Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Troll.
I min ungdom hörde jag berättas av gamla människor, att det hade funnits troll vid en plats, som heter ”smörgraven”. Trollen kom till gårdarna och lånade smörkärnan och andra saker. Det var en lång sä- gen om trollen i smörgraven, men jag kan inte erinra mig den nu.
Sjöfart.
Båtar byggdes aldrig av rönn. Det kunde bero på, att rönnen sjunker när den kommer i vattnet. Fartygen hade jord med sej ombord. Om någon dog, så för- rättade skepparen jordfästningen. Liket höljdes i en presenning eller något annat hölje. Skepparen öste jord över den döde och läste ritu- alen. Och så lyftes liket över relingen och släpptes ned i vattnet. Ett sänke fanns i höljet för att liket skulle sjunka. Den första fisken som kom upp när de fiskade, den skulle spottas i halsen. De gick aldrig ut och fiskade på en torsdag. Och de ar- betade aldrig på en söndag. Om de kastade ett mynt över gaffelnocken, så skulle det bli bra vind. Likaså om de kastade knappnålar i sjön. När solen gick ned röd, så blev det oväder. / "När ulven går bak solen och naffsar i dess klot", då blir det dåligt väder. Solulven, det var "små solar" som ibland kan ses omkring den riktiga solen. Om skeppskatten försvann eller råttorna lämnade far- tyget, då var detta förebud till att fartyget skulle gå under. Alla främlingar som var mörklagda kallades tater. Fin- nar var de rädda för. De kunde trolla och ställa till mycket ont.
Forna förhållanden.
Det var ett okunnigt men strävsamt folk, som byggde där på andra sidan berget vid Morlanda. De hade mycket små anspråk på livet och levde relativt nöjda i sitt armod. De odlade upp små torp i vild- mark bland snår och stenrösen. Ljung växte på denna magra jord och den måste ryckas upp med rötterna innan odlingen kunde börja. Spaden blev blank och skarpslipad mellan stenarna och järnstången kom ofta till användning. Dessa verktyg hanterades av män med valkiga nävar, kraftiga armar och en okuvlig vilja att bli herrar över den stenbundna jorden. De flesta boningarna byggdes av sten och jordtorvor, ty detta byggnadsmaterial var billigt. Dessa boningar kallades i all- mänhet hytter. Ordet hytta hade säkert kommit av ordet hydda, men Bohusländska språket har alltid varit lite avvikande från svenskan. Invånarna i dessa hytter fick ofta bära namnet hyttkäringar och hytt- / ongar. Hytterna hade inte uppstått som kolonier, utan de låg spridda långt ifrån varandra bland bergen, långt ifrån allfarsvägar och långt ifrån det burgnare folkets boningar. Det hände i svåra vint- rar, att en eller flera hytter var begravda under snön. Invånarna kunde inte bistå varandra, för ingen vågade sej ut i rykande snöstorm bland höga drivor. Mossar och bergsklyftor var farliga fallgropar. Invånarna kunde smälta snö för att få vatten, men när maten tog slut och elden slocknade i brist på bränsle, då stod nöden för dörren. Under svårare förhållanden hände det, att något av de spädaste barnen dukade under av hunger och köld. Flera av de äldre generationerna bland hytternas folk hade inte sett eller visste inte mera av världen, än vad de kunde se från de höga bergen. I öster såg de solen gå upp. I väster såg de det stora havet, som för deras ögon tog slut vid horisonten. Åt norr var mörkt och kallt, hu, den kalla nordanvinden, som bådade vinterns ankomst och nordlysan (norrskenet), som de beundrade och fruktade, för nordlysan hörde till de övernaturliga ting, som bådade hård vin- ter och krig. Ifrån söder kom omslag i vädret. Sunnanvinden bådade vårens ankomst. Ifrån söder kom grågässen och kråkorna. Marskråkan / var alltid välkommen. Hon kom från Gylland. Gylland låg mycket åt söder. Där hade hon festat på hästspillning, medan vintern rasade här i Norden. Att Gylland kunde höra till Norden, var de inte med- vetna om. Trots all fattigdom och all okunnighet föddes och upp- fostrades stora barnskaror i de fallfärdiga hytterna och på de små magra torpen. Den uppfostran och den lärdom barnen fick då och den de få i våra dagar kan inte på minsta sätt jämföras. Men kärleken mellan föräldrar och barn var nog lika äkta som nu. Hytternas folk var misstänksamma och skygga. De trodde fattigdomen var ett straff för synder som förfäderna begått; straf- fet intill tredje och fjärde led trodde de ordagrant på. Religions- begreppet och vidskepelsen har hållit bohusländska folket nere i andligt mörker långt inpå senare århundraden. Den schartauanska läran var stort sett den enda lära detta folk anammade. Detta gjorde att tron på dom och straff var fruktansvärd. Vidskepelsen var ut- bredd, spöken och syner hörde till allmänbildningen. Var eller var- annan vuxen människa trodde sej ha sett spöken. Dessa spöken var de osaligas andar, som inte fick ro i sina gravar, utan visade sej i olika skepnader, ibland som människor, ibland som djur. Spökhisto- / rier omtalades i allmänhet då, som vi talar om politik i våra dagar. Vidskepelsen var insupen med modersmjölken. Denna tro växte som plantor i god jordmån, allt byggt på hörsägner och fantasi. Så sent som i slutet på 1700- och i början på 1800-talet var där många av de äldre, som inte kunde läsa eller skriva. Flera av de yngre hade hämtat lärdom hos någon byskomakare eller skrädda- re, som självstuderat litet mera än den stora allmänheten. Det var många pojkar som av sin mästare fick lära sej läsa, men de fick på sina raster även lära sej att sätta borst på becktråden, som mäster skulle sy med på finare stövlar åt bondsönerna. Sedermera blev sko- lor inrymda i bondstugorna för sådana barn, som kunde få tillfälle att gå i skolan. Hytternas folk livnärde sej genom att gå dagsverken hos bönderna samt slöjdarbete. De gjorde vispar, slevar, skedar och tallrikar av trä. En gren av slöjd, som har hållit sej kvar igenom tiderna, är korgflätning. Brödkorgen var den vanligaste. På varje bord stod en brödkorg, vackert målad. Denna korg har efterträtts av porslins- eller glasfat, på senare tid även silverfat. Brödkorgen har hamnat på bygdemuséerna. Ostkorgarna gjordes i olika storlekar. I dessa ystades julostar och blötostar. Blötosten lagrades inte, utan / den blev brödsugel samma dag den var ystad. Därav namnet blötost. Fonkorgarna eller förningskorgarna hörde till de finare arbetena. Dessa var stora, runda, höga korgar, försedda med två hand- tag. Dessa korgar gjordes efter mått och på beställning. De var för dyrbara att ha på lager. Av namnet kan man förstå, att i dessa skulle förning transporteras till bröllop, begravningar och barndop. Denna förning kallades av befolkningen för fon. Fonen bestod av stora ka- kor, varav korgen skulle vara full. Överst låg kleningen. Detta var en kaka med påstruket smör och riven ost. Därunder låg pannkakan eller äggosten. De rika och förnämaste bondmorerna hade korgen så full, så kleningen fick bäras särskilt. En tävlan uppstod mellan gummor- na. Alla ville ha ordet om sej, att vara den förnämsta. Detta ledde ofta till skvaller och förtal. Efter en begravning eller ett bröl- lop visste hela socknen hurudan fon den eller den bondmoran haft. En hade stålrand i brödet, för en annan hade pannkakan misslyckats, en tredje hade inte korgen full. Detta sista var nog det värsta, för efter denna måttstock mättes välståndet. Detta skvaller kunde föras i månader efter varje kalas. Hytternas folk hade inte sådan tillgång till material som nutidens korgmakare har, utan de fick skaffa sej material av en- / buskar och vide, som växte bland bergen. Denna råvara måste kokas och skalas. Då blev den mjuk och smidig för flätning. Denna bered- ning fick kvinnorna för det mesta sköta om. Alla arbeten måste säljas fortast möjligt för att få medel till det dagliga brödet. Denna försäljning ombesörjdes för det mesta av barnen. Det var inte ovanligt att få se en liten handels- man på sex eller sju år. Dessa små fick många gånger strida mot hunger och köld, när de i hårda vinterdagar vandrade med sin börda på obanade vägar i snödrivor eller snöslask, genomvåta om fötterna och