Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Både Näcken och Sjöråa var här i Tidan. Det fanns en gammal gubbe här, som påstod att han hade hört Näc- ken. Han spelade så vackert på fiol. Om en ville lära sig att spela, så skulle man gå under bron tre torsdagsnätter i rad och sätta sig. Det skulle ske när klockan var tolv. När man satt där tredje natten, så kom Näcken och satte ljud i fiolen. Se'n kunde den spelmannen spela vilken melodi som helst. Näc- ken skulle ha en fårebog, för att han lärde bort kon- sten. När det var någon som spelade bra, så sade man att han hade nog lärt sig att spela av Näcken.
Näcken
I min barndom skulle vi alltid binda necken, när vi skulle i vattnet och bada. En var så dum på den tiden, så en trodde, att han skulle göra en ont. En kastade något utåt vattnet och skrek: "Far din var en ståltjuv, och mor din var en nåltjuv. Hi ho hagla!" Något eggjärn hade vi i vattnet strax intill land. Det fick ligga i, medan vi badade. Det kallades att en skulle "binne necken".
Strömkarl'n (näcken)
En gubbe som de kalla Gammer'n berätta en gång att vid ett kvarnfall bodde dä en strömkarl. De bruka kasta te honom mat ibland. Om han feck ben så kôrraˣ han men feck han kött så skratta han. ˣ(kôrra = morrade)
Vattenväsen (näcken)
Här nere i älven såg de necken ibland. De kunne se honom under isen men när slog hål på isen så försvann han.
Vattenväsen, Näcken
"Nu har han fälle fått dä han ska ha", fick en höra att de sade när någon hade drunk- nat eller gått åt på sjön. Han skulle ha en människa vart år. Varför detta skulle vara vet jag inte, men så har jag hört att de har sagt.
Näckens klagan
Jag är väl ingen riddare fast eder synes så
Vattenväsen.
Ortens benämningar på manliga vattenväsen: 'Vassgôb- ben, Necken el. Näcken, fôrsgôbben el. strömgôbben. 'Fôrsgôbben' skulle vara en sådan där liten gubbe som de talade om att tomtgubben var. Men 'Necken' var stor som en människa fast han hade inte huvud som en människa. Det liknade ett hästhuvud med lång man. Näcken har funnits i sjön Silen och där har han nästan var- je år tagit hand om någon människa. Han skulle promt ha någon varje år. Det vet jag att gammalt folk talade på. Men om en hade stål med sig i fickan när en rod- de ut på sjön, så hade han ingen makt att ställa till olycka. 'Näckegubben' levde ensam. Det hördes inte till, att han hade något sällskap av något slag. Om de gav honom något i offer, så lärde han en att spela på fiol. Men han kunde inte lära bort den konsten annat än på / en torsdagskväll. Så den som ville lära sig spela av honom skulle gå i skymningen en torsdagskväll till en plats där det inte var någon bostad i närheten. Jag hörde allt att de talade mycket på 'Necken', men jag lade inte något på minnet av det. 'Fôrsgôbben' höll sig inte i sjön utan i bäckar och älvar. Vid gamla kvarn- och sågfall höll han till. Det fanns väl inte en gammal såg eller kvarn i bäckarna som var utan en fôrsgôbbe'. Ibland var han led emot mjölnaren och stop- pade kvarnen för honom. Men när han var god, så hjälp- te han till i kvarnen så gott han kunde. Om mjölnaren hade somnat, så blev han väckt i rättan tid, för då var gub- ben framme och knuffade på honom eller skrek namnet. Han skötte om kvarnen. Men höll man oväsen i kvarnen nattetid, så blev han förargad, och då kunde kvarnen stanna på fläc- ken. Det gick inte an att mala mellan kl. 11 o 1 på natten. Ortens benämning på kvinnliga vattenväsen: 'Sjöräa', 'sjöjung- frun'. Far hade sett henne. Hon hade rott i en halv båt över Silen. När hon försvann vid västkanten, så / blev det en storm, så vattnet blev krit vitt av skum. Hon var ond, när hon kom på det viset. Och det gick illa för den som råkade ut för henne då. Han tyckte att det var som en gammal kärring, som satt i båten. Men han kunde inte se riktigt, för hon seglade så fort. Andra vattenväsen: 'Källkusen', 'källråa'. De gamla bru- kade skrämma barnen för dessa, för att de skulle hålla sig från brunnar och dammar.
