Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara.
Mara - det var en karl eller ett fruntimmer. Den kan gå igenom vad sprickor som helst. Förr hängde de flinste- nar och döda skator över hästarna för att inte mara skulle kunna komma och rida på dem. - Vet ej att maran kunde visa sig i gestalt av en katt. Mara kunde göra så granna, väl- gjorda flätor i manen på hästarna.
Vårarbete
Förr i världen, så skulle fruntimren ha hand om så- korgen. De skulle så både säden och linet. Men på den tiden (omkr mitten av 1800-talet) fanns det inte så mycken jord att så på här i socknen. Och det fanns man- haftiga kvinnfolk, som både plöjde och harvade. Linet skulle sås på 'Eriksdagen'. Ärterna såddes så snart tjälen gått ur backen. Ja ibland såddes de på tjälen. Det skulle vara bra. De blev löskokta då. Första sådagen skulle man äta av det sparade julbrödet för att få kraft att härda ut med arbetet under våren och sommaren.
Vårarbete
Första dagen de sådde på våren, skulle det vara kalas. Det kallades 'plogöl'. Grannarna bjödo varandra in till sig på en sup och den mat huset förmådde. Det skulle lik- som vara högtid den dagen. Men det var bara de närmaste grannarna, som bjödos. Det var middagsspisning. Och då fick de supar i stället för kaffe, för kaffe var inte så mycket brukligt förr i tiden. Den dagen lagade de alltid så att de fick sått litet före middag. Det fick aldrig gå över tolvslaget. Hade de intet harvat, sådde de ändå, för det skulle ge god gröda. Det var efter den sådden de hade kalaset. De gamle gubbarna läste eller sjöng ett psalmvärs, in- nan de började att så. Från julbrödet hade de gömt en 'stomp', som de kalasade på denna dag. Somliga satt på plogåren (?) / eller harven och åt upp den. Vad det skulle vara bra för vet jag inte. Linet skulle sås den 18 maj ('Linerik'). Inte sås före men väl efter den dagen. Om det såddes tidigare, så frös det. Det var inte bra att så efter Urbanus. Det blev ba- ra 'slökorn'. När 'såärlan' kom var gubbarna noga med att få så. Om någon glömde bort att så en bit, så att det blev en bar fläck, skulle han dö innan årets slut. När lövet börjar spricka ut, skall man börja så, men inte när det är fullgånget skall någon säd sås. Efter gammalt skall rågen sås mellan den 15-25 aug.
Slåtter, skörd
Jag vet ingenting om de sista stråna på åkern. Mig veterligt var det ingen sed eller tro på dem. Men far brukade alltid plocka reda på de allra grannaste stråna han såg, på åkern, när han skurit det sista, och binda dem om lien. Ett eller flera strå bands om. Det skulle sitta på lien till nästa år, då man skulle till att slå. Ingen fick ta av de stråna, för gjorde de det, så blev det otur med skörden och det blev odrygt. Så brynte han lien det sista han gjorde men det var innan han band på stråna. När de sista stråna slogs 'gapade' de och skränade å 'föste har'n till den av grannarna, som hade något igen av säden att skära. Sist gjorde de ett 'stormande' och sade: 'Nu flög har'n.' Så har det gått till på min tid här i går- den. Det var så noga att dörrarna skulle stängas väl efter / det sista lasset, som kördes in för året. Det skulle ske fort och fick inte glömmas. För glömde man det så födde söarna bara bässlammungar på vintern Den kvinna, som fick ett tvillingax i neken eller på kroken, skulle komma att föda tvillingar.
