Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
maran.
Ja' ha aldri ha't mara själv, men ja' ha hört tales om den mö. Mara skulle vare e verkli mänske. Dä va ingen dö ätter va ja' kunne förstå. Igen vess- te själv att han änne ho va mare. Di kunne se dä på di som va mare. Dä va allt månge tecken, men ett vet ja' å dä ä att den som ä mare har inte hår unner armera. Ho kunne komme in gönom nöckelskylte (= nyc- kelhålet). Om di ropa namne på den ho red, så kunne den komme lôss. - Di som hade ont å mare, trod. de sej knappt å lägge sej om kväl. Ho mastra dom förskräcklit. Di bli bå svette å matte.
Madame Kinkenjes
" Madame Kinkenjes ". "Den 7 jan. 1939 berättade min mormor Bertha Engstrand ( född Röing, född i Marstrand den 5 sept. 1843, dotter till fältkamreraren och rådmannen Eric Joachim Röing, f. 1797, d. 1864, och h.h. Brita Christina Grönbeck, f. i Marstrand 1814 samt gift med tullförvaltaren Carl Laurentius Magnus Eng- stedt, f. å Hven, S:t Ibb, den 2 mars 1835 ) i sitt hem i Stockholm för mig: I hennes föräldrarhem i Marstrand kom på julafton ej jultomten utan fru Kinkenjes. Hon kom på kvällen, sedan alla voro samlade. Det var innan julklapparna skulle utdelas. Julgranen var tänd då hon kom. Man satt i en rätt stor sal med sex fönster på tre sidor. Salen låg i övervåningen, som egentligen ej användes i vardagslag. Fru Kinkenjes hade med sig julklapparna åt barnen. Det var småsaker såsom leksaker, / dockor, dockskåpssaker och dylikt. Hon bar dem på en bricka med levande ljus. – Hon var mild och god. Hon frågade barnen om de varit snälla. Det var alltid husfadern, som var fru Kinkenjes de sista år- en. Seden försvann sedan, när det ej fanns småttingar. Sedan min mormor gift sig och det blivit barn i familjen togs seden upp. Det var då hennes man som var fru Kinkenjes.–––– Så långt min mormor, som tillade, att hennes mor var från Marstrand och vuxit upp där. Min mormor berättade det antecknade på begäran av mig, som av min mor, Gunhild Ahlgren, född Engstedt, född i Marstrand den 12 juni 1868, hört talas om Madame (ej fru) Kinkenjes redan i min barndom. I mitt hem hade vi ej seden utan där kom julafton den traditionella svenske jultomten." –––––
Dymmelveckan. Blåkullafärd
Dymmelveckans dagar var: Svarte måndag, Vite tisdag, Aske-onsdag, Skär-torsdag, Lång-fredag, Påske-lördag. De dagar, som föregick lidandesdagen, betraktades alltid som centrum för oväder. - Alla spinnrockar uttogos lördagen före dym- leveckans inträde. Bakning och rengöring skulle under den- na vecka. Om påskafton sköt så många som hade pistol och gevär skott efter troll och deras biträde påskkäringarna, som då var på fest hos Hin onde. De reste skärtorsdag natt och kom tillbaka på påskafton om kvällen eller på natten. Då möttes de som sagt av gevärssalvor. Blev de sårade, damp de ner som krymplingar. En del klarade sig för skotten och kom hem och skötte sina jordiska sysslor till nästa påsk. En del återvände, skrämda av skotten, tillbaka till Blåkulla igen. Under hela fastlagstiden var det förbjudet att an- / ordna nöjestillställningar av något slag. Fastlagstiden var slut om påskafton. Den dagens morgon lossade man ett skott upp genom skorstenen för att fördriva trollpackor från hemmet. - Långfredagen och påskdagen besöktes kyrkan. Särskilt långfredagen var en stillhetens dag. Då övades läsning av både ung och gammal. Evangeliet och Akten lästes högt och tydligt av var familjemedlem för sig. - Till frukost åt man under påsken smörkaka och bryn- ost. Middagen bestod av mjölgröt med smör, socker och kanel. På morgonen och på eftermiddagen vankades kaffe med dopp. Som kvällsmål förekom potatis och kött samt efteråt mjölk. Ingen slakt förekom vid denna tid. Men man börja- de nu äta av spikfläsket, som upptagits i mars och hängts på spikar. Det slaktades på en medelstor gård före jul två stora svin, vilket gör fyra stora skinkor och fyra mittstycken. Bogarna är ärtefläsk. Till samma ändamål användes skin- kornas ben. De två mittstyckena gick åt till stekning från jul till midsommar. - Fårlåret och koköttet torkades i svag ugnsvärme. Denna konserveringsmetod användes för att köttet inte skulle bli för hårt. Fårköttet äts som skinka 'speket'.
