Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Vattenväsen
Om man på ett gille misstänkte att spele- man spelade upp Näckens polska, kunde man få visshet, om man tittade genom armbågen på speleman, var det Näckens polska stod Näcken vid fönstret och trampade takten. Ett bra sätt att säkra sig för den polskan var att, stoppa in ett pralmsboksblad i fiolen, då gick det inte att spela något så syndigt. En flicka som dansat Näckens polska blev mycket lättsinnig sedan, hon lade sig under vem som bad henne.
Näcken och jungfrun
Visa lärd av modern
Vattenväsen
Om någon var ute och gick på natten, fick han höra näcken spela, förtrollade(!) så de(!) inte kunde gå därifrån, ibland vemo- diga, ibland glada låtar. Om en speleman ställde sig väl med näcken, kunde han få lära några av hans låtar (speleman- nen på Mjörn). Men det var farligt att spela näckens låtar, för han kunde inte sluta så länge strängarna höll och alla som hörde på måste dansa, så länge han spelade. Ibland kunde man få låna fiol av necken. Spelade man på den, kun- de man inte sluta, förrän en döv kom in och skar av sträng- arna. Spelade han(!) på egen fiol, kunde man knäppa av strängarna, fast det var svårt. Det var en speleman, som hade begått ett svårt brott, dömd att hängas. Då tiden var inne, bad han att som en vederkvic- kelse få spela ett par låtar. Länsmannen hade hört att han / stod i maskopi med Skam och sa nej. Han (spelemannen) bad så beskedligt. De andra tyckte synd om honom att han skulle få det nöjet(!). Länsman gav med sej och han fick spela. Men det skulle han aldrig ha fått, för så fort han spelade opp, måste alla dansa så ljung och gräs(!). Ropade att han skulle sluta. "Nej, den dansen går bra"! Så fortsatte han. En del grät, andra svor, andra anropade gud (stavas här med litet g!) och helgon. "Vi dansar oss till döds!" - "Än sen, när jag ska dö, så kan i dö med!" Så drog han sig närmare galgen. Där var ett törne- snår. De dansade i törnesnåren, så bloden flöt av benen. Ide- ligen bad de honom sluta. "Får jag nåd då?" - "Nej," sa läns- man. "Dansa då!" svarade han. Till sist bad alla om nåd för honom, och länsman var så trött, så han orkade inte mera. Då gav han med sig. Fick nåd. Villkor aldrig spela mer. Spelmannen knäppte av strängarna och folket linka- de hem för att lappa ihop sina söndertrasade ben. (Så på Tjörn stod länsmannen över lagen! C. M. B-d). Se i "Folksägen och folkdiktning i Va Sverige W. C:s uppsats sid. 48 nederst!
Julafton.
Julhalm hade vi i min barndom. Vem som helst bar in den. Vi tog in två eller tre långhalmskärvar och bredde över hela golvet. Det var allmänt överallt. Den fick ligga till efter Trettonde, ja t.o.m. till Tjugondag Knut. Julgran var mycket allmänt att de hade på 1850-talet. Det fanns inte en enda stuga i min barndom, utan att där fanns julgran. Det fanns mycket granskog på ön (O- rust). Men julgranarna var inte så stora då som nu. En del ställde julgranen på golvet, andra på ett bord. Karamel- ler hade de inte i granen då, men små stöpta ljus, stjärnor och blommor och granna papper, som de köpte. Nej, granar utanför vid dörren hade de inga. De kunde göra en krona av halm med någon sorts bloms- ter i och hänga i taket över bordet. Det var ljus i den kro- / nan, och de tändes. Jag hörde aldrig talas om att det blev eldsvådor av att de hade sådana kronor eller julhalm, men när brandförsäkringen kom, fick de inte ha sådant mera. Julnek satte de utanför fönstret på ett träd eller en stake, så de kunde se fåglarna. Det var alltid havre. Al- la lagade att de fick en julnek. Julklappar är gammal sed. De vuxna fick nyttiga julklap- par. Nej, de låg inte i paket med namn på. Barnen fick julhögar med en ost, bullar och kakor. "Bära ut julen" - en skulle alltid ha något att bita i på ställena. De skulle aldrig gå ut