Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Påskhäxeri
Påsk betyder häxeri och i handen håller vi
(Korsritning) Påsk
Förr hadde man ett finrum som ledde ut te köket genom två dörrar på samma vägg. Mellan dom va de ett stycke som kallades posten å på den ritade man fullt me kors me vit krita vid påsk- tiden. De skyddade mot allt ont.
Påsk med fastlagen
Fettisdag kände fru Johansson ej till. Askan skulle inte bäras ut på skärtorsdag. Långfredag var en lidandets dag, då skulle man utföra tunga arbeten, skura tak e. d., och då skulle man ha sand i skorna. Man skulle helst inte alls lämna ut mjölk påskveckan, gjorde man det, skulle man korsa med en kniv (stål) över flaskan och sticka ned en tändsticka i den. Påskafton på kvällen skulle man i elden lägga skosula eller annat, som gav stinkande lukt, då det brann, var ett skydd mot häxorna. Om det regnade långfredag, blev det ett nöd- år. "Langefredas väda ska få mange barn te å kvida." Påskkäringarna resa påsklördag, komma åter påskdagens morgon. / Det var en präst som påskdagen skulle rida från Myckleby till Torps kyrka, då kom det något liknande en fågel och satte sig på sadelknappen, han fick den inte att ge sig iväg förrän man slagit till den med tyg- larna. Annandagen blev han kallad till en sjukbädd, det var ett fruntimmer, en påskkäring, som varit fågel, men hon hade blivit skadad, då prästen slog till henne. Nu hade hon ångrat sig och erkände. Där det rök ur skorsten tidigt på påsk- dagens morgon, där fanns en påskkäring. Skärtorsdag skulle man inte spinna, då skulle spinnrocken bäras ut. Solen dansade alldeles efter uppgången påskdagen av glädje över kristi uppståndelse.
Dans vid påsk
Min morfar var spelman, och annandag påsk gick han ut och spelade. Då dansade ungdomen ute på bara marken, och han fick ägg för att han spelade.
Eldar (påsk, midsommar)
Påskevager fanns inte förr men messommersvager. Påskvager var det senare, men nu har de slutat med de också. Det har inte varit på flere år. (ber. Amandus Pettersson, Stocken, Morlanda, f. 1858) Påskefyr var inte så vanligt förr men messommersbloss eller messommersvaga. Men nu har de slutat opp med det, det har inte varit på flera år. De unge hade dragit ihop gamle tjärtunner på Saltholmsber- get på messommarsafton. Kom en opp på berget då, så långt man såg var det fullt med sådana bloss på höga berg runt ikring.
(Lägga haggålar på Långfredag) Påsk
Förr gjorde de de tyngsta arbete som va på Lång- fredag. De va å lägge haggålarna å de gjorde de av de tyngste stenar som fanns. De va te Kristi pinas minne. Hilmas far berätta de. Han va född 1835. Å hans föräldrar hadde sagt att de gjorde så långt tebaka i tia.
Präster och kyrkväsen.
Först var det en kyrkoherde, som aldrig var gift, och den som kom efter honom, var änkeman, då han kom dit. Sen kom Sörman och efter honom Wannberg. Alla torparna i pastoratet skulle göra ett dagsverke på prästgården om året. Det var hos kyrkoherden; komminis- tern fick ingen hjälp. Han lyste på i kyrkan, vilken dag vi skulle komma. Vi var ofta 20-30 man i slåttern och skör- den. Vi fick hålla oss med maten. För alla förrättningar skulle kyrkoherden ha betalt, men en tredjedel fick komministern.(?) Komministern hade fyra offerdagar, vid jul, påsk, mikelsmäss (och?). Han ställde sej vid altaret, och de gick runt om i en rad och la peng- ar på altaret. Han fick mycket med offer. Han läste upp en gång, att Tegneby gett mest, men det var ju större än / Stala och Röra ihop. Den som varit komminister förut hette Wetterkvist; han blev kyrkoherde på Nordlandet. Den gav de inte mycket, för han var så sträng. De första åren fick den nye - Sörensen - inte mycket heller. Han blev där så länge han levde. Han dog, då han fick bud om att hans dotter dött, men då var han le över 70 år. Bänkarna i den gamla kyrkan var indelade till bönder- na, så att varje gård hade sin bänk; de bytte aldrig. Tor- parna fick sitta i bänkarna längst ner, de som blitt över. I den nya kyrkan fick bönder och torpare sitta ihop. De började i den främre raden, och den attersta bänken fick bli den främste, när ett nytt år gick in. Men i attre äen var tre eller fyra bänkar, som inte var utdelade. Främ- mande satte sej längst ner i kyrkan. I den gamla kyrkan var ingen orgel. Det var ingen skillnad på bönder och torpare i den nya kyrkan, alla hade lika gott av den. I koret var ett par bänkar på var sida för prästerskapets familjer. Det var bara en kyrkvärd; han fick sitta i sin gårdbänk. Han passade / upp prästen med vinet vid nattvardsgångarna. Klockarn hjälpte prästen; han bar upp lysesedlarna på pre- dikstolen; de fick betala honom för det. Men sen fick han lön, och då föll sådana avgifter bort. Klockaren i Stala hette Jonsson. Han bodde på Fjället, som var hans egendom. Han fick extra för förrättningar och hade of- ferdagar, likadant som prästen. På vänstra sidan offrade de till klockarn och på högra till