Järtecken och gastar. Tomtar. Spökhäst
Janne Johansson var med ute på fiske den 25 mars. (troligen år 1937) Strax efter solnedgången visade sig ett järtecken på himlen. Det utgjordes av bokstäverna G. H. som till synes voro sammansatta av otaliga stjärnor. Fenomenet blev allt större och större och drog sig långsamt österöver, för- svagades och försvann. Vid samma tidpunkt iakttogs detta fenomen i Danmark, Holland och i Småland. - En gång då båten Teodor skulle tas upp vid båtupptaget på Sunnaholme hände detta: Man hade släpat upp båten liggande på ena sidan så långt upp den skulle. Där skulle den resas. Flera man reste den, och på den andra sidan skulle en man stötta under den. Men båten föll över och han krossades till döds mot en sten. / Länge var den stenen röd av blod. Länge hörde man den döde ropa och skria. - Janne Johansson och Martin Wallin hade en efter- middag funnit två stora trän på Toftö, men som det blåste för mycket, kunde de inte föra dem hem till Kyrkesund. Tidigt nästa morgon skulle de försöka hämta dem, men då de kommit ett stycke ut på Krossen, förstod de, att det blåste för mycket och vände in i lä under Sunnaholme. Då de just gått i land fick Janne syn på en tomte. Han stod på stranden och var klädd i gröna byxor, röd jacka och röd luva. Han var vid pass tre fot hög och stod alldeles stilla. Janne ur- skilde tydligt hans små händer. Efter en stund gick tomten bort och försvann bland tomtlämningarna på ön. Såväl Janne som Martin hade sett tomten. - Ibland visar sig en vit häst med randigt täcke vid Skogen. Han kommer från Skogen och går långsamt snett över vägen och bort mot Rösmut till. Den ena / kanten av täcket släpar i marken och likväl ligger täcket kvar på ryggen. Flera personer ha på en gång sett hästen och skyndat sig att varsko Kapten Lindberg, (nu död) vars häst man trodde hade kommit lös. Då svarade Kapten Lindberg: "Den hästen har många sett."
"Marekladdar" i björkar. Mara
I björkar så ser man ju ofta några knutor med ris ikring. Sådana kallar vi för "marekladdar" här. Dom hade "maran" gjort. "Maran" sa somliga skulle vara töser, som inte kunde bli gifta, som red både folk och kräk om natten. Och för varje gång, som di hade ridit nå- gon, så skulle di göra en sådan där "marekladd".
Göteborg den 261053.
Göteborg den 26/10-53. 1. Samuel Andersson död den 5/4 1850 begr. den 28/4, 34 år gammal. Bonde fr. Kärra (Mördad) så lyder dödboken i Stala. År 1850 den 6 april inställde sig Kronol. Wickelberg uti hemmanet Ringseröd sedan hem.äg. Samuel Andersson under förliden gårdag i följd av våldsam behandling avlidit (för undersökning). Härvid vore Samuels hustru Christina Andersdotter kallad, Hans Lars- son och dess hustru Kjerstin Berntsd. samt Olaus Jonsson i Krabberöd Elias Persson på Bråten under Varekil vilka förhördes. Christina Andersdotter, att den 28 sistlidne mars vid kl. 12 på dagen utgick Samuel från hemmanet och tillkännagav, att han skulle gå till And. Hindricksson i Röra för att få pengar, samt lovade snart åter- komma, men kom ej hem förrän samma dag om kvällen kl. 11, var då illa slagen och blodig i huvudet och å kläderna samt hade ett stort hål i huvudet och vänstra ögat igensvullet. Därvid han på fråga förklarade, att hans svågrar, Anders, Olle och Abraham Anderssöner på Blekås u. Ringseröd förövat illgärningen samt att han ej visste på vad sätt han kommit hem. Att sedan Samuel liggat i gruvliga plågor sedan till för- leden gårdag kl. 4 på morgonen då han avled. Hans Larsson, som bor i samma hus, sade lika som ovan. Hustrun Kjerstin Berndtsdotter som ovan. Olaus Jonsson i Krabberöd, som var kallad som biträde vid undersökningen omtalade, att Samuels svågrar voro kända som högst våldsamma