Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Mara var också någon sorts trolltyg. De hängde en sådan där maravase, som blir i träd, när de inte orkar växa ut riktigt, över hästarna. Det skulle skydda mot mara. Det har jag sett på många ställen.
Mara.
Maran red både folk och hästar, så de blev förskräckeligt sveda. Om de satte skorna med hälarne till sängen, skulle maran ha gått ifrån sängen.
Mara
En man gick till sjöss men han fick inte vara ifred för maran. Då kastade han sin kniv i sjön efter maran och när han kom hem, så satt hans hustru med kniven i bröstet. Det var två systrar. Den ena sade till den andra: "Du har det bra, som inte behöver gå ute på nätterna." - "Du är väl aldrig en mara," sade då systern. "Jo, det är jag," svarade den andra," du skall ha tack, för nu löste du mig och du skall få den bästa klänningen jag har.
Mara
Mor talade om, att det var en bondpojk, som hade så ont av maran, att han inte visste, hur han skulle bära sig åt. Till slut erbjöd sig hans bäste vän att sova i samma rum. Han visste, att maran brukade komma in genom nyckelhålet, och han placerade sig cdrför vid dörren. Så hade han försett tig med en propp, som passade i nyckelhålet. När han nu på natten hörde den andre ge sig i sängen, förstod han, att maran var inne. Då satte han proppen i nyckelhålet och tände ljuset. Till sin förvåning fick han se en stor, grann flicka i rummet. Han väckte kamraten, och de frågade flickan, var hon var kommen ifrån. Men det hade hon ingen aning om. Så blev hon stannande på gården, och bondpojken tyckte om henne och gifte sej med henne, och de fick sju barn. Men en dag blev de ovänner. Då sade mannen: "Du behöver inte vara så morsk, för denne vägen är du kommen hit". Därmed pekade han på nyckelhålet. Men knappt hade han sagt detta, förrän hon var försvunnen.
Mara
Jag har känt maran själv. Det var en stor hund, som kom springande uppifrån bergen. Han kom in och lade sig på bröstet, så att jag inte orkade andas. Men efter den dagen rådde mamma mej, att jag skulle sätta skorna med spetsarna utåt från sängen, när jag tog dem av mig om kvällen. Efter den dagen kom hon inte.
Mara
En skomakare höll på att arbeta på kvällen, då kom det en katt in. Han tog lästen och slog till den, då gick benet av på den, på morron var benet av på den ena flickan hans.
Förvandlade
Våra gamla sa att det var en präst som berättade att om en katt råkar springa över ett nyfött barn, så om det är en pojke blir det en marulv och om det är en flicka blir det en mara. Det hörde jag en gumma berätta att det var en flicka som hade så fasligt ont av maran. Så en gång passade hon på då maran kom vid fötterna och släppte sig, och då blev maran så arg så hon sprang upp i håret och luggade henne, och så blev hon av med maran sen. Jag hörde om en som gifte sig med en mara. De hade lärt honom att han skulle bomma för alla dör- rar och borra ett hål i väggen, och när han då kän- de att maran satte åt honom, skulle han sätta en plugg i hålet, för enligt sägnen ska maran gå ut samma väg som hon kommit in. Så om mor- / gonen var det en flicka så vacker som han hade jämte sig. De blev goda vänner, och de gifte sig och levde ett lyckligt liv, och han sa aldrig hur hon var infångad. Och när de hade varit gifta i många år, tyckte han det var väl inte så noga, om hon fick veta det. Han sa: "Du vet inte i vilken öppning du är kommen." Nej, det visste hon inte förstås. "Vi har varit tillsammans så länge, så nu kan jag väl visa var du är kommen ifrån," sa han, och så tog han pluggen ur väggen, och i detsamma var hon ute, och han fick aldrig se henne sen.
Vårhalvåret.