prästen. De offrade först till prästen och sen till klockarn, la' pengarna på en näsduk på altaret. Var och en hade i höger hand pengarna till prästen och i vänster hand till klockarn. Klockarn fick ju mindre än prästen. Prästen och klockarn gjorde ett bockande för var- je gåva. De tyckte bra om klockarn. "När det regnar på prästen, så dryper det på klockarn", sa de. - Klockarn skulle bara sjunga i kyrkan och vara med vid mantalsskrivning- en, och på husförhören. Han hade sin stol i kyrkan, som han stod och sjöng i. Det var frivilligt för alla att offra till präst och klocka- re. De som inte offrade, gick upp på läktarn och satte / sej. En del offrade ibland men inte var gång. Mitt emot predikstolen hade kronofogden sin stol. Predik- stolen var på sydsidan. Det var en trappa till att gå upp på. Där satt folket från herrgårn, gubben och hans sällskap. Un- der den stolen var bänkar, och på dem satt sådana, som inte hörde så bra. De hade prästen mitt emot sej. Alla präster hade en näsduk hängande. En stor, vit näsduk tulla' prästen med den ene snippen om högra handens pekfinger. Kyrkoherde Sörman hade förbrutit sig vid nattvardsgång i kyrkan en gång. Han fick sen all- tid ha näsduken om vänstra handens pekfinger. (Han hade varit drucken och bara gett dem bröd, inget vin. De anmälde't. Han fick inget annat straff än att de flytte näs- duken.) Vid begravningar mötte klockarn vid kyrkomuren och gick före liket till graven. Vita handkläden hade de att bära i, likadant för alla. Vigsel i kyrkan såg jag aldrig hemma. Inget fruntimmer hade visat sig med hatt i kyrkan / ännu 1885, när jag flytte till Göteborg. De hade duk alla. På 1880-talet var det inte många i kyrkorna i Göteborg, som hade hatt. Men än i dag är det ju många gamla här, som har duk. Det ser snyggt ut. En duk är ofta dyrare än en hatt. Svart silkeduk har de till nattvards. De gamle hade alltid svarta schaletter. De unga hade ljusare utom på hög- tidsdagarna. Små barn hade hattar, när de blev större, hade de huvudduk tills de gått och läst. Småflickorna hade hatt av tyg. På vintern hade de varma mössor.
Präster, frikyrklighet, tattare, kloka samt läkekonst
Ja nu äntligen skall jag försöka uppteckna något till Folkminnesarkivet, i dag den 2 april. Men det kunde då inte bli, som Ni tyckte, före påsk, för det tyckte jag inte att jag kunde ha lust eller tid till, för till att skriva något mycke så där, så får jag ha många dagar och blott en liten stund var gång. Så att det blir allt ett par tre veckor inan en sån här försändelse kan sändas i väg. Ja det var då om några präster jag skall uppteckna något. Men det som Ni önskar att få uppgift om, nämnligen om deras löner m. m. har jag så litet reda på, så det kan jag inte berätta något vidare om. Men som till ex. Tegneby kyrkoherdeboställe är ett bra stort gods, på vilket kan födas 8-10 hästar och bortåt 25 kor, och några ungdjur. Och så komminister- bostället på Hårleby i Stala är ju inte så stort, så där kan inte födas så många djur, jag vet ju inte hur många, men möjligen 12-14 kor och kanske 4, 5 hästar. Men hur det är vid andra prästgårdar på Orust såsom Dale i Morlanda socken, och Myckleby, och Prästtorp i Långelanda, vet jag alls ingenting om, ej heller om prästernas löner / förr och nu. Jag mins nog att mina föräldrar hade prästeskatt, men hur mycke det var de fick betala kan jag inte mins. Men på debetsedlarna stod det om korn, smör, ost och vedtionde, som jordägare fick utdebitera till prästen i fordna tider, men då på min tid s. att s. var det endast penningar man fick ut med. Och så stod det på sedlarna om prästernas rättigheter av kvarnar, verk och inrättningar. Men hur pass löner de hade, vet jag som sagt inte vidare om, så det kan jag inte beskriva. Men nog var det väl några tusenlappar, som kyrkoherden skulle ha, en komminister fick ju nöja sig med mindre. Och om nånsorts övriga inkomster för någon präst vet jag endast om en prost i Morlanda som hette Heuman, att han hade en son som skulle gifta sig med en rik flicka, och så fick han 100 kr. av sin blivande svärfar, som han skulle ge prosten för lyssedel. Så fråga han sin far: hur mycke ska pappa ha för lyssedel. Å jag får väl ha etthundra kronor, sa han, för han hade fått veta att sonen hade fått det av svärfadern, och därför skulle han ha det, tyckte han. Men annars om några prästers inkomster, såsom avgifter vid olika förrättnin- gar, konfirmation och husförhör vet jag alls inte. Det var väl så förr i tiden att de skulle ha betalt så där vid vissa tillfällen, såsom barndop och vigsel o. s. v. för de hade ju så liten lön, men det har inte förekommit / som jag kan mins. Men jag har hört berättas en gång, att det var någon som kom till en präst med ett barn som skulle döpas, så fråga han prästen om han kunde göra det för sex skilling, men annars skulle det visst kosta 12 skilling. Jaa de får bli gjort därefter, sa då prästen. Om kyrksamhet