Transkriberad uppteckning

Först var det en kyrkoherde, som aldrig var gift, och den som kom efter honom, var änkeman, då han kom dit. Sen kom Sörman och efter honom Wannberg. Alla torparna i pastoratet skulle göra ett dagsverke på prästgården om året. Det var hos kyrkoherden; komminis- tern fick ingen hjälp. Han lyste på i kyrkan, vilken dag vi skulle komma. Vi var ofta 20-30 man i slåttern och skör- den. Vi fick hålla oss med maten. För alla förrättningar skulle kyrkoherden ha betalt, men en tredjedel fick komministern.(?) Komministern hade fyra offerdagar, vid jul, påsk, mikelsmäss (och?). Han ställde sej vid altaret, och de gick runt om i en rad och la peng- ar på altaret. Han fick mycket med offer. Han läste upp en gång, att Tegneby gett mest, men det var ju större än / Stala och Röra ihop. Den som varit komminister förut hette Wetterkvist; han blev kyrkoherde på Nordlandet. Den gav de inte mycket, för han var så sträng. De första åren fick den nye - Sörensen - inte mycket heller. Han blev där så länge han levde. Han dog, då han fick bud om att hans dotter dött, men då var han le över 70 år. Bänkarna i den gamla kyrkan var indelade till bönder- na, så att varje gård hade sin bänk; de bytte aldrig. Tor- parna fick sitta i bänkarna längst ner, de som blitt över. I den nya kyrkan fick bönder och torpare sitta ihop. De började i den främre raden, och den attersta bänken fick bli den främste, när ett nytt år gick in. Men i attre äen var tre eller fyra bänkar, som inte var utdelade. Främ- mande satte sej längst ner i kyrkan. I den gamla kyrkan var ingen orgel. Det var ingen skillnad på bönder och torpare i den nya kyrkan, alla hade lika gott av den. I koret var ett par bänkar på var sida för prästerskapets familjer. Det var bara en kyrkvärd; han fick sitta i sin gårdbänk. Han passade / upp prästen med vinet vid nattvardsgångarna. Klockarn hjälpte prästen; han bar upp lysesedlarna på pre- dikstolen; de fick betala honom för det. Men sen fick han lön, och då föll sådana avgifter bort. Klockaren i Stala hette Jonsson. Han bodde på Fjället, som var hans egendom. Han fick extra för förrättningar och hade of- ferdagar, likadant som prästen. På vänstra sidan offrade de till klockarn och på högra till prästen. De offrade först till prästen och sen till klockarn, la' pengarna på en näsduk på altaret. Var och en hade i höger hand pengarna till prästen och i vänster hand till klockarn. Klockarn fick ju mindre än prästen. Prästen och klockarn gjorde ett bockande för var- je gåva. De tyckte bra om klockarn. "När det regnar på prästen, så dryper det på klockarn", sa de. - Klockarn skulle bara sjunga i kyrkan och vara med vid mantalsskrivning- en, och på husförhören. Han hade sin stol i kyrkan, som han stod och sjöng i. Det var frivilligt för alla att offra till präst och klocka- re. De som inte offrade, gick upp på läktarn och satte / sej. En del offrade ibland men inte var gång. Mitt emot predikstolen hade kronofogden sin stol. Predik- stolen var på sydsidan. Det var en trappa till att gå upp på. Där satt folket från herrgårn, gubben och hans sällskap. Un- der den stolen var bänkar, och på dem satt sådana, som inte hörde så bra. De hade prästen mitt emot sej. Alla präster hade en näsduk hängande. En stor, vit näsduk tulla' prästen med den ene snippen om högra handens pekfinger. Kyrkoherde Sörman hade förbrutit sig vid nattvardsgång i kyrkan en gång. Han fick sen all- tid ha näsduken om vänstra handens pekfinger. (Han hade varit drucken och bara gett dem bröd, inget vin. De anmälde't. Han fick inget annat straff än att de flytte näs- duken.) Vid begravningar mötte klockarn vid kyrkomuren och gick före liket till graven. Vita handkläden hade de att bära i, likadant för alla. Vigsel i kyrkan såg jag aldrig hemma. Inget fruntimmer hade visat sig med hatt i kyrkan / ännu 1885, när jag flytte till Göteborg. De hade duk alla. På 1880-talet var det inte många i kyrkorna i Göteborg, som hade hatt. Men än i dag är det ju många gamla här, som har duk. Det ser snyggt ut. En duk är ofta dyrare än en hatt. Svart silkeduk har de till nattvards. De gamle hade alltid svarta schaletter. De unga hade ljusare utom på hög- tidsdagarna. Små barn hade hattar, när de blev större, hade de huvudduk tills de gått och läst. Småflickorna hade hatt av tyg. På vintern hade de varma mössor.