och illa- sinnade personer och ofta i slagsmål. Elias Persson, att han jämte häradsdomaren Anders Jonsson i Hjelmvik före nämnda dag kl. 1/2 5 e.m. sammanträffade med Samuel hos handl. Lindbom i Varekil, där Anders, Olle, Abraham Anderssöner, redan förut hade kommit: Olle köpte en kanna brännvin i boden. Att Samuel, svågrarna häradsdomaren och Elias på landsvägen ursöp den ena flaskan varefter häradsdomaren avlägsnade sig och Samuel jämte svågrarna och Elias hade samma väg. Hemma hos Anders Andersson hade de tagit några supar, så började svågrarna att brottas på lek, Samuel, vilken var starkast, lade omkull dem, men då detta förnyats, blev Olle arg, började slå Samuel, vilken bad honom låta bli sådant, varefter Anders och Abraham förenade sig med Olle och våldförde sig på det mest ursinniga / sätt på Samuel, sparkar och slag, så blodet började flyta och kl. var 8 omk. aftonen, och att Elias sade ej kunna se om Samuel erhöll det stora hål i huvudet, men att Samuel en stund blev liggande på golvet sanslös med huvudet under sängen då Olle ytterligare med stövelklacken sökte komma åt huvudet det han spände. Under slagsmålet hade Elias hustru kommit Elsa Olsdotter, Elsa och Elias bad om fred för Sa- muel varpå slagskämparna ej ville lyssna: Om någon stund syntes deras ilska något stillad, då bad Samuel att Olle skulle följa med sig hem, vilket denne lovade. Att efter de avlägsnat sig sade Abraham "kanske att Samuel blir Olles överman", jag skall se huru det går" Abraham gick efter. Efter 1/4 timme kommer Olle och Abraham tillbaka och de sinsemellan utlovade att Samuel skulle få mer stryk en annan gång. Elias och dess hustru då gingo hem. Kl. var då ej slagen 9. Sedan hade Elias ej hört något förrän Samuel var död. Vid besiktning av den döda kroppen bär den spår efter den omänskliga behandlingen, i huvudet över hjärnan ett större hål, huvudskålen bräckt, troligen av vass sten, samt vänstra ögat skadat och igensvullet, vilket allt synes vara orsak till Samuel Anderssons död. Wickelberg Hans Larsson Ringseröd Olaus Jonsson Krabberöd Dombok 1850 10 april P. 408 Kr. L. Wickelberg anmälte, att låtit häkta torparen Abraham Anders- son på Sörhagen o. Anders Andersson på Blekås under Ringseröd i Stala socken samt drängen Olle Andersson i Berg av Spekeröd so. för det de så misshandlat deras svåger Samuel Andersson i förstnämnda hn. att han där- av döden ljutit, varför anhållan gjordes att rannsakning måtte företagas så inställdes för rätten följande: avlidne Samuel Anderssons hustru Christina Andersdotter torparen Abraham Andersson på Sörhagen under Ringseröd i Stala född 1801. Abraham Andersson, som var av medelmåttig växt med svart krulligt hår och ögonbryn, blå ögon, liten näsa, ovalt ansikte, uppgav, att är född av föräldrarna Anders Andersson och Maja Börjesd. + 1847 den förre lever. Han var dräng hos fadern till år 1842, då denne sålde sin hemmansdel icke för andra brott straffad. / Vad Abraham omtalar är det samma som Elias Persson har vittnat om brottningen att de välter en kakelugn. Tilläggas kan att den mördade Samuel Andersson var broder till Olle och Abraham Anderssöner från Kärra, som 3 år senare högg ihjäl Elias Persson i Varekil, samt bröder till Johannes Andersson i Härlycke (Skepparen i Härlycke), som fick 40 par spö för stöld. De hade också en syster Anna (Annicka) mor till Nicklas i Trollekärr m.fl. Dombok 1850 24 augusti. Urtima Ting på Svanesund. Dombok 1850 20 sept. P. I. Samma sak återkommer, det blir uppskov. Men dom faller den 28/1 1851 att mista livet, för vållande till annan persons död, men enligt husförhörslängden har detta blivit 10 års fängelse (fästning). Slut i denna sak. E. Claesson. Dombok 1850 19/6 P. 