr sommar. Minsta möjliga arbete skulle utföras i "domleveckan". Storstädningen skulle vara undangjord före denna vecka. Påskaftons middag började karlarna att skjuta, för att skrämma bort häxorna, och på kvällen tände de yngre väldiga bål för att med eldens hjälp hålla "styggelset" på avstånd. Det var liv och rörelse i / bygden på påskkvällen. De yngre, som voro ute med påskbrev fingo vara för- siktiga, så att de inte blevo fångade och igenkända, ty då var det förstört. Påsk- breven voro fullritade med höns, kyck- lingar och ägg, sopar, rakor och smörje- horn och så var det påskrim, förstås. Prov på påskbrevsrim. I. Nu är det påska med buller å bråska, då ska vi ut å rida med vapen vid vår sida. Sopa, raka, smörjehorn sänder jag dig till resedon. Sopan är liten å rakan är kort men smörjan i hornet är tämligen gott. Smörjer du väl, så rider du fort, så mötes vi åt vid Blåkulla port. / II. Jag skulle min smörja koka, men glömde att dörren kroka. In kom galne mor Britta med en kopp kardemumma och en kopp salt, å dä var dä värsta av allt. I påskbreven var det vanligtvis kara- meller, konfekt eller andra godsaker inlag- da. Adressatens titel var "påskgubben, "påskherrn", "påskfröken". På påskkvällen åts alltid ägg och gröt. Den som var ute på påsknatten kunde allt få se många märkliga saker, då var påskkäringarna i farten, och redo fram / genom luften på kvastar eller halm- kärvar. Man måste skydda sig och sina kreatur för de leda påskhäxorna – tjärkorsen på lagårdens dörrar fredade kreaturen. Man trodde, att påskkärin- garna samlades på någon bestämd plats till fest och att den "Stygge" själv då var med. Om en påskkäring under sin luftiga färd blev igenkänd och ro- pad i namn, så föll hon ögonblickligt ned, och vad värre var, hon blev sedan halt för hela sitt liv. Om Blåkulla hade man inte något klart begrepp utan det var "en mystisk ort långt, långt borta". Det lever ännu sägner om häxor och deras fester. Här äro att par i kort- het antecknade. / Det var en påskafton för längesedan som några soldater här från denna trakt lågo i fält nere i Tyskland. De voro inkvarterade hos en gumma. Nu på påskafton tänkte var och en på sitt hem och samtalet kom att röra sig om vem av dem som hade den bästa och trognaste hustrun. En soldat T. var särskilt ivrig att framhålla sin lagvigda, som ett mönster av dygd. "Kan du veta om din hustru är trogen nu när du är så långt borta? Vill du se huru hon har det, så skall jag föra dig hem i natt", utbrast vär- dinnan, som hade lyssnat till soldater- nas samtal och blivit intresserad. T. var med om detta, och på kvällen fick han sätta sig bakom värdinnan på / en halmkärve och så bar det iväg mot norden. "Akta dig, så att du inte fastnar på Göteborgs domkyrkotorn", varnade häxan. När soldaten om natten kom till sitt hem sovo alla och allt var tyst. Då tager soldaten försiktigt ut en föns- terhalva och smyger sig in. Och vad han då får se gör honom rasande. Hustrun sover tillsammans med en främ- mande mansperson. Och på kvällen ha de säkerligen hållit kalas, ty bordet är fullt med mat och godsaker av alla slag. Soldaten som var rysligt hungrig slår sig tyst ned vid bordet och äter sig mätt, sedan ser han sig om i stugan och får se ett par nygjorda kängor stå på soffan. / Nu gick det upp för honom, att den usling som förstörde hans hem och lycka, var grannen – skomakaren. Han gjorde raskt sitt beslut, smög sig tyst ut genom fönstret och tog den ena kängan med sig. Han fick sätta sig upp på halmkärven, och så bar det iväg till Tyskland igen. När tjänstgörningen var slut och han komme hem, skulle hustrun få svara för sin otrohet. Kängan skulle han ha med och visa dem. – – – – Det var i en kvarn som häxorna brukade samlas till fest under påsknatten. En man hade en påsknatt gömt sig i kvarn- vidjan, för att få se om det skulle hända något, och frampå natten började påskkärin- garna att komma, det kom en hel mängd / och till sist kom själve den "Stygge" också. Påskkäringarna hade knyten med sig, och det var smör som de skulle skatta åt "Fursten i ondo". Det var en käring som hade för litet smör och fick till straff att vara "lysekäring", lysa medan de andra festade. Mannen som låg gömd var oförsiktig, och de fingo syn på honom och rusade då förskräckta iväg. Mannen hörde huru de under