juldagen, sedan de kommit hem från kyrkan. De var mycket till att skrämma barna för kusen, brunnsgubben och näcken i ån, som ville dra ner dem. Doppa i grytan - det var dagen före julafton. Julafton åt vi fisk och potäter. Det var för det mesta torsk då. Vi hade aldrig lutfisk. Torsken hade varit saltad en dag bara; då är han bäst. / Nej, jag har aldrig hört att de döda skulle komma hem om jul eller att de dukade åt dem. Inte heller att man tittade i askan efter julbrasan för att se spår. Julbrasan - de ville alltid ha fin björkved till den. Då eldade de, så det blev så varmt att man knappt kunde vara i stugan. Eljest eldade vi mest med kvistar och ener; vi hade öppen spis. Julatyppa gjorde vi en av halm, en flätad trebeninge. Vi låg på rygg och hade julatyppa framför huve't och tog den med fötterna och kastade.
Schottis efter Necken, A Medin
Schottis efter Necken, A Medin
Gamla sägner och trollerihistorier
Herr Bergstrand! Det är nu åter rätt längesedan jag tecknade upp något för Folkminnesarkivet. Men jag har inte kunnat ta mig tid, men nu får jag allt försöka med något som jag har reda på enligt frågebok och frågelister. Det är ju allt på ett par ställe jag har hört att folk vet ett par sagor eller spökhistorier, och jag har uppmanat dem att skriva och sända till mig. Men det går så trögt och sitter så långt inne, men om det kan bli nån gång, så ska jag allt skriva och sända så fort som möjligt. Men nu ska jag teckna upp det jag kan ha reda på. Och då först om den där Vrål i Varekilsnäs som jag har hört något mer än som står i boken Bohuslänska sägner. Det var en gång han gick i skogen och titta upp i träden, och så fall där något som han fick i ett öga, så gick han in till sin gumma å sa att han hade fått ett gryn i ögat. Så tog hon å lyfte på ögonlocket, så fall där en grankott. Så att han måtte allt haft rysligt stora ögon, för grankottar är allt så där 10, 11 cm långa och 3 cm i genomskärning. / Ja så var det lite mera om Vrål, han hade sagt ifrån, att när han var död, skulle de ställa om så att de skulle vara vid graven på Stala kyrkogård före soluppgången, för annars skulle de aldrig komma dit. Och så blev det så att avfärden blev försummad, så att då de kom till Vråls li så gick solen upp, och där var det stopp. De hade ju väl ett par hästar eller oxar för vagnen eller släden, eller vad det nu var för kördon. Så skaffa de flera dragare, men då gick kördon eller selar sönder, så att det blev omöjligt, så måtte de till att gräva en grop där vid vägen och sänka ned Vrål i den, därför kallas den backen "Vråls li", det är en rysligt brant backe på den gamla vägen Varekil-Skåpesund. Där är allt ett par andra branta backar på den, gamla vägen. Den ena, närmast Varekil, kallas "Fållebrolia", men den andra vet jag inte om jag har hört namnet på. Men Vråls li är brantast. Numera är där ny väg Varekil-Skåpesund, som är så jämn som ett stuggolv, utom små stigningar på några ställe. Ja så om Margareta Vitfält på Sundsby har jag hört något mera än som står i sägenboken. Jo det var så att hennes gubbe hette Per, men den tyckte hon inte om. Så hon ville ha gjort slut på honom. Och därför bestälde hon en fäktmästare ifrån Stockholm som kom och skulle fäkta med Per. Men han ville inte gå mot fäktmästarn, utan han fick en gubbe ifrån Tjörn / till att gå mot fäktmästarn. Men han tog med sig som vapen en pregel (tröskslaga), och så tog han på sig en lång rock och gömde pregel under, och så stälde han upp sig mot fäkt- mästarn. Och så fråga denne: förstår du dej på överstick å understick? Förstår du dej på mine bonekneb? sa' gubben. Så tog han fram pregel å gjorde en sväng med den å slog benen undan fäktmästarn, så blev det inte någon fäktning mer den ggn. Och så har jag hört att Vitfältska hade en hel hop jordagods, några på Orust, och bortåt