150 P. 321. Wickelberg anmälte, att torparen Anders Olsson på Svaerna eller Hansetorpet under N. Myckleby natten mellan den 25-26 maj brutit sig in i änkan Maria Christina Eliasdotters i Narveröd källare för att stjäla potatis, men blev upptäckt av folket i gården. Därvid Anders Olsson satte sig i motvärn samt våldförde sig mot nämnda änkas dräng brodern Cristian Eliasson som för att freda sig satte våld mot våld, Anders Olsson hade pistol. Anders Olsson dog dagen efter. Vid inbrottet var flera personer med bl.a. en kvinna från Häröd vid namn Britta Larsd. samt en lösdrivare med namnet Joh:s Cristiansson Röfyr, denne Röfyr var förut dömd för stöld den 18/1 1838 för tidelag år 1842, han är född av för stöld straffade föräldrar Backstugesittaren Cristian Persson och Malena, den senare död. Röfyr bodde i koja stående på änkan Ellicka Börjesd. Myckle- bys ägor. Att Cristian blev frikänd berodde på att han handlat i själv- försvar. Dombok 1850 29/6 1850. omtalar, att änkan Helena Jönsd. född 29/8 1795 fr. Berga i Valla socken blev mördad av sin son, Anders Larsson, f. 1826, han var sjuk, hade varit vårdad av församlingen. Avskrivet i mars 1955 av Albert Berntson Ängebacken.
Egna minnen
Skantorp, Gilleby den 6 mars 1943. Egna minnen Red. av Bohusläningen. Undertecknad vill härmed bidraga med några rader till den pristävling som utlysts av Folkminnesföreningen och Bohusläningen: Tegneby socken på Orust bär flera spår av gammal bebyggelse. Bland de älsta märkes några forngravar varav stendösen på Kårtvet är den märkligaste. Även på den minnesrika gården Skantorp finns en forngrav. I en hage på prästgårdens ägor finnes en begravningsplats där offren / för en farsot som härjat här för länge sedan blivit jordade. Kyrkor och kyrkklockor Nu kan inte längre Tegneby ståta med en av landets allra älsta kyrkor. Men så var fallet intill år 1890 då den gamla kyrkan som påstås ha varit byggd på 1100 talet, nedrevs. Det hade varit mycken oenighet om huruvida den förfallna kyrkan skulle restaureras eller rivas. Slutligen segrade ett förslag att riva den gamla kyrkan med undantag av tornet. Det blev dock ett värre arbete än man anat, att riva de starka medeltidsmurarna, som kunnat stått ännu i tusen år. Tornet av den gamla kyrkan som alltså alltjämt står kvar, har varit utrustat med skottgluggar. Dessa äro nu igenmurade. Däremot finns ännu kvar en gammal märklig dekor på dess ena sida / i form av ett hundhuvud. Detta uppges ha sin tillkomst till åminnelse av en tvist mellan prästen på Tegneby och ägaren av gården Kårtvet, förorsakad av att en av Kårtvetbondens hundar bitit ihjäl en av prästens hundar. Genom tiderna har också en sägen fort- levat om varför kyrkan kom att byggas där den byggdes. Man kunde inte enas om var den skulle stå. Då spände man ett par oxar för en vagn och läto dem gå tills de stannade. Där byggdes kyrkan. Präster och kyrkoväsende Om Tegneby präster under gångna år- hundraden vet man inte så mycket. När prästgården brann ner år 1870 förstördes det värdefulla arkivet. Men om en och annan av dem lever folksägnen kvar. / I synnerhet är detta förhållandet om en viss Stephan Enander som var kyrko- herde i Tegneby under några år av 1700 talets senare del. Han säges ha haft ett fruktans- värt och otyglat humör, och det påstås att han under sina vredesutbrott kunde utföra vilka handlingar som helst. En av de mest bekanta men också ett av de mest otroliga ryktena förmäler att han vid ett tillfälle skulle ha skurit av tungan på en kvinna som förargat honom. Hon förblödde, och sedan kunde man nattetid få se hennes vålnad sitta bland granarna i närheten av prästgården och spotta blod. Det skulle finnas en sten som blivit röd därav. Ännu