Transkriberad uppteckning

Hästslakt. Den man som förr utförde hästslakt kallades 'puke'. Jag mins inte annat än vad far talade om beträffande 'pu- ken'. De kunde inte ta en bit bröd som han hade närmat med sina fingrar. Och han bjöds inte sitta, när han kom in för de voro rädda för att de skulle få 'hästeflôt' på föremålet han suttit på. Han var föraktad alldeles, och lika av alla människor. Vid hästslakt tillgick det så i fars tid att 'puken' ledde ut hästen med en grimma och förde honom till den plats, där han skulle slaktas. När han kom till den platsen, så ställ- de han sig mitt för hästen å höll grimman i vänstra handen och högg en kniv i bröstet på hästen med den högra. Så stod han och höll hästen så till dess att han stöp. Far såg 'puken' slakta flera hästar / på det sättet. Och hästen stod fromt stilla och vred på bakdelen och svansen. Far trodde att han kunde trolla, så att hästarna stod så stilla. Hästen grävdes ned bred- vid där han föll. En del tog vara på huden och en del ville inte ens ha den. Men puken fick ju ta den, om han så ville. Och ville han ta kött, så fick han det. 'Puken' var, som sagt, föraktad. Och ingen ville ta ho- nom i handen eller komma nära hans kläder. Han var som pästen. En havande kvinna fick på intet villkor ta ho- honom i hand. Gjorde hon det, så blev det en 'fante' av barnet. - Ingen annan än 'puken' slaktade hästar den tiden. Han gick omkring jämt och sysslade med sådan slakt. Vidare gick han omkring och dödade alla hundar och katter, som skulle dödas. Han fick ju litet betalt av var och en, så att han bärgade sig. För när han hade fått betalt, så var de kvitt honom sedan. Ingen åt häst- kött förr än på min tid. Och jag mins inte annat än att man skjutit hästarna och att var och en har kun- nat göra det utan risk att få 'pukenamnet'. Men det finns både äldre och yngre här än i dag som inte / kan förmå sig att få ned en bit hästkött. Annan slakt än av häst. Får och nötkreatur slaktades i oktober månad ('slaktmån). Det brukade ske efter det de hade satt in dem på hösten för att de skulle slippa föda dem i onödan. Det var ju för det mesta 'snultert' med foreset (?) den tiden. Grisen slaktades vanligen ett par dagar före lusse. Den kallades för 'lussegris' och slakten för 'lusseslakt'. Man ville smaka av den till lusse, men den fick också gälla för 'julgris'. Jag tror att de slaktade alla dagar undantagandes fredag. Men på den dagen ville de inte slakta. Av vilken orsak kan jag inte säga. Det gick inte an att dagsljuset fick kom- ma över djuret förrän det var skallat eller flått och fär- digt, ty det skulle inte vara bra. De slaktade alltid i otta och lyste med stickor. Ingen obehörig människa fick komma i närheten av slaktet. Det troddes att de kunde trolla bort något av djuret. Man ville inte slak- ta på nedan, emedan fläsket blev odrygt. Bäst om det led intill fullmåne. Djuret skulle dö fastande för att det skulle vara lättare att ta ur 'inmäten'. / Men djuret fick en halv sup kort före det slaktades för att det skulle bli bättre i köttet. Husfadern eller hus- modern skulle leda ut djuret. Och detta för den skull att inte djuret skulle bli skrämt. Om det blev skrämt så kunde det 'stendö' och då 'stockade' sig blodet. En annan tro var den att djuret fick svårare att dö, om det blev skrämt. Det blev 'seglivat'. Och så troddes det att köttet blev sämre och mindre hållbart. Så det var no- ga med det att det inte råkade ut för skrämsel i onödan. Ja, så ville inte köttet låta koka sig om djuret blev skrämt. Man kunde inte tåla sådana slaktare, som handskades hård- hänt med djuren. Helst skulle det råda tystnad på slaktplatsen. Hår fick de säga men rakt inte borst el. ragg. Far berättade att han var med och slaktade en gång och råkade att säga borst. Slaktarn blev så ond att han gav honom en riktig örfil. Djuret skulle kunna trollas bort, om de nämnde de orden. Om de nu slaktade en gris, en ko eller ett får, så tog de såpass mycket halm de kunde gripa om med näven och kastade i det tom- ma båset, stian eller kätten. Då skulle det djur, som / insattes därnäst inte längta. Somliga kastade in halm tre gånger. Och när djuret slaktades sade slaktarn: 'Nu skall du dö till mat å inte till hat. När slaktarn ha- de slipat kniven blåste han över den, för att han skulle hålla sig skarp. Det brukade far göra. - En 'slaktsup' in- togs före det djuret slaktats och en efter. En havande kvin- na fick inte röra blodet. Ty om det 'skvatt' (stänkte) blod på henne, så fick barnet blodfläckar på krop- pen. Bäst var det, om den kvinna som rörde blodet, var alldeles fri för manfolk. Det var något som kallades 'hunnöra', som skars bort. 'Gallet' togs tillvara. Det användes att smörja på frost- knölar med. 'Broskbenet' togs tillvara och lades på omen att torka. Det skulle vara bra vid sjukdom. De kavade små smulor av det och åt. Stamning skulle försvinna, om man tog matstrupen efter en kalv och slog den stam- mande ett riktigt slag för munnen. Medan det ryckte i köttet, skulle man passa på att bita i det, så fick man inte oroliga drömmar. Man kunde spå på 'miltra', men det minns jag inte hur den förklarades. / Räven skulle ha sådana där 'slatterbitar' som blev vid slak- tet. Det var det bruket att palten skulle vara kokad till dess att slaktarn var färdig med djuret. Om inte hus- modern hade det, så lindade han den råa huden omkr henne. Han hade rätt till det. Man åt av köttet samma dag djuret var slaktat. Det var så brått att få 'smakbeten' så. Far brukade tala om, att de drack björn- blod. Han hade varit med och sett att de slagits om björnblod. De ville ha i sig varenda droppe. De åt kött i speke, så snart de hört kråkan första gång- en på våren. Ingen fick gå till spisen mer än husmodern när kor- ven kokades. Korvarna kunde fara upp i skorstenen. De satte alspetor i ändarna på korven i stället för att knyta en tråd om. Och knöt de någon gång så an- vände de garn av gamla solv. Självdöda djur grävdes ned. Men huden togs tillvara. Om man såg att ett djur var sjukt försökte man ju att passa på att slakta det innan det 'sjôldödde'. Och då togs köttet tillvara, åtminstone de mest köttiga delarna, såsom / 'bögra' och 'låra'. Det övriga kokades till svinen. Allt av- skräde som blev på slaktplatsen sopades ihop och brändes upp. Det fick inte ligga och skräpa. Av hornen gjorde de klädhängare. Och klövar och horn sål- des. Nöthår såldes. En del blandade det i ull och väv- de tyg av det. Det blev bra hästtäcken av nöthår. 'Kôd- den' på bässar torkades och användes till spetburk. Svansen på svin användes till rakborste.