benen. Kläderna var tunnslitna och fotbeklädnaden dålig. Träskor eller trätofflor, som på torra vägar är präktiga skodon, är odugliga i snödrivor och slask. Om någon snäll bondmor hade givit någon ett par slitna känger, som hon själv hade haft, var de bättre än tofflor- na, för de kunde surras fast om benen med snören av segelgarn. När dessa små handelsmän äntligen kom fram till bondgårdarna och bjöd ut sina varor eller bad om en bit bröd, hände det inte sällan att de blev mycket snäsigt avvisade med orden: "Här ränner hyttongar jämt, vi kan inte ge alla!" De yngre årsklasserna av byarnas ungdom gick ofta hand- gripligt tillväga emot handelsmännen (hyttongarna). Dessa fick efter / sådana bataljer plocka upp sina varor ifrån vägen och gråtande be- giva sig därifrån. Detta glömdes sällan och vid morgnare ålder skul- le detta betalas. Slagsmål var ingen ovanlig företeelse vid större folksamlingar, t.ex. auktioner, nöjestillställningar, ja, till och med vid bröllop och begravningar. Av hyttongarna blev det män. Detta folk var hårt som den grå graniten och gick sedermera nästan alltid som segrare ur striderna. Trots allt förakt som hytternas folk fick erfara - ja, till och med i guds hus hade de fått sin plats längst ner vid dör- ren - blev ungdomen fostrade till präktiga trälar. De satte en ära uti att kunna det arbete de åtagit sej. En duktig piga eller dräng var alltid efterfrågad. Lönen var på den tiden inte stor - åtta riksdaler för ett helt år hade en duktig piga. Tio eller tolv riks- daler hade drängen. I lönen ingick städsla och persedlar. Städsla var en handpenning, som tjänstefolket fick den dag de sålde sin ar- betskraft för ett helt eller ett halvt år till någon bonde. Persed- lar var klädesplagg. Pigan skulle ha ett par känger, ett par långa strumpor och ett par förfött (vidstickade fötter) samt en särk och en närdel av hemmavävt blaggarn. På den tiden var det långa linnen med lång ärm. Ett sådant linne kallades för särk. En närdel var en / nederdel till linnet, som linnet skulle ökas med, när det var utsli- tet nedanom midjan. Drängen skulle ha stövlar och halvsulning, skjor- ta och strumpor. Sjukdomar var för hytternas folk svåra prövningar. Blev någon sjuk, inväntades antingen döden eller tillfrisknandet. Dog den sjuke, så var det guds vilja, blev han frisk, så var hans tid inte ute. Läkare kunde de fattiga inte söka, därför att pengar saknades och de trodde i allmänhet mera på kvacksalvare än på läkare. Kloka gum- mor och gubbar fanns lite varstans, vilka med sitt hokus pokus och sina befängda metoder botade sjuka. Barn blev ofta krymplingar för hela livet, därför att dessa kvacksalvare anlitades. Barn led i stor utsträckning av engelska sjukan på grund av umbäranden. Denna påstod många att de kunde bota, men alla hade olika metoder. En av dessa var, att någon skulle gå till kyrkogården en torsdagsnatt och bedja en död om att få ta mull på hans grav. Denna mull skulle läggas i en liten sydd påse, som det sjuka barnet skulle sova på i tre nätter. Sedan skulle mullen bäras tillbaka till kyrkogården en natt och det fick inte glömmas att tacka för lånet. Ej heller fick ett mull- korn förstöras, för då kom den döde och sökte efter detta. Hjälpte inte denna kur, så berodde det på, att proceduren inte utförts på / rätt sätt. Många blev krokryggade, halta eller krymplingar på annat vis. Tandvärk kunde botas med tre vassa stickor av trä, som tanden skulle petas med. Därefter sattes stickorna ned i jorden och kloka gubben eller gumman läste lite hokus pokus, och naturligt- vis var tandvärken borta. När den återkom var det ingen annan hjälp, utan tanden måste dragas ut. Det var många som kunde draga ut tän- der. Instrumentet var en vanlig tång, som kanske låg bland gamla rostiga spik och annat järnskrot. Om det blev inflammation i munnen, så berodde det inte på tången eller något orent i såret, utan helt enkelt därpå, att det satt något trolltyg kvar, som inte följt med tanden. Dessa läkemedel och metoder har nog i stort sett ut- plånats, men i sena tider har en del gummor gett ut medicin mot en åkomma som kallas finnskott. Även på det andliga området var en stor del undermåliga. Ingenting gjordes för dessa, utan de fick leva sitt sorgliga liv tillsammans med mera försigkomna, som ofta av ren dumhet kanske man får säga, illa behandlade dessa efterblivna männi- skor. I de allra fattigaste hemmen med många barn tillät inte för- sörjningsmöjligheterna, att en stor, kraftig man eller kvinna gick / hemma, som inte själv kunde företaga sig något eller ordna för sig. Dessa såldes då som boskap till den som tog minsta ersättning för dem. På så sätt kunde de, som inte fick tjänstefolk på annat vis, skaffa sej en slav jämställd med djuren. På en del ställen fick de sova i stallet och äta i en vrå för sig själva, sådan mat som de öv- riga inte kunde äta. Men i hårt arbete fick de vara både först och sist. Även åldriga och barn såldes på samma sätt. En del av dessa fattighjon, som var sålda på socknen, fick det relativt bra, när de kom till goda människor. Andra åter däremot fick både frysa och svälta, för det var inte sällan att en fattig köpte en annan fattig och på denna inkomst skulle hela familjen leva. Våren var en hård arbetstid för bönderna på den tiden. Inga maskiner fanns som underlättade arbetet. Arbetsdagen började med solens uppgång och höll på tills solen var nere vid bergen. Kvinnorna såväl som männen gjorde sin fulla dag på åkrarna. De verk- tyg de måste arbeta med var inte av den lättaste beskaffenheten. Klubborna som användes till att slå sönder de hårda lerklumparna med var ganska tunga. När flera stycken kvinnor gick sida vid sida tvärs över åkrarna och bösstade, som de sade, så såg det ut på avstånd som en kvarn med många vingar i rörelse. När de trötta och svettiga / närmade sej slutet på åkern, så drog de en lättnadens suck. Men vil- ken glädje är beståndande! Efter några minuter kom drängen eller husbon körande med ett par hästar och en stor harv, som rev upp lika många jordklumpar som kvinnorna slagit sönder. Nu var det att göra om samma procedur. Så fick de hålla på tills åker efter åker på de stora fälten var färdiga. Många av kvinnorna kunde harva, men sällan såg man någon kvinna plöja. Men vara med och dra plogen har nog många av Bohusläns kvinnor på sina fattiga små torp varit med om. Att så ut säden fick varje jordbrukare lära sej. Det var en konst. När de med handen spred ut sädeskornen, fick inte stör- re mängder komma på den ena delen av åkern än på den andra. Även det mått som säden förvarades uti vid såningen, var avsett för viss del av ytan. Detta mått var för det mesta en sätting eller halvsät- ting. När sättingen var full av säd, var den ganska tung och bars därför uppe med en rem över nacken. Denna rem kallades för såremmen. Såremmen hade sin plats vid sädesbingen på loftet. Den säd som var avsedd till såsäd var förvarad i särskilda bingar. Många gårdar var bara en fjärdedels hemman. På en sådan hade de ofta inte råd att ha någon dräng, utan en piga fick utföra alla sysslorna. En piga kunde utföra det mesta av drängens arbete, / men drängen kunde inte göra pigans. Man såg aldrig på den tiden en karl sitta vid en ko och mjölka. Det var ju inte arbete för en karl, det hade ju varit rent av skamligt. Men det var inte skamligt att pigan borsta och gav hästen mat samt sadlade och spände den för gödlselkärra, för att sedan lassa och köra gödsel hela dagen. Det var inte ovanligt att se en piga sköta tömmarna lika bra som en karl, lassa gödsel och sprida den över åkrarna, när husbon plöjde och redde jorden för sådd. Hon fick harva och bomma (bulta) för alla ändar och sidor på åkrarna. All jord som var nerdragen över gräs- kanterna skulle tillbaka på åkern. För detta ändamål användes breda träskovlar. Att ha snygga åkrar var ett bevis för ordning. När folk gick till kyrkan på söndagarna, två eller flera i sällskap, pekade de på och talade om slarviga bönder som inte skottade för åkrarna. Där- för