KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Åmåls, Dalsland 1932

Vattenväsen

Berättare: Erik Olsson (f. 1849)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Sjöråa seglade med en halv båt. När hon var ute blev det stor storm. När jag var tretton åt gammal, så hade jag varit och me- tat kräfta en gång. Då gick jag över en bro. När jag tittade nedåt backedalen, så fick jag se att det brann ett ljus där. Det var "bäckegôbben" som lyste, för det fanns "bäckegôbber" i bäckarna.

Socken Åmåls
Landskap Dalsland
Härad Tössbo hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Vattenväsen

Fler sägner från Dalsland

Se alla i Dalsland »
Åmåls, Dalsland

Hästslaktare och hemarbete

Jag minns endast "kampe-Gösta". Han hade fått det ök- namnet för att han slaktade hästar. Det ansågs inte vara hederligt arbete att slakta hästar. Men annat ont veder- fors inte "kampe-Gösta" annat än öknamnet. Det kunde han allt få höra ibland av pojkarna, när de skulle vara leda. Han var inte föraktad. Det hade allt gått så långt i min barndom att man övergick bruket att se med för- akt på dem som slaktade hästar. -Kampe-Gösta slak- tade även andra djur. Det var en gubbe till och han som var stadens slaktare. Och slakten skedde alltid på natten. Om dagen gick "kampe-Gösta" på dags- verke och på natten slaktade han. Med vilan blev det många gånger si och så. Han bodde ensam på Berget. Han var inte gift. Han sköt hästarna. - I mitt första minne tog man / inte vara på hästköttet. När man hade tagit hu- den av hästen, så grävde man ned den. Men fram- på 1880- eller 90-talet hittade man på att röka häst- kött. Herrskapsfolket åt det med begärlighet, men det simplare folket var inte hågat att äta. En och an- nan fick smak för det på 1890-talet. Sedan det blev köttaffärer och det fanns att få köpa där i rökt form blev konsumtionen allt allmännare. Så fanns en korv som kal- lades "hästkorv". Den var rökt och gjord av hästkött med fläsktärningar i. Även den började få åtgång. Men många gamla bet inte i sådant till sin död. "Hellre dör jag", minns jag en gumma som sade. "än jag biter i en 'hästekorv'. - Jag minns t.o.m. att man ledde gamla hästar ur staden till skogen för att skjuta och gräva ned dem. Mina föräldrar tala om, att det var en särskild person som slkatade hästar på deras tid. Den kallades för flôtten, kampe-flôtten. Han bodde inte i staden utan i någon socken utomkring. Men när de skulle ha en häst slaktad, så skickade de bud på honom / och då kom han och tog hästen, kastade sig på ryg- gen och red till skogen med honom. Där stack han honom i bröstet, så att det blev ett gapande hål, sen hoppade han upp och red till att hästen stöp. Så grävde han en grop bredvid, tog huden av hästen och vältrade honom i gropen. - Den gubben ville inte någon ha in i huset. Han var försktad. Tallriken, som han åt på brändes upp och skeden likaså. Bränn- vin skulle han ha framför allt. Men han fick även pengar. En del var inte så noga, utan han fick ta ett stycke av hästen med sig om han ville.

1940 Läs sägen →
Åmåls, Dalsland

Stadstraditioner: Forna förhållanden.

Varje höst utsågs särskilda brandvakter. Det var vid den tiden på hösten då slakt, brygd och bak försiggick. Sådant skedde alltid om natten. Och man skulle vara på sin vakt, när det eldades i de stora ugnarna. Varje borgare var ålagd att göra sin vaktnatt. - Nattvakten bar en bok och en stav (brandstaven) med sig. I boken voro samt- liga nattvakter uppförda i tur och ordning som de skulle gå. När en hade gått sin vaktnatt, så gick en till den som stod på tur och överlämnade boken och staven. Det kallades för extra brandvakt. Själv minns jag ingenting av detta, för det var under fars tid. För övrigt fanns en allmän brandkår som skulle rycka ut vid eldsvåda. Det var alla manliga mellan 18 och 60 år. Så var det en särskild brandchef. Hantverkare och handlare underhöll en särskild / brandkår. Man fick skriva in sig i kåren och betala in- trädesavgift och årsavgift. Men inpå 1880-talet tog det slut på denna frivilliga brandkår. Hantverkspojkarna emigrerade från staden, så det blev inga stort kvar. Vid eldsvåda hade man tre olika signaler. På torget stod två kanoner, som laddades vid eldsvåda. Dessa avfyrades. Så gick en trumslagare genom staden och slog på trum- ma. Och var det fråga om en vidlyftig brand, så kläm- tade man i kyrkklockorna. Sprutorna gick med handkraft. Dessa ställdes upp på lämpliga platser, så bildades kedja till närmaste vatten - älven eller sjön - . Det var dubbelkedja, så att hinkarna gick tomma mellan männen i den ena kedjan och fyllda mot sprutan i den andra. Såväl vid sprutorna som vid vattenlämpningarna avlöste man varandra, så att arbetet gick obehindrat. Brandsegel fanns, som spändes ut, om folk behöv- de rädda sig ned. Så hade man brandsäck. Den var som en säck med en stadig krok i. Om någon behövde firas ned, så krokades kroken / i ett fönster och så firades personen ned. Det var ett rep fastgjort i säcken, som man firade med. Alla hästar i staden voro uttagna. Hästägarna ålåg att köra vatten vid eldsvåda. - Så fanns ett par mindre tunnor på hjul, som ett par man drog. När järnvägen anlades, köptes ett uppfordringsverk. Det var en kraftig spruta med flera slangar, som pum- pade upp vatten till de andra sprutorna.

1940 Läs sägen →
Åmåls, Dalsland

Stadstraditioner: Hygien och renhållning.

Att det för det mesta låg kospillning på gator och torg var naturligt, för stora kreatursskockar vallades genom sta- den till och från sina beten. Även mycken hästspillning låg på gatorna. Det var inte så angenämt i synnerhet på sommaren. Varje onsdag och lördag sopades gator och torg. Varje fas- tighetsägare hade att sopa gatan för sin tomt el. gård. Torget sopades av särskilda gatsopare, som staden anställde. Det kunde vara si och så med renligheten inne på gårdar- na i jämförelse med nutiden. All slags bråte samla- des dit. Många av stadsborna hade ladugård och stall på sin tomt, så det blev som på en ladugårdsbacke där. Sämst var det med svinhusen. Men efter 1880 fick man inte hysa sina svin i staden. Det blev så otrevlig / stank från svinhusen. Svinens skrik var heller inte tåld. Varje fastighet hade en slags binge vid utkanten in på gården. Det var en gödselkista. I den bingen kastades allt från gator, fähus, stall och svinhus. Även sopor och slask. Avfallet var en handelsvara som var värd sina pengar. Den som själv var jordägare gödslade sin åker med det. Övriga sålde det till bönderna, som kom och häm- tade det vid vissa tider. - Över denna binge var av- trädet med ett el. flera små rum. Bättre och sämre gick inte på samma avträde.

1940 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR