Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Knut.
Då kördes julen ut, då tog vi ut halmen. Det kunde vara de som klädde ut sig och kom och körde ut julen som de sa´. Då skulle de ha och dricka förstås.
Sjukdomsorsak
När man gick över en bäck eller annat vatten borde man spotta 3 gånger. Maria Bergman här i granngården tillagade medan hon levde "fölvärkssmörja". Och smorde man på med det försvann värken. "Det var alldeles som att slå igen ett stämmboh" (h = tjockt l). Fölvärkssmörja, jämför J. F. G. H. ecc. nr. sid om "Näckabett".
Vid besök av klok gubbe eller gumma, skojarna (= tattarna)
Den som botade skulle ha något vad som helst när han gick, så att han (hon) fick tacka. Tackade han, som botades eller hon, vars kreatur blev botade, var det hela ogjort. Nog kunde skojarkäringarna mycket ont, men de var rädda också för att folk skulle "trolla" dem. Innan de vågade gå ifrån ett ställe, som de hade varit inne på, så brukade de springa och kasta en "skittrasa" i elden.
Svar på Landsmålsarkivets specialfrågelista Nr.9
Svar på Landsmålsarkivets specialfrågelista Nr.9 av Fräs Erik Andersson Kärfåsen, Boda socken, Dalarne Uppteckningarna grunda sig på upptecknarens egna min- nen. Ehuru nedanstående skildring icke hör till "seder och bruk" inom orten, må här såsom en slags kulturskildring näm- nas ett exempel om ett slag av "risning" vilket ledde till döden. Det var påsknatten, för omkring 45 år tillbaka i tiden. De andliga väckelsernas svallvågor gingo höga och ytt- ringarna derav framträdde på olika sätt, stundom i rena fan- tasterier. Man hade samlats i en gård i Östbjörka by för att fira "påskalammet" som man sade, och eggade dervid varandra ända till kokpunkten av fantasteri. Man hade på den tiden icke börjat med det s.k. "tungomålstalandet" utan tillgrep istället någonting annat då man råkat i andlig extas.
Läkekonst
Då jag var 12 à 14 år, så där, voro vi några ung- domar i Falun, som voro tidigt uppe "Kristihimmelfärdsdag" på morgonen, för att se på det vackra vårvädret. En liten bit utanför staden, vid en korsväg, fingo vi då se en gumma, som stod och kastade och slängde åt alla håll och bar sig så konstigt åt. Vi skrattade åt henne, och frågade vad hon hade för sig. Hon blev så ond på oss, för att vi hade stört henne. Och sedan kom hon till mitt hem och fortsatte att gräla på mig. Hon sade, att hon hade hållit på, att kasta bort sjuk- dommen för en kvinna, och om kvinnan nu dör, så hade vi hennes liv på våra samveten, som hade stört henne i hennes förehavande. Hon talade om, att hon hade klippt hår och naglar på den sjuka i ny (eller kanske var det nedan) m.m. m.m. som var / både besvärligt och tog lång tid att samla, detta skulle hon nu i fred och ensamhet fått kasta omkring, så hade den sjuka kvinnan blivit bra. Innan hon nu hunnit samla dessa saker om igen, så kanske sjuk- domen förvärrats så att kvinnan ej kunde bli bra.
Barnvisor
Rida, rida ranka, hästen heter Blanka. Vart ska' vi rida? Rida till e' lila "pia". Vad ska' hon heta? Anna Margareta, den tjocka den feta. Och när jag kom dit, så var där ingen hemma. Det stod en gumma i spisen och kokte mjölagröt. Jag tog mej e' sticka, och ville uppå gröten slicka. Hon tog en elebrand, slog till min lilla hand, så jag sprang gata upp och gata ner. Köpte mig en pepparkaka, gömde hem "na" till min gamla mor. Eller också: Och när jag kom dit, så var dar ingen hemma. "slog" e' "hynna" på e' dynga, och skällde, vov, vov.
Påsk
I Falun kallade vi dymmelveckans dagar: Svarta måndag, feta tisdag, dömele onsdag, skära torsdag, långa fredag och stäcku lördag, Påskdagen. stäcku = korta.
Till
Till Waldemar Liungman, Redaktionssekreterare i Folkminnen och Folktankar, Göteborg. Den gamla folksägen, som här skall skildras, skall ha tilldragit sig i Äppelbo socken i Västerdalarna i början på 1800-talet och har sedan dess levt på allmogens läppar. Det finns helt visst ingen inom den socknen, som tvivlar på dess verklighet. Min mormorsmor, som var född i Äppelbo 1833 och hette Brita Ersdotter, minnes att hon som barn sett de personer, som skildras i nedan- stående sägen. En trolovad fäbodkulla satt en afton i sin stuga uppe på berget och vävde. Korna voro ute på bete. Endast hon och en hund, som hennes fästman lämnat till hennes skydd, voro hemma. Solen höll just på att gå ned och allt var så förunderligt stilla. Men helt plötsligt hördes skratt och skrik och flera troll visade sig på gården. Flickan, som anade oråd, lockade till sig hunden, knöt ett strumpeband omkring hans hals och sände honom ned till byn efter hjälp. Strax därpå kommo trollen in och sade till flickan, att nu skulle hon klädas till brud, ty självaste trollkungen hade utsett henne till sin brud. Med knäppta händer såg hon ned mot dalen, där solen just kastade sina sista strålar på den lilla vita kyrkan, och bad, att hjälp snart måtte komma. – Hemma på vedbacken stod flickans trolovade, då han fick se hunden komma springande. Han förstod att det var fara på färde, tog därför sin yxa, kastade sig upp på en häst och red i sporrsträck upp mot fäboden. Kommen upp till stugan kastade han yxan över taket och högg in en kniv över dörren i det han sade: "Nu i Guds namn är du min!" Eftersom troll inte tåla att höra Guds namn nämnas, flydde de hals över huvud från den / redan klädda bruden. Han skyndade då in, tog flickan i sin famn, svingade sig upp på hästen och red ned mot bygden. Trollen, som ville ha tillbaka sin brudutstyrsel, förföljde dem och skulle säkert upphunnit dem, om inte folket nere i bygden förutsett, hur det skulle gå och därför harvat ett kors på en åker. Han red ut på åkern, och då voro de räddade, ty trollen. som inte kunna gå över ett kors, måste återvända med oförrättat ärende. De två räddade skyndade hem för att befria flickan från den otrevliga bruddräkten, som bland annat bestod av en guldkrona, prydd med sju ädelstenar. Kronan finnes än i dag i Äppelbo kyrka och användes vid alla kyrkbröllop. Efter denna händelse kallas fäboden "Brudskogen". Av vävstolen, som där förvarats, finnes nu endast några delar kvar tack vare turister, vilka som minne medtagit delar av den. Följande händelse har också berättats av min mormorsmor. Hennes svåger gick en kväll genom en skog. Då såg han på sidan om vägen en liten eld. När han gick närmare för att se efter vem som tänt eld mitt i skogen, såg han skogsfrun stå och röra om i elden under det hon sjöng på en psalm i svenska psalmboken. Hon började sedan tala med honom och sade bland annat, att om han talade om för någon att han sett henne eller vad hon sagt honom skulle någon olycka hända honom. Då han kom hem, sågo hans anhöriga att något hänt honom och bestormade honom med frågor och slut- ligen berättade han dem allt. Någon tid därefter befann han sig i fäboden Gransjöberget. En dag gick han ut för att hugga ved. Då han skulle fälla en fura, fick han denna över sig och ljöt en ögonblicklig död. Folket trodde naturligtvis att det var skogsfrun som tagit hämnd, för att han brutit sitt löfte. Det märkliga med denna sägen är att den låter skogsfrun / sjunga en psalm. I alla andra sägner jag hört, tåla inte trollen höra Guds namn nämnas. Men så är ovanstående berättad och trodd. Kristinehamn den 30 jan. 1925 Stud. Dagny Bäcke, Tegelslagaregatan 10.