och religiositet förr och nu, kan ju vara litet att berätta. Jag vet ju inte så noga hur det är i andra kyrkor, men i Stala kyrka är mycke lite folk för det mästa, utom då det är nattvardsbarn brukar det vara nästan fullpackat, och så på högtidsdagar blir det ju rätt många, men riktigt fullt är det aldrig numera, för se kyrkan är bra stor, närmast 1,000 sittplatser, men det är sällan där är över 100 personer. Men då kyrkan var ny, s. att s., den blev bygd 1877, då var det många år den var alldeles fullpackad, så att till och med en hel hop fick stå. Men så några år in på det nya århundradet börja det minska, så att numera är det som sagt ganska få. Men hur det är med religiositet annars i församlingen vet jag inte något om, det är ju några som går till kyrkan, och de är kanske något gudliga, men annars är det troligtvis så där dött och kallt, som det troligen är i allmänhet över allt. Och angående frikyrklighet, har det varit 4, 5 ställe i Stala socken. Det var en sjökapten Edvard Bredberg som tog emot misionärspredikanter. / Han bodde på Kärreberg ett stycke väg ifrån där jag bodde i yngre dagar. Där var jag många ggr och hörde på predika. Och så var det några s. k. båtsmänner, en som hette August Vimpel, han hade båtsmanstorp på en holme som kallas Härholmen, han var också så där predikantaktig, s. k. lekpredikant, så att han höll ofta bön vid däras möte. Han var båtsman för Södra Hjälmviks Övergård, och så var han korpral. Så var det en båtsman för Norra Hjälmvik vid namn Pontus Napoleon Lindkvist, han kunde också hålla tal, åtminstone bön. Så var det en som var båtsman för Kärreberg och Kärra och Ringseröd vid namn Johan August Ring, men han var aldrig med på något bönemöte som jag mins, för han kunde inte låta bli att supa, då han en gång blev bjuden av en av sina rotebönder, och så blev han utesluten ur misionsföreningen, så han fick då inte vara med. Och så blev det med Vimpel också, att han till slut inte kunde akta sig för spritdrycker, så att han blev också kaserad. Men då var kapten Bredberg död han dog 1905, och så dog fru Bredberg 1915. Och så blev det slut med alla misionsmöte, för så fick de en måg vid namn Nils Samuelson från Kärra, han ville inte veta av såna där predikanter, för han ville inte bli så där obehagligt berörd.* Så var det en båtsman ifrån Varekils mark som hette Korell som var med på bönemöte ett par ggr som jag såg. * Sic! / Men de är döda alla de där gamla sedan många år. Och den där Lindkvist flyttade till Karlskrona och fick där en vaktmästareplats, då det blev slut med båtsmanstvånget, men han är också död har jag hört sägas. Och så var det en person ifrån Nösund i Tegneby som var med en gång på ett läse- möte, men om han lever ännu vet jag inte. Och om det fins någon mer sån där misionsbefrämjare på Orust numera vet jag inte, men på Tjörn fins nog allt någon, eller flera kanske, ännu. Där bodde två st. predikanter också en gång i tiden, det var en som hette Martin Andersson en väldigt svår predikare, han kunde få åhörares ögon till att rinna till och med. Så en som hette Johanson, men hans förnamn vet jag inte. Han var inte infödd Tjörnbo, det hördes av hans uttal, men varifrån han var vet jag heller inte. Han är troligen död han också, det är nu Martin Andersson har jag hört. Så var det en annan, som hette August Johanson, ifrån Mösseberg, det var också en väldigt svår predikant med mycket kraftig röst, han kunde ösa ut ordet så att han höll på att få gråta sjelv. Och så var det en ifrån Smögen vid namn Johan Samuelson, som hörde till Frälsningsarmén. Han var just inte vidare predikant, men så hade han dragspel med sig och spela och sjöng sina sånger. Annars hade kapten Bredberg skaffat orgel, som en av döttrarna kunde hantera rätt bra, hon hette Berta, men hon är död sedan många år. Och det är visst, kanske alla predikanter också. / Men det Ni önskar få veta, om kontakten mellan folket i en backstuga och någon präst vet jag inte nånting. Det enda är att min farmor ville ha präst till sig ibland, så att far måtte i väg och hämta någon till henne, ibland, men om någon annan vet jag ingenting. Men att det var någon som ibland gick till prästen för att få tröst och undervisning om vägen till sin frälsning, hörde jag allt talas om i fordna tider, men vem det var egentligen, mins jag inte, mer än en som hette Herman Svenson som bodde härute på ett ställe i när- heten där jag nu bor. Han gick till Tegneby till en kyrkoherde som hette Sörman för att få tröst och vägledning. Men det var då inte vidare nytta till, för han var något oärlig, för det var någon som skicka pengar med honom till Göteborg en gång för omsättning på ett lån, för så var han handlande, och skulle dit i en affärsresa, men brydde sig inte om omsättningen utan behöll pengarna och sa' att han hade tappat dem. Jo såna kan de gudliga vara de också. Men om någon hade besök av prästen i sin stuga vet jag inte