norra Bohuslän också. Här på Orust vet jag inte om det var nån stans mer än i Stala och Röra socknar. I Stala var det Trolltorp, och i Röra Naveröd. Men på Tjörn hade hon visst på många ställe, och så var det ju hela Mjörn. Och de kallades Gymnasiegårdar alltsammans. Ja hon var svår till att skaffa sig jord och egendommar. För så var det ju så att det var flera bönder som var mycket skuldsatta, och så visste dom att fru Vitfält var förmögen, så gick de till henne och bad, att få låna pengar, och det lova hon, men på vilkor att de skulle sätta gården i pant. Men så hände det sig så att de inte kunde betala igen lånet, och då blev det hon som blev jordägare. Och så var det hennes. / Så var det, har jag hört, åtminstone en gång som hon tog lite jord och lade i sina skor. Och så gick hon till en jordägare och sa' att hon står på sin egen jord. Men var det var mins jag inte om jag har hört, men det var kanhända på Tjörn. Nä, sa' gubben, det är på min jord frun står. Jo se här sa' hon då, så tog hon av sig skorna och tömde ur jorden. Men om det därmed blev hennes egendom, har jag inte vidare reda på, men hon ville nu försöka om det kunde gå att lura sig till en jordbit på så sätt. - Men så vet jag inte något mer om Margareta Hvitfält. Men en liten historia om en gubbe på Tjörn, som var ute på sina marker med sin ko på bete, och höll den i ett tåg (rep). Så kom en dam, en fröken (mamsell) som de kallades på den tiden, och gick förbi. Så fråga hon. Hur många kor kan fader Per hålla på sin gård? "Jaa mi goa mamsell de ä svårt å sia, för i soalvär kan jä holle en trellefira men i kesevär har jä nack å e". Det kan man ju ta på två sätt, för att om det regnar ofta så växer det mer så att det kan gå an att föda fler djur, och så blir de något mera stadiga, men om det är mycken solhetta eller torka, så blir det mindre gröda, och så är flugorna mera envisna till att oroa djuren. Och fins det då såna där flugor som kallas "Stygnet", dom är djuren rysligt rädda för. För de vill lägga ägg, så dem vill de springa ifrån, och det kallar man att de keser, då sätter de svansen rätt upp för att kunna jaga dem bort. / Ja då ska jag försöka svara på några frågor i den här boken som jag fick för ett par år sedan, men det kan då rakt inte bli alla 500, det är blott några få jag har hört något om. De 3 första är ju om Oden, ja han kallades ju allfader som man ju har läst om i den Fornnordiska gudasagan, och han skulle ju vara ordförande i Vallhall, men huruvida han var jägare, eller vad han jagade, kan jag inte mins om jag har hört sägas. Men att han skulle vara enögd, och att han hade en häst som hade 8 fötter, och kallades "Slejpner". Men om han hade försyndat sig på något sätt, eller om han visade sig nån gång har jag heller inte hört. Och om Djävulen vet jag inte något vidare, han ska visst ha visat sig för någon, i gestalt av en svart hund, men var det var, eller vem det var, mins jag inte. Och om någon som skrivit kontrakt med honom, har jag visst läst om i en tidning nån gång, ja till och med gift sig med honom. Men det är så länge sedan, så att jag har glömt bort allt sådant. Men det ska visst ha vart någon han har kommit och hämtat. Ni har kanhända hört eller läst sagan om Pintorpafrun, som skulle ha vart så rysligt elack, och svor och ropade på Djävulen allt jämt. Och så då hennes tid var ute, så kom han och hämtade henne i en svart vagn och svarta hästar. Och så skulle hon ha sin präst med sig, men han fick ju resa hem igen, för hans tid var inte ute då. / Men hon fick ju bli hos "Satan" för hon skulle kastas i den brinnande sjön, så fråga han hur djupt hon ville stå i sjön. Så sa hon: Jäms med skosulorna. Då satte han henne på huvudet jäms med skosulorna. Och där fick hon stå, och får stå i all evighet. Men annars vet jag inte något besämt