Repbäcken den 231 1925
Repbäcken den 23/1 1925 Redaktionssekreterare Herr Valdemar Liungman Enligt eder anons i Borlängetidningen av den 20 denes. Att ni önskar höra gamla folksägner. Vi sänder eder nu en gammal folsägen utav dom jag hörde när jag var barn. Ifall det kommer eder till gang / Den är skildrad från Grangärdes socken i Kopparbergslän Högacktningsfult (Fru) H.A. Olsson Repbäcken
För omkring fyrte år sedan
För omkring fyrte år sedan fans i Grangärdes socken en gård som heter Ljungåsen. Bonden som ägde Gården, vill jag minnas hete Erk- -Jansson. Han brukade vara i mitt hem. Ty vi bodde en och en halv fjädingsväg från Ljungåsen Bland hans berättelser mins jag en som han påstod vara värklighet. Som jag här skall skildra. Han och en bonde till / var i en täckt omkring en kilometer från hemmet och galrade trä. Bäst som de höllo på att riva mossa kring ett träd, fingo de tydligt se kopparmalm. För att ricktigt vara säckra på plattsen, fälde de en björk. Sedan gingo de hem för att äta midag. Åter- komna till plattsen fingo de till sin häpnad se att / björken var borta och inte en skymt av malmen sågo de, fast de väl kände till plattsen de försöckte dock på alla vis att finna den men deras letan- de var hopplöst. Bäst de stodo och samspråkade om det märkvärdiga som inträffat fingo de se en fin dam komma gående fram till dem och tilltalade dem med dessa ord. Det lönar icke att / att ni söker vidare efter kop- parmalmen eller björken ty den malmen skall ni aldrig hava utan ett par tvil- lingpojkar som snart skola födas här i närheten (här), skola komma att äga malmen. Men ännu har ingen funnit mallmen, mig veteligt.
Upptecknat och insänt av
Upptecknat och insänt av: P. E. Eriksson den 22 Jan. 1925. Hemmet postadr: Tyfors (Säfsnäs socken Dalarne) Följande saga är berättad av: Karl Johan Ivarsson Tyfors. Född i Säfsnäs socken (Dalarne) och under Tyfors, den 13 Maj 1851. Saga om "Tyjätten" och "Tanabergs-jätten". Fogelvägen räknat, var det gott och väl en mil mellan dessa jättar, men de plägade som oftast hälsa på varandra. En gång enades de om, att pröva sin styrka och skicklighet med sten= kastning, på det de skulle få se om de orkade fram med stenarna på det långa avståndet mellan varandra. Tanabergs-jätten orkade fram med sin sten, vilken ännu ligger kvar / invid en åker nedanför Tykullen. Ett väldigt block, som ingen kunnat och – knappt vågat rubba. Tyjätten orkade ej på långt när fram till Tanaberget med sin sten, så den blev liggande i ett moras. Även den ett ofantligt block, som även ligger kvar till ett minne av jättarnas ofantliga styrka. När de första finnarna kom och bosatte sig i dessa trakter, tog Ha= nabergsjätten en finne och hade honom till barngosse åt sina båda pojkar. En gång tog jätten barn= gossen med sig när han gick att hälsa på Tyjätten. Det led mot kvällen innan jätten med sin barngosse bröt upp för att gå hem. Innan han gick från Tyjätten, och trots det långa avståndet, hov han upp sin jätteröst och ropade till sin "jättinna" i Tanaberget: "Nu skall du koka gröt tills vi kom= ma hem, men ös upp gröt i byk= karet åt mej, å i vattenså'n åt barngossen. / Jättekvinnan svarade, att det skulle hon göra. Ett högt och gott målföre hade jättarna och stor= ätare voro de även. Hände en gång medan jätte= pojkarna ännu voro barn, att modern jättekvinnan var bort och besåg landet, att hon fick se en finngubbe som var på en åker och plöjde. Detta förunderligt lilla kryp förvånade henne på det högsta, så hon tog helt enkelt både häst och plog samt finngubben i sitt förkläde och gick hem till Tanaberget, för att visa sin man jätten det rara fyndet. När jätten kom hem, visade hon honom vilken fin leksak hon hittat. Jätten frågade henne, vad hon skulle ha detta till. Hon svarade: "till leksak åt mina pojkar". Men då sade jätten till henne: "didär skall du bära tillbaka dit där du tog dem, för dessa skall arbeta jorden efter oss. / Jättepojkarna växte till och blevo större, men tillika e= laka mot sin barngosse, den ombemälde finnen. Denne, som endast lurade på hämnd och frihet, passade på medan pojkarna sovo och mör= dade dem, samt rymde från jätten i Tanaberget. På detta sätt gick detta jättebo sin undergång till mötes, och aldrig hördes mera talas om denna jätte – men sagan lever. Upptecknat av: P. E. Eriksson den 22 Jan. 1925. Hemmet postadr: Tyfors.