Djävulen
Jag hörde talas om en gubbe som var från Tydje. Han hade fått pengar av den Onde. När han dog, så blev pengarna så odryga. Arvingarna blev utfattiga. Alla som hade försvôre sig åt djävulen, så kom han å tog . Han kunde inte ta några andra. Om man gick baklänges, så skrattade fan åt en. Sitt in- te så med fingrarna, sa mamma, om jag satt å tvin- na med tummarna eller gjorde några andra konster. Så vet jag, att en inte skulle få peka uppåt luften med fingrarna. Det var inte bra. Om man pekade uppåt när åskan gick, så kunde hon slå ned på en. En skulle rakt inte peka med fingrarna, för de gamla tålde det inte. Om far fick höra att jag visslade, så fick jag stryk, om han fick tag i mig. Det var fans bruk. Han frå- gade / vad det var för fans konster eller fansty jag hade för mig, som gick så å ven mä käften. Det ha- de man inte fått munnen till. Namn på djävulen: Svarte fän, fân, djävel, näcken, horn- Per, han mä horna, han, satan, môrvel, den Onde. Det var en piga, som hade gått å fått ett barn i lön. Det var inte någon som visste om att hon var sådan. Men di hade misstankar sedan. Hon var inte borta mer än någon timme. Hon var kry och frisk som vanligt. Djävulen hade hjälpt henne för att han skulle få barnet. Det hörde jag käringar tala på att bara di ville ha hjälp av den Onde, när de skulle få ett barn, så kom han å hjälpte dem. De fick inga plågor. Jag hörde en gammal berättelse. Den brukade mor ta- la om, att det var en fru di kallte Pintorpa-frun, som han dansa så vådligt med, att blodet sprang ut genom snörhålen på skorna. Men innan Skam hann ta livet av henne, så kom präs- ten å gjorde slut på dansen. Han befallde / Satan att krypa ut genom ett hål i fönstret. När han kröp ut så var han som en mask, men när han hade kommit ut, så blev det en fin herre. Han satte sig i en vagn och körde därifrån. Om Lucifer vet jag inte något annat, eller hör- de talas om, än det var en ängel i himmelen som blev så stormodig, att inte Gud kunde ha honom där. Gud körde ut honom. Och så kom han till jorden.
Folktro och seder
Bland Wattenväsen trodde man på Näcken som även kallades strömkarlen och kunde spela så att kvarnens hjul dansade utan vatten. För honom skrämdes barnen så de ej skulle våga gå till floder, åar eller brunnar så det utgjorde ett medel för dem att förekomma drunkningsolyckor. Wuxna skyddade sig vid vistelse vid vatten i båt eller vid badning för näcken genom att kasta stål i vattnet och samtidigt saga Nack, Nack! stål i vattnet. Sjörån eller sjöjungfrun hadde långt hår med sjert som en fisk samt mycket mycket skön med stora bröst och visade sig när det skulle komma regn. Bland Skogsväsen troddes på Skogsrån som var fulare än Sjörån samt hadde svans som en häst hvilken hon inte ville visa utan höll alltid ryggen från den hon vi sade sig för. Hon var begiven på kurtis, men hennes / kropp var kall och icke lämplig för intimare beblandelse. Om någon letade efter djur eller bär i skogen skulle han först spotta i mossan och sen vranga den för att få tur ? Bergväsen troddes i form av Jettar och troll troddes bebo näs tan alla berg av större mått. De voro ansedda som mycket stora och starka. Ett ordspråk sade han har jettekrafter eller han är stark som den varste Jette: Här en visa om 1) De Jettar och de Dvergar. Det gick en Jettedotter som var så fasligt stor, ner från det höga bergslott der fader Jette bor. Så fann hon uti dalen: två oxar och en plog, der bakom och en bonde, allt syntes litet nog. D jettar och de dvärgar, Och oxar plog och