efter de andra frågorna utom namn som en del dumma stackare brukar vräka ur sig, det vanligaste är ju Fan, och så Sattan å Skam å Rämmen å den One å Jäklar å Djävlar, så Göttfarn å Pottentaten, ja så Fanken å Fanders. Och Lucifer var visst hans namn en gång då han var en ljusets ängel, men då han så blev högfärdig så blev han nedkastad i avgrunden, och så fick han heta Djävul och Satan. Men om Vattenväsen vet jag ingenting annat än lite grand om Näcken som jag har sett i en visa eller skolsång, att "Näcken han spelar på bölja blå, Skönt är att höra därpå". Mer kan jag inte. Så kan jag inte minnas något bestämt förr än frågan 96, som är om virvelvinden, i den trodde man förr i tiden fans en käring och att det skulle vara den som blåste så att luften dansa runt. Så var det någon som en gång kasta en kniv i en virvelvind, och så fick de sedan se en käring som hade den kniven i ryggen. Men så om häxor eller påskkäringar vet jag ingenting mer än frågan 101. / Det var min far som berätta en gång för många år sedan, men han är död för 19 år sedan, han hette Niklas Hansson och var 84 år då han dog. Han var född i Kärreberg Stala socken. Ja det var så att det var en mansperson som var ute på vandring och kom till en sån där påskkäring och bad om nattlogi, och det fick han. Men käringen lade sig inte för se hon skulle rida till Blåkulla, för det var ju vid Påsktiden. Så hon tog sopa å raka och steg upp i spisen, så uttalade hon den formel som skulle hjälpa henne i väg, och den löd: "Här upp å här ut, å ingen städs emot." Och så for hon upp genom skorstenspipa och iväg till Blåkulla. Så hörde han som hade fått logi vad hon ramsa upp. Och så tyckte han, att han också skulle kunna försöka om det kunde gå försig att komma till Blåkulla, så han tog då å steg upp i spisen. Men vad han hade fått att rida på mins jag inte om jag hörde berättas. Men så hade han glömt hur käringen sa', så han ramsa upp något som han tyckte skulle gå, så han sa: "Här upp å här ner, å alle städs emot." Och så for han upp å ner i skorsten en stund, å slog sig emot på alla ställe, så till slut fall han ner och blev liggande i spisen. Och så måtte han gå och lägga sig igen. Men då han så hade liggat en stund, så kom han ihåg hur käringen hade sagt, så försökte han igen, och så kom han också till Blåkulla. / Ja det här är en trollerihistoria från Molleröd som min far också berätta en gång. Det är en gård eller by i Stala socken som gränsar till Naveröd i Röra. Det var en gång person som hette Samuel Andersson, han bodde i Kärreberg, i närheten där jag är född. Där var han hemmansägare. Men han var död långt före min tid. Ja det var så att han i sin ungdom var dräng hos en person i Molleröd som hette Nils, men hans efternamn vet jag inte, och där hade de en hel mängd får, och dem skulle drängen skaffa hem på höstkvällar, så var det en kväll på senhösten som han var ute och sökte efter dem i skog å berg, men kunde inte få se dem. Så gick han hem och beklaga sig för matmodern att han inte kunde få se fåren. Jaa de kommer väl, sa' hon då. Så gick hon och tog fram sin brödspade och gömde i vecken på sin kjol, och gick fram till bordet och stack spaden in under, och gjorde några slag och sa' khysch, khysch, så no kan du gå sta å släpp in dom, no ä de komna. Som han då kom ut så kom de med sådan fart som om där hade vart eld efter dom, å stälde upp sig på logbron och spände ut näsborrarne, och var så rysligt andfådda. Då hade käringa på så sätt vart uti bergen och skrämt hem dom. Ja nu har jag skrivit så mycke denna gång, så nu får jag sända det här, och så skall det nog bli lite mer en annan gång jag kan ta mig tid, som någon trollerihistoria eller om spöke, och något mer i frågeboken. Och om marbor, och käringar i Mollösund. (Vänd)
Renlighet. (Enl. ULMA:s frågebok nr. 9.)