såg man på flera ställen folk vara ute och skotta sent på lör- dakvällen, i synnerhet vid de allmänna kyrkvägarna. När vårarbetet var slut, kom ett mycket styvt sommarar- bete. Detta varade inte så länge som vårarbetet. Endast några dagar för varje bonde. Men för dem som gick borta på hjälp ifrån den ene till den andre, blev det ganska ansträngande. Detta arbete var att stampa torv. Torven skulle fylla vinterbehovet av bränsle. Till varje / gård hörde en bit av torvmyra (torvmossen), som var tilldelad enligt mätning. Men denna del låg för många mycket avlägsen. Var det stora gårdar, blev torvmyra stor och för mindre gårdar mindre torvmyr. Var det någon som av andra bestämmelser inte fått någon myr till sin gård, så fick han köpa av den som hade till salu, nämligen storgodsen och storbönderna. Den dag de skulle stampa torv var det att stå upp ti- digt, vid tretiden på morron eller däromkring för den som hade lång väg till myra. På en kärra lassades verktygen, som bestod av spadar, skoblor, rist, skyvkärror, stolar. En del behövde även plankor eller bräder för att lägga över gropar och sumpiga ställen, där transpor- ten med skyvkärrorna skulle gå ifrån torvhålen till uppläggningspla- nen. Sedan skulle matkorgar och mjölkflaskor placeras. Även folket fick åka om det var lång väg, eljest fick de gå. Det var på den ti- den inte vanligt med skjuts åt arbetsfolket. Även maten skulle under torvstampningsdagarna vara mera närande och riklig än under vanliga arbetsdagar. Spickensillen exem- pelvis utbyttes dessa dagar mot fläsk, kött eller korv. God lagrad ost fick de istället för den sega skummjölksosten. Dessutom mjukt bröd, potatis, bönor och mjölk. Bönor och sur mjölk var något som ofta / fanns på matbordet hos de bohusländska bönderna, men dessa dagar skulle det vara sötmjölk, om det nu gick att bevara den söt under varma sommardagar. Något som ingick i matordningen under torvdagarna var brännvinet. Det var helt enkelt tvunget med en matsup när de var på myra, så var ett allmänt omdöme. När allt var på lasset, spändes hästarna för kärrorna och färden gick för det mesta på mycket dåliga vägar till torvmyra. Framkomna till platsen började genast arbetet. På en stor fyrkant togs det översta jordlagret bort och lades i en hög vid sidan. Det undre lagret arbetades tillsamman med vatten till en smidig massa. Under tiden detta arbete pågick fick kvinnfolken bära vatten till karlarna, som ställde iordning hålan, lägga ut bräderna där dessa skul- le vara och placera ut matkorgarna och mjölkflaskorna på något lämp- ligt svalt ställe. Arbetsfördelningen på myra var ungefär så här: två man i hålan, två eller kanske tre till att köra kärrorna - att köra kärrorna var fruntimrens arbete, men om vägen var mycket lång eller svår att köra på, behövdes nog även en karl med i laget - en man eller kvinna för att släta ut smeten på planen. Så var laget fulltaligt. De två männen i hålan grävde sej djupare och djupare ner, allt eftersom arbetet fortgick. Ingen behövde nu mera bära vatten / till smeten, utan de tappade själv vatten till sig från någon när- liggande håla. Kläderna bestod av ett par högskaftade stövlar, ett par tunna byxor, med benen nedstoppade i stövlarna, en tunn skjorta, som oftast hamnade på kanten av torvhålan. Svettpärlorna i pannan blev strida strömmar, när de med skovlarna ältade smeten eller torvdyn, som de kallade den, och från djupet av hålan kastade upp dyn i kär- rorna. De kvinnor, som körde kärrorna, gick för det mesta barfotade. På den tiden var det inga kvinnor, som gick klädda i byxor eller kor- ta kjolar, utan kjolarna räckte nästan ner till fötterna. När kjolarna blev blöta och söliga av torvdy, slaffsade de om benen och hindrade stegen, som inte fick vara allt för slarviga på dessa hala bräder. Då var det att taga ett stadigt tag i linningen över magen och vri- da upp kjolen litet, så fötterna blev fria från kjolkanten. Denna manöver upprepades många gånger under dagens lopp. På upplagsplatsen skulle torvdyn bredas ut till en bredsla. Denna skulle sedan delas med en lång stör, som var vass i den ena ändan, i raka och jämna skåror med lika stort mellanrum såväl långsefter som tvärsöver. Bredslan skulle se ut som om vi tänker oss en stor chokladkaka. Det var noga med det arbetet, för det fanns / kritiker på det området också! Det var många av hytternas folk, som gick från den ene bonden till den andre under det detta arbete pågick. En del fick en liten dagspenning, andra åter fick en viss del av den upptagna tor- ven. Detta hette "att stampa på lödda". På detta sätt hade kanske några en liten lott litet varstanns i böndernas torvbredsler. Denna lott fick de själva sköta om; när bonden körde hem sin torv, plocka- des dessa torver i en säck, som måste bäras hem på ryggen. De hade kanske av någon bonde fått hjälp att köra hem den, men vägar fanns inte att köra på, utan allt vad de skulle ha till livets uppehälle måste de bära hem. Man såg knappast aldrig någon gå "löske" (utan börda). Detta skulle nästan ansetts skamligt. De flesta vägarna var upptrampade av fåren. Men det blev ju bara smala stigar, som sling- rade fram bland ljung och moras. Sedan trampades de lite bredare av människofötter. Men körvägar blev de aldrig. Dessa torvor tillsammans med repat ljung fick utgöra bränslet för vintern. Många av hytternas folk fick slå bort snön för att komma åt ljungen. Denna frusna ljung var det inte så lätt att få eld i. När den togs in i stugan spred den en kyla omkring sej, som inte var så lämplig för de små på golvet. / Det var inte ovanligt att hustrun tog barnen med sej och plockade upp sådana torvsmulor, som bonden inte ansåg mödan värt att ta vara på. När säcken var fylld av smulor, så var det att bära den bort till en sten eller gärdesgård, för att få den såpass högt, att hon kunde få skuldran under och hysta upp den på nacken. Och så började den vanligtvis långa vandringen mot hemmet. De av barnen som orkade med en påse torvsmulor, hade också sin börda. När det började kännas tungt, kunde mamman säga: "Nu barn, nu pustar vi!" Och då var det att sätta ned säcken på en berghäll eller stor sten. Bar- nen fick hjälp av mamman när de på nytt skulle ha sina bördor på nacken, men mamman måste klara sej själv.
Tröskning.
Efter alla utearbeten, exempelvis höstplöjning, höstsåd- den m.m., kunde tröskningen börja. I samma ordning går arbetena än i dag, med den skillnaden att handkraften mestadels ersatts med ma- skinkraft. Att tröska med präjlar hör nog till det förflutna. Präj- len var två grova käppar, av något hårt och tungt träslag, sammanbund- na i ena ändan med en smal rem. Dessa två käppar kallades handval och slagval. En skåra måste skäras i dessa för att få remmen att sitta stadigt. Denna rem kallades präjelkurra. Handvalen skulle man hålla i händerna, svänga präjlen i luften och slå till säden på logen med slagvalen. Trösklaget bestod av två eller fyra man. Var det små jordbruk, kunde två hinna med tröskningen, var det stora jordbruk, mås- te de vara fyra. Något som förekom mycket i Bohuslän var spanntrösk- ning. Hade inte gården själv nog med folk, så lejdes en eller flera / för tröskningen. Dessa skulle ha ett visst kvantum säd, den s.k. spannskäppan. De första slagen från logarna hördes redan klockan 3 på morronen. När fyra tröskade med taktfasta slag, lät det så här: "Alla fira, alla fira". I dessa lag fick ingen nybörjare vara med, för då haltade slagen. Men även i dessa lag fanns kvinnor, som sköt- te slagan lika bra som en karl. När de tröskade råg, löstes kärvarna och lades i ordning med axen åt ett håll. När blötan, som detta kal- lades, var övertröskad, vändes den och tröskningen fortsattes tills varje korn var urslaget. Halmen togs upp och bands åter i kärvar, men mycket större än när de stod på åkern. Nu hette kärvarna lång- halmskärvar. Dessa användes till band åt nästa års rågskörd samt till täckning av tak och till julhalm. I största nödfall skar de halmen till hackelse att utfordra djuren med.
