Transkriberad uppteckning

Ja nu äntligen skall jag försöka uppteckna något till Folkminnesarkivet, i dag den 2 april. Men det kunde då inte bli, som Ni tyckte, före påsk, för det tyckte jag inte att jag kunde ha lust eller tid till, för till att skriva något mycke så där, så får jag ha många dagar och blott en liten stund var gång. Så att det blir allt ett par tre veckor inan en sån här försändelse kan sändas i väg. Ja det var då om några präster jag skall uppteckna något. Men det som Ni önskar att få uppgift om, nämnligen om deras löner m. m. har jag så litet reda på, så det kan jag inte berätta något vidare om. Men som till ex. Tegneby kyrkoherdeboställe är ett bra stort gods, på vilket kan födas 8-10 hästar och bortåt 25 kor, och några ungdjur. Och så komminister- bostället på Hårleby i Stala är ju inte så stort, så där kan inte födas så många djur, jag vet ju inte hur många, men möjligen 12-14 kor och kanske 4, 5 hästar. Men hur det är vid andra prästgårdar på Orust såsom Dale i Morlanda socken, och Myckleby, och Prästtorp i Långelanda, vet jag alls ingenting om, ej heller om prästernas löner / förr och nu. Jag mins nog att mina föräldrar hade prästeskatt, men hur mycke det var de fick betala kan jag inte mins. Men på debetsedlarna stod det om korn, smör, ost och vedtionde, som jordägare fick utdebitera till prästen i fordna tider, men då på min tid s. att s. var det endast penningar man fick ut med. Och så stod det på sedlarna om prästernas rättigheter av kvarnar, verk och inrättningar. Men hur pass löner de hade, vet jag som sagt inte vidare om, så det kan jag inte beskriva. Men nog var det väl några tusenlappar, som kyrkoherden skulle ha, en komminister fick ju nöja sig med mindre. Och om nånsorts övriga inkomster för någon präst vet jag endast om en prost i Morlanda som hette Heuman, att han hade en son som skulle gifta sig med en rik flicka, och så fick han 100 kr. av sin blivande svärfar, som han skulle ge prosten för lyssedel. Så fråga han sin far: hur mycke ska pappa ha för lyssedel. Å jag får väl ha etthundra kronor, sa han, för han hade fått veta att sonen hade fått det av svärfadern, och därför skulle han ha det, tyckte han. Men annars om några prästers inkomster, såsom avgifter vid olika förrättnin- gar, konfirmation och husförhör vet jag alls inte. Det var väl så förr i tiden att de skulle ha betalt så där vid vissa tillfällen, såsom barndop och vigsel o. s. v. för de hade ju så liten lön, men det har inte förekommit / som jag kan mins. Men jag har hört berättas en gång, att det var någon som kom till en präst med ett barn som skulle döpas, så fråga han prästen om han kunde göra det för sex skilling, men annars skulle det visst kosta 12 skilling. Jaa de får bli gjort därefter, sa då prästen. Om kyrksamhet och religiositet förr och nu, kan ju vara litet att berätta. Jag vet ju inte så noga hur det är i andra kyrkor, men i Stala kyrka är mycke lite folk för det mästa, utom då det är nattvardsbarn brukar det vara nästan fullpackat, och så på högtidsdagar blir det ju rätt många, men riktigt fullt är det aldrig numera, för se kyrkan är bra stor, närmast 1,000 sittplatser, men det är sällan där är över 100 personer. Men då kyrkan var ny, s. att s., den blev bygd 1877, då var det många år den var alldeles fullpackad, så att till och med en hel hop fick stå. Men så några år in på det nya århundradet börja det minska, så att numera är det som sagt ganska få. Men hur det är med religiositet annars i församlingen vet jag inte något om, det är ju några som går till kyrkan, och de är kanske något gudliga, men annars är det troligtvis så där dött och kallt, som det troligen är i allmänhet över allt. Och angående frikyrklighet, har det varit 4, 5 ställe i Stala socken. Det var en sjökapten Edvard Bredberg som tog emot misionärspredikanter. / Han bodde på Kärreberg ett stycke väg ifrån där jag bodde i yngre dagar. Där var jag många ggr och hörde på predika. Och så var det några s. k. båtsmänner, en som hette August Vimpel, han hade båtsmanstorp på en holme som kallas Härholmen, han var också så där predikantaktig, s. k. lekpredikant, så att han höll ofta bön vid däras möte. Han var båtsman för Södra Hjälmviks Övergård, och så var han korpral. Så var det en båtsman för Norra Hjälmvik vid namn Pontus Napoleon Lindkvist, han kunde också hålla tal, åtminstone bön. Så var det en som var båtsman för Kärreberg och Kärra och Ringseröd vid namn Johan August Ring, men han var aldrig med på något bönemöte som jag mins, för han kunde inte låta bli att supa, då han en gång blev bjuden av en av sina rotebönder, och så blev han utesluten ur misionsföreningen, så han fick då inte vara med. Och så blev det med Vimpel också, att han till slut inte kunde akta sig för spritdrycker, så att han blev också kaserad. Men då var kapten Bredberg död han dog 1905, och så dog fru Bredberg 1915. Och så blev det slut med alla misionsmöte, för så fick de en måg vid namn Nils Samuelson från Kärra, han ville inte veta av såna där predikanter, för han ville inte bli så där obehagligt berörd.* Så var det en båtsman ifrån Varekils mark som hette Korell som var med på bönemöte ett par ggr som jag såg. * Sic! / Men de är döda alla de där gamla sedan många år. Och den där Lindkvist flyttade till Karlskrona och fick där en vaktmästareplats, då det blev slut med båtsmanstvånget, men han är också död har jag hört sägas. Och så var det en person ifrån Nösund i Tegneby som var med en gång på ett läse- möte, men om han lever ännu vet jag inte. Och om det fins någon mer sån där misionsbefrämjare på Orust numera vet jag inte, men på Tjörn fins nog allt någon, eller flera kanske, ännu. Där bodde två st. predikanter också en gång i tiden, det var en som hette Martin Andersson en väldigt svår predikare, han kunde få åhörares ögon till att rinna till och med. Så en som hette Johanson, men hans förnamn vet jag inte. Han var inte infödd Tjörnbo, det hördes av hans uttal, men varifrån han var vet jag heller inte. Han är troligen död han också, det är nu Martin Andersson har jag hört. Så var det en annan, som hette August Johanson, ifrån Mösseberg, det var också en väldigt svår predikant med mycket kraftig röst, han kunde ösa ut ordet så att han höll på att få gråta sjelv. Och så var det en ifrån Smögen vid namn Johan Samuelson, som hörde till Frälsningsarmén. Han var just inte vidare predikant, men så hade han dragspel med sig och spela och sjöng sina sånger. Annars hade kapten Bredberg skaffat orgel, som en av döttrarna kunde hantera rätt bra, hon hette Berta, men hon är död sedan många år. Och det är visst, kanske alla predikanter också. / Men det Ni önskar få veta, om kontakten mellan folket i en backstuga och någon präst vet jag inte nånting. Det enda är att min farmor ville ha präst till sig ibland, så att far måtte i väg och hämta någon till henne, ibland, men om någon annan vet jag ingenting. Men att det var någon som ibland gick till prästen för att få tröst och undervisning om vägen till sin frälsning, hörde jag allt talas om i fordna tider, men vem det var egentligen, mins jag inte, mer än en som hette Herman Svenson som bodde härute på ett ställe i när- heten där jag nu bor. Han gick till Tegneby till en kyrkoherde som hette Sörman för att få tröst och vägledning. Men det var då inte vidare nytta till, för han var något oärlig, för det var någon som skicka pengar med honom till Göteborg en gång för omsättning på ett lån, för så var han handlande, och skulle dit i en affärsresa, men brydde sig inte om omsättningen utan behöll pengarna och sa' att han hade tappat dem. Jo såna kan de