Petter katt hade kastat sina varme stenar i isen. Den gamla, min mormor, sa, att de som gick ner sej på isen efter Petter katt, betraktades som självspillingar och fick inte krist- lig begravning. Den 25 mars - Vafferdan - skulle man gå till sängs utan ljus. Den 12/3 var Gregorius. "Gregorius sa: I min tid, dag å natt ä lika vid." Kyndelsmässe väda var ett gott märke. Inget om Sigfrid. Mars med sitt skägg lockar barn utom vägg, april mä si luva lockar barna in te gruva. Den 1 och 30 april narrade de varandra. Mest bad de någon gå till ett ställe och låna något. "April, april" sa de. / Kristi himmelfärdsdag - då skulle man bada första gången. Doppa sej helt och hållet. Här var all en hel del gamla gubbar, som badade då, Kristian Stalberg, Kalle i Klyvarevik och fargubben badade på Kristi torsdag. Ungdomen skulle ut på holmarna och plocka ärägg (ejder- ägg), sen åt de dem var och en hemma hos sig. Då hade ärarna tre ägg i varje bo, och de hade inte börjat ruva dem än. De gick inte till någon främmande kyrka den dagen. Före Urbanus skulle de alltid så. Bönan skulle ha tre blad tredje böndagen. Har inte hört talas om Röda söndag.
Förvandlade
Det var en som sa att de tog tag på det var som en annan våt trasa och satte ner i gödselstaden, och på morgon var det en fin bondetös. Hon stod i gödselhögen till midjan, men hon tackade dem för det, för hon var ifrån det. Hon sa: "Det kan jag tacka min gamla mor för, för hon har krupit genom en föle- hams." Om man sätter skorna med klackarna åt sängen, så är man ifrån maran, för den ska komma upp i klackarna, säger de. Hon ska gå in genom sprickorna. Min svärfar tala om att på en herrgård i Blekinge, var det en inspektor, som fick tag på en mara och satte en plugg i hålet. Det var det grannaste fruntimmer och han behöll henne och gifte sig med henne. Så en dag tog han ur pluggen och frågte, om hon visste var hon var kommen ifrån, och så drog han ur pluggen och sa: "Där- igenom är du kommen, och då försvann hon, och så var han av med sin hustru. / Det var en ute i #### som gick och hackade. Det var flera som gick och hackade. Han kände han blev besynnerlig, så han gick bort, men han sa till de andra innan han gick från dem, att om det kommer något främmande, ska de vara snälla och inte slå till det. Rätt vad det var kom det som en varg, och så var det en käring, som slog till honom i sidan. Sen kom han igen och var som vanligt, men han gav sig i flera da- gar för sin sida. Det var en skåning, som talade om att det var en ung karl, som var varulv. Han tyckte så mycket om en tös. Fanns det öppning under tröskeln, där kom varulven in. De låg på vakt. När de fick höra att han rev i tröskeln sprang de ut och jagade honom. Han skuttade så besynnerligt. De passade på och slog kallt vatten på honom, och sen var han så sår i ansiktet.
Medel mot mara
"Dä va en häst här, sum va så bedröveli't svett vareveli mörra. 'I får la gära så där mä en lo, så blir dä la bra igen', sa hustru mi te mej. Jä hade aldri trutt på sån't, så jä tänkte inte gäre't. Men hûllu dä va, kom lo'n upp over hästen. Å dä hjälpte. Han va inte svett da'n ätter." "Jä har sedd di, sum använner marekladd framför krägi. Dä ä björke, som ä toveti sammen som ett krågarere."
LANDSARKIVET
LANDSARKIVET GÖTEBORG Akt 460/55 Johannes Johannesson föddes den 27/10 1827 i Stala församling som son av Johannes Andersson född den 21/10 1790 och Anna Arfvidsd. född 1793. Han dömdes vid urtima ting den 26/9 1855 för mord och rån. Hans nådeansökan avslogs, varom utslag ankom till Landskansliet i Göteborgs och Bohus län den 23 februari 1857. Den 5 maj 1857 till- ställde Landskansliet kronofogden Swedmark följande skrivelse ang. avrättningen. Som, enl. Kongl. Maj:ts bifogade Nådiga Utslag förre sjömannen Johannes Johansson skall för af honom begånget brott mista lifvet genom halshuggning oeh nu är till döden beredd, har L:C utsatt tid för verkställighet häraf till onsdagen den 27 i denna månad, kl. 12 å dagen, då Johansson kommer att af härifrån afresande Fång Gevaldigen inställas å Orousts Östra Härads afrättsplats för dödsstraffets under- gående, åliggande det Tit:, dels att uppbåda tillräckeligt antal häradsboer för bildande av spetsgård kring platsen, och anskaffa stupstock, om sådan ej finnes, och dels att i tillfället vara till- städes, för att uppläsa det Kongl. Utslaget och tillse exekutionen samt bevaka ordningen å stället. Skarprättaren är beordrad, att dagen förut tidigt anmäla sig hos Tit: för att inhämta och meddela nödiga underrättelser, och anbe- falles Tit:, att å Svanesund så förfoga, att såväl Fång Gevaldigen, som Fång Predikanten då han anländer, erhålla besked om vägen till af- rättsplatsen, hvars belägenhet här icke är känd. L. C. C. V. T. Ytterligare kan meddelas att skarprättaren hette J. Jansson och fångpredikanten pastor A. Olsson. Göteborg i landsarkivet den 24 januari 1956. Sture Mårtenson t.f. landsarkivarie. Upptecknat i Mars 1961 af Albert Berntson Ängebacken
Jordbruk: lin å linberedning.