för någon mansålder sedan skall folk ha haft kvar sin skräck för att efter / mörkrets inbrott passera denna plats där det spökade så rysligt. Denne Enander var också i bråk med sina grannar. En segsliten ägotvist som han förde med gården Bräckes ägare slutade så småningom med seger för dessa, men detta fick han inte uppleva. Han dog helt plötsligt år 1788. Avskrives icke! På den förutnämnda gården Skantorp som är belägen nära vid Tegneby prästgård, och som är en gård med en intressant äldre historia, som väl emellertid redan i den mån den är känd, är publicerad i tryck, finns emellertid förvarade en del handlingar från 1700 talet, vilka jag studerat. Dessa visa bl. a. hur denna gård som varit ett frälsehemman under Morlanda, blev ett skattehemman. / År 1711 tillträdde en man vid namn Jon Torstensson, en av undertecknads förfäder, gården Skantorp såsom åbo, vilken befatt- ning tidigare hans fader innehaft. Denne Jon T. tycks ha varit en man med framåt- anda och resurser. Han förpantade sig till det halva hemmanet Bräcke invid Skantorp, av dess ägare, en uddevallaköpman Anders Eliasson Bagge. Fastebrevet, skrivit på skinn, finns ännu bevarat. Elva år senare köpte J. T. hälvten av det hela hemman Skantorp som han i 36 år brukat. År 1780 köpte tvenne hans svär- söner det halva hemman av samma gård som ännu var frälse. Jon Torstensson dog år 1756 och hela Skantorp liksom största delen av Bräcke äges i dag av / hans avkomlingar. Ortnamn Gränsen mellan Skantorp, Bräcke och Lunneslätt utmärkes av ett berg kallat Hästskoberget. Detta namn som det fått efter ett tecken i berget liknande en uthuggen hästsko, är mycket gammalt. Det omnämnes redan år 1632 vid en rågångs- förrättning. En annan bergskulle på Skantorp heter Fjolnekollen, ett mycket gammalt namn, med norsk klang. Domare och rättsväsen I Tegnebys grannsocken Stala, på gården Hällesberg, finns en gammal avrättnings- plats. Gammalt folk har talat om för mig, att den siste som avrättades där hade rånmördat en kringresande försäljerska från Dalarna, och att det var ett stort folkuppbåd när avrättningen skulle / försiggå. Tydligen var dessa lyckligtvis ovanliga händelser avsedda som ett intressant skådespel, till omväxling med vardagens grå enformighet. Det fanns ju inga skräckfilmer på den tiden! Erik Johansson
Brott
Kongl. Maj:ts och Rikets Götha Hof Rätts Utslag angående häktade Johannes Johansson fr. Hällesön och på fri fot varande Andreas Anders- son fr. Wräland, hvilka, på åtal af Kronoläns- mannen J. F. Wickelberg, vid Orusts och Tjörns Häradsrätt undergått ransakning, dels Johannes Johansson för det han skall den 18 sistlidne maj, under sjöresa från Götheborg till Hellesön, i sällskap med bröderne Carolus Olsson och Axel Olsson fr. Dillehufvud under Räfö, ombord å dessas båt "tre bröder", mördat Carolus Olsson och miss- handlat Axel Olsson samt derefter olofligen till- gripit dem tillhörige penningar och varor till sammanlagt belopp och värde af etthundrasextio- fem riksdaler två skillingar åtta runstycken banko, som alltsammans tillrättakommit, med undantag af sextiofem riksdaler trettioen skilling- ar nio runstycken riksgäldssedlar, dels ock Andreas Andersson för det han skall, med vetskap om Johannes Johanssons brottslighet, till honom afyttrat ett för Andreas utfärdadt prestbevis och dymedelst sökt förhjelpa honom på flykten; I hvilket mål, sedan Provincialläkaren Doktor O. N. Gammelin verkställt medikolegal besigtning å ej mindre Carolus Olsons döda kropp än äfven Axel Olsson samt afgifvit embetsutlåtanden ang. or- saken till den förres död och öfver beskaffen- heten af det Axel Olsson öfvergångna våld, Häradsrätten genom utslag den 26 sistlidne sept. sig utlåtit och