Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Tomtar
I Säbytorp var det ett rysligt liv med tomtar. "Kilmans-Britta" såg tomtarna när de stod i en rad omkr. den öppna spi- sen på kvällen och värmde sig. Det stod en tomte vid var "brik". Hon hade varit uppe för länge på kvällen och eldat och stökat. En natt kalvade en ko i ladugården utan att man hade reda på det. Då kom en tom- te och knackade på fönstret och ropade "Kilman" två gånger. Tredje gången gub- ben hörde namnet ropas blev han kvick upp och skyndade till ladugården. Hade han väntat litet till, så hade han fått en örfil när han kommit ut på / trappan. När man byggde ny byggning så kom man inte att tänka på att flytta den av den gamla tomten riktigt. Följden blev att tomtarna även kom in i den nya bygg- ningen. Tomtar ville inte flytta bort från den gamla tomten, sades det. En kväll hade barnen hållit på att brå- ka. På natten dundrade det i skorste- nen. Tomtarna höllo på där. Och man hörde att de sade "ko ko." Det var som om de hade lekt kurra-gömma" med var- andra.
Drakar
Morbror tala om, att han hade sett en 'drake'. Han kom uppifrån åsarna och for genom trädgården och till Ram- berget. I Ramberget skulle han bo, sades det. Huvudet var som ett runt klot, se'n kunde en inte se mer, för det fräste och lyste omkring honom. En annan gång hade de sett, att han for upp i luften direkt ur sjön. De gamles tro, var att den onde kom i den skep- naden.
Ormar och drakar
Om man kommer över en vit orm, skall man koka den och så skall man doppa bröd i spadet och äta, så blir man vis. Så talade de gamle. Tilda på Reve såg en orm komma efter sig. Han rullade som ett hjul. Det gick med god fart. Han stötte mot ett träd och sprack. Den ormen skulle vara svartrosig. 'Vassormen' var svart och vit och fem och sex fot lång. I Bräckviken fanns det en stor svart 'vassorm'. Där sköt de en sådan. Draken har farit i luften. Han var som en hund. Men hade som en 'sopelim' till svans. Han hade eld med sig. Somlliga sade att han hade stora fjäll på krop- pen. Det var fullt med gift i dem. När han var arg så skakade han på sig, så att fjällen dröste omkring honom och då for de som stora gnistor i luften. Det / var farligt att få sådana fjäll på sig. Då fick man 'drakgift' på sig å då kunde man inte leva. Draken vakade över skatter. Jag har inte hört talas om att han skall ha funnits mer än på ett ställe här i socknen och det är i Rambergen. Och där skall det finnas en skatt. Så ha de sagt de som levat här före oss.
Lyktgubbar
I min ungdom såg jag ett ljus. Det uppenbarade sig på samma sträcka i tre år. Det flög så fort som en fågel bort åt Krakfors. Det var synligt rätt ofta på kvällarna. Det kom ur sjön. På somliga ställen under färden snurrade det runt, höjde och sänkte sig. En gång, som vi tröskade, kom det ur sjön och for på östra sidan Silen. Det blev så ljust så vi kunde se skogen i mörkret. De kalla denna för 'löktgôb- be'. Skolläraren sa', att det var gas, som kom ur sjön.
Lyktgubbar
'Löktgôbbar' små dansa i ring' lekte vi när vi var barn. Men det fanns 'löktgôbbar', som sprang med lykta. De kunde hållas både på marken och i luften. Jag har sett en sådan. Det gick inte an att få se gubben. Bara ljuset var synligt. Men det syntes så väl när han sprang upp för backar och nedför backar.
Födelse
I Källnäs skulle det finnas en 'bortbyting', även kallad 'by- ting'. Han var förfärligt stor. Men han var så av sig kom- men, att de 'lötte' mata honom. Han förstod sig inte på att äta. Det skulle vara silver i vaggan och silver i vattnet när barnet badades, för att barnet inte skulle bli underligt på något sätt. Inte ta in vatten efter sol. Det trettonde barnet ville de inte ha. Det skulle bli otur med den. Eller han skulle inte 'komma' sig som de andra. Mor lade våra först fällda tänder på omen och sade: 'Giv mig en bentand i stället för en guldtand.'
Födelse m.m.