villervallan ropade åt den "Stygge": "Kvitens för smöret, kvitens för smöret!" På påskdagen kunde man i kyrkan få se påskhäxorna om man lyftade selen från hästen och spottade under den, man / fick då se huru häxorna sutto baklänges i kyrkan, med ryggen mot prästen. När solen på påskmorgon gick upp bugade den sig tre gånger. Var pingstdagen varm skulle som- maren bli kall, trodde man. Arbetslivet under vårhalvåret. Det var en hel del arbeten som skulle göras undan före vårandtidens början. Tunnbrödsbakningen skulle ske "tras" på vår'n, och då skulle det bakas så mycket att det varade till höstbaket före / jul. Av havremjöl bakades papperstunna en meter i diameter stora kakor, vilka gräddades med det samma och sedan lades upp på varandra till höga "ruvor". Bak- ningen började vid 3- à 4-tiden på morgonen och om "bakekäringarna" voro flinka, så blev det en massa kakor under dagen. Det var ett slammer av "kävlen" och ett muntert prat och glam, brödbake- dagen var rent av något festligt. Natur- ligtvis var det något särskilt med det som hände en sådan dag. Kom det någon främmande den dag som man bakade tunnbröd så kallades han för "brödfot", och det var ett lycko- tecken när en sådan kom, det skulle vara lycka och välsignelse under den tid brödet / varade. "Brödfoten" skulle undfägnas och så skulle han hava bröd med sig när han gick. Om kakorna ville reva sig om kävlet så betydde detta, att det på gården snart skulle bliva att linda småbarn. Den sista kakan skulle bakas åt hästen, den var tjockare än de andra och kallades hästläfsa. Det var många märken för tiden då sådden skulle börjas. Göktytan och gulärlan visade sig när rätta tiden var för handen. Det var en liten fest som kallades "börjebete" när vårarbetena tog sin början. Vårandtiden, som kal- lades för "plogen" eller "plogane", räckte i många veckor, ty åkern handhackades / för det mesta, och detta var ett arbete som behövde både tid och krafter. Såkakan, som var bakad om jul, tog man fram vid "börjebetet", hästen skulle ha en smakbit av denna kaka. Ärterna skulle sås först, man skulle vara mån om att få ut dem tidigt. Vid Erik skulle linet sås. Och på denna dag brukades det att bada och tvätta hästarna. Vid Urban skulle all sådd vara avslutad. "Den som sår efter Urbani ti', får store ax men lite i." Man trodde, att tegarna skulle kunna bära bättre skörder om man skaffade jord från kyrkogården och strödde ut på dem. Men att taga jord på detta sätt var inte hederligt och många voro de som / bittert ångrade sin "synd". På Valborgsmässodagen eller vid kors- mäss skulle kreaturen ut på bete. Det kunde hända att trollen voro framme och bedrevo sitt iltyg, kreaturen kun- de vara omöjliga att få hem, och då hade de blivit "häfta av troll". Man fick försöka att driva bort trollen genom att skjuta över kreaturen. I bergen kunde man hitta en underlig "metall", hårdare än allt annat och konstig formad som man kallade "bergesmi", och lade man denna i bösspipan då man sköt, så verkade det på trollen så att de funno för gott att ge sig av. På Kristi himmelsfärdsdag "drogs medda", och det var hölingarnas glädjedag. / Korna behängdes med kransar, och de yngsta fingo namn. Skällorna hängdes nu på – före "drag medda" fick inga skäl- lor komma i bruk. När kossorna kom- mo hem, så fingo de mjölkeblom (kabbeleka) och mjöl i sin bytta, och i denna låg det även ett ägg åt hölingen som fick äta sin middag ute denna dag. Man trodde, att jättarna som bodde i de stora bergen även hade kreatur, stora hjordar, och att dessa voro ute på bete om natten. Många har berättat om huru de hört jättekornas skällor och jättarnas lock under natten. Väderleksmärken och annat. Första söndagen i advent visade väder- / leken för vårandtiden; andra söndagen för slåttern; tredje söndagen för skårn; fjärde söndagen för hösten. Nedanets sista torsdag är märkesdag för nästkommande ny. Lördagsny är sällan gott, hette det, det bådar kyla och rusk för hela nyet. "Måndag krank gör hela veckan blank." Långa alhängen spådde grödeligt år, men korta kallades hungerknopp. "Mars med sitt skägg lockar barnen om vägg, april med sitt skinn skrämmer barnen in." När kråkan kom tillbaka från "sille- bygden" då var fläsket från höstslaktet spiket. "Kråkan ä så go som en orre när ho kommer frå sillebygda", hette det.