Död och begravning
Begravning skedde nästan alltid på en söndag. Då behövde ingen försumma sitt arbete. Bland hytternas folk var begravningen naturligtvis alltid enkel och endast de närmaste var bjudna, för det fanns varken råd eller utrymme till stora folksamlingar. Men man följde strängt seder och bruk. Vid ett sådant tillfälle blev stugan pyntad så gott det gick. Hela golvet var strött tjockt med hackad ener. De överflödiga möblerna flyttades ut till skjulet. Både väggarna och taket kläddes med lakan. Mitt i taket spändes en svart scharlet på lakanet. Fran- sarna skulle hänga ned. För fönstren var även lakan. På klaffbordet, som var klätt med ett lakan och gröna kvister av ener och lingonris, brann två eller flera hemmastöpta ljus. På den nedhängande bordsklaffen var den dödes hela namn, födelseår, månad och dato, även dödsdaton, må- nad och år anbragt med svarta bokstäver och runt om var en krans av / lingonris. Utefter väggarna var bänkar placerade. Det var lösa brä- der lagda på trebenta stolar utan ryggstöd. Sedan hade de klätts med något vitt, vanligtvis lakan. Där satt gästerna, svartklädda och åtminstone i början tysta. En kvinna klädd i lång svart klänning och vitt förkläde, som var lika långt som kjolen, med breda band knutna till en rosett i ryggen, gick omkring med en bricka med upp- skuren klening. Gästerna hade nu att välja äggost eller pannkaka på kleningsbiten. En flicka följde efter kvinnan med knivar på en bricka. Var och en skulle ta en kniv att skära bitar av kleningen och stoppa i munnen. En liten bit skulle dock lämnas tillbaka. Kni- ven sattes i denna bit och lades på brickan när kvinnan kom tillba- ka för att hämta upp bitarna. Mjölk eller dricka bjöds på, vilketde- ra gästerna ville ha. Kistan var gjord av grova ohyvlade bräder och påsmetad med kimrök och vatten. Denna färg var inte svart utan gråsvart och smetade ifrån sej. Inga prydnader som exempelvis fötter under eller skruvar igenom locket. När vädret tillät stod kistan ute på gården, placerad på två pallar klädda med grönt. En eller annan krans av lingonris utgjorde dekorationen på själva kistan. När gästerna var färdiga för avfärd, så skulle de bjudas / på en sup brännvin, både karlar och fruntimmer. Ett tack till den döde för hans goda livsgärning frambars av någon granne, en psalm skulle sjungas och sången upptogs av någon bland hytternas folk, som hade en vacker stämma. Skrovliga röster blandade sej i sången, men alla sjöng med djupaste allvar. När denna ceremoni var över upp- lystes det, att om någon ville se den döde innan lockat spikades på, så kunde de få sin önskan uppfylld. De flesta skulle se honom, men var det någon havande kvinna, skulle hon undvika att se en död. För att all rädsla för den döde skulle försvinna, så skulle den som såg honom även vidröra honom. Det var sed, att de närmast sörjande inte skulle visa sej för gästerna förr än de skulle gå till kyrkogården med den döde. Hytternas folk var vana att bära bördor, men sådan börda som ett lik var ju inte så vanlig och den tarvade försiktighet på de smala sti- garna bland ljung och moras. Kistan lyftes upp på axlarna och vand- ringen började. Begravningsgästerna trevade sej fram. Kvinnorna mås- te hålla upp sina långa kjolar, för att inte trampa dem. På huvudena hade de dukar som kallades skenareklä eller skenaredukar. De var svarta, glansiga och liknade svart glansigt papper med en centimeter lång frans. Dessa dukar knöts under hakan och drogs fram över pannan. / Vid djup sorg kunde man knappast se ansiktet. På armen skulle alla kvinnor bära en mörk ullschal såväl sommar som vinter. I handen psalmboken. Detta hörde till begravningsutstyrseln. När bördan blev för tung sattes kistan ned och andra karlar fick tillträda. När de äntligen kom fram till körvägen, stod där en skjuts, häst och hökärra, på vilken senare grindarna var bortagna. Kistan sattes på kärran och två karlar skulle gå före hästarna. När gästerna kom tillbaka till sorgehuset skulle lakanen ha tagits från fönstren, ljusen släckas och eneriset på golvet sopas bort. Men ute på trappan skulle det läggas ett par stora enekvistar. Uppasserskan gick nu åter omkring med kleningbitar, påstrukna med smör och riven ost. Osten låg ganska löst på smöret, så när männen ätit, såg de ut om munnen i det långa skägget som om de hade ätit mjöl. En sup hörde till denna måltid. Alla skulle äta upp sina kle- ningbitar, ingen fick lämna något nu. Efter detta kom kaffet, kokt på några bönor med tillsättning av bränt korn. Kopparna fylldes till randen och helst litet även på fatet. Alla slog kaffet på fatet och drack. Kaksockret var klippt i bitar. En sådan bit var beräknad till varje kopp. Att lägga socker i kaffet var inte brukligt, utan var och en drack på bit. Andra koppen var bara halv till karlarna, för / de skulle ha brännvin i. Var det någon som fått för mycket kaffe, gick det ju bra att dricka av lite tills det blev lagom efter eget tycke. Dessa kaffehalvar kunde bli ganska starka. När de så hade smuttat på halven och bitit en flanga socker till och gjort den sed- vanliga grimasen, så började de bliva lite högljudda och talade då om gamla händelser. Var det en gammal vän och arbetskamrat som dött, så kunde merendels alla bidraga med något minne och det blev ingen ända på talet.
Forna förhållanden
För hytternas folk var potatisen mer än halva födan. Men suglet (sovlet) var ett svårt problem. Många av kvinnorna bar stora bördor ljung till fiskelägena för att få fisk istället. Torkad haj var något som de flesta fick vänja sej vid, för den var billig och fiskarna använde den mycket litet själva. Något som kvinnorna fick i ersättning för ljungnet (ljungen) var torkade ganer och strop- par (gälar och magar) efter olika fisksorter. De fick stora knippen av denna vara. Dessa kokades och hackades till stuvning. När stor- sjöfiskare var hemkomna kunde de få bättre sorters fisk. Varje ljungbärerska hade för det mesta var och en sina kunder bland fiskarebefolkningen. För att bära ljung fordrades vana och en god kroppskonstitution. Bördorna blev nog jämförda med var- andra på fiskeläget, och likaväl som fiskargummorna visste vilken som hade den största bördan, visste hytternas kvinnor vem som beta- / lade bäst. Ljungnet rycktes upp med rötterna, mullen slogs av ro- ten för att få denna ren. När en såpass stor hög var uppryckt, som de ansåg sej kunna bära, lades ett tåg (rep) på marken. I ena ändan på tå- get var en ögla, dels av tåget, dels av trä, en böjd enekvist eller ibland en järnring. Dessa trä- eller järnringar var till för att tåget skulle glida lätt vid surrningen. Kvinnan lade sej på knä framför ljunghögen och började ordna ljungkvistarna eller, som de kallade dem, kasera. Rötterna skulle ligga tätt inpå varandra, top- parna åt sidorna. Hårda och säkra skulle dessa fång eller tjämmer vara. När ett tjämmer var så stort att armarna knappast kunde räcka över det, lades det på tåget. När så många tjämmer var lagda på var- andra som kvinnan ansåg sej kunna bära, surrades tåget om så hårt som krafterna tillät. För att få denna börda på huvudet måste den rullas till närmaste sten eller berghäll och få den upp där. Nu hän- de det, att de fick dra bort ett par kvistar för att få huvudet mellan tåget och ljungnet. Och för att inte skada pannan, måste något tyg- skynke hoprullas och läggas emellan tåget och pannan. När bördan väl var placerad på huvudet och axlarna, så kunde kvinnorna gå mils- långa vägar över diken och gärdsgårdar. Fanns någon lämplig plats / på vägen, kunde de ju vila ett par minuter. Men tiden var dyrbar och vägen var lång. Såg det ut att bli oväder, så måste de ännu mera skynda på, för att få storm eller regn över sej var ingen glad över. Fram måste de, men i oväder var det inte alltid de kunde klara av saken.
[Forna förhållanden.
När höstarbetet och tröskningen var överstökade fick en del av hytternas kvinnor arbete med tvätt hos sådana bönder, som inte hade tillräckligt med tjänstefolk. Hela höstens tvätt var sam- lat på, så det var inget litet arbete. På den tiden var det inga sil- keunderkläder, utan hemmavävt lin och blaingarnstyg till underkläder. De grova arm- och halslinningarna måste gnuggas med besked, om de skulle bli rena. Gruggningen måste göras mellan händerna, för tvätt- bräde fanns inte och inte heller tvättborste. Det fick inte vara öm- tåliga händer till sådant. När alla plaggen var gnuggade, skulle de kokas eller by- kas. Bykkaret eller lakesån, som togs in i köket, ställdes på en ställ- ning som passade. Denna ställning kunde vara ett par höga pallar eller ett par stolar. Detta kar var runt, precis som våra nutida sköljekar av trä, med ett hål eller som det hette sprunn några tum / från bottnen. I detta hål sattes tappen. På innersidan av karet lades ett skydd över hålet, så inte kläderna kunde förskjuta sej och täppa till hålet. På botten lades en påse med aska. Denna aska skul- le vara av björkved eller ener. Askan skulle sållas, så inga kolbi- tar eller andra föremål fick följa med. Ovanpå askpåsen lades klä- der; lakan lades först, sedan lades vad som fanns av tvätten. En stor gryta, full av vatten, sattes i den öppna spisen, där elden fick flamma fritt uppefter kanten på grytan. När vattnet kokade, skulle det ösas på lakesån och nytt vatten sättas på elden. Detta vatten fick bäras med ok och spänner från någon brunn eller bäck i närheten. När så mycket kokande vatten som behövdes var i lakesån, började den egentliga lak- ningen. Nu skulle en del av vattnet i lakesån avtappas och slås till- baka i grytan för att ånyo koka upp. Till en början var vattnet av- kylt, men eftersom denna procedur upprepades, med avtappning och kok- ning eftervartannat, blev vattnet varmare och fick en brunaktig färg, dels av smutsen från kläderna, dels av askan. Nu var det inte vatten, nu var det lut. Så här skulle lakningen fortsätta hela natten. Fram- på morronen var luten i lakesån nästan på kokpunkten om lakningen blivit skött ordentligt. Det var mycket noga att lakesån täcktes väl vid varje gång den varma luten slagits på. / Denna lakning fick vanligen pigan sköta om. Det var inte ovanligt att ett par ungdomar gick dit, där deras goda vän pigan skulle laka. Hade hon någon manlig vän, så hade den ju företräde, men detta fick gå i smyg, för hur skulle det blivit, om sladdergummorna fått veta att den eller den pigan hade haft en pojke hos sej när hon lakade. Husmödrarna kände nog till hur det var i köket lakenat- ten. Men de flesta låtsa´om ingenting. Någon kanske var lite nyfi- ken och kom ut i köket på natten, men det var inte gott att kunna se allt i en dålig belysning. Tranlampan eller törvedsstickan var då- liga ljusspridare. Denna påhälsning var kanske förutsedd och något gömställe fanns alltid för den som inte ville ha visat sig. Någon husmor var även så förstående, att hon lämnat pigan lite godsaker till förtäring: "Du ska väl ha hjälp i natt med lakningen, så här får du dela med dej!" Pigan kanske rodnade, men neg och teg. Dagen efter lakenatten skulle sköljningen ske. Då kördes lakesån tillsammans med böstepallar och bösteträ till något vatten- drag. På vintern när vattnet var fruset måste en vak upphuggas, däri plaggen kunde doppas. Därefter placerades de på pallen, där de skulle vändas runt ett par eller flera gånger under det böstningen eller / klappningen skedde. Återigen skulle plaggen doppas och klappas tills luten var urklappad. Sedan skulle plagget ruskas upp och sköljas. I snöstorm eller hård frost var detta arbete mycket påfrestande. Händerna fick emellertid ibland upptinas bland kläderna på lakesån. Smärtorna som uppstod av köld och för hastig värme var ibland så sto- ra, att kvinnan svimmade av vid lakesån. Denna svimning var snart övergången och klappning och sköljning kunde fortsätta. Arbetet som sådant var ju inget att klaga på, för det måste gå till på detta sätt. Men vad som kunde klagas på var, hur uselt hytternas kvinnor var klädda vid ett sådant arbete i hård vinter. Lite kläder både över och under. Ett par tunna kjolar, som när de blev våta frös till om benen, så de liknade barkstycken. Inga benkläder. Det är bara senare tiders människor, som fått användning för sådana. Så sent som inpå 1880-talet var det många kvinnor i Bo- huslän, som aldrig hade använt benkläder. Men vad dåtidens kvinnfolk hade, var ett långt linne, väl tillknäppt om halsen samt långa ärmar. Ärmarna var så långa, så de skulle hålla i dem med handen när de tog på sej tröjan. Denna motsvarade våra blusar. Strumporna räckte till knäna. Nedan knät satt strumpebandet virat om benet. Några kanske hade vävda snygga band, andra åter endast en trasa. Den som hade en / ullschal knöt denna om skuldrorna över bröstet med en knut på ryggen. Hade de ingen schal, så fick ett annat plagg eller en större trasa tjänstgöra. Så en hämmavävd rutig huvudduk, knuten om kinderna med en knut under hakan. Så utrustade fick de stå på isen eller vid bäcken i vinterns dar, när de skulle klappa kläder.