annat än om man skicka bud till honom så kom han allt, för det var han ju tvungen till. Och det kunde ju inträffa såväl natt som dag, men vad som då inträffade eller för- handlades är mig alldeles obekant, utom att han skulle tala för dem och meddela nattvarden. Och om prästernas s. k. rättigheter, vet jag inget annat än det som jag har beskrivit i samband med skatten till deras löner. / Men vad fattigt folk kunde bidraga med, till prästernas avlöning för i tiden då det var knappt med slantarna, så att lönen skulle gå, kanske helt och hållet in natura, vet jag ju alls inte något om. - Men så vill Ni veta något om tattare, men det kan jag inte mycke beskriva. Jag har ju allt sett några nån gång, såsom mött något par på vägen nån gång, men aldrig varit i beröring med dem. Men att jag har hört berättas att de är svåra till att tigga allt möjligt de kan upptänka. Och så att de är tjyvaktiga om de kan komma åt att stjäla något. Men annars om deras affärer, eller lögn och bedrägeri, eller botande av någon sjukdom, eller hur de tiggde, eller om de delade med sig åt någon som hyste dem. Eller hur de färdas i skärgården, såsom med båtar eller så. Och deras namn, och giftermål, barn och barnavård, begåvning, och förhållande till präst och kyrka. Nej allt det där vet jag inte alls nånting om, så att det får Ni ursäckta mig och söka få veta av någon annan som har reda på något om tattare. - Men så skall jag här berätta något enligt frågor i en frågelista, angående läkekunniga i Västsverige. Det var nämligen en person vid namn Johannes Eliasson som var bosatt i Narveröd i Myckleby socken, som var så där lite trollkunnig, så att han kunde s. att s. hypnotisera djur (hästar) eller modstjäla dem, och stämma blod. Det var en jordägare på Kärreberg som bodde en bit ifrån där jag blev född, / vid namn Anders Magnusson. Han hade en märr som inte ville gå för tröskverket. Det var då på den tiden man hade börjat med tröskverk, och de var ju inrättade så att man hade hästar till dragkraft. Men den där märren ville inte gå och dra, för hon blev ju rädd för det där skramlandet och surret och skakningen. Men så for han och hämta Narvern, och så satte de hästarna för tröskverket för att pröva om han kunde bota för räddslan, och märren börja ju att spöka sig lika dant, men så gick han framför henne och titta henne skarpt i ögonen och gjorde en ryslig grimas, så fall modet så att hon hängde ner huvudet, men så sa han: No togg jä däj vesst väl hart, så gick han bakom och tog tömmarna och körde en stund, och så gick hon snält och drog, och så var hon botad för räddslan. Numera behöver ju inte hästar dra tröskverk, för nu har man ju motor på de flästa ställe, antingen elektriska eller oljemotorer, och med motor- verk går det många ggr fortare, för så blir säden både harpad och tröskad. Ja så kunde Narvern stämma blod, det var en gång han var nån stans och slog åder på en häst som var sjuk på något sätt. Men var det var mins jag inte. Och då det hade runnit så pass blod som han tyckte, så sa han: No kan de väre nack, å stopp var det alldeles med samma. Det var en mycket trovärdig person som berätta det för min far. Och jag / var närvarande och hörde berättelsen. Det var nämnligen den där Nils Olsson i Skärviken som jag beskrev om en gång, då jag skrev om Backstugor och Torp han hade varit med och sett tilldragelsen. Men det var troligen före min tid allt det där. Så att det är nog så där 80 år sedan, eller kanske mer, och de är döda länge sedan alla de där gamla. - Och så hade Johannes Eliasson en bror som hette Kristian och bodde i Björneröd i Myckleby socken, han var också så där läkekunnig, men om han kunde trolla hörde jag inte, som jag vet. Men han hade nån sorts läkarebok och arbeta efter. Så sa Johannes om honom: Kristian tart möt etter bog, men jä tart mera lämpelet. Så hörde jag någon berätta om Kristian, att han tyckte det inte skulle vara så svårt å göra pengar, det sa han nån gång: De ä vôl inte soårt å göre pengar, de ä bare te å måle ett kran på ett papper, å så skrive nörre namn sôm engen kan läsa, så ä de pengar meens. - Så hade Johannes Eliasson vid ett tillfälle sagt för någon som så: De ä manga sôm trur att jä kan trolla, men de änte ant än de ä en vedduskab. Men nog var det något, för om det var någon som kom i onåd för honom, eller som han blev arg på, så kunde han förgöra den så att han fick diarre, och måtte springa och få ner byx- orna jämt och ständigt. Och till slut blev det riktigt klara blodet som gick av honom. Ja så har jag hört berättas. Så att han kunde visst något den där Narvern. / Och så var det så mycke vidskepelse i folktron förr i tiden, som till ex. om det var något ställe de hade otur med djuren, så trodde man att de var förgjorda eller modstulna, eller att någon hade tagit nytta ur dem. Då hade man uppfunnit ett sätt, det var till att få tag i en levande orm, och borra ett hål i fähuströskel, och