Nössemark, D. Jenny Andersson, Karlstad
Nössemark, D. Jenny Andersson, Karlstad Kyrkan som sjönk. Om man följer stora landsvägen västerut från Nössemarks kyrka, går man förbi en sandås eller rättare en skogklädd höjd. Sägnen berättar om, att på denna höjd låg i forna tider en kyrka. Men folket levde i ogudaktighet och synd. Till och med prästen deltog i deras vilda liv. En dag tog så Guds tålamod slut, så att kyrkan sjönk ner i jorden. Själva platsen der kyrkan har stått, är aldeles slät och ligger högt med utsikt över sjön. Midt på kullen eller platsen är en djup håla med form av en kyrka med gavlarna i öst och väst. Hålan är nog cirka 15-20 meter lång, 10-12 meter bred och 4 meter djup. Det säges allmant att gastar och troll husera der om nätterna, och de finnas, som mitt på middagen sett spöken och döda när de gått förbi hålan den kallas Skams håla. Cirka 10 minuters väg / fins en gammal kyrkogård. Der kan man tydligt se gravarne och märken efter muren som varit omkring. Den gamla kyrkogåden säges var från den tiden när digerdöden gick. En av gravarna är så bred att det säges ligga 3 bröder i den. Kyrkogården ligger i en beteshage så det dröjer nog ej så länge forrän den är jämnad med jorden, som den inte blir på något sätt skyddad. Gården som den ligger i heter Nolby, och platsen der kyrkan sjönk heter Nolbymon. Karl XII stubbe. Vägen mellan Dals Ed och Fredrikshald är från början anlagd av Karl XII. Den vägen är mycket backig och krokig. I en backe som hetter Nykas- backen fans en stubba kvar mitt i körvägen. På denna stubbe hade Kung Karl trampat när han steg på hästen och skulle rida till Fredrikshald. Denna stubbe bevarades fast den låg mitt i landsvägen. Jag såg den senast 1906 men då var det inte mycket kvar, och nu är landsvägen ombyggd så nu är nog det minnet om hjälten borta. / Draken i Vindhammaren. Ett av de många skogbeväxta bärg som omger Stora Lee heter på ortsspåket Vinnhammar- kôl. Den är belägen långt från bebyggda gårdar och skjuter som en udde ut i sjön. Under de många krig som rasat emellan Sverige och Norge, bleve dessa gränstrakter svart hemsökta av plundrare. Folket i dessa trakter, som i sig själva voro fattiga bleve genom de ständiga krigen ändå mer utpinade i all synnerhet som "gytarne" (nosskarne) gingo över gränsen och togo allt som de kunde komma över av värde, mat kläder och boskap. Men folket kommo då överens om att gömma sina pänningar och värdesaker. Fördenskull samlades de så mycket som fans i den vägen och grävde med detta i den avlägsna av bergtroll bevakade Vinnhammaren. Men när kriget var slut och skatten skulle hämtas kunde den ej finnas. Den var i trollens våld. En stor grågul drake med stora starka vingar hemska klor och fiskstjärt, vakade över skatten. Om någon vågade sig ut att söka efter den, kom draken flyande så att elden stod som en sopkvast ur hans mun och ögon. Den som engång sett den fruktansvärda draken fick även en eller annan större motgång såsom att djur dogo eldsvåda utbröt eller någon i släkten / som dog, den kunde även visa sig före sjukdommar och nödår. Nu har så vitt jag vet inte draken varit synlig sendan 1904 före jul var den en gammal gumma som sade sig ha sett den komma från norska gränsen och styra kosan till sin skatt, för att måhända skydda den för norska annfall. En sägen om Kisteskär. I en vik av Stora Lee finns det ett litet skär som av befolkningen kallas Kisteskär, emedan det skall finnas en kista av guld vid dessena sida. Kistan är trollbunden, men kan dock tagas upp om man känner knepen och samhörigheten är god. Men det går dock ej för alla att få se kistan. Det skall vara 7 bröder, födda efter varandra (ingen syster får vara mellan dem) som en båt skall ro dit en torsdagsnatt vid nytändning. Men ingen får tala sedan de lagt från land då blir kistan synlig och kan upptagas Det var en gång sju bröder som försökte taga upp kistan och allting gick bra ända tills dess de fått den till båtkanten då fick den yngste se en tupp som hade katthuvud och då kunde han inte hålla sig utan sade: Å och då försvann kistan under hesa skratt i djupet, och har sedan dess inte varit synlig. / I ett bärg som kallas "Nolbyberga" fins det också en skatt, det säges vara myntat silver förvarat i en stor kopparkittel Då man en kväll går i dessa bärg kan man, rätt som man går, få se en gammal gumma sitta och vakta ett ljus Om man då är ute för att söka skatten skall man inte låtsa se gumman utan själv taga fram ett ljus och tända och sätta det vid en sten eller dulikt, och sätta sig ned och titta på ljuset. Gumman kommer då fram och frågar: Vad gör du här. svar. Jag vakar över min skatt! Vad gör du? hon svarar. Jag vaktar min skatt men min skatt är bättre än din, då skall man säga. Får jag se din skatt? hon svarar, ja, om jag får se på din. Gumman får se skatten men rynkar föraktfullt på näsan och säger. Ingenting mot min. Hon visar då berget öppnar sig en stor kittel med silvermynt. Då skall man kasta i en kniv av stål så blir skatten kvar, men då beror det på mod att ta den, för då visar sig de hemskaste varelser som försvar skatten. Ingen har kunnat taga den, hittills så att den fins kvar än i dag och här är lärdommen.