Forna förhållanden.
Tjugonde dag Knut körde julen och alla julkalasen var slut hos de bättre situerade folken i byarna. Hytternas folk hade inget att kalasa med. De var glada när julen var över, så de kunde komma bort för att göra dagsverken igen, för hytterna var snart tömda på innehållet av mat, som de kunde åstadkomma före jul. När det åter blev vardag, skulle spinnrockar och karder fram. Ull och blåner skulle kardas och spinnas. Var inte linet brôdat, så fick de sätta igång och brôda ett par dagar. Då var att samla några stycken kvin- nor. Det var i regel inte svårt att få brôtahjälp, för då vankades kalasmat och ifrån minst sju härader blev alla nyheter blandade till- sammans av brôtalaget. Hösten var den bästa tiden för brôtning, för då kunde de brôtande sitta ute på någon backe i närheten, där hören skulle torkas. För torkning fanns på en del ställen därtill avsedda gropar, / på andra ställen fanns tjôlna, men på många ställen måste hören torkas framför den lagom varmt eldade ugnen. Den som skulle göra detta måste vara en påpasslig, duktig kvinna, för eldfaran vid hör- torkning var ganska stor. Skulle brôtning försiggå på vintern, måste en plats inomhus iordningställas, till exempel på logen eller vagn- huset, där alla vagnar och kärror och andra redskap förvarades. Dessa måste då utrymmas, brôtorna tog plats. Dessa liknade en ställning på fyra ben. Emellan frambenen såväl som bakbenen var en ribba spikad, smala bräder ställda på kant och fastspikade med ändarna på ribborna. Emellan dessa bräder blev ett mellanrum, där käftarna skulle ligga. Käftarna var av trä och hade form av stora knivar. I den ena ändan på bräderna såväl som på käftarna var borrade runda hål. En passande stark pinne sattes igenom första brädan, så igenom en av käftarna. Andra brädan och andra käften likadant. Tredje brädan, där den sattes fast på pinnen, skulle käftarna lyftas, när hörvånneln stacks inunder och brytningen blev emellan bräderna. Käftarna var naturligtvis så långa att handen, som höll i ändarna gick fri utanför ställningen. Hörhalmen bröts i små bitar vid brôtningen. Inuti halmen låg linet, blottades när halmen var avslagen. Dessa små halmbitar kallades för skävar. Efter brôtningen skulle hör och blånor skiljas. Detta kallades / för att häckla. Häcklan var en bräda på ungefär något över en aln. På mitten av brädan var en klunga spik med lite mellanrum, inslagna ifrån undersidan. På dessa vassa spikändar ränsades den finare hören ifrån blånorna. Man tog en vånnel hör, så mycket man kunde hålla i handen, och drog igenom spikarna tills det fina linet var kvar i han- den, medan man med den andra handen höll brädan stadigt på knäna. Linet var de mycket rädda om. Detta snoddes tillsammans till dockor för att förvaras tills spinning skulle ske. De som varit med och brôdat och häcklat skulle utom dagspenningen även ha en ohäcklad hörbrua, men den som torkat hören skulle ha två. För dem som inte själva höstat någon hör, blev det på så sätt ett tillskott till hörförrådet för varje dag de var borta och brôdade. Blånorna måste kardas före spinning för att få bort kvarblivna skävar. Om blånorna var kardade väl, så gick det lättare att spinna och tråden blev vackrare. Karderna lades på en ställning, som sattes fast på spinnrocken. Det fina linet däremot skulle inte kardas, utan rullades jämt och stadigt på hörhuvudet, som i likhet med blånställningen sattes fast på spinnrocken. Ifrån hörhuvudet drogs tåtorna jämt och förvandlades till garn. Spinnrocken skulle trampas jämt, så att ett vackert rurrande ljud hördes och nyporna / fick vara flinka, så tråden inte blev hårdare snodd än vad som skulle vara. Händer och fötter fick foga sej efter varandra. Det var inte alla som kunde spinna lingarn, för av detta skulle bli de finare linvävarna, som till exempel drell, damast och dylikt. De flickor som inte kunde spinna lin och väva var inte så efterfrågade till maka åt de rika bondsönerna, som de som kunde detta arbete. Ryktet går ofta före människan, så ock vid detta till- fälle. Ynglingens mor var nog den som hade bestämmanderätten över sin son och valet av hustru skulle ske, för det första efter egen- domens storlek, för det andra efter arbetsduglighet. De ungas tycke och kärlek för varandra kom nog i sista hand. Den som förde hem en rik och duktig brud, han hade funnit en oersättlig skatt. En duktig husmor är väl något som uppskattas även i våra dagar, men inte som i gamla tider, då flickorna fick i en tidig barndom lära sej arbets- metoderna. Nu ska de, när de blivit husmödrar, genom långa föredrag läras att ta vara på matrester och sy om gamla kläder för att i den kolorerade veckopressen bli omtalade för sin duglighet. Många händelser omtalades ifrån gamla tider, då arbetet stod högt i kurs. En flicka satt och rullade lin på linhuvudet varje gång fästmannen kom på besök. Han började ana oråd och frågade henne / därför, om hon spinner av linhuvudet för var gång hon rullar nytt lin på, för han hade inte sett henne spinna. Hon skrattade och frågade honom om han tror att hon bara rullade det ena lagret hör på det and- ra. Hon satte linhuvudet på spinnrocken och gick ut för att uträtta något annat. Han passade då på att sticka en nyckel genom linet inpå linhuvudet. När han kom nästa gång satt hon som vanligt och rullade på lin. Han frågade även nu om hon är så duktig att spinna, så att linhuvudet har varit tomt. Hon gav svaret: "Ja, visst!" Då sade han: "Jag ska be att få min nyckel!" Hon blev förstås svarslös, och när han tog fram sin nyckel från linhuvudet, blev spinnförfalskningen upptäckt. Han sade då: "Den flicka som inte kan spinna lin, får aldrig bli min". Sade adjö och gick. Om hon lärde sej att spinna eller om han fann någon flicka som kunde denna konst, det har väl ingen fått veta. I nästan varje stuga hördes surret ifrån spinnrockarna, där det var någon gammal farmor eller mormor. På flera ställen var gamla gummor "sålda på sockna". Dessa gamla fick karda. En del spin- nerskor var mycket noga med att karderna, om det var ull eller blånor, blev väl kardade. En sed som flera hade, var att "sova ryba". Detta var att sova en stund i skymningen, för att sedan orka sitta uppe / tills långt inpå kvällen eller hela förnatten. Om linvävarna skulle bli färdiga och komma ut på blekbacken i tid på våren, var det inte att sova bort allt för många eller långa stunder. Det var ju i allmänhet husmodern som fick äran för de präktiga linvävarna. Därför var det hon som fick köra på sina under- lydande. Pigorna fick höra befallningar som t.ex.: "Skynde dej ifrån lagårn, så du kommer dej i väven en stund!" Alla stora handarbeten skulle vara färdiga innan våren kom, för då skulle kvinnfolken vara med på åkrarna. En del arbeten, som inte hunnits med, lämnades bort. Hela säckar med lin, blånor och ull lämnades till hytternas kvinnor. En stor del av dem kunde inte gå bort; de hade hytta full av ungar. Men de måste hjälpa till att tjäna lite till att försörja ungarna med. Det var många som fick trampa spinnrocken med den ena foten och vaggan med den andra, om inte något av barnen kunde sköta vaggan.