gudliga vara de också. Men om någon hade besök av prästen i sin stuga vet jag inte annat än om man skicka bud till honom så kom han allt, för det var han ju tvungen till. Och det kunde ju inträffa såväl natt som dag, men vad som då inträffade eller för- handlades är mig alldeles obekant, utom att han skulle tala för dem och meddela nattvarden. Och om prästernas s. k. rättigheter, vet jag inget annat än det som jag har beskrivit i samband med skatten till deras löner. / Men vad fattigt folk kunde bidraga med, till prästernas avlöning för i tiden då det var knappt med slantarna, så att lönen skulle gå, kanske helt och hållet in natura, vet jag ju alls inte något om. - Men så vill Ni veta något om tattare, men det kan jag inte mycke beskriva. Jag har ju allt sett några nån gång, såsom mött något par på vägen nån gång, men aldrig varit i beröring med dem. Men att jag har hört berättas att de är svåra till att tigga allt möjligt de kan upptänka. Och så att de är tjyvaktiga om de kan komma åt att stjäla något. Men annars om deras affärer, eller lögn och bedrägeri, eller botande av någon sjukdom, eller hur de tiggde, eller om de delade med sig åt någon som hyste dem. Eller hur de färdas i skärgården, såsom med båtar eller så. Och deras namn, och giftermål, barn och barnavård, begåvning, och förhållande till präst och kyrka. Nej allt det där vet jag inte alls nånting om, så att det får Ni ursäckta mig och söka få veta av någon annan som har reda på något om tattare. - Men så skall jag här berätta något enligt frågor i en frågelista, angående läkekunniga i Västsverige. Det var nämligen en person vid namn Johannes Eliasson som var bosatt i Narveröd i Myckleby socken, som var så där lite trollkunnig, så att han kunde s. att s. hypnotisera djur (hästar) eller modstjäla dem, och stämma blod. Det var en jordägare på Kärreberg som bodde en bit ifrån där jag blev född, / vid namn Anders Magnusson. Han hade en märr som inte ville gå för tröskverket. Det var då på den tiden man hade börjat med tröskverk, och de var ju inrättade så att man hade hästar till dragkraft. Men den där märren ville inte gå och dra, för hon blev ju rädd för det där skramlandet och surret och skakningen. Men så for han och hämta Narvern, och så satte de hästarna för tröskverket för att pröva om han kunde bota för räddslan, och märren börja ju att spöka sig lika dant, men så gick han framför henne och titta henne skarpt i ögonen och gjorde en ryslig grimas, så fall modet så att hon hängde ner huvudet, men så sa han: No togg jä däj vesst väl hart, så gick han bakom och tog tömmarna och körde en stund, och så gick hon snält och drog, och så var hon botad för räddslan. Numera behöver ju inte hästar dra tröskverk, för nu har man ju motor på de flästa ställe, antingen elektriska eller oljemotorer, och med motor- verk går det många ggr fortare, för så blir säden både harpad och tröskad. Ja så kunde Narvern stämma blod, det var en gång han var nån stans och slog åder på en häst som var sjuk på något sätt. Men var det var mins jag inte. Och då det hade runnit så pass blod som han tyckte, så sa han: No kan de väre nack, å stopp var det alldeles med samma. Det var en mycket trovärdig person som berätta det för min far. Och jag / var närvarande och hörde berättelsen. Det var nämnligen den där Nils Olsson i Skärviken som jag beskrev om en gång, då jag skrev om Backstugor och Torp han hade varit med och sett tilldragelsen. Men det var troligen före min tid allt det där. Så att det är nog så där 80 år sedan, eller kanske mer, och de är döda länge sedan alla de där gamla. - Och så hade Johannes Eliasson en bror som hette Kristian och bodde i Björneröd i Myckleby socken, han var också så där läkekunnig, men om han kunde trolla hörde jag inte, som jag vet. Men han hade nån sorts läkarebok