af anförde skäl ansett Johannes Johansson lagligen förvunnen att hafva med be- rådt mod slagit Carolus Olsson, så att denne deraf ljutit döden, och tillfogat Axel Olsson åt- skillige åkommor samt derefter från dem rånat penningar oeh varor, hvadan Häradsrätten, med åberopadt stöd af 12 kap. 1 § och 20 kap. 9 § missgerningsbalken jemte Kongl. Förordningen den 10 juni 1841, dömt Joh:s Johansson att för mord och rån mista lifvet genom halshuggning samt för- / klarat att af hans gods skulle utgå ersättning ej mindre för hvad han af de rånade penningarne förskingrat med sextiofem riksdaler trettioen skillingar nio runstycken och för kostnaden af den å Carolus Olssons döda kropp verk- ställda läkarebesigtning - - - - - - Gifvet i Jönköping den 8 januari 1856. Kongl. Hofrätten har granskat handlingarna och deraf inhämtat - - - Hvad sålunda och i öfrigt förekommit har Kongl. Hofrätten tagit i öfver- vägande; Och alldenstund Joh:s Johansson frivilligt bekänt att han aftonen d. 18 sistlidne maj, ombord å en Carolus Olsson och Axel Olsson tillhörig båt, efter fattadt beslut att beröfva den sednare de af honom innehafde penningar, och att för sådant ändamål afhända Axel Olsson och Carolus Olsson lifvet, ej mindre tillfogat Axel Olsson de å honom be- funne skador, än äfven emot Carolus Olsson föröfvat det våld, i följd hvaraf han, enligt läkares intygande, ljutit döden, samt att Joh:s Jo- hansson derefter bemäktigat sig så väl Axel Olssons plånbok med deri förvarade penningar, som ock åthskillig annan å båten befintlig, Ols- sönerna tillhörig egendom och derpå, för att undanröja spår till brottet, undanskaffat och döljt Carolus Olssons lik; fördenskull och emedan Jo- hannes Johanssons bekännelse, hvars giltighet icke förringas af hans sedermera deri gjorda förändring, vinner stöd af de i målet förekomne omständigheter, och han således är lagligen förvunnen att hafva försåt- ligen och i löndom dräpt Carolus Olsson och tillegnat sig honom och den vid tillfället svårt misshandlade Axel Olsson tillhörig egendom; Ty pröfvar Kongl. Hofrätten, i förmågo af 12 Kap. 1 § Missgernings- balken samt 23 och 24 §§ af Kongl. Förordn. d. 4 sistlidne maj, rättvist döma Joh:s Johansson att för berörde missgärning mista lifvet genom hals- huggning; hvaremot Kongl. Hofrätten finner Andreas Andersson i åtalade hänseendet icke vara om sådant förhållande öfvertygad, att han kan till något ansvar i målet fällas; blifvande häradsrättens utslag i ersättnings- frågorne af Kongl. Hofrätten fastställdt, med förklarande dock att er- sättning jemväl för läkarebesigtningen å Axel Olsson och till vittnet Alexander Johansson i Götheborg för inställelsen bör utgå på lika sätt och efter enahanda grunder som häradsrätten i afseende å öfrige slika ersättningar stadgat. Likmätigt 29 punkterna i Kongl. Förklaringen den 23 mars 1807 o. Kongl. Förklaringen d. 29 juli 1812 varder dock detta ut- slag Kongl. Maj:t i underdånighet hemställdt; - - - - - - A. U. S. /Underskrifter
Brott
Avskrift. Stämpel År 1854 den 29 april inställde sig undertecknad Häradshöfding och ständig Domare i orten tillikamed häradsdomar- ne Lars Andersson i Hoga o. Olof Nils- son i Tönsäng, Nnn Olof Samuelsson i Grindsby, Bernt Christensson i Gömme, Johannes Torberntsson i Kjebo, Anders Olsson i Fläskum o. Johannes Johans- son i Gåre på Tingsstället Svanesund för att förrätta Urtima Ting i nedan förekommande brottmål, hvarvid dylikt Ting pålystes och tingsfrid påbjöds. Utslag. Af ransakningen i detta mål inhämtas, att sedan tilltalade Abr. Rasmus- son den 17 Febr. sistl. år, åtföljd af vittnet Joh:s Berntsson träffat Anders Larsson på Qvarnbråten samt Abr. Rasmussons svågrar Elias och Lars Perssöner jemte vittnet