På Urban, den 25 maj, då skulle linet sås. Var inte vädret lämligt, så sådde de senare, men aldrig före den dagen. Lin kalla vi "hör". Den ryckte vi på hösten. Hos oss tröska vi den sedan med präjjel (grägel); på andra ställen drog de den igenom kammar av trä, så kneppeln - fröhuset - föll av. Sedan la vi den på backen till rötning. Där fick den ligga hela vintern under snön till mars april, då snön var borta. Då tog vi opp den å satte opp den till att torka. Sedan torka vi den på körna (kölna, torkhus) eller i grop på marken. De fleste torka i grop, för det fanns inte så många körner, å där elda de med torv, för utav den blev den inte sådan låge. När det var torkat färdigt, skulle karlarna brôda för att / få av den värste skäven (=det fasta omkring fibrerna). När vi fått den meste skäven väck, skulle det tillbaka i körna eller gropen för att torkas något igen. För om det blivit torkat riktigt igen, var det lättare att få resten av skäven bort. Se, det gjorde fruntimmerna, så vi kasta sedan över det till dom. Dom arbeta också med brôda, men man sa att de käfta linet. Sedan all skäven var ur, skulle linet häcklas. Det bästa linet fick de då kvar i handen, å blå- norna blev liggande utanför häcklan. Sedan var det till att spinna å väva. Här har jag en gammel brôda liggande. För att den skulle ligga stadigt, när de arbeta med en, bruka de lägga en stor sten på nertill. Det skramla farligt, när de arbeta mä brôda. Det var tre fasta, smala å långa tänder (bräder) å två fästade i ena ändan däremellan, å mä handtag i den and- ra.
Landskap Bohuslän. Socken Torp.
Landskap: Bohuslän. Socken: Torp. Fullständigt namn: Olof Leonard Johansson. Född den 4 mars år 1862 på Tryckhålan i Torp socken, Bohuslän. Yrke: Lantbrukare (förr sjöman) m. m. Bosatt å följande platser: Har i Sverige endast bott i Torp, Bohuslän. Har dessutom en del år varit bosatt i Australien o Amerika. Se närmare "Övriga upplysningar"! Bor nu på Stenshult, Slussen. Faderns namn: Johannes Gullbrandsson född år 1810. Moderns namn: Gusta (Olsdotter) Gullbrandsson född år 1822. Sedan huru länge är släkten känd: a) fädernet? i omkr. 200 år b) mödernet? -- Närmare upplysningar om släkten: Förfäderna har varit lant- brukare o sjömän i Torp socken. Sagesmannens barndom: Sysselsättning: Olika arbeten bl. a. vallning av får o. dyl. skolgång Gick i skola ungefär 2 månader. / Läsning: Ett fåtal böcker o. tidningar. Resor: Har gjort en mängd resor under sin sjömanstid. Har sagesmannen sina hågkomster efter vissa personer? Vilka? Efter olika personer från sin barndomstid, en del även mycket senare. Deltagande i föreningslivet: Deltager knappast ej alls i föreningslivet. Förtroendeuppdrag: Inga nämnvärda förtroendeuppdrag. Övriga upplysningar: Sagesmannen gav sig vid 16 års ålder till sjöss. Gick vid 25 års ålder i land i Australien och var där i 11 år. Reste så till Sverige men for efter ett år tillbaka till Australien, men reste efter 3 år ånyo tillbaka till Sverige. Arbetade i Australien med olika arbeten såsom fiske, guldgrävning o. dyl. År 1907 reste han över till Amerika men kom efter ett år tillbaka till Sverige där han sedan vistats som lantbrukare. Dessa uppgifter har insänts av: Arnold Olsson Stenshult, Slussen år 1925