Slåtter
När någon av grannarna av en eller annan orsak inte hann med i slåttern, så kom grannarna tillsammans en en dag och slog på det stället. Då hade de lagat till kalas i den gården av det huset förmådde. Det kallades för 'slôttöl'. När de hade ätit sig väl mätta på kvällen efter slåttern, så blev det spel och dans och då deltog både unga och gamla. Ett ordentligt "slôttöl' kunde inte hållas utan överflöd på brännvin. Och de som då ville ha fick supa så mycket de ville. Om hantvärkare var på gården vid ett sådant tillfälle så måste även de deltaga i såväl slåttern som kalaset. Man var alltid lättare och finare klädd vid slåttern än vanligt. Karlarna använde 'blaggarnsbyxor' och fruntim- ren hemvävda bomullskjolar. När kvinnorna räfsade hade de vantar utan fingrar på händerna. / Ungefär samma måltider vid slåttern som eljest. Då steg de upp vid tre- och fyratiden på morgonen och började slå, ty det var som lättast att slå när daggen satt i gräset. Vid sjutiden på morgonen kom de in och åt 'dageln'. Det var inte annat än välling och bröd att få då. Och vid 12-tiden åt man middag. Vid femtiden 'aftval' (aftonvard) och sist 'kväll'. Då brukade vi få mjölk och 'vassgröt' (vat- tengröt). Slåtterns avslutning firades inte på annat sätt än att man åt 'löktegröt' var och en hos sig. Efter användandet av lien, skulle den 'brynas' med 'brynstic- kan'. Den skulle inte få hängas upp med mindre. Han bet inte nästa år, om den ceremonien uteglömdes. Lien för- varades hängande inågot skjul eller på logen. Man skulle inte trampa över lien eller räfsan. Föräldrarna varna- de för det. Det skulle då bli otur på något vis. Ibland brukade de allt finna nöje i att 'prässa' varan- dra vid slåtterarbetet. Men det var ju bara för roskull. Så tyckte de alltid det var roligt att prässa den som stod i gluggen och tog undan höet vid inkörningen. Ju mer / man kunde ta i '###' och häva upp ju roligare var det. Men den som 'tog unnar' tyckte inte så. Jag vet att de gjorde skälmstycke med varandras liar ibland. De furade (?) egen med en massingdosa eller ett mässingstift eller hac- kade lien i en tuva med fin sand. Om två räfsor fastnade i varandra blev det förlovning för endera av de två kvinnfolken.
Skörd
Rivan skall inte ligga med tindlarna upp. Mina föräldrar brukade säga att man drog över sig olycka, om man lade den så. Om familjen inte var manstark eller det var sjukt så gjorde de 'slåttöl' för att få gräset slaget. Då kom grannarna till hjälp en dag. De fick då kalas - både dricka, brännvin och mat.
Skörden
'Busen' kunde vara i säden. Annat hörde jag in- te att de skrämde barnen för. Den sista kärven skulle vara stor tilltagen - mycket större än de andra - eljest skulle det bli mindre med säd ett annat år. Det ha de haft för sig här.
Tröskning
Jag hörde inte nämnas andra väsen än tomtar i samband med logar och lador. Men dessa voro de rädda för att oroa. Därför tröskade man inte på kvällen. Så var man rädd för elden. På den tiden brukade de elda 'töre' på logen att lysa sig med. Det var i fars tid. De satte upp en gryta i ett hörn av logen och eldade i den. Så brukade de också lysa sig med talgdankar. Man gjorde en 'träklyp' och satte fast i en springa i väg- gen och satte fast en 'dank' i klypan. Det var såpass att man såg att vägleda sig. Kom någon in på logen, som man ville skämta med tog man 'präjeln' om nacken på honom och kläm- de till och sade att man skulle 'lära bort lovisa'. Först och främst skulle man ha iordning milan på hös- ten och hala den, så att man fick pengar till skatten. / sedan tog man till med tröskningen. Den gamla re- geln var, att all säd skulle vara tröskad till julen. De höllo före, att inte säden mådde bra att ligga längre i ladan. Klockan tre skulle man stå på logen och 'ban- ka'. Men så slutade man i god tid före kvällen. En del gamla voro nedåt Dal och 'spanntröska'. Min farbror var ute och 'spanntröska' många år. Av 'spann- tröskad' havre fick tröskkarlen den trettioandra tun- nan som betalning. När rågen bärjades brukade de 'åväxa' den (väggslå) När sådan råg tröskades blev det bättre betalt.