Svartkonst
På våren, när korna skulle släppas ut på bete, skulle vis- sa försiktighetsåtgärder vidtagas. Många gamla trodde på troll och andar, som kunde tillfoga djuren skada. Därför skulle de hugga stål över dem, innan de fick gå ut. Över fähusdörren var uppsatt kors av stål. Stålet har i alla tider haft respekt med sej och ord om sej att bita ifrån sej. Ett annat medel mot onda makter var, om i tröskeln till fähuset borrades ett djupt hål och en levande orm släpptes ned i hålet och en träplugg sattes i. Om kon hos någon torpare eller korna hos någon bonde blev lite ruggiga och inte ville äta samt tog av med mjölken, var det säkert någon trollpacka till granne, som miss- unnade sin nästa vad den hade. För att råda bot för sina djur, skulle de osedda taga några nävar säd ifrån trollpackans åkrar och ge sina kor. Grön vinterråg tidigt på våren var ett bra medel. En allmän tro var, att en trollpacka kunde sätta ned nå- / gon under någon bro eller vid någon vattenfors. Den nedsatte blev sjuk, hörde vatten susa och hörde röster. Då var det att gå till nå- gon klok gumma eller gubbe, som läste sitt hockus-pockus. Blev han bra, så var det naturligtvis detta som hjälpte. Blev han inte bra, så var det det onda som var satt så hårt på honom.
Forna förhållanden.
Det var många egendomliga namn på platser, där hytterna stod och de som bodde eller hade bott där, fick själva bära samma namn. T.ex. ett litet ställe som hette Bulterjejla, där blev invånarns namn Bultern. Så var det med ett torp spå hette Varpet, där var det Varpen och Varpa. I Källebacken blev det Källebacken och Källebacka. Ett annat ställe som inte just tillhörde hytterna, för det är en del av en gård, kallades Gödemaa (sista a kort). Mannen där fick heta Gödeman (långt a). Han var en duktig oexaminerad djurläkare, som av hela bygden anlitades när djuren var sjuka. Då var det bara att gå efter Gödeman. Dessa som här nämnts tillhör 1800-talets människor och är väl kända. I slutet på 1700-talet bosatte en man sej bland hytternas folk som hette Simon, men i dagligt tal kallades Simma. I detta torv- tiga hem hem fostrades upp många barn. Dessa barn blev inga vek- / lingar; trots att de dopade potatisen i salt och vatten och åt sitt grova bröd blev de kärnmänniskor. Även de bosatte sej bland hytternas folk, där de bröt sten och odlade jord. Några av dem ha- de i dopet fått bibliska namn, såsom Isak, Abraham o.s.v. Förnamnen kunde ibland få vara som de var, men efternamnen har alltid avhuggits Johansson blev Johansaa, Andersson blev Annersa o.s.v. Simonsson skulle också förkortas och då blev det Simmensa. Olle Simmensa bosatte sej i en dal mellan bergen hette Dyrdalen. Även detta namn uttala- des på det bohusländska språket med sin förkortning och blev Dy- daaln. Därifrån kan man fortsätta över ödemarker som i dagligt tal kallas Skälebackeberg. Här påträffades en del av hytternas folk. Men vände man istället och gick förbi en hel del torp, kom man till en stuga som var byggd på berget. Stugan var rödmålad och välvårdad. Där bodde en ensam man som försörjde med att göra trä- skedar och träslevar, som han själv gick omkring och sålde eller bytte bort mot matvaror och gamla kläder. Mannen var av byarnas invånare känd och välkänd för sin ärlighet och sin klokhet och var av många ansedd som ett original. Bibeln som han varje dag någon stund studerade, kunde han nästan utantill. Varje afton bad han men / till jungfru Maria. Antagligen en kvarleva från katolicismen. Oför- ståndiga människor, som genom den tunna brädväggen lyssnade till detta, nojsade lite med gubben när de träffade honom. Men då fick de ofta svar som de inte väntat. Det var en gumma i en av gårdarna, som för sin korpulent- het kallades för tjockamor. Hon var även känd för att vara mycket sparsam. Satt så en dag före jul och sorterade kött och fläsk, som skulle bli korv och andra godsaker för julbordet. Framför sej hade hon ett tråg, vari dessa godsaker låg. Gubben, var namn var Nils Johnsson men uttalades bakfram och blev Jons Nils, kom in och ut- bjöd sina skedar för lite bröd eller en sugelbit. Gumman skulle pröva gubbens läskunnighet och frågade om han kunde läsa något ur bibeln för henne. Gubben gav en motfråga och undrade om hon visste vad som stod i Amos fjärde kapitel, första versen. Detta visste inte gumman. Men hon fick veta det, för gubben läste: "Hören dessa ord i feta kor som på Samaria berg ären, som förtrycker den elända och gören den fattige orätt och säger till edra herrar: bären hit, låtom oss dricka!" (Gammal översättning) Hon bad mej inte läsa me- ra, sa gubben. Inte många famnar från denna lilla röda stuga, som inte / hade plats för mer än en invånare, låg en annan liten stuga, men grå till färgen och med mossbelupet tak. Där bodde även en Nils, i dagligt tal kallad Nordbun. Han var kommen ifrån Bohusläns nord- ligaste del, alltså nordbo. Där bodde han med sin lilla gumma, Kris- tina, som var liten till växten men flitig som en myra. Hon lät nog aldrig en minut gå ifrån sej i overksamhet. Mannen skulle vara hel och ren när han gick borta på arbete. Barnen slet av sej; där måste lagas och lappas i det oändliga. Inkomsten räckte knappast till li- te mat, kläder kom i andra hand, därför måste allt väl vårdas. Kvinnor slog sej på affärer, köpte upp höns, kycklingar och ägg för att sälja i närmaste stad eller större samhälle. Dessa kvinnor fick gå flera mil per dag i regn och rusk såväl som i den heta sommarvärmen. Men någon klagan hördes inte. De skulle försörja sej och de sina. När de någon gång vilat ut hos någon, som bodde vid den väg de gick och kanske blivit bjudna på en kopp kaffe och en bit bröd, hade tröttheten försvunnit och de måste fortsätta. En av dessa, en riktig affärskvinna, som gick i dagligt tal under nam- net Pettra, fortsatte att även köpa upp kalvar, ja, till och med stör- re nötkreatur. Hon kunde på sin ålderdom se tillbaka på ett synner- ligen tröttsamt och strävsamt liv, men med lite framgång. Det var / under en tid, då handeln var fri. De kunde köpa och sälja efter be- hag. Ingen förbjöd henne att till och med själv slakta de djur hon skulle föra till torgs. Där fanns också några vattensamlingar och de hade sina namn. (De var för små att kallas insjöar). Vatten uttalades vann och därför blev det Linvann, Krogvann som låg i Krogvannsdaln, Hå- backevann med Håbacken (litet torpställe), Djupvann m.fl. Dessa vatten hade sina sagor att förtälja, för de hade under tidernas lopp krävt många offer. Följde man bergåsarna förbi otaliga små stugor och hytter kom man fram till Moltemyra och Hansemyra, där bönderna stampade torv. Över Skälebackeberg ner i dalsänkan låg många hytter. En var en jordhytta, där Jons Martin, en broder till Jons Nils, bodde med sin hustru Lotta. En annan liten grå hytta äg- des av Olof Tobiasson, kallad Tobissen. I närheten låg Svarta Sta- vas lilla krypin. I Ormedalen i Berns håla fanns en gång en hytta, där två små barn frusit ihjäl. Sägnen berättar, att emot hård vin- ter hörde den, som hade sina vägar därförbi, barn gråta. Ibland dessa gråa berg har stått många, många hytter, som i århundrade efter århundrade byggts upp och fallit ned. Nu är det ruiner, och t.o.m. dessa har naturen dolt.
Forna förhållanden.