Husdjuren
Nötkreatur har de haft för mjölkens skull så länge jag minns tillbaka i tiden. Å den mjölken har en haft att laga mat av. Men hästar har inte mjölkats för när "e mär" har fölat, så har "diungen" fått pôppa henne. Men mâremjölk är bra för kikhosta, för det vet jag att sådan mjölk har varit använd till. Der var bra vanligt att de hängde något som var av stål eller silver i den flaska i vilken de skulle mjölka kon efter hon hade kalvat. Å den nålen eller silver- ringen, skulle vara där för att inte "nôa on makt" skulle kunna komme å förgöre mjölken eller kon. När de hade mjölkat, så bredde de ett skynke över flaskan eller också satte de lock på, för det var inte bra att bära in mjölken så att luften kom i henne. Nålen fick hänga i flaskan de tre / första gångerna, som kon mjölkades, sedan togs hon upp och så stack de henne i en kakbit som var doppad i mjölken och så skulle kon ta den kakbi- ten av nålen. Det skulle vara så bra för då kom kon att mjölka god mjölk. Nog gick det an att sälja mjölk, men förr i världen har de haft så litet med mjölk att sälja, det kunde ha varit små skvättar, som grannarna kom och köpte eller som en köpte av gran- narna, när korna "la å" att mjölka. Men en läm- nade inte ifrån sig mjölk för än en hade haft vär- me i mjölken. Om den som fick mjölken hade ont i sinnet, så kunde hon tialla på korna genom den mjölken, om inte en hade haft eld i den. Men var det eld i den, så kunde inte "själve håken" göra nå- got vid kreaturen. Det gick inte an att ställe osal- tat smör från sig. Det skulle vara några saltkorn i det. Trollkäringar kunde ta bort det om det inte var saltat. Nöthår har använts till spånad å att stoppa upp fina möbler med. Så brukade de ha sådant i kärrdynor. / Om påsk gjordes kors på fähusdörrarna för att inte påsk- käringarna skulle kunna ta makten från kreaturen å så brukade de ha eggjärn i tröskeln å i taket över kreaturen. När något ont fick makt över en ko, så slu- tade hon att mjölka. Hon "magra å". Hon var som om hon inte trivdes eller ville till livet. "Dä onne sög krafta ur koa". Å det stod inte till att få en sådan ko varken till att äta eller dricka. Det finns de som kunde ta kraften med sig från andras kor till sina egna. Å de tog kraften med sig med ögonen eller det var också farligt om någon tog hår av en ko, för sen kunde de trolla med det håret på den kon som de hade tagit det ifrån. Det var bra att ha rönn- pinnar sittande i fähusdörrarna och stänger var bra om de var av rönn. "Det onda" hade inte makt över rönn. En skall se efter så att en inte går över den plats där en häst har "tômla säj". Å om ett havan- de fruntimmer gick över en sådan plats så kunde barnet, som hon skulle föda, bli sjukt. Det var smittosamt på sådana platser. Fåren klipptes / frampå försommaren, när det började bli varmt. De unga fåren eller "lammen" klipptes vid midsommartiden, så bru- kade de äldre fåren klippas på hösten. Men det var noga, för det fick inte bli kallt åt dem. När mor hade klippt fåren, gav hon det en brödbit och bad att det skulle komma tillbaka från skogen nästa år med lamm vid sidan. När bina svärmade, så passade en på att ha vatten på dem. En kastade vatten med en visp eller kvast. De flög inte så långt då, för de trodde att det skulle bli regnväder. När bina hade satt sig, så hängde en ett skynke över dem, så att inte solen skulle skina på dem. En kupa ställdes vid "biklonga" å så östes de in med en silversked el.d. För att bi- na skulle trivas i kupan, brukade de smörja kupan invändigt med litet honung eller ett långt gräs med vita blommor (älggräs). Visen hade kommando i kupan. Det var han som bestämde när de skul- le svärma å hur de skulle bygga i kupan. När han ville så tog han så många bin med, som han / tyckte, å så flög han. Det blev bättre tur med bi om det var flera ägare om en kupa. Ett par personer skul- le ha "bisvarmen" ihop. Honungen användes att ha på bröd i stället för smör, så brukade de lösa upp ho- nung i kaffe å ta in för hosta å "bröstvark". Det var också bra att lägga honung på brännsår å på svullnader. Honungen mjukar upp svullnaden. Stall och lagård. En hästsko har de hängt upp över stalldörren eller också en skata. För de räknade på att detta skulle beva- ra kreaturen från sjukdomar och trolleri. Ingen som hade fähus och djur var noga med att någon främmade person gick in och såg på kreaturen. Det tåldes inte ens vid att en gick förnära inpå la- gården eller svinhuset. De var rädda för varandra och trodde varandra om ont. Å det finns de som kun- de "kônster". Maran "re på djura". Det skulle vara e markatte som kom åt dem. Å hon re på dem, så att de blev svetta. Det var på det en kunde se att maran hade / "vôre ôt" ett djur. Men de hängde en "markost" i ta- ket över kon, när maran blev för farlig, å då blev hon sittande i den. En "markost" var som en stor boll, som växte på träden i skogen. Det var en gren, som hade växt ihop till en "marost". Betesgången Mins inte om någon viss dag då kreaturen släpptes ut första gången på våren. Jag tycker det är som att de släppte ut kreaturen när det blev något på marken att äta. Jag mins att de hade eld över kreatuuren, när de släppte ut dem för att de inte skulle bli "bergtagna". I min barndom brukade vi valla kreaturen i skogar- na, så hade de "hag", som de släppte kreaturen i. Ett hag låg inte långt från gården och det var instängt, så att en slapp att valla. Men för det mesta fick en person följa kreaturen från morgon till kväll. En "hôling" för varje gård. Det var mest 10 o. 15-års barn, som fick vara med kreaturen. Ende- ra en gosse eller en flicka. Kan inte minnas nå- gon särskild dag för betesgångens upphörande. / Det berodde på hur hösten var. Kom kölden och vintern ti- digt så insattes djuren tidigt. När en hade köpt en spädgris, så tog en in grisen i stugan när en kom hem med den. Då fick han vara inne en liten stund för att han skulle trivas.
