Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mästerskytt
Blåsman å Palin kunde trolla villebrådet dit de ville ha det. De kunde stå hemma på backen å skjuta både fågel å annat vilt. Men det gick med trolldom. De hade skjutit på oblat.
Engelska sjukan
Benämning på engelska sjukan i ortens mål: vâl- ken. Ältan har jag inte hört talas om. Hörde inte talas om mer än ett slag av engelska sjukan och det var vâlken. Armar och ben ville vissna bort. Barnet orkade inte med sig något. Sjukdomen kom ur vattnet eller luften. Det hade de för sig. Greta i Rönningen botte för vâlken. Hon begagna- de ben och jord från kyrkogården. Sådant sydde hon in i en påse och hängde om halsen på barnet. Stulet silver - en sked eller vad som helst - la- des i vattnet, när barnet badades.
Kloka
På Lellnäs mista de det ena djuret efter det andra. När det inte gav sig med det, så gick bonden upp till Finnskogarna till en trollgubbe (Mattis i Glavsnäs) och ville ha reda på vad det berodde på. Då tala trollgubben om, att fähuset var byggt på en koltomt, tomt där en kolmila stått. Det skulle inte gå an. Bon- den flyttade sedan ladugården till en annan tomt, och då fick han ha djuren i fred.
Kasthögar
Ungefär en km. från gränsen till Norge vid Bäckara låg ett varp i min ungdom. Där gick en bygdeväg. Där gick det mycket folk förr i tiden. Denna hög kallades för varp. När det var ofred mellan Sverige och Norge, så hade någon stupat på den platsen. Brukade kasta en sten eller kvist. Det kalla- des att offra. Det var vidskeplighet med kastandet, för folk var rädda för andar på en sådan plats. Men en del hade för sig, att di skulle ära min- net av den som gått bort. En kunde inte vara säker för di döda, för om en kom ihop med dem så kunde bli skadad och förstörd för all tid. / Det gjorde detsamma vilken tid på dygnet som en kom till en sådan plats, så skulle en kasta - både på bort- och hemväg. Om en var flera, så kastade var och en för sig. I Strand finns en gammal forngrav. Jag minns att gammalt folk brukade kasta en pinne eller en sten på den, när de gick förbi. Vid Jârsnäset fanns det ett varp. Där hade krigare fallit. Vid Valsebo, öster om Stora Le var det flera varp. Sju vuxna karlar gick och vaktade bo- skapen för vargen. Dessa hade supit och kom- mit i slagsmål. Sex av dem blev ihjälslagna och den sjunde rymde till Norge. Där kastade folk pinnar och stenar, så att det blev varp.
Kasthögar
Det fanns ett varp på min mark här på Strandmon. Därifrån körde jag sju lass sten. Det låg vid vägen till kyrkan. Det var en gammal sa- ga, att någon skulle ha blivit ihjälslagen där. Efter den dagen så kasta alla, som gick förbi, en sten el. en kvist på högen. Det var för att det inte skul- le gå illa för en. På Bomarken slog di ihjäl en länsman en gång. På den platsen kastade folk stenar sedan. Det kallades för varp. - Alla som gick förbi kastade en sten.
Husdjuren
Kreaturen släpptes ut omkr den 18 maj. Och då skulle vallpojken sätta en liten rönn i gödselhögen. Det minns jag från barndomen att somliga gjorde. Det var för att en skulle få mycket smör och mjölk och för att det skul- le bli trivsel med kreaturen. När han hade satt rönnen i gödselhögen, så städade han i ladugården, sen satte han sig och åt där och hade som ett litet kalas med ost, smör, bröd, pannkakor, mjölk. - En fick inte lösa ut korna förrän en hade satt en lie under ladugårdströskeln. Om en inte gjorde det, så kunde råa och trollen få makt över kreaturen.
Odens jakt
Det kunde hända att en fick höra hundskall om kväl- len eller natten. Det var Odens jakt. Han hade tre hundar. Alla tre hade olika skall. - Den skallen har jag hört själv, men inte nu på länge. - Det var en jakt på det onda, som en inte kunde se. - Oden hade fått denna jakt till straff, för att han inte kunde låta bli att jaga på de stora högtidsdagarna. Han gick ut och jagade på långfredagen. Sen fick han hålla på med jakten.