När dagen gryr börjar det att ljusna och ljusnar allt mer och mer, tills det bliver full dager. Så även här bland hytternas folk, när upplysning kom som en daggryning kunde deras själs öga se något de aldrig tidigare sett. De ljusa eller mörka skepnader, som bär namnet spöken, började försvinna. Om skator skrattade vid någon begravning, kunde de inte längre med bestämd- het säga var den dödes själ hade hamnat. Om ugglan skrek sitt klä vitt klä vitt, förstod de att det var hennes förmåga att uttrycka sig samtidigt som de förstod att hennes förmåga som spågumma om dödsfall inte längre var att tro på. Tron på kvacksalvare och trolleri började försvinna, en och annan av dessa kvacksalvares lärdomar, som gått i arv generation efter generation har hållit sig kvar långt in i våra dagar, men nu förstod människorna, att läkarevetenskapen började bliva dessa kvacksalvare övermäktig. Även barnmor- skan fick vid något svårare fall tillträde till någon av hytternas kvinnor, men så sent som för 60 eller 70 år sedan blev de flesta av hytternas kvinnor / förlösta av gamla gummor. Här var det inte tal om någon förundersökning eller om någon annan sjuk- dom fanns under havandeskapet, här var det att äta vad som kunde åstadkom- mas och arbeta så länge de orkade. Det sista hon gjorde under havandeskapet var kanske att själv gå efter den gumma, som skulle hjälpa henne vid förloss- ningen. Om någon ung kvinna klagade över trötthet eller på något sätt var o- lustig, fick hon knappast någon som helst förståelse eller tröst, utan hon fick nöja sig med ett ordspråk som sade, att det är en dålig ko som inte tjeser (keser) med första kalven. Den unga kvinnan aktade sig nog för att beklaga sig någon mer gång, ty hon ville inte vara sämre än andra i de äld- res ögon. På vägen ifrån gryning till dager fick nog hytternas folk passera många milstolpar, men om det än gick sakta, så gick det ändå emot en utveckling, som ingen kunde hindra. En stor händelse var när fosforstickan blev uppfun- nen, och kunde köpas. Vi har ju hört hur flinta, stål och sköre (fnöske) var en gammal metod att få eld, men så tidsödande. Hade de råd att köpa en bunt stickor, var det bara att stryka ned efter muren vid spisen och på ö- / gonblicket var eld i stickan. En näve torrt "lögn" (ljung) kunde hållas i be- redskap och fyren var klar. Även rökare prisade fosforstickan, men de hade många ränder efter stickor på bakbyxan. Fosfor avskrapades och användes som rått-gift. Även olycksfall av förgiftning inträffade och dessa stickor blev förbjudna i handel. Även då hamstrades efter förmåga, ty de var misstrogna emot den nya stickan, att den inte fyllde sin uppgift. När törvedstickan och tranlampan fick maka på sig i de bättre situerade hemmen för nyare och bättre ljus, fick hytternas folk ännu använda sin tranlampa, på grund av att de nya oljelampor, som var utkomna i handel, var för dyra för dessa fat- tiga att kunna köpa, men nöden är uppfinningens moder: De gjorde sig själva lampor, en glasflaska fylldes med olja, en kork sattes uti som vanligt, men igenom korken gick ett rör, en grov ullgarnsända drogs igenom röret. Denna garnända drog upp oljan, så den delen av garnet, som kom ovan röret, kunde tändas. Det blev ingen stor låga, och den hade en likhet med tranlampan; den kunde ryka. Det blev ju storartat, när de kunde köpa den lilla glaslampan med en riktig veke och en skruv, varmed lågan kunde modereras, garnändan måste de draga upp med en nål. Även på den nya lampan fanns glas, som hindra- de veken från att ryka. Ingenting har i en utveckling fått stanna vid det / gamla. Hytternas folk började ryckas med. Nu blev det en lampa med fot un- der och en kupa, som gav ett behagligare sken än bara glaset. Nu kunde de sitta var som helst i hyttan och ändå se att arbeta. Men lampan kanske var en aning för hög, den kom för nära taket. Då spikades en plåtbit i taket ö- ver där lampan hade sin plats på bordet. När de kunde köpa ett halvstop fo- togen, fylla sin lampa och låta skenet bliva till hjälp inte bara inom hyt- tans väggar utan även utåt, där många vandrare i ödemarken räddat sig undan snöstormar och oväder med hjälp av lampskenet från en hyttas fönster fram till en torftig människoboning, då förstod de att ljuset segrar över mörkret.
Skollärare och skolväsen.
Hyttornas folk ansåg att skolan var endast för de rika och förnäma. Detta var ju också sanning, ty fram till 1840 - 41 var det väl endast såda- na, som hade gott om penningar, samt de som förstod att skolan var nödvän- dig, som lät sina barn få någon undervisning. När folkskolan blev påbjuden genom riksdagen, blev det motstånd ifrån många håll. Hyttornas folk hade in- gen möjlighet att låta barnen gå i skola; det var ju vid denna ålder de skul- le börja hjälpa till att försörja sig. Vid denna tidpunkt kunde nog de fles- ta medelålders människor läsa innantill, och detta kunde de väl lära barnen, något mer var ju enligt deras åsikt inte nödvändigt. Bibeln, psalmboken och Luthers lilla katekes var de enda böcker som fanns tillgång till i de fles- ta hemmen. Därför blev det många av hyttornas barn, som fick mycket liten skolunderbyggnad de första åren. Skolan, som inrymdes hos bönderna, var då som nu delad i småskola och storskola, så sent som omkring 1885 var småsko- lan ännu inhyst hos bönderna. Storskolan hade nu fått egen byggnad. Numera / var det en tvångssak att låta barnen gå i skolan, men hyttornas barn mås- te många dagar vara borta ifrån skolan av olika orsaker. I hemmen kanske inte fanns en matbit att sända med barnen, skor och kläder var även av den beskaffenheten att de inte utestängde vatten eller kyla; även fick de pas- sa de mindre syskonen, medan mamma var borta och arbetade. De dagar barnen hade varit i skolan under terminen var för många snart räknade. Barnen bor- de kunna läsa när de började skolan. Lärarinnan satte stort värde på de för- äldrar, som lärt sina barn att läsa, och detta värdet tävlades om, ty lärar- innan var ju en så pass viktig person näst prästen och klockaren, så alla ville gärna hava hennes gunst. Denna försökte de erövra genom att skänka ett skålpund smör eller ägg, ja till och med stora granna bakelimpor, för vilket hon tackade, men någon nämvärd gunst kunde inte påräknas. Hyttornas barn hade ju inga gåvor in natura att ge, så det var ju en fördel för des- sa om de kunde läsa. Några hade hunnit så långt att de kunde lilla kateke- sen utantill, när de började skolan. Lilla katekesen ansågs som en barna- lära, vilket framgår av en fråga: Varför kallar man katekesen en barna-lä- ra. Svaret är: Därför att alla skola av barndomen honom lära och sig där- uti såsom Guds barn i alla sina livsdagar öva. Barnen hade nog många vinter- / kvällar vid skenet ifrån flaskan och ullgarnsveken pluggat igenom lilla katekesen, under det att far och mor vid sitt arbete hörde på och rättade felläsning. Detta var inte lätt, ty både stil, stavning, ja själva orden var nu annorlunda än i de allra äldsta böckerna. De gamla kallade den nya stilen för latin, och den kunde de inte läsa. I en av bondstugorna, där en småskola var inrymd, fanns ett stort bord med bräder omkring till sittplat- ser för barnen, en hylla med griffeltavlor och läseböcker. Sina egna böcker hade barnen i knytet, däri även förvarades griffeln och sudden till rengö- ring av tavlan samt pekpinnen och maten för dagen. På väggen hängde svar- ta tavlan, på en hylla inunder låg kritan och rottingen, på en träsoffa som stod vid ena långväggen låg en kudde, där lärarinnan efter en ansträn- gande lektion kunde vila sig. Bredvid soffan stod en trästol. På denna var placerad kaffekitteln med tillbehör, en limpa, smörkopp, pipan, tobak, kniv, samt ett tändsticksfodral, av barnen många gånger beundrat, ty det var av silver med ett plån på ena sidan. Många kvinnor rökade sin kritpipa, andra snusade. De stoppade snuset i näsan, ja till och med prästen så snu- sade han, men han hade silverdosa: andra kunde nöja sig med näver- eller horndosor. / Lärarinnan kunde väl även behöva få dra några bloss på sin snugga, och det hände nog att hon måste taga snuggan ur munnen, när hon tillrättavisa- de något av barnen. När rasten kom och barnen rusade ut, hände det nog nå- gon gång att stolen fick en törn, så om det inte blev mer än limpan som med en duns föll i golvet, var det ju en tur. När lärarinnan blåste signalen i visselpipan, var det att åter rusa in. Skulle det bliva lektion i skrivning eller räkning på griffeltavlan, var alla ungarna i tavelhögen, ryckte och slet åt var och en sig så den ene kunde få en bit av tavlan och den andre en bit av ramen; det gick ju an att använda tavelbitar. Det var bara den olägenheten att tavelsudden måste användas oftare. Förrådet av vätan i munnen höll även på att tryta. Den som gått ett år i skolan ställdes större fordringar på, än den som började första året. Detta