bonde för henne småsak var att uti förklät gömma och bära till sin far Då frågte fader Jette: säg barn hvad har du der? / Hon svarade: En leksak, så skön och rar den är. De Jettar och de dvärgar. Och fader Jette såg det och sade: Nej, min vän. Det är ej någon leksak, bär det dit ner igen! Om dvärgarna ej plöjde med flit uti sin dal helt säkert mången Jette fick svälta i sin sal De Jettar och de dvärgar. Trollen troddes dels själa, dels förbyta små barn hvar för alltid en Psalmbok skulle ligga under huvudkudden i vaggan, de drog även musten ur mat rövade kor och bergtog unga flickor m.m. Älvorna troddes leva i flockar av 12 st och dansade ringdanser i gräset så det låg åt det håll dansen gått i midten var det en fördjupning der älvadrottningen stått och sjungit. De voro alla hvitklädda och ofarliga t o med nyttiga att visa vilsegångna vandrare på rätt väg / Tomtar fanns det godt om både i hus och ladu- gårdar som man måste akta sig att förtreta och icke heller vara förmycket liberala emot. Dem passade inga överdrifter åt någotdera hållet. I En man på gården Gunnarsnäs hadde fått en tomte till sig och en kväll han kom till ladugården kom tomten med ett timotejstra bärane på axeln och kastade i ladan, och sen han blivit kvitt sin börda jorde han ett suckane. Mannen sade då i gäckande ton: Hvad pustar du så för det var inte mycket att komma med. Tomten svarade att: Det ska du härefter få bli varsse ty nu går jag för alltid, hvarvid han försvann. Så länge tomten varit der hadde djuren varit feta och granna men blev efter den dagen magra och skrankiga. Foder hadde aldrig fattas heller, – men nu blev det sådan brist så djuren måste äta tallbarr. II En annan tomte fans samtidigt på grann gården Gunnarsbyn som alltid var tjenstvillig och snäll han hjälpte mor i huset med att sikta mjölet till julbaket hvilket var stort. Han fick löfte om nya / kläder till jul för besväret och det fick han också han klädde då på sig de nya kläderna gick så och kråmade sig en stund, talade och sade: "Grann, grann aldrig sikta mjöl mer" och – så försvann han. Drakar höll till i skogen i kanter av mossar intill stupa branter och voro stora och ohyggliga djur deras avföring kunde bilda stora högar på tre eller fyra lass. En bonde tog sig före att hämta gödsel ur en sådan hög och fick tre lass första dagen andra dagen for han dit igen och då var det lika mycket, så höll han på en hel månad men sen blev det slut ty draken flyttade till annan plats. Maran var en mycket besvärlig gäst för hästarna i synerhet, om den fick rå sig, den liknade en stor, stor flundra och kom på natten in i stallet och lade sig på hästarna, som hon marterade så att svetten flöt i strömmar av dem, och på morgonen stod de i spiltorna och "darrade som aspelöv / Det enda medel som hadde verkan var att sjuta en skata för hvar häst och hänga den över honom i taket sen kom den aldrig mer igen. En dräng hadde märkt att maran red husbondens två hästar, och han beslöt att fördriva den – men ville också se hvad maran tog sig till när hon inte kom åt hästarna. Till den ändan sköt han en dag tre skator hvar häst fick en och själf tog han med sig den tredje och lade sig på stallrännet för att se hur det gick till. Fram emot midnatt kom det två maror stora som hälleflundror flygande, men när de fick se skatorna vågade de sig inte på hästarna som blev rysligt rädda de flög då genom hålet i taket upp och skulle rida på drängen som då hadde sin skata att freda sig med De måste då fly, men sen dess hängde det alltid döda skator över spiltorna i stallarna och den tiden är icke så långt avlägsen som detta bruket upphörde om det ens i fjelltrakterna inom socknen inte behålles ännu hvilket jag tror