Före förlossningen. Man har trott sig kunna bestämma om det skulle bli en gos- se eller flicka. Vid den tiden som barnet 'kveckna', skul- le man lägga en hammare eller en yxa under makarnas säng, och då skulle det bli en pojke. En 'stövelknekt' (pjäs på vilken man drar av sig stövlarna). Och som de förr i världen inte var så noga med att få flickor, så gjorde de de konster de visste för att få pojkar. Det var mer ära i att få pojkar. Den havande kvinnan skulle var mycket försiktig första tiden hon var med barnet och se sig för att hon inte gick tvärt över en golvspringa. Gjorde hon det, så blev det en flicka. Hon skulle föl- ja längs den första tiljan från dörren till väggen och tillbaka till andra väggen, se'n gjorde det inte något, om hon gick tvärt över. Så skulle hon alltid komma ihåg / i vilken stuga hon än kom in. Gick hon över en stor spricka, så fick flickan så stor mödom, så att hon aldrig kunde hålla tätt. Hon skulle akta sig så, att hon inte fick se någon manslem. Fick hon se den, så blev bar- net horaktigt och lösaktigt. Hon skulle undvika att väva. Vävde hon, så fick hon svår barnsnöd. En ha- vande kvinna skulle inte ta 'hästpuken' i hand. Gjor- de hon det, så blev det en 'fante' av barnet. Så fick hon inte vara med vid slakt. Om det stänkte blod på henne, så fick barnet blodfläckar på kroppen. Hon skulle hålla sig från lagården för om det 'skvatt' gödsel på henne, så fick barnet bruna fläckar på kroppen. Ja, hon skulle hålla sig undan allt stänk. Vargen var hotfull mot havande kvinnor. Om den ha- vande kvinnan gick över en sele eller 'skackel', så blev barnet vanskapt. Hon skulle akta sig att kliva över det ena eller andra. Den ogifta kavande kvinnan föraktades. Hon betraktades som en sämre människa. För en kvinna att vara tillsamman könsligt med en man, det ansågs som en stor förnedring / och skam för henne som knappt kunde sonas. Hon kallades för 'horekône'. Nedkomsten. Det fanns häxor, som kunde överföra förlossningssmartorna på mannen. Om en person hade lyckats att skilja en tåssa från en orm, så kunde den personen göra plågorna lindrigare för barnaföderskan. Om den personen hann att leda hen- ne litet innan hon lades på barnsäng, så blev smärtor- na mindre.
Födelse och dop
Det var farligt för en havande kvinna, om hon skreva- de över ett värktyg av vad slag som helst. Gjorde hon det så blev barnet vanskapt. Om barnet tvättades om kvällen, så fick man inte slå ut vattnet förrän efter det solen gått upp på morgonen. Det var så farligt, sade mor, om man gjorde det, för då skaf- fade man all slags sjukdom och farlighet på barnet. Det skulle vara stål i tvättvattnet, om det skulle vara riktigt som det skulle vara.
Frieri och bröllop
Ingen särskild tid på året för bröllops hallande. Men ett bröllop hölls inte i fastan. Då tog heller ingen ut lysning. Hela grannlaget och alla släktingarna bjöds till bröllop. Nå- gon av brudens anförvanter gick omkring och bjöd i stugorna. Bjudningen skedde åtta dagar i förväg. De som skulle va- ra värd och värdinna bjödos särskilt till detta. Vid bröllopet var alltid en eller två fiolspelare. Fattiga som inte hade att köpa ring för lånade hos en gran- ne så att de hade under vigseln. Kyrkvigsel har inte förekommit ofta. Jag mins en sådan i senare tid. De brukade fara till prostgården och låta viga sig. När de for för att vigas, åkte inte bruden tillsammans med brudgummen. Hon åkte i första kär- ran tillsammans med skjutsbonden och brudgummen i nästföljande åkdon. Men när de for från prästen / åkte de i samma åkdon. Spelmännen stod ute på gården och spelade in alla gäster. Så snart han fick se någon gäst komma, började han spela. Alla manliga gäster skulle dansa med bruden. Hon fick då pengar. Brudgummen dansade med kvinnorna. Vid kvällsbordet eller middagsbordet tog man upp 'brurskåla'. I den lade de efter råd och lägenhet. Mer mins jag inte om bröllop.