En del sa "vaska sej", andra "tvätta sej. Tvål användes inte mycket, när jag växte upp, men såpa. Det blev sällan av att man tvättade sej på morron, för då var det så brått ut till arbetet. Men när man kom in på kvällen, tvättade man för det mesta händerna och ofta ansiktet med. Och när man skulle äta, tvättade man hän- derna först. Om sommaren tvättade vi oss för det mesta i en bäck. Kammade sej gjorde fruntimmerna ju var dag, men inte karlarna. Vi hade en grov kam, som vi kallade "grekåmm", och en finare, som fick heta "lusekåmm", för den som ha- de lus, var tvungen att finkamma sej. Kammarna var av ben, horn, trä eller mässing. Det fanns sådana på Inland, som gjorde kammar och kom till Stala med och sålde. De / de drog på en kälke och bar på ryggen mångahanda träsa- ker, spannar, byttor o. s. v. Hårborstar användes aldrig när jag var ung. Klippa hår kunde nästan alla, åtminstone en i vart hushåll, så det behövde vi aldrig anlita några främmande för. Minns inte att fruntimmer brukade ha några kammar eller smyc- ken i håret. Flott strök vi i håret för att det skulle ligga. Det förekom aldrig att man sköljde munnen eller borstade tänderna, men de var för det mesta bra, för vi åt så myc- ket hårt bröd. Raka sig gjorde karlarna själva. De använde rakkniv, som de vässade på en brynsänna och strök mot en rem. Rak- kräm förekom inte, men några hade raktvål, annars såpa. I vardagslag snöt alla sej i näven. Men alla hade näs- duk med sig, när de var i kyrkan, och snöt sej i den då. Ingen örslev begagnades, bara en pinne. Småbarna hade linda (den kallades ej fåna.) Först tog de tunna linntyg närmast kroppen, så grovare och mörkare utikring. Så hade de en revelist till att tulla om allra / uteste; den var som en bra lång schal, bred som en ordent- lig halsduk. Badade gjorde de aldrig om vintern, men till jul skulle alla tvätta sej i varmt vatten: huvud och armar, t. o. m. föt- terna och bena. Men de kröp aldrig ner i vattnet helt och hållet. Det fick var och en reda sig med själv. Badstuga fanns ingen. Om sommarn badade både yngre och äldre i sjön. Det var många gånger om sommarn, när jag arbetade på herrgårn, som vi gick ner till sjön och badade på mid- dagsrasten i stället för att sova. Karlarna hade sitt badställe och fruntimrena sitt. T. o. m. gamla, som var över sjutti år, badade. Simma kunde knappt någon på den tiden, inte ens sjömän och fiskare. Det förekom inte att man skulle "binda näcken". Det första vi tog på oss, när vi kom upp på land, var mössan eller hatten. Det var bara för att solen var stark och brände en i ansiktet. Vägglöss, dem kallade vi panker. Det fanns allt på en / del ställen. Det var att slå varmt vatten över dem och skrapa väl ur hålen, som de bodde i, och tvätta ut äggena. Klädlöss - en del hade. De ska inte koka ett plagg med lus i, för det är till att gö' (göda) dem. De ska hålla plagget i immen, så dör lusa. Vi hade en bakugn, som var klädd ini med tegel. Lade man in kläder med löss i i bakugnen, när den var het, så dog lössen, men kläderna blev inte fördärvade. Tvättade händerna gjorde de i ett handfat, men då fanns in- ga bleckfat utan handfaten var av trä eller lera; de var runda. Vattnet hade de i en hink med en rund järnskopa i. De hade för det mesta "tvättefatet" på en stol intill spisen vid dörren. De diskade kärl, skedar m. m. i vatten. De använde tvätte- trasor då men ingen