Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vittror på väg till ett kapell
Min matmor Märta Edlund i Hartung på Alnön berättade år 1906, att hon en kväll strax före kl. 8 e.m på väg till babtistkapellet mötte ett helt sällskap små vittror med schalar, knutna bak på ryggen samt huvuddukar, knutna under hakan. I händerna hade de psalmböcker. Vittrorna gingo tvärs över vägen till metodistkapellet. Där skulle det då ej vara sam- mankomst, men det var ändå väl upplyst. Märta hade flera personer i sällskap. Hon uppmanade dessa att stanna, medan vittrorna gingo förbi, och det gjorde de, men de sågo ingenting.
Sägen från Ed
Under norska fälttåget 1814 var Hälsinge regemente förlagt till en förskansning vid "Trekanten" i Dals-Ed. Vid ett tillfälle kom en norsk strövkår marscherande fram emot lägret. Hälsingarna sågo norr- männen på långt håll. Dessa hade blivit utsvälta och ämnade ge sig fångna till svenskarna för att få mat. Men hälsingarna trodde det var fråga om anfall och gåvo sig skyndsamt av österut. Norskarna intogo därför dessa läger utan motstånd. Sedan drogo de fram till Prästgården. När de anlänt till platsen där nuvarande samhället Ed är beläget, ville de bränna det där befintliga kronomagasinet (numera ombyggt till Turisthotell Karl XII. En torpare som var tillstädes inbillade då norrskarne att byggnaden tillhörde socknens fattiga och detta ändrade norrmännens uppsåt. Enligt uppgift upp- / fördes kronomagasinet under Karl XIIs tid. Berättarens farfar Jonas Nilsson, Rösåsen, Onsön, Dals-Ed f. 1799 hade varit med och huggit "sviller" (syllar) till huset. Det måste alltså vara uppfört senare.
Vid besök
I Naverstad s:n Bohuslän var en gumma som alltid när hon kom in på ett främmande ställe med handen eller näsduken sopade å platsen hon skulle sitta. Hon iakttog detta även om hon fick den finaste och bästa plats och själv var smutsig.
Talesätt
Den som kom på besök brukade när han bjöds på trak- tering ursäkta sig för att han kom och "gjorde besvär". Ett stå- ende svar var: "Här slår du'nte huvve i väggen". Talesättet grundar sig på den gamla seden att man förr skulle "fägnas" till den grad att man raglade, hälst gick på knäna och bok- stavligen "slog huv'et i väggen".
Skrock
Gamle Granat, Bråtane, Knipan (Dals-Ed) hade köpt en kviga på Lövås. På hemväg med djuret passerade han och Lövås-Andreas en bäck. När de gingo över denna sa' Granat: "No ska ja döpe kvega". Därpå tog han med handen tre gånger i vattnet och öste över huvudet på kvigan och sa: "Lövås är nersänkt och Bråtane är upphöjt du Rosenduva". Detta gjorde han för att hon skulle trivas på sitt nya ställe och glömma det gamla.
Husdjur
Över kreaturen i ladugården sattes liar och skäror. De voro instuckna i åsarna i taket och skulle skydda djuren mot trolldom och sjukdom. Även över fårkättarna satte man eggjärn. Främlingar fingo ej gärna gå in i ladugården.
Påsk
Fastlagssöndagen skulle folket äta fastlags- bullar och mjölk. Skärtorsdag skulle de ha särskild mat, bestämt skulle det vara gröt till middag. Påskvecka eller dymmelvecka, svarte måndag, vite tisdag, aske onsdag, skare tors- dag, långe fredag och påske lördag. På långfredagens morgon hade solen svårt för att gå upp. Men det var ju klart, att det var som andra morgnar, men det hade de för sig. På långfredagsmorgonen piskade de varandra, innan de stego upp, det var "långfredags -stryk", det skulle vara för att visa hur Jesus gisslades, men var det fasoner att bära sig åt på det sättet och göra spe av bibeln? / Påskkäringarna foro till Blåkulla, och det ska ju ligga i Småland. Innan de gåvo sig av, så skulle de upp i klockstaplarna och skrapa på klockor- na, för att det skulle lyckas bättre för dem. Sopa, raka och smörjehorn skulle de ha med sig och så kaffekittel. Och på påskafton sköt de och eldade och levde bus, så jorden skalv, och svor och söp. El- den på påskafton är allt en dålig sed, är det skick och fasoner, det är ju ingen kristendom. Och så ritade de kors med tjära över dörrarna till fähusen, för annars kunde kunde påskekäringarna gå in och ta kreaturen och rida på.
Död och begravning
Det var en gammal gumma som hade va- rit med på en begravning här i socknen, som hon tyckte var hemsk. Den anhöriges släktingar placerade sig på ömse sida kistan, innan de for från gården till kyrkan. De som stod på den ena sidan kistan räckte pengar till dem som stodo på andra sidan. De räckte dem över den döde. Det var för att de skulle få ri- kedom.
Djävulen
En kväll kom en kusk körande in på gården vid Sjö- vik, å han körde så att elden stod omkring häst och vagn. Han stannade utanför verandan en liten stund å så blev han borta. dagen efter dog en dotter på Sjövik. Men det var inte något gott tecken. Men det var inte sagt att den onde fick henne. Pigorna hade sett att både hästarna å vagnen var svart.
Vattenväsen
Jag såg "sjöråa" en gång. Hon stod vid en udde här vid Åmålsviken och tvättade kläder. Det var så tydligt en människa. Men det fanns inte någon som tvättade kläder där. Hon hade så brått. Jag trod- de mej inte att gå till henne, för det var på kväl- len och jag skulle ha hem korna. Det var flera som hade sett henne efter sjökanten.
Vattenväsen
"När sjöråa visa säj, så ble dä storm dagra ätter. Dä va en som hette Andreas på Sjövik, som va ute i sjön å rodde ätter laxen. När han kom bort emot Trôllholmra, så feck han se en vit käring stå där å ho vefta mä ett vitt skynke, som ho hade i han- na." Om dä ä sjöråa, sa kamraten hanses,"så ä dä bäst först som sist att vi peler oss i land så fort vi kan, för ho varner för storm." Di hade knappt hôn- ne te å fått ôpp båten på land, för än dä kom e by, så dä picka i vattne. Ho höll säj mö på Trôllhôlmra. Ho hade så go utsekt på di som feska där. Dä stôlliaste va, att ho kunne skapa säj te vecka käring som helst. Andreas va ute å feska en gång, å när han rodde hem, så feck han se att käringa si (hustrun) kom roene imot honom i / en båt. Han skynna säj te å ro, för han trodde att dä va nö falit å fâle hemme. Men ätter som han styrde imot'a, så vek ho unna, å jämt som di skulle te å mötes ôt, så sätte ho iväg mä båten så dä stog som fragge ikring'en, å sen skratta ho så dä eka över sjön. Men då ble han rädd, för då vesste han vâ dä va som va ute."
Vattenväsen
Sjöråa seglade med en halv båt. När hon var ute blev det stor storm. När jag var tretton åt gammal, så hade jag varit och me- tat kräfta en gång. Då gick jag över en bro. När jag tittade nedåt backedalen, så fick jag se att det brann ett ljus där. Det var "bäckegôbben" som lyste, för det fanns "bäckegôbber" i bäckarna.
Vattenväsen
När vi badade lade vi alltid stål i vattnet, innan vi kröp i. Så sade vi: "Näck, näck nu lägger jag stål i vattnet". Å då var det inte farligt att Näcken kom åt en. Vi hade fått uppmaning av far å mor att göra så, för att intet ont skulle komma å ta oss.