stoppa den i, och så slå ner en propp över, så skulle det onda gå bort ifrån korna. Det var en person som hette Per och bodde på Gustorp i Stala som kunde med sånt där trolleri. Det var nån stans de hade otur med kreaturen, men var det var mins jag inte, men så fick de Per till att skaffa en orm, och så kom han och borra ner den i fähuströskel, och det hjälpte så att korna blev krya igen. Ja så trodde man åtminstone. Så var det en gumma som bodde på Kärreberg vid namn Majastina, född Åkerström, också på Kärreberg. Hon var mor till den där kapten Bredberg som var misionsintresserad. Hon var gift med en prästson från Hårleby vid namn Frans Bredberg. Och hon var så där lite läkekunnig. Men hon hade nån sorts medikamenter till korna, om det var någon som blev sjuk. Så gjorde hon en deg av havremjöl, och forma till som en skål och lade medesinen i den och klämde ihop så det blev som ett ämne, och stoppa i kon. Det var en sort som kallades Dyvelsträck, så något som kallades Orsten, och så blommor av en växt som kallas Johannesgräs, och kanske något annat, men jag mins inte allt. Så kände hon efter mellan / revbenen på kon, om där var någon fördjupning nån ställe, det kallades skotthål som hade orsakats av skott ifrån Finland trodde man, det kallades finnskott. Så hade hon en stor nyckel och satte i skotthålet och vred en halv gång runt, annars gick det an att sätta tre fingrar i och vrida en halv gång, och så skulle man vrida bakåt i hålet. Och så skulle man spotta bakåt över svansen, tre ggr för varje vridning. Och det skulle hjälpa trodde man, men om det var till någon nytta vet jag inte. - Så har jag hört berättas om jorddragning, om det var något barn som hade fått någon sjukdom som skulle kunna botas därmed, så skulle man grava upp några jordtorvar, och lägga som en liten gärdsgård, och göra ett hål i den, så pass stort så det gick att draga den lille igenom, och så skulle han (hon) visst vara alldeles naken, om jag inte mins fel, så skulle det hjälpa. Och så ett påhitt att mäta (måla), som allmogen benämner, för matle, om det var något barn, som inte kunde äta, så var det en käring nån ställe som kunde måla för matle. - Och så har jag hört berättas en vidskepelse, att om man drog en liten pojk genom ögat i en kvarnsten så skulle han inte bli större än han var, och det var verkligen en person en gång som kom till en kvarn, och hade sin lille pojk med sig, och där var en sten upp- tagen för huggning, och så skulle han ha provat det där påståendet, så han tog pojken å stoppa igenom, och det blev så, pojken växte inte mer, men huvet växte och blev stort som på en vuxen.
Religiösa föreställningar och kyrklig sed.
Herr Bergstrand! Ja, då skall jag försöka uppteckna lite ur den här frågelistan Ni sände, och som Ni, om möjligt ville ha besvarad före påsk. Men det är då inte något vidare jag kan svara på. Mina föräldrar berättade allt något ibland, men jag har visst glömt det mesta. Jag ska nu försöka om det jag kan minnas. Den första frågan är om postillor och andra uppbyggelseböcker, det hade vi just inte något vidare i mitt föräldrahem. Min farmor hade en gammal postilla som var både söndrig och smutsig, och utan permar. Det var nog en präst som hade skrivit den som hette Abram Petterson sa farmor, men om mor eller far läste i den, kan jag inte mins. Och annars var det en gammal bibel, och så psalmboken och ett testamente. - Och hur man firade högtider i mitt gamla hem, är just inte mycke att berätta om, det var ju allt något annorlunda än annars såsom med mat, allra helst bröd skulle ju vara bättre än i varagslag åtminstone till Jul, då bakade man ju bra mycke, så det skulle räcka till fram på nyåret ett stycke, såsom tunnbröd och limpor, och stora tjocka kakor av både råg och vete, så kokade man fläsk och fisk. / Och så risgrynsgröt om man hade såna gryn, så något äpple om man hade. Men vid Nyår var det inte annorlunda än andra dagar. Och vid andra högtider var det just inte heller något vidare särskilt, något lite vid Påsk kanhända. Och så till midsommar skulle man ha något grönt, såsom några eklövkvistar från en liten skogspark på ett ställe, att sätta vid en kamin i ett stort rum. Men någon Julgran hade vi knappast aldrig i mitt föräldrahem, och det fans då inte heller någon att få tag i, för det var ingen barrskog på den tiden, annat än långt borta. - Någn särskild husandakt hade man då knappast inte, annat än man läste i någon gammal bönbok var för sig, som man tyckte, eller i bibel eller psalmboken, men inte någon sång, eller knäfall, men tyst bön kanhända. - Och vid begravning är det ju så att det skall hållas ett litet tal. Numera är det prästen som talar, för en präst vill man ju ha med om det är möjligt, men förr i tiden fick det ju gå ändå, då var det klockaren som fick vara med, för att han skulle säga några ord, om vem som skulle sätta liket i graven, och så vad det skulle vara för några