tvaga. Skrapa grytan fick barnen många gånger göra; det ville de så gärna, när det hade varit välling eller gröt i den; det gjorde de med träskedar mest. Diskevatt- net slog de i ett stop eller en spann och bar ut'et. Hadda var till att hänga grytan i över elden; då hade de ingen brandring. Grytegrepar - det var de två örona på var sida / av grytan. Så hade de spiskrok och eldgaffel. De hade en trase, när de satt till bords, att torka händerna på; den fick vara för allihop. De laka' kläder. En del sa byka. De skubbade kläderna först i varmt vatten och såpa, men de hade inga tvättbrä- der på den tiden. Jag minns min syster var ute och tvät- tade åt folk ibland, och hon blev alldeles skinnlös på fingertopparna, så hon kunde inte gå i något arbete på många dar; för såpan frätte. Sedan la' de kläderna i ett stort kar, som stod på ett kors av trä, och hällde lut över dem. De öste upp luta flera gånger och värmde och hällde tillbaka den igen. Luta var kokt på aska. Björkaska var bäst, men de använde också aska av ene och gran, för det var inte gott att få björkaska. Jag sålde mycket aska till sådana, som inte hade. Det kom många upp till skog- bygden och köpte aska. Vi fick aldrig mer än 25 öre sättung- en. De la ett tätt lakan över kläderna och la aska på där och slog luta över; den blev starkare för var gång. / Till ylle fick de inte ha så stark lut. De fick inte koka ylle, för det tål inte så mycket. Ull tvättades i såpat vatten. Nej, inte i fiskvatten! Med en stake eller ett bösteträ körde de ner kläderna så de kom ner under vattenytan riktigt. Klappeträ eller böste- trä, sa de. Sådana köpte de av bollbor (män från Bollebygd) eller från Inland. De hade en böstepall av en plankbit på fyra ben. De hängde kläder till tork ute på stänger, som var fast i väggen och i stakar, nedslagna i marken. Bleka - de la linnet på gräsbackarna. Det var på vå- ren i slutet av april och i maj. Det skulle ligga ute i flere veckor. Det var närapå grått, när det kom ur väven, men till slut blev det vitt. Blaggarnet tålde mera blekning; det fick ligga längre. Linnet behövde mindre än blaggarn, för det var mera ljust i sej självt. Blaggarn använde de till lakan och säckar; de använde det inte mycket till särkar, nej dem gjorde de av linne eller bomull. Vi satte fast väven i backen med pin- / nar, som var slagna genom öglor i väven. Det förekom aldrig, att någon stal sådant som låg ute. Det fanns de som hade mangel med tunga stenar på, men de flesta hade kavelbräde och kavel. De styrde ka- veln med klappeträ't. De höll i handtaget på kavelbrädet med högra handen. Kavelbrädet var slätt; inga utskärning- ar i det. Strykjärn hade de med stora bultar; de la bultarna i elden så de blev alldeles glödheta och sen la de in dem i strykjärnet och värmde upp det på så vis. De strök skjortor, dukar och örngott m. m. Känner inte till nå- got gnidredskap. Sängen. I botten hade en del bara halmen eller rör- topp, som växte bland säden och i dikena i sjötrakter; det bruna spräckte ut som stora blommor; det var bra att ha i bustrar (bolstrar). Fattigt folk hade inga bustrar utan la' ett lakan på halmen. Allt emellanåt bar de ut all halmen och brände upp den, för det blev loppor i den, och sen tvättade de sängen ren och la' ny halm i. / Både underlakan och överlakan hade de alltid. Men det fanns inga filtar då utan de hade "fillakle" - det var vävda av trasor