Skörd och tröskning
I min barndom brukade de inte tröska annat än 'i otta'. De gick upp vid tretiden och ännu tidigare och började trös- ka. På dagarna höllo karlarna till i skogen med att rän- sa ihop ved och skaffa tjärved (töre) till lyse på lo- gen. - En sticka sattes fast i en 'lysekäring' och så tän- des den. Så bytte man om undan för undan. En del eldade i en gryta på logen och på senare tid hade vi talgljus i lykta och lyste oss med. I bottnen på ladan fanns en ost och ett halvstop brännvin förvarat. Det hade ditlagts för att tröskekarlarna skulle vara flitiga. När trösken var avslutad, så gjorde de kalas på brännvinet och osten. Äpplen var också mycket va- ligt att de lade ned bland havern i ladan. De lade äppel- högar här och där.
Skörden
När de sista stråna skars, sade man, att man 'tog haren'. 'Så ha vi toge har'n i dag', sades det. De skar fortare på slutet för att de fort nog skulle få ta den. Sista skårdagen på kvällen fick man 'löktegröt' och ett slags kaker, som kallades skårgillar. Mor bakade sådana särskilt till den kvällen.
Skörd
När man hade skurit så långt, att man höll på med de sista stråna, så 'jagade man haren' till en annans åker. Den som inte hade skurit upp, fick haren. Det var bara et skämt. Men det skulle göras.
Slåtter, skörd
Det var bruk att de alltid skulle kasta några strå efter på åkern. Åkern fick inte bli tom. Det var ett slags offer, för att det skulle bli bättre gröda nästa år. Det mins jag bönder i Mossvik som gjorde. De tog litet ur det sista lasset och lämnade kvar på åkern. När de hade slutat slåttern för året, så gjorde de tre drag på eggen med brynstickan. Far gjorde så. En gång frågade jag honom varför han gjorde så, och då svarade han att det var för att inga onda makter skulle kunna använda lien om nät- terna. Se'n band han några höstrå om den och hängde upp den till dess att den skulle användas på hösten. Då togs stråna bort, men så snart han hade skurit färdigt på hösten, så upprepade han detsamma som efter slåttern. Räfsan fick inte ens ligga på backen, utan den skulle stå upprätt på åkern. Det skulle vara så farligt, om den / låg med pinnarna i vädret. Det gick inte an att gå över en lie eller räfsa. Det blev otur då. Man skulle skada sig på ett eller annat sätt. Och det mins jag att en del gubbar hade så brått med att stänga dörren sedan det sista lasset inkörts. (Se betydelsen härav å annan uppt. från Vårvik. Uppt. anm.). Det hänger i hos många än i dag, att den sista neken skall vara större än de andra. Om den blev mindre, så blev säden sämre kommande år. Därför gjorde de den litet större för att de skulle få lika mycket om inte mer.
Husdjur (vallgång)
Innan kreaturen löstes ut på våren första gången, skul- le det läsas något Guds ord över dem. När en ko hade kalvat, så skulle man ge henne dricka, salt i ljumt vatten, så skulle hon ha en brödbit med mycket smör på samt tobak och en kopp av sin egen mjölk. Smörgåsen skulle hon ha för att gödseln skulle bli kraftig och för att det skulle växa bra på marken, askan och saltet för att ingen skulle kunna 'skäm- ma' henne å mjölken för att hon skulle lämna myc- ken och god mjölk. När man hade mjölkat kon första gången, lade man huvudduken över mjölkbyttan för att ingen skulle kunna 'skämma' mjölken. Den fick inte bä- ras öppet. Och första målet skulle silas genom en visp, det fick inte silas genom den vanliga silen.