Transkriberad uppteckning

Jag vet ingenting om de sista stråna på åkern. Mig veterligt var det ingen sed eller tro på dem. Men far brukade alltid plocka reda på de allra grannaste stråna han såg, på åkern, när han skurit det sista, och binda dem om lien. Ett eller flera strå bands om. Det skulle sitta på lien till nästa år, då man skulle till att slå. Ingen fick ta av de stråna, för gjorde de det, så blev det otur med skörden och det blev odrygt. Så brynte han lien det sista han gjorde men det var innan han band på stråna. När de sista stråna slogs 'gapade' de och skränade å 'föste har'n till den av grannarna, som hade något igen av säden att skära. Sist gjorde de ett 'stormande' och sade: 'Nu flög har'n.' Så har det gått till på min tid här i går- den. Det var så noga att dörrarna skulle stängas väl efter / det sista lasset, som kördes in för året. Det skulle ske fort och fick inte glömmas. För glömde man det så födde söarna bara bässlammungar på vintern Den kvinna, som fick ett tvillingax i neken eller på kroken, skulle komma att föda tvillingar.