Folktro och seder
Bland Wattenväsen trodde man på Näcken som även kallades strömkarlen och kunde spela så att kvarnens hjul dansade utan vatten. För honom skrämdes barnen så de ej skulle våga gå till floder, åar eller brunnar så det utgjorde ett medel för dem att förekomma drunkningsolyckor. Wuxna skyddade sig vid vistelse vid vatten i båt eller vid badning för näcken genom att kasta stål i vattnet och samtidigt saga Nack, Nack! stål i vattnet. Sjörån eller sjöjungfrun hadde långt hår med sjert som en fisk samt mycket mycket skön med stora bröst och visade sig när det skulle komma regn. Bland Skogsväsen troddes på Skogsrån som var fulare än Sjörån samt hadde svans som en häst hvilken hon inte ville visa utan höll alltid ryggen från den hon vi sade sig för. Hon var begiven på kurtis, men hennes / kropp var kall och icke lämplig för intimare beblandelse. Om någon letade efter djur eller bär i skogen skulle han först spotta i mossan och sen vranga den för att få tur ? Bergväsen troddes i form av Jettar och troll troddes bebo näs tan alla berg av större mått. De voro ansedda som mycket stora och starka. Ett ordspråk sade han har jettekrafter eller han är stark som den varste Jette: Här en visa om 1) De Jettar och de Dvergar. Det gick en Jettedotter som var så fasligt stor, ner från det höga bergslott der fader Jette bor. Så fann hon uti dalen: två oxar och en plog, der bakom och en bonde, allt syntes litet nog. D jettar och de dvärgar, Och oxar plog och bonde för henne småsak var att uti förklät gömma och bära till sin far Då frågte fader Jette: säg barn hvad har du der? / Hon svarade: En leksak, så skön och rar den är. De Jettar och de dvärgar. Och fader Jette såg det och sade: Nej, min vän. Det är ej någon leksak, bär det dit ner igen! Om dvärgarna ej plöjde med flit uti sin dal helt säkert mången Jette fick svälta i sin sal De Jettar och de dvärgar. Trollen troddes dels själa, dels förbyta små barn hvar för alltid en Psalmbok skulle ligga under huvudkudden i vaggan, de drog även musten ur mat rövade kor och bergtog unga flickor m.m. Älvorna troddes leva i flockar av 12 st och dansade ringdanser i gräset så det låg åt det håll dansen gått i midten var det en fördjupning der älvadrottningen stått och sjungit. De voro alla hvitklädda och ofarliga t o med nyttiga att visa vilsegångna vandrare på rätt väg / Tomtar fanns det godt om både i hus och ladu- gårdar som man måste akta sig att förtreta och icke heller vara förmycket liberala emot. Dem passade inga överdrifter åt någotdera hållet. I En man på gården Gunnarsnäs hadde fått en tomte till sig och en kväll han kom till ladugården kom tomten med ett timotejstra bärane på axeln och kastade i ladan, och sen han blivit kvitt sin börda jorde han ett suckane. Mannen sade då i gäckande ton: Hvad pustar du så för det var inte mycket att komma med. Tomten svarade att: Det ska du härefter få bli varsse ty nu går jag för alltid, hvarvid han försvann. Så länge tomten varit der hadde djuren varit feta och granna men blev efter den dagen magra och skrankiga. Foder hadde aldrig fattas heller, – men nu blev det sådan brist så djuren måste äta tallbarr. II En annan tomte fans samtidigt på grann gården Gunnarsbyn som alltid var tjenstvillig och snäll han hjälpte mor i huset med att sikta mjölet till julbaket hvilket var stort. Han fick löfte om nya / kläder till jul för besväret och det fick han också han klädde då på sig de nya kläderna gick så och kråmade sig en stund, talade och sade: "Grann, grann aldrig sikta mjöl mer" och – så försvann han. Drakar höll till i skogen i kanter av mossar intill stupa branter och voro stora och ohyggliga djur deras avföring kunde bilda stora högar på tre eller fyra lass. En bonde tog sig före att hämta gödsel ur en sådan hög och fick tre lass första dagen andra dagen for han dit igen och då var det lika mycket, så höll han på en hel månad men sen blev det slut ty draken flyttade till annan plats. Maran var en mycket besvärlig gäst för hästarna i synerhet, om den fick rå sig, den liknade en stor, stor flundra och kom på natten in i stallet och lade sig på hästarna, som hon marterade så att svetten flöt i strömmar av dem, och på morgonen stod de i spiltorna och "darrade som aspelöv / Det enda medel som hadde verkan var att sjuta en skata för hvar häst och hänga den över honom i taket sen kom