Olaus Olsson i Warekilsnäs skog, har Abr. Rasmusson, enligt egen bekännelse, för att undvika slag af Anders Larsson, med en yxa riktat ett slag mot honom, utan att minnas om Anders Larsson träffades af yxan eller dennas skaft, enligt Joh:s Berntssons vittnesmål, att Abr. Rasmusson tagit en yxa från Lars Persson, som denne bar på armen och vilken yxa Abr. Rasmusson hållit i skaftet samt riktat ett slag mot Anders Lars- son på det sätt, att yxan varit lyftat öfver Anders Larssons axel intill hans öra, dervid Anders Larsson dignade ned samt efter hvad vittnet tyckte sig höra, gaf sig då Abr. Rasmusson yttrade, "att något bör du hafva för det du nedljuger folk", enligt Olaus Olssons vittnesmål, att vittnet vid samma tillfälle varit närvarande och, sysselsatt med ett träds förande från skogen, tillfälligtvis vänds sig om, då vittnet bemärkte att Abr. Rasmusson hade upplyftat en yxa öfver Anders Larssons hufvud, dervid denne dignade ned på knä, med fråga till Abr. Rasmusson, "hvarföre skulle jag hafva sådant," hvarpå Abr. Rasmusson svarat, "för det du beljugit mig", att Anders Larsson, efter dignandet, lutat hufvudet mot marken, hvarifrån han upplyftades af Lars Persson som ledde honom så länge de voro i sigte för vittnet, som före dem körde ett träd från skogen till lastningsplatsen å Warekilsnäs, men på återvägen till skogen har Anders Larsson träffats i Elias Perssons hus, hvarest Anders Larsson var sittande på en soffa och samtalade med i huset varande personer, utan att yttra någon klagan eller vara behäftad med synlig åkomma eller rörd af starka drycker, enligt Jonas Stämpel sex kronor. Albert Berntson, Ängebacken. / Rasmussons vittnesmål, att Anders Larsson ifrågavarande dag innan han be- gaf sig till skogen, varit af starka drycker berusad samt medfördt en flaska, som innehållit 1/2 qvarter brännvin, vilken befunnits tom vid ankomsten derifrån, då han omtalade sig hafva blifvit slagen af Abraham Rasmusson samt synts behäftad med en red fläck bakom ena örat, att Anders Larsson efter förtäring af brännvin blifvit rusig samt ledsagats till sitt hem af vittnet och Lars Persson, då han kom i kräkning; att Anders Larsson några dagar derefter blifvit besökt af vittnet, då Anders Larsson befunnits vara sittande i sängen och åt, utan att yttra eller synas vara sjuk, vidare, att han tillkännagaf sig skola efterskicka en gumma för att på sig sätta blodiglar, enligt Cecilia Jonasdotters vittnesmål, att hon Tisdagen efter den dag Anders Larsson i föregående veckan, efter berättelsen skulle blifvit slagen af Abr. Rasmusson, satt tvenne blodiglar bakom Anders Larssons venstra öra, enligt Anders Larssons Enka Johanna Olsdotters berättelse att några andra läkemedel icke blifvit af Anders Larsson begagnade, än omvitt- nade tvenne blodiglar, att han påföljde dag tillsjuknat och om morgonen derpå blifvit mållös, som fortfarit till dess Anders Larssons död, påföljde fredags morgon, inträffade, enligt fdtf Provinsial Läkaren Herr Doctor Kjellbergs attest, att det slag, enl. upgift, med en yxa, vilket den 17 febr. sistl. år blifvit Anders Larsson tillfogadt under venstra örat, väl varit vållande till hans den 25 i samma månad inträffade död, men som åkom- morna af slaget icke varit af svårare beskaffenhet, har bemälde Herr Doctor och Provinsialläkare ansett det vara troligt att derest Anders Larsson fått njuta en sorgfällig Läkarevård så hade ej blott hans lif kunnat räddas utan han äfven till helsan återställas samt derföre förklarat slaget hafva varit tillfälligtvis dödande och enligt Kungl. Sundhets Collegie utlåtande att Anders Larsson aflidit af enflammation i hjernans mjuka hinnor och att verkande orsaken till denna inflammation skäligen