precis som mattor nu. Annars hade de sticketäcke. Under huvet hade de fjäderdynor; de hade mycket med fjäder. De hade mest låga träsängar till att dra ut, precis som utdragssoffor. De var mest från Bollebygd. En del gamla hade innebyggd säng för två perso- ner med ett förhänge; det var bra, för det släppte inte igenom några flugor. Ofta var det en pall vid sängen att trampa på. Det fanns inga skåp i sängarna. Nästan var vecka skurade de sina golv. Hemma var på ett ställe stora, vita "tak" av snäckor änna som sandhögar; vi kallade det skälir; det var en stor, hög bank sådant med små snäckor i, där sjön hade stått i forna dar. Många tog sådant och vatten att skura golv och väggar med. Annars kunde de ta fin sand. De låg på knäna och hade en granrisruska att skura med. På lördagkvällar var det många som strödde litet hackat gran- / ris på golven; det luktade gott. Taket skurade de till jul, likaså väggarna, för då hade de inga tapeter. Karlarna hjälpte till. Var det högt till ta- ket, stod de på en planka, som låg på stolar eller boc- kar. De använde bara vatten och en trase till taket, ald- drig såpa. Då hade de virat en trase om höger arm för att inte vattnet skulle rinna neråt kroppen på dem. Spisen limmade vi till jul och midsommar; vi hade en stor, öppen spis hemma. Limmet köpte vi hos hand- larn, som tagit hem det från Göteborg, och det var från Kinnekulle. Kvastar gjorde folk av björkeris eller av ljung, sällan av eneris. Avträde hade de inte på småställen i min uppväxttid. Det var att sätta sej på gödselhögarna. Vi hade en liten hög, som vi slog slask och matrester på. Vi satte oss på den högen och "lossa böxera". Den gödseln kallade vi skra- pegödsel - den använde vi till potaterna. Ville vi inte gå ut, t. ex. om det var nattetid eller för kallt, så använde / pissespann - det var ett trästop utan öra, som stod i köket. - De ha inte använt stock eller slana i st. f. avträde. Utomhus torkade de sej i ändan med en grästott. Annars använde de allt omslagspapper till det för det mesta. Pissa - det var att ställa sej omma en vägg som en kunde. De hade inga bestämda platser för det. Har inte hört att man använt urin att färga i. Mot flugor tog de pors och hängde upp i taket; det skyd- de de för. De hade stockväggar, men många klenade murbruk emellan stockarna; de klenade igen med lera och limmade med lim eller krita. De stänkte inte blåelse varken på spisen eller på väggarna. De vädrade aldrig - det var bara när man hade dörren uppen. De hade mest enkla fönster, inte innerfönster. Om vintern kunde de vara frusna, så man kunde inte se något genom rutorna på månader. Skor smörjade de för det mesta med fisketran. Blank- smörja fanns inte. Av tran blev de mjuka och svarta. En / del använde talg till skorna. Mal hade de inget medel mot. De hängde ut kläderna och piskade dem på våren. Byta skjorta brukade de var lördagskväll. Många hade en särskild skjorta, som de använde på söndagarna.
Intervju med Albin Johansson (f. 1876) och Karl Johansson (f. 1874)
Intervju med Albin Johansson och Karl Johansson, gjord av dialektforskaren Ture Johannisson år 1946. Mjölnaren Karl Johansson i Anrås Kvarn var född 1874 i Lycke, Älgön. Han var uppväxt i Jörlanda men hade vid intervjutillfället bott i kvarnen i 17 år. Albin Johansson i Jordal var född 1876 i Solberga och medföljde som ciceron. Fotografiet på Albin Johansson togs 1958.