Hemliv och hemseder
Sedan julhelgen dansats ut på tjugonde dag Knut, var man åter inne i det gråa vardagslivets mödor, svält och tråkigheter. Dagen användes av männen i regel till skogs- arbeten, och kvinnorna skötte husdjuren samt stickade strum- por och "bälvantar" åt sina män och tjänare. Hushållen voro i regel stora, emedan det var många barn i famil- jen, dussinet fullt och ofta däröver hörde inte till ovan- ligheten. När aftonen kom efter den korta, ofta kalla vinter- dagen och mörkret föll på, blev det tyst i huset en stund, innan brasan i ringspisen tändes. Det var då "kvällvart", och var det då någon som bullrade, så bull- rade det igen, sen folket lagt sig och störde sömnen. Emellertid så tändes brasan, och "lysestätta" kom fram, en stake på fot av trä med en "klyp" i toppen och / en på sidan. Dessa voro av järn. Staken såg ut så här: Männen "spikade" stickor av furuträ, vilka tändes och sattes i klypan samt vändes och "snattades" (kolet avlägsnades) samt utbyttes mot en ny, när den först tända tog slut och så un- dan för undan. Detta var den belysning, som man skulle arbeta vid. Männen sysslade med träslöjd. Det gjordes träskedar, slevar, "tvärrar" (grötkräcklor), sel- pinnar, yxskaft, snöskovlar, "stenglar" (trägafflar, som användes till gödselgrepar), kaffehoar med trinsor för krossning av kaffe, sopkvastar av björkris, toffelbott- nar, träskor o.s.v. Samtidigt underhöllo de elden på spiselhällen. Kvinnorna sysslade under tiden med spå- nad. Mor själv spann tagel eller ull, vuxna döttrar eller tjänsteflickor blånor, och någon kardade ull. Vid arbetets gång under de långa vinterkvällar- na berättades underbara historier, varibland spök- historier spelade stor roll. Till omväxling sjöngs vi- sor, ofta grovkorniga, men ibland även vackra och rörande. Gissegåtor och ordspråk hunno passera revy / under den långa vintern samt sagor om tomtar och troll, bergjättar, drakar, sjöjungfrur, skogsrår, näcken o.s.v. Sen arbetet var slut, blev en enkel måltid serverad (härom mera sedan), varefter husfadern läste kvällsbönen. Hus- modern ryktade upp elden och lade glöden till rätta samt "släppte spjället". Äldre barn och tjänare sysslade med att bädda nattlägren, varefter man gick till vila under sotad ås i grova, hårda bäddar. Fars och mors säng var gemensam och olik de andra, emedan den hade sparlakan och var ofta väggfast. Sparlakanen voro fästa i en fyrkant av list i taket och hängde ned till golvet med en delning mitt för sängens långsida. De voro hemvävda i rutiga färger, såsom svart och vitt, gult och grönt och stundom blått och gult. De voro dels av linne, dels av ylle. På bot- ten av sängen lades förr råghalm, därpå breddes ett grovt linnelakan, så en lång huvudkudde, stoppad med agnar, hackelse eller i bästa fall klipp- ta trasor av gamla kläder. Sedan kom den ob- ligatoriska fårskinnsfällen och så sticketäcket. När / man så lagt sig, drogs sparlakanet samman, och sen råd- de de sig själva. I tjänstefolkets och barnens bäddar, som utgjordes av soffor och s.k. liggebänkar, var enahanda inrede med den skillnad, att där fick s.k. blångarnslakan och en- tänningslakan samt hårtäcken duga. Vad mat och dryck angår, så fick man inte vara nogräknad i vardagslag. Brödet var blandat med in- till hälften havre, när det var fråga om "kaka" eller mjukt bröd, och havre i sin