den aldrig mer igen. En dräng hadde märkt att maran red husbondens två hästar, och han beslöt att fördriva den – men ville också se hvad maran tog sig till när hon inte kom åt hästarna. Till den ändan sköt han en dag tre skator hvar häst fick en och själf tog han med sig den tredje och lade sig på stallrännet för att se hur det gick till. Fram emot midnatt kom det två maror stora som hälleflundror flygande, men när de fick se skatorna vågade de sig inte på hästarna som blev rysligt rädda de flög då genom hålet i taket upp och skulle rida på drängen som då hadde sin skata att freda sig med De måste då fly, men sen dess hängde det alltid döda skator över spiltorna i stallarna och den tiden är icke så långt avlägsen som detta bruket upphörde om det ens i fjelltrakterna inom socknen inte behålles ännu hvilket jag tror
Tro, sed och sägner från Edsleskog
En torpare å Edsleskogs Prästg. hade altid säd att tröska då andra saknade detta. En dräng lade sig en natt i ladan för att på detta sätt lista ut varifrån torparen fick säden. På natten kommer en jätte bärande med en väldig börda havre, som han kastade ifrån sig på logegolvet med en frust- ning sägande: "Sju mil". Torpet heter Mörkerud och enl. sägen har det fått detta namn därigenom att norrmännen bränt torpet flera gånger. Där förut skulle torpet hetat "Ljuset". På torpet Känäs under Edsleskog Prästg. bodde fordom en torpare som berättat att till varge Jul kom en stor stark käring, ej jätte, utan av släktet "resare" och ville låna brygg- karet- som aldrig nekades henne- käringen gick aldrig in utan hämtade karet på överenskommet ställe och stälde det åter på samma plats, men då var det altid en "slank" drika i karet som var innerligt god (detta som ersättning för lånet). Man lyckades aldrig utforska var käringen bodde men man trodde hon bodde och levde under / någon stor sten eller å berget. (Vad "Resare" betyder visste inte berättaren. F.T.son anmärkn) "Resare" tros vara korsning mellan jätte och menniska. Om en häst hade "rivarn" (kolik) skulle det sjuka djuret ingivas urin från kvinnor som ej haft beröring med manfolk, eller urin från vem som hälst, blandat med krut = "krut å päss"*) Att havren har 2 korn, ett större och ett mindre, sammanväxta beror på att rågen gjort en unge på havren och har därför fått till straff att stå ute över vintern." Den som kunde bestämt se om månen "stod på kant" eller om han hang" kunde förutsäga väderleken. Om en ko var mockstôla (modstulen) så skulle man taga 3 spån av likskista 3 av löttklöverna, och 3 hår av den sjuka kons blygd, lägga detta i en degtull och giva kon. En klok gumma i Karsbydalen kallad "Vässegum- ma" (en "väss" = geting) anlitades fordom då kreaturen voro sjuka. När hon tillfrågades om utgången av sjukdomen svarade hon altid: "det skall bli så galant se." Vi ett tillfälle blev hon anmodad att "stämma" / blodet på en kastrerad tjur som man trodde skulle förblöda. Hon befallde att 2 drängar skulle "dra nöeld" och med denna eld skulle ett halmskärv antändas, sedan halmen brunnit upp skulle det sjuka djuret släpas över den svaga elden. Ordinationen fullgjordes till varje punkt och det sjuka djuret blev friskt. Det hände på 1830- 1840-talet. Nödeld "drogs" på så sätt att en käpp kilades fast i en "stabbe" ett rep lades om käppen ett varv och en man i var ända på repet drog fram och tillbaka tills käppen fattade eld. En bonde i Knuffelbo- dane skulle"låcka" mörtleken från Torpane till sina egna sjöstränder en natt genom att- "skita på en björkrusa" som han sedan hängde efter båten och trodde att mörtleken skulle följa detta låckbete. Samma bonde hade ont i sina ögon, som bote- medel lade han färsk och varm nötdynga över ögonlocken - (bonden var fullkomligt klok) Medel mot rödsjuka hos kor. Det sjuka djuret skall "kasta sitt vatten på en het sten, eller kan sjukdomen "stenas" genom att kasta en duktig "slank" med småsten under djuret aldeles med det samma hon kastar sitt vatten. Botemedlet hjälper säkert! / ### Erik i Rådane botade en skämd" häst: (efter beskrivning av ett ögonvittne hade hästen lindrig korsför- lamning) Hästen släpades ut i en bäck, därefter tar Erik en avbruten lie som var fästad på en stör och tar vatten med denna lie i bäcken och giver hästen 3 gånger. Ögonvittnet, nu över 80 år, sade att hästen blev frisk med det samma. En vallflicka hade