kan antagas hafva varit det honom af Abraham Rasmusson förenämnda dag med en yxa tillfogade slag, men att det berusade tillstånd hvaruti Anders Larsson efter misshandlingen, sig försatt, derjemte måste betraktas såsom ett tillkommit offall som till den dödliga utgången medverkat. Detta med hvad mera ransakningen för öfrigt innehåller har Häradsrätten tagit i behörigt öfvervägande och som Häradsrätten anser det vara dels genom Abr. Rasmussons eget erkännande och dels genom Olaus Olssons samt Johannes Berntssons vittnesmål lagligen styrkt att Abr. Rasmusson den 17 febr. sistl. år med hammaren af en yxa tillfogat Anders Larsson ett slag å hans venstra öra, vilket slag förorsakat inflammation i hjernans mjuka hin- nor som varit verkande orsaken till Anders Larssons död, likväl och som det berusade tillstånd hvari Anders Larsson sig försatt derjemte måste be- / traktas såsom ett tillkommit ofall, som till den dödliga utgången med- verkat vilken möjligtvis förekommits om tjenlige läkemedel i tid blifvit begagnade så och enär antagas bör att slagets tilldelande icke skett i afsigt att dräpa då icke yxans egg utan bakdel eller hammare blifvit an- vänd, finner Häradsrätten åtalade dråpet böra hänföras under 39 Cap:2 § sista momentet MB, hvarföre Häradsrätten i förmåga af åberopade lagrum samt 26 Cap. 1 § nda Balk och Kongl. Brefvet den 14 Nov. 1746, pröfvar rättvist det skall Abraham Rasmusson för det han med en yxa tillfogat Anders Larsson ett slag vid örat vilket tillfälligtvis förorsakat hans död böta hel mansbot med 100 riksdaler till treskiftes emellan Kongl. Maj:t och Kronan häradet och åklagaren eller i brist däraf afstraffas med 28 dagars fängelse vid vatten och bröd i kronohäkte samt hvilketdera fallet på en söndag undergå uppebar kyrkoplikt i Stala socken kyrka eller i den församling i hvilken han undergå bestraffning i hvilken händelse kungörelse derom bör uppläsas i förstnämnda kyrka varför utan Abraham Rasmusson kännes skyldig icke allenast ersätta kostnaden för obductionen av Anders Larssons döda kropp till det belopp som i stadgade ordning var- der faststäld utan äfven afhörde vittnen för deras Tingsresor Olaus Ols- son i Brandalen och Johan Rasmusson i Rönnekärr med 2 riksdaler 26 s Joh:s Berntsson i Kärra Samuel Andsson på Ödegärdet Anders Nilsson i Timmerdalen Olaus Larsson och Sigrid Berntsdotter i Rörvik Christina Krabbe och Anna Christina Mattiasdotter under Warekilsnäs med 1 riksdaler 8 s till dem vardera Cicilia Jonasdotter på Tegen under Varekilsnäs med 1 riksdaler 18 s allt Banco vilken vittnesersättning likmed Kongl. För- ordningen den 20 november 1845 dock icke kan utgå af allmänna medel om Abraham Rasmusson saknar tillgång då vittnena icke haft tre mils väg till Tingsstället, men när Abraham Rasmusson icke användt eggen av yxan vid slagets utdelande anser Häradsrätten Abraham Rasmusson icke kunna fällas till ansvar efter Kongl. Förordningen den 19 augusti 1845 för lifsfarligt vapens begagnande. Likmed i 25 Cap. 5 § rättegångsbalken varder detta utslag understäldt Kongl. Maj:t och Rikets Höglofliga Götha Hofrätts prövning ägande der- jemte den som dertill sig befogar finner att i högbemälte Rätt anföra skriftliga besvär inom 30 dagar herefter denna likväl oräknad före klockan 12 på dagen; och lärer Kongens Befallningshafvande i Länet tillse, att Abraham Rasmusson, som kommer att införpassas till Länshäktet i afbidan på Kongl. Hofrättens utslag, icke saknar nödigt biträde till besvärs för- fattande i händelse han vill klagan föra. Som ofvan På Häradsrättens vägnar (oläsligt namn) Rätt avskrivet betygar; Stenungsund i Orusts, Tjörns och Inlands dom- sagas kansli den 11 mars 1957. I tjänsten: Sigurd Johansson.