Bröllop
Jag mins litet till ett bröllop från min ungdom. Jag mins att två karlar, som voro utklädda stod på ###föt- ter med ändarna mot varandra och voro hopbundna. De gjorde sig lustiga så att gästerna fick roligt. De skulle fö- reställa 'bockar'. Samtliga manliga dansade med bruden och gav henne pengar i bröllopsskänk. Brudgummen och bruden dansade första dan- sen. På kvällen eller natten bäddades 'syskonbädd'. Man bredde ut halm efter väggarna och så lade de sig i den. På morgonen brukade skorna vara gömda och bortblandade både för brudparet och gästerna så det blev ett väldig stå i innan var och en fick sitt.
Frieri och bröllop
Man skulle inte ta ut lysning i advent. Det blev dåligt äktenskap om lysning uttogs då. Jag mins att ett par av gästerna tog den tomma grötgrytan ur spisen och skyndade upp på ett tak med den och satte sig till att skrapa den. De andra gästerna och brudfolket med följde efter och kastade på dem. Ju mer de kastade på taket desto bättre skulle det bli för brudparet. Det blev ett bra äktenskap då. Man gjorde så för att brudparet skulle bli lyckligt. De gästerna som stannade kvar över natten fick ligga på golvet i 'syskonbädd'. Kvinnor och män, gifta och ogifta, barn och äldre låg om varandra. Och det blev dålig sömn den natten. Någon hittade på något lustigt. Och när alla hade lagt sig, kom brudgummen och bjöd på brännvin. Den supen kallades 'lôppesup'. Både / män och kvinnor skulle ha den. De förde skämt vid bäddningen av brudsängen. De kunde lägga ett helt fång ved under lakanet, ett grytlock el. dyl. På natten var någon framme och passade på att gömma skorna. De tog en från bruden och en från brud- gummen, så blandades de i hop med gästernas skor, och då blev det en villervalla och skratt innan var och en fick sitt.
Död och begravning
De brukade bära likkistan med tillhjälp av en grov stör förr i världen. Sådana störar skulle vara så bra att ha för att bota sjukdomar med. De tog så väl vara på så- dana störar.
Död och begravning
Tror inte att det var olämpligt för någon att ta hand om självmördares lik. Det blev den dödes släktingar som kom att få styra om med att den döde kom i graven. En självmördare fraktades inte genom porten utan den skulle över stängslet till kyrkogården. Jag mins det sked- de så med en härifrån, som tog sitt liv genom att skjuta sig. I min fars tid var vägarna ännu mycket dåliga, inte mycket annat än klövjevägar. Då kördes inte liken till kyrkan utan de buros. Kistan bars på en stör. På slutet hade de smidda 'hasper (?)', som de smockade stö- ren i. Därförut hade de använt vidjeringar att smo- ka om hästen, och som stören träddes in i. När de gick från kyrkan, så gick de till en sten, som ligger ett styc- ke norr ut från Stommen i ett hag och bröt av stören / och kastade den bakom stenen. Det var för att det inte skul- le bli lik så snart igen i den familj, som den döde tillhört Det var alltid sed att stången eller stören bröts av på mitten. Om en person 'snôppla' (föll eller var nära att falla om- kull), av dem som voro med i liktåget, så skulle den dö där- näst fran den gården där den döde hört hemma. Kändes kistan ovanligt tung, menade de att det inte var rätt ställt. Då trodde de att den onde höll på att åka med. Om kyrkklockorna voro tröga att få i gång så ville inte den döde i graven. Ingen annan bestämd praxis vilka som skulle bära kis- tan annat än att man gärna ville att de skulle vara jämngamla med den döde. Bärarna skottade igen graven. Det gjorde de omedelbart efter det prästen hade jordfäst liket. Vid graven ha de brukat hålla hattbrättet för munnen och ansiktet. Varför denna sed vet jag inte. Här har inte varit bruk att någon plats lämnats tom vid bordet. Grannar och släktingar och goda vänner till den döde skulle bjudas till 'gravölet'. Gravölet varade / vanligen ett par dagar. Graven och livet på andra sidan. Graven var mindre väl vårdad. Det förekom blott i en- staka fall att en gravvård uppsattes. Kors av trä förekom. Flera järnkors fanns på den gamla kyrkogården. Eljest bru- kade de plantera syréner eller vintergröna. Eller kanske en myrten platerades på graven. En del hade för sig, att de skulle skicka en bok med den dö- de. Den lades under huvudet. Så hörde jag talas om, att det hänt här att de skickat bröd och brännvin med den döde att han skulle ha att leva av.