fått en sticka i foten. Man sökte bot av Jeremias i Halne *). En liten pilt fick tillåtelse att se på behandlingen. Han berättar: "Jeremias lade en taljad klut om foten på flickan och lade hänne på en soffa. Sedan satte han en strumpa på huvudet på sig själv och satte sig i spiseln, rörde i askan, mum- lade några obegripliga ord och därmed "flög" träflisan ur foten." Om något djur hade ont av "mara" skulle en lie sättas i taket över djuret med äggen uppåt eller skulle man om natten skjuta bösskott runt ladugården. Om någon ko hade för vana slita sig lös i fähuset var det alltid något trolltyg som var orsaken. Som medel skulle borras hål i tröskeln å en silverring skulle inläggas- har varit provat som ett säkert botemedel. */ Far till den förut nämnde Erik i Rådane kunde trolla och hade svartkonstbok. / Om någon ville sätta sjukdom på sin grannes kor behövde han bara taga någon del av ett slakt- en fot eller dyligt å lägga under fähuset. När en ko blivit betäckt skulle inte för- summas att "dôtta" hänne i ändan med ungssopan. Om någon berömde en annans ko så skulle detta ha den invärkan att djuret blev sjukt (skämt) med sjukdomsfallet kunde hindras om ägaren svarade: "Köss hänne i f-a". Ju vräkigare svaret var ju bättre. "En fölunge låg i sola och sträkte iftån sig huvud och ben. Han var sjuk"- Erik i Rådande eftersändes. Han stod på avstånd från fölungen å titta pån ett ögonblick. Sedan gick han in i förstugan föll på knä tar av sig"korstens- hatten"- bar alltid sådan- läste i desamma några obegripliga ord, slog den sedan i golvet och svor styggt och förklarade fölet friskt. När man sedan gick ut för att titta var fölungen fullt frisk och diade modern. (Antagligen vilade sig fölet efter en kall natt anm. upptecknaren) / Vid ett tillfälle blev Erik i Rådane till- frågad angående en ko som var sjuk. Han titta på djuret och yttrade att det fins onda ögon. Därför slipade han en rostad lie tog tillvara slipvattnet brände sedan ett horn och med detta gick han ensam in i ladugården- han förbjöd alltid vittnen- och på vad sätt han använde medicinen blev således en hemlighet. Bräcketorp i Mars 1927 Fritjof Thorstenson.
Slakt
Hästslakt. Den man som förr utförde hästslakt kallades 'puke'. Jag mins inte annat än vad far talade om beträffande 'pu- ken'. De kunde inte ta en bit bröd som han hade närmat med sina fingrar. Och han bjöds inte sitta, när han kom in för de voro rädda för att de skulle få 'hästeflôt' på föremålet han suttit på. Han var föraktad alldeles, och lika av alla människor. Vid hästslakt tillgick det så i fars tid att 'puken' ledde ut hästen med en grimma och förde honom till den plats, där han skulle slaktas. När han kom till den platsen, så ställ- de han sig mitt för hästen å höll grimman i vänstra handen och högg en kniv i bröstet på hästen med den högra. Så stod han och höll hästen så till dess att han stöp. Far såg 'puken' slakta flera hästar / på det sättet. Och hästen stod fromt stilla och vred på bakdelen och svansen. Far trodde att han kunde trolla, så att hästarna stod så stilla. Hästen grävdes ned bred- vid där han föll. En del tog vara på huden och en del ville inte ens ha den. Men puken fick ju ta den, om han så ville. Och ville han ta kött, så fick han det. 'Puken' var, som sagt, föraktad. Och ingen ville ta ho- nom i handen eller komma nära hans kläder. Han var som pästen. En havande kvinna fick på intet villkor ta ho- honom i hand. Gjorde hon det, så blev det en 'fante' av barnet. - Ingen annan än 'puken' slaktade hästar den tiden. Han gick omkring jämt och sysslade med sådan slakt. Vidare gick han omkring och dödade alla hundar och katter, som skulle dödas. Han fick ju litet betalt av var och en, så att han bärgade sig. För när han hade fått betalt, så var de kvitt honom sedan. Ingen åt häst- kött förr än på min tid. Och jag mins inte annat än att man skjutit hästarna och att var och en har kun- nat göra det utan risk att få 'pukenamnet'. Men det finns både äldre och yngre här än i dag som inte / kan förmå sig att få ned en bit hästkött. Annan slakt än av häst. Får och nötkreatur slaktades i oktober månad ('slaktmån). Det brukade ske efter det de hade satt in dem på hösten för att de skulle slippa föda dem i onödan. Det var ju för det mesta 'snultert' med foreset (?) den tiden. Grisen slaktades vanligen ett par dagar före lusse. Den