föregångare, det skulle vara så att de som var älst skulle gå närmast före liket, och de yngre därframför. Och så läste han något passande psalmvers, och en välönskan över den bortgågne. Här i Stala hade vi en klockare som hette, Isak Rutgerson, han bodde på en gård som heter Ängö, han dog 1915, och var 84 år, det var en väldig sångare han kunde leda sången i kyrkan inan där var inmonterat orgel. / Och psalmer som sjöngs var ju sådana som kunde passa, av de allmänna begravningspsalmerna i psalmboken. Det var en då liktåget gick in genom porten till kyrkogården såsom nr. 490: 1, 2, 3. det kallade man portsången. Och så en vers efter jordfästningen såsom 221: 3 vers, eller 471, vers 8, i gamla, eller Valins psalmbok. Det var förr i tiden då man inte besvära sig att tåga in kyrkan, utan att det var någon sådär mera ansedd person som var död. Numera skall det ju vara jordfästning i kyrkan för vem som helst, utan om det är något litet barn som har gått bort, på sommaren till ex. Men om de sörjande skulle sitta under gudstjänsten vid textläsning, har jag aldrig sett eller hört något om. Och prestaver användes endast för någon så där ansed, eller ståndsperson, och det är visst likadant ännu. - Men så frågorna 5, 6 och 7, har det inte varit något om som jag vet, men frågan nr. 8 om då prästen besökte någon sjuk tillgick ju så att man hämtade honom med hästskjuts, den som hade att köra med. Och så läste han ett bibelspråk och höll skriftetal, och så kanske läste någon psalmvers, så hade han litet vin och en liten s.k. kalk, så pass som ett supglas, och ett litet oblatfat med ett par bröd. Men enligt nr. 9 mins jag inte om jag har hört att prästen förhörde dem på katekesen, som tog ut lysning, men att de fick läsa lite i någon bok, för han ville ju veta om de kunde läsa. Och så tillgår det nog ännu. / Men i fråga om Kyndelsmäss och andra helgdagar och aftnar har jag inte hört något särskilt som jag kan mins. - Och till att gå till någon främmande kyrka kunde ju hända någon gång, men inte för att det var någon särskild sed, eller s.k. gångsöndagar, elle någon viss söndag. - Och inte har jag hört något särskilt om klädedräkten, annat än på långfredagen skulle visst åtminstone damerna vara svartklädda om de ville. - Men någon knäböjning vid nämnandet av Jesu namn under textläsning i kyrkan, eller att resa sig för Tre- enighetens namn, kan ju hända i någon kyrka nån ställe, men inte här som jag kan mins, eller hört. Men vid textläsningen läste gubbarna på samma gång som prästen, så att det var ett sånt mummel i kyrkan i forna tider. - Och söndagen i hemmet tillbragtes ju så att man läste texterna i evangeliboken, och så predikan i en postilla såsom Luthers eller Vallins. Men inte förhör med de unga angående predikan, eller någon hälsning, eller handslag. - Ja vid husförhör tillgick ju så att det var klockaren som sjöng någon psalm före och efter, men vilken mins jag inte, och jag har inte varit med något vidare, för jag har inte tyckt det har vart något att bry sig om. - Och några särskilda bruk under fastan eller långfredagen har jag inte hört talas om, annat än pasionspredikan i fyra veckor. / Nr. 17, Ja vad kyrkotagning egentligen innebar har jag inte vidare känne- dom om, men det skulle, eller måste göras i forna tider. Numera kan de ju få slippa de som inte vill, för det blev bortlagt 1851. Det var konung Oscar den förste, som tyckte det var onödigt, så han utfärda påbud om att det kunde borttagas. Men det tillgick så att modern skulle gå fram till altarringen och knäfalla på pallen där, så stod prästen inanför och läste för henne, och så tog han henne i hand då han läste de sista orden som skulle vara nån sorts välönskan, nämligen: Herren ledsage dig i sin sanning och frukan, nu och till evig tid, amen. Och då det skulle försiggå i kyrkan så var det ju vid altaret. Och då gick modern och satte sig i en av de främre bänkarna, för att hon inte skulle ha långt att gå då prästen kom ut ur sakristian, ja så hade hon följekvinna med sig, och det var den som hade hållit barnet för prästen (gudmodern) som det kallas, och hon skulle stå i bänken medan prästen läste och tilldess modern kom och satte sig. Men huruvida någon av dem hade karameller och bjöd på vet jag ingenting om. Men så om det var någon som inte ville gå i kyrkan så gick de, eller reste till prästgården till kyrkoherden, och det gick lika bra. Ja så seden med psalmer i kyrkan, är ju så att det ska vara sådana som passar efter texterna för dagen, och det är inte endast olika högtidsagar, utan alla helgdagar året runt. - Och vigsel kan förrättas både i hemmet och kyrkan och prästgården men mäst brukar det göras i kyrkan, även på söckendagar, men på helgdagar efter gudstjänsten. / Ja, så är det ju en gammal god sed, att de nygifta ska gå till nattvarden då det förekommer näst efter. - Och bestämda bänkplatser hade man i kyrkan i forna tider, men numera