och arbeta efter. Så sa Johannes om honom: Kristian tart möt etter bog, men jä tart mera lämpelet. Så hörde jag någon berätta om Kristian, att han tyckte det inte skulle vara så svårt å göra pengar, det sa han nån gång: De ä vôl inte soårt å göre pengar, de ä bare te å måle ett kran på ett papper, å så skrive nörre namn sôm engen kan läsa, så ä de pengar meens. - Så hade Johannes Eliasson vid ett tillfälle sagt för någon som så: De ä manga sôm trur att jä kan trolla, men de änte ant än de ä en vedduskab. Men nog var det något, för om det var någon som kom i onåd för honom, eller som han blev arg på, så kunde han förgöra den så att han fick diarre, och måtte springa och få ner byx- orna jämt och ständigt. Och till slut blev det riktigt klara blodet som gick av honom. Ja så har jag hört berättas. Så att han kunde visst något den där Narvern. / Och så var det så mycke vidskepelse i folktron förr i tiden, som till ex. om det var något ställe de hade otur med djuren, så trodde man att de var förgjorda eller modstulna, eller att någon hade tagit nytta ur dem. Då hade man uppfunnit ett sätt, det var till att få tag i en levande orm, och borra ett hål i fähuströskel, och stoppa den i, och så slå ner en propp över, så skulle det onda gå bort ifrån korna. Det var en person som hette Per och bodde på Gustorp i Stala som kunde med sånt där trolleri. Det var nån stans de hade otur med kreaturen, men var det var mins jag inte, men så fick de Per till att skaffa en orm, och så kom han och borra ner den i fähuströskel, och det hjälpte så att korna blev krya igen. Ja så trodde man åtminstone. Så var det en gumma som bodde på Kärreberg vid namn Majastina, född Åkerström, också på Kärreberg. Hon var mor till den där kapten Bredberg som var misionsintresserad. Hon var gift med en prästson från Hårleby vid namn Frans Bredberg. Och hon var så där lite läkekunnig. Men hon hade nån sorts medikamenter till korna, om det var någon som blev sjuk. Så gjorde hon en deg av havremjöl, och forma till som en skål och lade medesinen i den och klämde ihop så det blev som ett ämne, och stoppa i kon. Det var en sort som kallades Dyvelsträck, så något som kallades Orsten, och så blommor av en växt som kallas Johannesgräs, och kanske något annat, men jag mins inte allt. Så kände hon efter mellan / revbenen på kon, om där var någon fördjupning nån ställe, det kallades skotthål som hade orsakats av skott ifrån Finland trodde man, det kallades finnskott. Så hade hon en stor nyckel och satte i skotthålet och vred en halv gång runt, annars gick det an att sätta tre fingrar i och vrida en halv gång, och så skulle man vrida bakåt i hålet. Och så skulle man spotta bakåt över svansen, tre ggr för varje vridning. Och det skulle hjälpa trodde man, men om det var till någon nytta vet jag inte. - Så har jag hört berättas om jorddragning, om det var något barn som hade fått någon sjukdom som skulle kunna botas därmed, så skulle man grava upp några jordtorvar, och lägga som en liten gärdsgård, och göra ett hål i den, så pass stort så det gick att draga den lille igenom, och så skulle han (hon) visst vara alldeles naken, om jag inte mins fel, så skulle det hjälpa. Och så ett påhitt att mäta (måla), som allmogen benämner, för matle, om det var något barn, som inte kunde äta, så var det en käring nån ställe som kunde måla för matle. - Och så har jag hört berättas en vidskepelse, att om man drog en liten pojk genom ögat i en kvarnsten så skulle han inte bli större än han var, och det var verkligen en person en gång som kom till en kvarn, och hade sin lille pojk med sig, och där var en sten upp- tagen för huggning, och så skulle han ha provat det där påståendet, så han tog pojken å stoppa igenom, och det blev så, pojken växte inte mer, men huvet växte och blev stort som på en vuxen.