kallades för 'lussegris' och slakten för 'lusseslakt'. Man ville smaka av den till lusse, men den fick också gälla för 'julgris'. Jag tror att de slaktade alla dagar undantagandes fredag. Men på den dagen ville de inte slakta. Av vilken orsak kan jag inte säga. Det gick inte an att dagsljuset fick kom- ma över djuret förrän det var skallat eller flått och fär- digt, ty det skulle inte vara bra. De slaktade alltid i otta och lyste med stickor. Ingen obehörig människa fick komma i närheten av slaktet. Det troddes att de kunde trolla bort något av djuret. Man ville inte slak- ta på nedan, emedan fläsket blev odrygt. Bäst om det led intill fullmåne. Djuret skulle dö fastande för att det skulle vara lättare att ta ur 'inmäten'. / Men djuret fick en halv sup kort före det slaktades för att det skulle bli bättre i köttet. Husfadern eller hus- modern skulle leda ut djuret. Och detta för den skull att inte djuret skulle bli skrämt. Om det blev skrämt så kunde det 'stendö' och då 'stockade' sig blodet. En annan tro var den att djuret fick svårare att dö, om det blev skrämt. Det blev 'seglivat'. Och så troddes det att köttet blev sämre och mindre hållbart. Så det var no- ga med det att det inte råkade ut för skrämsel i onödan. Ja, så ville inte köttet låta koka sig om djuret blev skrämt. Man kunde inte tåla sådana slaktare, som handskades hård- hänt med djuren. Helst skulle det råda tystnad på slaktplatsen. Hår fick de säga men rakt inte borst el. ragg. Far berättade att han var med och slaktade en gång och råkade att säga borst. Slaktarn blev så ond att han gav honom en riktig örfil. Djuret skulle kunna trollas bort, om de nämnde de orden. Om de nu slaktade en gris, en ko eller ett får, så tog de såpass mycket halm de kunde gripa om med näven och kastade i det tom- ma båset, stian eller kätten. Då skulle det djur, som / insattes därnäst inte längta. Somliga kastade in halm tre gånger. Och när djuret slaktades sade slaktarn: 'Nu skall du dö till mat å inte till hat. När slaktarn ha- de slipat kniven blåste han över den, för att han skulle hålla sig skarp. Det brukade far göra. - En 'slaktsup' in- togs före det djuret slaktats och en efter. En havande kvin- na fick inte röra blodet. Ty om det 'skvatt' (stänkte) blod på henne, så fick barnet blodfläckar på krop- pen. Bäst var det, om den kvinna som rörde blodet, var alldeles fri för manfolk. Det var något som kallades 'hunnöra', som skars bort. 'Gallet' togs tillvara. Det användes att smörja på frost- knölar med. 'Broskbenet' togs tillvara och lades på omen att torka. Det skulle vara bra vid sjukdom. De kavade små smulor av det och åt. Stamning skulle försvinna, om man tog matstrupen efter en kalv och slog den stam- mande ett riktigt slag för munnen. Medan det ryckte i köttet, skulle man passa på att bita i det, så fick man inte oroliga drömmar. Man kunde spå på 'miltra', men det minns jag inte hur den förklarades. / Räven skulle ha sådana där 'slatterbitar' som blev vid slak- tet. Det var det bruket att palten skulle vara kokad till dess att slaktarn var färdig med djuret. Om inte hus- modern hade det, så lindade han den råa huden omkr henne. Han hade rätt till det. Man åt av köttet samma dag djuret var slaktat. Det var så brått att få 'smakbeten' så. Far brukade tala om, att de drack björn- blod. Han hade varit med och sett att de slagits om björnblod. De ville ha i sig varenda droppe. De åt kött i speke, så snart de hört kråkan första gång- en på våren. Ingen fick gå till spisen mer än husmodern när kor- ven kokades. Korvarna kunde fara upp i skorstenen. De satte alspetor i ändarna på korven i stället för att knyta en tråd om. Och knöt de någon gång så an- vände de garn av gamla solv. Självdöda djur grävdes ned. Men huden togs tillvara. Om man såg att ett djur var sjukt försökte man ju att passa på att slakta det innan det 'sjôldödde'. Och då togs köttet tillvara, åtminstone de mest köttiga delarna, såsom / 'bögra' och 'låra'. Det övriga kokades till svinen. Allt av- skräde som blev på slaktplatsen sopades ihop och brändes upp. Det fick inte ligga och skräpa. Av hornen gjorde de klädhängare. Och klövar och horn sål- des. Nöthår såldes. En del blandade det i ull och väv- de tyg av det. Det blev bra hästtäcken av nöthår. 'Kôd- den' på bässar torkades och användes till spetburk. Svansen på svin användes till rakborste.