är det så litet folk i kyrkan för det mästa, så att man tyckte, för några år sedan att det var onödigt med den där flyttningen, utan man kan ta plats var man vill, men indelningen skulle stå kvar ändå, var det någon som tyckte, för det våra fäder hade ordnat, bör man inte slopa. Och så är det så, att i Stala kyrka byter man bänkplats Nyårsdagen, och börjar med de två främsta och så två andra nästa år, ända till nr. 24, så att det är 12 ggr man byter bänkplats. Så är där 5 fribänkar akter i kyrkan, så att det är 29 bänkar vid var sida. Och seden med man- och kvinnfolks-sida fins allt kvar ännu, men så då det kommer ett äkta par, så sätter de sig båda i en karlbänk, åtminstone något så där ungdom, men det kan allt hända om det är ett par damer i sällskap, som är något bättre än andra att de sätter sig i en karlbänk. - Ja så är det ju tre ringningar till gudstjänst på landsbyggden, i städerna bryr man sig inte om "prästringning", och det är första ggn 1 timma före mässan i Stala, men i Tegneby en halv timma förut. Hur det är vid andra kyrkor vet jag inte. Och så prästringning då prästen kommer, och är en bit ifrån kyrkan, och så sammringning omedelbart efter. Men vad det innebar har jag aldrig hört något om. - Och så var det en sed i forna tider, att manfolken lyfte på huvudbonaden då klockorna började gå. Men om kvinnorna neg mins jag inte om jag såg nån gång. Men den där hälsningen har jag inte sett på många år. / Nr. 23. Jo vid själaringnen tillgår, eller tillgick så, att om det är en vuxen person som gått bort, så brukar man ringa så där närmare en halv timma eller 20 minuter, men för barn, en kvarts timma ungefär, men på man eller kvinna gör man ingen skilnad, som jag vet, och ringningen verkställes på förmiddagen, och om dödsfallet har inträffat på morgonen, så ringer man den dagen, men om det har inträffat längre fram på dagen, så ringer man dagen efter. Och ringningen verkställes av kyrkvaktaren. - Men om någon läser någon bön vid ringningen, har jag aldrig hört något om. - Och den där seden att taga skoveln och kasta jord på kistan efter prästen, brukas allt ibland. Och så uttalas en tacksägelse och beröm över den döde. Men vad bruket annars kallas vet jag inte. - Och någon särskild psalm vid tacksägelsen, som den avlidne skulle hava bestämt, har jag inte hört sägas, som jag kan mins. Nr. 29. Ja, så var det om prästen med en vit duk. Det hade vi en i Tegneby pastorat som hette Daniel Vanberg för många år sedan. Han skulle alltid ha en vit näsduk i höger hand, både vid altaret och på predikstolen, men så kände att han rev ned den så att den fall ner utanför predikstolen, för där lade han på kanten å la handen på den, men så hade han en i fickan i recerv som han tog i stället, för en duk skulle han ha. Men om den skulle ha nån särskild benämning annat än vit näsduk, vet jag inte. Men någon annan präst som har haft så, har jag aldrig sett. / Nr. 28. Ja, hur ofta man gick till nattvarden, vet jag inte så noga. Men det var visst någon som gick varje gång, och det var visst 5, 6 veckor emellan, och en del hade den vanan att de gick varannan gång. Men annars var det en del som aldrig sökte däråt. Och numera är det högst få som söker till nattvarden, eller ens någonsin till kyrkan annars heller. Men om det har vart någon nån gång som gick till kyrkan med tom mage på morron, har jag inte hört. Men då de kom hem så har det allt vart något ställe de skulle ha bättre mat än annars, om de hade. För de trodde väl att nattvardsgången skulle göra bättre nytta, på så sätt. - Och så angående väckelserörelsen i Stala, så var det för många år sedan 4 ställe som var s.k. frireligiösa det var 3 ställe som bodde såna där båtsmänner, och ett ställe en gammal sjöman, kapten Bredberg. Han hade såna där bönemöte ibland, för dit kom det såna där misionärer eller predikanter. Och så kom det ju några åhörare, men inte många, för de trodde det var något galet, ja till och med villfarelse, allrahelst gamla var rysligt rädda för sådan predikan, för de trodde om de hade gått och hört på såna där "krinstrykare" så hade de blivit förvillade, så att de inte hade kunnat ärva saligheten. Men det är allt nånting annat än statskyrkans präster, för de kan , så att säga, gå till hjärtegrunden. Ja de kan tala så att ögonen vill rinna på åhörare, och så att det blir liv och väckelse. Men de vanliga kyrkprästerna är sällan det är något vidare bevänt med. De talar nog rätt, men det är inget livgivande. Det är så torrt och dött. / Och så ska det vara så lärt och vidlyftigt och likgiltigt. Ja de talar så mycke som, så att säga, knappast inte hör till saken. Det är inte så med misionärer, de går rakt på sak, och talar lättfattligt och intressant vartenda ord, så att det blir liv och rörelse. Och vid såna där andaktsstunder tillgår det ju så att man sjunger något par sånger i misionsförbundets sångbok, och så läser predikanten något stycke i