helhet, om det gällde det papperstunna torra brödet i kakor på c:a 3 fots diameter. Av detta sistnämnda bröd bakades alltid mycket på en gång. Man brukade ställa till med "bake- dar". Grannkvinnor uppbådades till hjälp, och 3 à 4 kvinnor kunde då sitta och rulla ut sådant bröd i 2 och 3 dygn. Far själv satt vid stora bakugnen och eldade. Han kal- lades "brynare", emedan han stekte brödet. Elden hölls så stark, så han kunde hinna undan för alla 4 bakers- korna. Drängen i huset eller älste sonen "knödde" degen av vatten och havremjöl. Vad tillredningen av detta / bröd angår, så var det en fingerfärdighet och en konst, som de flesta både kvinnor och män i våra dagar skulle ha svårt för att göra efter. Sen brödet var bakt, lades den ena kakan på den andra i "ruvor", som sedan buros upp på vinden och lades i "bröhäcken". Den var gjord av en brädbotten, som hängdes i vidjeband fästade i taket, ty råttorna unnades ingenting då heller. Då häcken var full, slutades bakningen, och så hade man tunn- bröd för ett halvt till ett helt år framåt. Brända bröd- kanter åtos sedan med nöje, ty den som åt sådana fick gott mål till att sjunga vackra visor, och det var loc- kande. Det tjocka, mjuka brödet, som bakades var vecka, användes till frukost med för det mesta sur eller söt mjölk till samt som sovel spicket fläsk eller kött. Frukosten åts vid 7-tiden på morgonen. Mellan 10-11 f.m. åts den s.k. dageln, som bestod av havregryns- välling och tunnbröd. (Havregryn och korngryn maldes av egen skörd på handkvarnen.) Klockan 2 åts mid- dagsmål. Därvid förekom de flesta dagarna i veckan / sill och potatis, i brist på sill stundom kummin och salt, eller grädde och salt. Andra dagar koktes ärter och fläsk. Sön- och helgdagar serverades alltid kött och soppa, vari potatis, morötter, kålrötter och palster- nackor samtidigt kokats. Det tunna havrebrödet till- hörde även denna måltid. Det "syllades" i ett fat, och överöstes med fet buljong. Den rätten kallades "mölja". Var soppan kokt på fårhuvud och fårben, kallades den för "bullersoppa". Aftonvard vid 5-tiden av 1/4 kaka med smör och ost till samt kaffe eller mjölk. Kvälls- varden bestod i regel av havregröt med söt, blåsur, eller sur mjölk och så tunnbröd med en klick smör på. När våren nalkades, vilket räknades från Gregorius, som då var den 12. mars, brukade man "inviga" den med att "springa Gregorius" på kvällen samma dag. Det till- gick så: man befriade sig från all fotbeklädnad och sprang runt huset tre gånger sak samma hur stark vinter det var eller hur mycket snö det var på marken. På detta sätt kunde man förvärva sig gott "grokött" = läkekött. / Efter Gregorius-dagen utbyttes spinnrockarna av kvin- norna mot vävstolarna, som nu skulle in. Det under vin- tern tillverkade garnet skulle nu vävas färdigt, innan "vår- antiden" kom. Det vävdes linnevävar, blångarnsvävar och entänning i långa banor. Sedan sattes upp vadmals- väven av rent hemspunnet ullgarn till kläder åt män- nen och klädningsväven för kvinnornas beklädnad. Så kommo handdukeväven, näsdukeväven, säckeväven och hästetäckeväven, vilken senare till största delen bestod av "ragg" d.v.s. hår av husdjuren, hästar och kor o.s.v. Den under våren tillverkade linneväven, blångarns- väven och entänningen lades senare på våren ut på marken till blekning. Vadmalet sändes till "stampen", för att färgas och stampas. Färgerna voro svart till hög- tidskläder, mörkgrå och ljusgrå till vardagskläder. Kvinnornas klädningstyger medsändes till stampen för pressning, ev. färgning.