Spöksägen
Om Tösse gamla kyrka talades det att de döda hade julotta där. En gammal gumma hade sett fel på kloc- kan, så att hon kom till kyrkan mitt i natten. Men det var ljust i kyrkan som om julottan. Hon gick in och skulle sätta sig, men då kom en mot henne, som hon kände igen, men som hade varit död i många år. Den döde bad att hon skulle skynda sig ut, för hon hade kommit till "de dödas julotta". Gamla påstod, att det alltid var sand och jord i bän- karna om julottan, för de döda hade haft det med sig ur gravarna.
Häxor och trollkarlar
Ofta om höstarna kom det finngummor och finngubbar med påse på ryggen. Om det var äkta finnar vet jag inte - en del var säkert från Värmland, för de hade fin- nar där också. Men alla dessa kunde med trollkonster. Men de ville aldrig lära ut konsten. Virvelvinden var farlig. Om en kom i närheten av en sådan virvel, så kunde en bli lytt. Endera kunde en bli av med ett öga eller också kunde en bli halt. Det var fullt med farligheter i vinden. Det var en som kastade kniven i en virvelvind. Sen något år efter så träffade han en finne. Denne finne hade kniven. Det fanns folk som hade fått lära att göra en smör- hare. Den haren kunde suga mjölken ur korna och bära hem till ägaren. På det viset kunde en del ta mjölken olovligt från andra. Blev det litet / med mjölk eller att en ko tvärt lade å, så fick haren skulden. En skulle inte skjuta med skarpladdning om påskkväl- len. Det var farligt för att en kunde råka skada någon påskkäring, men jag har hört talas om, att det var en som ville prova och se, om det skulle gå att skjuta ned dem. Han sköt, och det kom en käring neddunsande. Hon var skjuten i låret. Di kände strax igen varandra för det var en av grannkvinnorna. Han fick lova att inte röja henne. Om han röjde henne så skulle han få men av det. - Var detta hände vet jag inte. Det var sådan sägen mor brukade tala om för oss.
Läkekonst
Det var ett folk i Fröskog, som hade ett konstigt bruk för sig. Mor tjänade piga där, så hon hade fått vara med om det. Om det var någon gris död av dem som suggan grisade, så skulle den omedelbart kastas på ladugårdstaket. Det var för att inte sjukdom och olycka skulle drabba kreaturen. Om en kalv var dödfödd eller dog, så skulle en skära ett stycke av den och kasta på ladugårdstaket.
Svartkonst
Det var någon enda som kom åt att få svartkonstbok. Jag hörde inte talas om att någon här i socknen hade. Präs- terna höll efter med sådana böcker, så det var inte gott för någon att ha någon. Det var den ondes bok. Och sådant skulle en inte befatta sig med. Far min hade makt med ormar. Han kunde skrämma möta med honom på klockslaget. Det var bara att han sade till ormen det. Han gjorde det, om det var nå- gon orm som han inte hann att slå ihjäl. Jag vet at tattare kunde ha kvicksilver. Det hade de att trolla med. Men om en hade kvicksilver på sig, så bet inte deras trolldom.
Tilltal
Nuförtiden säger barnen "du" till sina föräldrar. Bondes- folket började med det och sen har de blivit vanligt i bondehemman också. Det var finare att säga 'I, far och mor', men det är bort- lagt. - I någon enstaka familj, håller de på det gamla att säga "I el. far och mor."
Djävulen
Den onde var i Åmål en gång. Det var en bonde från Värmlandsnäs, som skjutsade hit honom. Han skulle till gästgivargården. När bonden stannade vid gästgivargården, så ville den onde betala, men bon- den ville inte ta emot skjutspengar, utan det fick bli jämt. - Det var en fin, svartklädd herre, när han kom och bad bonden om skjuts till gästgivare- gården i Åmål, men när han steg ur hade han horn både på knäna och på huvudet. -Detta var vid jultiden. Och då ville han vara med där. Det var en handskmakare Hultman som tala om denna sägen.