testamentet eller bibel, och så talar han och förklarar, så att det går genom merg och ben. Ja det är ju olika, en del är ju inte så väldiga till att lägga ut, som en del andra, men i alla fall så är de mycke mer energiska än de flesta statskyrkans präster. Och så är det ett par sånger efter predikan, och så bön både före och efter, men de har inget skrivet att läsa, såsom andra präster, utan allt tager de ur minnet. - Men så frågan nr. 30 har jag mig inte vidare bekant min mor tala allt om en gång att det var någon som hade läst något på en samman- komst, men så tyckte någon att det var olagligt, så att han blev anmäld, och det blev åtal och rättegång, så var det en käring som skulle vittna, för hon hade vart och hört på vad som blev läst. Då hon så blev tillfrågad vad det var han läste, så sa hon: Ja ja vet inte va de va, men e gala lära va de. Och det var i Luthers postilla han hade läst, men det förstod hon inte. - Nr. 31. Ja, angående konfirmation på min tid så var det den där kyrkoherden Daniel Vanberg som var konfirmationslärare. Och han var då kontraktsprost. Han var inte vidare omtyckt, för han var rysligt arg av sig, om det var något som inte gick honom i smaken så kunde han säga ifrån vad han tyckte. / Men annars var han inte just elack, han kunde vara nog så god och beskedlig då ilskan gick över, men rysligt enveten och framfusig, och tog sig av allting han inte hade med att göra. Såsom det var på ett ställe ett par karlar stod och drack brännvin ur en butelg. Det kom han och fick se, så sa han: här står de å dricker av den helvetes oljan. Och då svara en av dem: du kan hålle käften på däj, för jä har skäl betart mi olja. Och så var han en hel hop högfärdig, för han hälsa aldrig till folk, eller hälsa på eller tog i hand om det kom någon till honom i prästgården. Och så var det så i forna tider att det var begravning på sönda ibland, och då var det jordfästning före gudstjänsten, och då måtte han ju ut till graven, för den förrättningen. Men han gick och bara titta i marken, för han ville inte hälsa till folk som stod och vänta, så att klockarn som var med, måtte peka för honom vart han skulle gå. Men vid läsningen tillgick det så att han börja med en psalmvers, och så läste han en bön som han troligtvis sjelv hade författat, för den står inte i någon bönbok, men hur den lät har jag glömt. Och så hade man ju läxa i katekesen, och så, den som kunde fick svara på några grundfrågor. Men så om de inte kunde som han tyckte, så kalla han dem för trästockar å trästenar å skälde dem för långe dräng å långa piga. Och så kunde hända att det var någon som annars kunde sin lexa, men inte kunde komma på början utan han måtte hjälpa dem att börja, och då var det som en maskin som inte kan gå utan att man sätter igång. Och så om han fick se något som han tyckte inte var bra, så kom han i full fart bort efter gången, och skulle se vad det var. / Såsom det var en gång en pojke som satt ytterst i bänken vid gången som hade sin mössa i fönstert, det var i gamla Tegneby kyrka, där var ingen gång vid väggen utan bara mitt i kyrkan, så ville han ha mössan till sig, så han bad den som satt närmast fönstert att han skulle ta den och räcka till honom, och det fick prosten se, så kom han i full fart och grep tag i mössan och tog den med sig fram till sin sittplats. Ja för se det var just då han hade slutat förhöret, och inan han hade hållit bön, och då var det farligt att vella ha mössan till sig. Hade det vart efter bönläsningen, så hade det inte vart oriktigt. Ja på den tiden var ju läsbarnen egentligen svartklädda, både flickor och pojkar, och flickorna hade silkeduk på huvudet, utom någon sån där herrskapsflicka hade ju hatt även på den tiden. Numera ska flickorna ha vit fotsid klänning, och ingen huvudbonad i kyrkan. Men någon bjudning till prästgården på traktering har jag aldrig hört något om, men sådär någon bit bröd i fickan hade man nog helst den som hade lång väg. - Ja då har jag så här försökt svara på den här frågelistan så utförligt som möjligt, så jag hoppas det är bra. Men så har jag, som Ni nog kan förstå, slut på den där andra sorten blanketter, men den första sorten, så att säga, har jag 4 ännu. Så att såna behöver Ni nog inte sända ännu på länge, men den andra sorten kan Ni ju sända, om Ni vill, några stycken. Men hur snart jag kan ta mig tid till någon skrivning vet jag inte, för jag har ju / som vanligt, mycke att göra. Och så är det allt så där mycke tvingsamt och tråkigt att skriva, och något svårt att fundera ut hur det kan passa, så att det blir bra. Och så vill jag så ofta skriva fel, så att det får ändras, för att det skall kunna vara ordentligt. Men så får jag tacka så hjärtligt mycke för den storartade betalningen för min förra skrivning. Jag tycker då inte det var värt så mycke, men då Ni tycker och vill så. Ja, hjärtligt tack. Hjälmvik Varekil 5-4-1949. Med utmärkt högaktning H. Hansson.