Sägnen om Älvdalens brudkrona.
Det var en gång en kulla, som bodde ensam på vallen Bredvad (5 a 6 km fr. Älvdals- Åsen ett stycke från vägen till Särna) Allra kärestan sin hade hon i byn. En kväll kom ett brudfölje upp till vallen och brudgummen var hennes älskade. Hon anade att det ej stod rätt till, hon fruktade trolldom, fast hon kände igen honom så väl. Ett band fäste hon vid hunden sin och sände honom till byn. ( Det var alltså ännu på den tid kullorna använde sig av hundhjälp vid vallningen). Brudföljet tvingade henne att kläda sig till brud och det blev iordningställt för vigseln. Och tiden närmade sig det ödesdigra tolvslaget ( annars brukar det ju vara soluppgången, som är den kritiska tidpunkten. Min sagesman höll dock på tolvslaget). Under tiden löpte hunden hem till hennes fästman och då denne fann bandet förstod han att något galet var å färde, tog en yxa och kastade sig upp på en häst och galopperade upp mot vallen. Väl framkommen störtade han in och såg hela följet, bruden med gyllene krona, brudgummen och alla gästerna. Att det var trolltyg förstod han genast och eftersom stål hjälper slungade han / yxan över huvudena på dem och den fastnade i väggen och just då var midnattstimmen inne. Alla försvunno utom hans fästmö, som stod kvar iklädd brudkronan, som nu är Älvdalens kyrkas. - Märket efter yxan där den tog i väggen finnes ännu kvar påstås det. Tyvärr har jag inte haft tillfälle förvissa mig därom. Dessa två sagor ha berättats mig vintern 1923 i Kallgrav, Älvdalen, av Hemmansägare Abraham Graw från Brunnsberg, Älvdalen. Ålder: ca 53 år. född i Älvdals-Åsen, Dalarne. Sagorna upptecknade i Kallgrav. Gunnar Swénzén
Upptecknat och insänt av
Upptecknat och insänt av: P. E. Eriksson den 22 Jan. 1925. Hemmet postadr: Tyfors (Säfsnäs socken Dalarne.) Följande saga är berättad av: Gustav Lundberg. Född i Säfsnäs socken (Dalarne) i byn Skifsen. När Tuppen och Göken samt Orren skulle byta ett arv. Fordom när djuren kunde tala var Tuppen, Göken och Orren be= släktade med varandra. Genom dödsfall blevo de i åt= njutande av ett arv, som de sins= emellan skulle dela. Det sista dessa tre skulle byta, var en ko. Alla tre ville ha sin del, men kunde ej räkna ut huru de skulle bära sig åt så att var och en skulle få rätt och ej bli lidande av detta byte. / Derför blevo de överens om, att den som först vaknade på morgonen och gav tillkänna, skulle få behålla hela kon. Tuppen vaknade först, så han ropade väldeliga: "ko- ko-mi ko, ko- ko-mi ko". Därnäst vaknade Göken och fick höra Tuppens retfulla rop, ko- ko-mi ko, så Göken svarade: "för go-ko, go-ko, för go-ko, go-ko". Till sist vaknade Orren och fick höra att han helt och hållet försovit sig, så han började pladdra och säga till de andra: "dela bröderna rätt, dela bröderna rätt". Överenskommelsen kunde ej brytas. Tuppen behöll sin vunna ko. Efter den dagen uppstod fiend= skap dem emellan, som räcker evärdeliga tider. Upptecknat av: P. E. Eriksson den 22 Jan 1925. Hemmet postadr. Tyfors.