var ju helt naturligt, därför fick andra-årin- gen bliva överlärare över första-åringen. Första-åringen skulle placeras till vänster, andra-åringen skulle hålla sin vänstra arm över första-årin- gens nacke och med högra handen föra pekpinnen över bokstäverna samt lära sin minsta kamrat, om denne inte kunde själv. Detta var ju lite förläget om en flicka och pojke blev placerade på detta sätt, de kunde även vara / kitsliga emot varandra. Då hördes ett slag av rottingen i sofflocket, då var det bäst bliva hygglig. Pekpinnen var barnens privata egendom, den skulle ligga i boken, där var flera mönster på pekpinnen, en del pojkar hade skurit hål där tummen kunde stickas igenom samt däromkring några tag- gar eller andra prydnader. På rasterna var byteshandeln i full gång. Här byttes med griffelstumpar och pekpinnar. De som kanske inte hade råd att köpa en griffel, kunde tälja pekpinnar och på så sätt skaffa sig en griffel. Pojkarna var inte så noga med om det var en hel griffel eller bara en stump, men flickorna däremot var mera noga när det passade. När någon flicka skul- le gå in i affären under vägen hem för att köpa en griffel, skulle hela sällskapet vara med och vara smakråd; de som hade råd köpte grifflar med papper omkring halva griffeln. Dessa var av olika färger. De kostade två öre, handelsmannen fick taga fram hela lagret, innan de fick någon som pas- sade. Hyttornas flickor kanske inte hade så de kunde köpa annat än en grif- fel utan papper som kostade ett öre, men de fick ju vara med och se på här- ligheten, det var ju ändå ett nöje. Den snälla tuppen, som bodde eller kanske ännu bor i barnens första lä- robok, hade många gånger litet att belöna en flitig lärjunge med. Det egen- / domliga var att var barnets föräldrar fattiga, var även barnets tupp i lä- seboken fattig, men den lilla nyfikenheten hos barnet blev stillad, om det endast var en liten sockerbit, tuppen kunnat åstadkomma. Hade mamma varit borta och arbetat, då värpte nog tuppen dagen därpå en brödbit med smör på, om mamma hade sparat en del av sin öktemat och stoppat den i lösa fickan, som kallades taska, om hon t. ex. varit och bråtat, var det inte omöjligt utan barnet upptäckte, att där var skävar på smöret, allt måste ordnas på så sätt att ingen misstanke uppstod och tuppen fick behålla sin värdighet som värpande tupp. Lärarinnan hade utur den gamla katekesen tagit vara på de lärdomar är- kebiskop Lindblom givit läromästarna. Till dessa räknade även hon sig. På sina kvällspromenader styrde hon oftast stegen till hyttornas folk, där hon hälsade på någon av sina skolbarns föräldrar. Barnet var nog inte så värst förtjust i besöket, ty nu skulle förhör i något stycke liksom förut på da- gen i skolan åter upprepas. När hon tände sin pipa och förtroligt pratade med det fattiga folket, kunde hon så väl förstå deras bekymmer. Hon förstod att med de skor de fat- tiga barnen hade på fötterna i snöslask och regn, var de våta om fötterna. / Barnen fick taga av sig på fötterna i skolan. Strumporna hängde hon till tork i spisen eller vid kakelugnen. Av limpan som låg på stolen, skar hon stora skivor, bredde smör på till de fattiga barn som inte hade en brödbit med sig till skolan, men hon kunde även vara sträng. Hon var känd för sina dräpande svar, när skolrådet med prästen i spetsen gav henne tillrättavis- ning för något de tyckte hon hade felat. Sin ålderdom tillbrakte hon ibland det fattiga folket, man kan säga att hon levde och dog ibland hyttornas folk. Finns det ännu någon gammal ifrån hyttorna som lever, som en gång varit hen- nes lärjunge, må de minnas med vördnad gamla Skol-Johanna. Storskolan Storskolan var verkligen något stort för dessa barn, som inte sett någon vare sig skola eller större sal. Här var stora fönster, högt till taket, en stor golvyta med fyra bänkrader, en stor svart tavla, kartor på väggen och en kateder på vilken jordgloben var placerad. I bänkarna var griffeltavlor samt läseboken; här kunde barnen förvara sin övriga skolmaterial samt sitt matknyte. Locket kunde läggas över för obehöriga blickar, allt begrundades första dagen. Barnen hade mycket att berätta i sina hem efter första dagen / i storskolan. På de 40 åren eller något mer efter riksdagsbeslutet om folkskola, ha- de skolan naturligtvis gjort sina framsteg, den gamle klockare Andersson hade blivit avlöst av nyare lärare, en lärarinna, som skulle av barnen kal- las för mamsell, var anställd för barn i första och andra klass, för tred- je och fjärdeklassare var manlig lärare anställd; några fler klasser fanns ej. Vid läsning fick inte pekpinnen användas. Var det någon som efter gam- mal vana skulle peka, blev det med fingret; detta var av mamsell förbjudet. Detta förbud fick inte överträdas, ty då blev det en omild påminnelse över fingret, att fingrets ägare numera var i storskolan. Hyttornas folk fick nya bekymmer; barnen skulle hava nya böcker, en stor del hade inte råd att köpa de böcker, som erfordrades, en del ansåg att det var onödigt, de tyckte en sådan bok som geografien behövdes inte, ty om barnen inte visste namn på land och städer, var det inte så noga, ty de kunde aldrig komma dit än- då. Likadant var det med övriga böcker. Om det var den ena orsaken eller den andra, blev det barnen som blev lidande på förhållandena. Varannandags- / läsning måste tillämpas, då första och andra klass läste den ena dagen, tredje och fjärde den andra. På den lediga dagen var det att gå till nå- gon skolkamrat som hade böcker och låna en bok eller tillsammans med denna läsa över läxorna några gånger. Man må förstå att det var långa vägar de hade att gå, när de skulle låna en bok, ty deras närmaste granne kanske var lika fattig som de själva. På frågan som ställdes till dem i skolan, var- för de inte kunde läxan, blev oftast svaret, att jag har ingen bok eller jag fick inte låna någon bok. Av denna orsak hände det nog mer än en gång att barnen blev kvarsittare. En orsak varför barnen uteblev ifrån skolan var att inget bröd fanns att sända med barnet. Det hände mer än en gång att barnet själv på den le- diga dagen måste springa omkring för att låna en halv kaka eller gå med ett par ägg i en duk till närmaste bondgård för att köpa en kaka, ty att ha med sig några kalla potatis eller ett par läffser (bröd bakade av mjöl och vatten och stekta i stekpannan) till skolan var ju skamligt. De barn som var lyckliga nog att kunna hava med sig goda smörgåsar förstod sig in- te på fattigdom, och barn i allmänhet är hänsynslösa emot varandra. Det blev med tiden ordnat så att de allra fattigaste barnen fick en kaka om / dagen i skolan. Detta bestod socknen och brödet kallades i dagligt tal socknebröd; den eller den fick socknebröd i skolan. Detta skolhus låg mycket långt ifrån hyttorna så mamsell kunde inte i likhet med den gamla lärarinnan besöka hyttornas folk, hon hade även en modernare uppfattning att ett besök kunde inte försiggå utan att man var bjuden. Bjudningar uteblev inte, men de kom inte ifrån hyttornas folk. En stor upplevelse för många barn var när de för första gången fick gå med till kyrkan. Detta skolhus låg i närheten av kyrkan och mamsell omtalade, att nästa skoldag skulle båda hennes klasser få gå med henne till passions- predikan, men samtidigt uppmanades barnen att taga på sig det bästa de hade. Alla hade nog försökt efterkomma uppmaningen. En del var klädda liksom mamsell med klädningar lite uppdraperade efter sista modet, en del lite enklare, andra åter hade inget annat att ta på sig än det de hade varje dag i skolan. Barn hade på den tiden rätt långa klädningar, och för dem som inte tyget hade räckt till utan klädningarna blivit en aning för korta el- ler ock hade barnet växt under de år som gått sedan klädningen var ny. Mam- sell gjorde sitt bästa för dessa med att försöka dra i klädningen, men det gagnade föga. Även dem som var klädda i trätofflor förmanade hon att gå / tyst i kyrkan, för dem som inte varit här förr fick mycket att se på. De knuffade varandra och pekade åt taket med de gamla antika målningarna, de hade ju läst om såväl änglar som helvetet och här kunde de tyda målningar- na i samma riktning, predikan gav de nog mindre akt på; en liten parvel ha- de tappat den ena toffeln, han måste naturligtvis stanna efter för att sö- ka upp den. Vid den stora korsvägen där fyra vägar mötas skildes barnen åt den dagen. När de vid fjorton års ålder då konfirmationsåret började och en del av de förut nämnda klasserna barn åter satt i denna kyrka, hade nog intresset för målningarna gett vika för intresset för läxorna. Katekesen, bibliskhi- storien samt psalmboken hade kommit åter så långt i förgrunden så inga an- dra böcker behövde lånas eller köpas. Intresset för andra böcker hade i sko- lan inte fått den fostran då som sedermera blivit en nödvändighet för män- niskorna. Den stora allmänheten och de fattiga i synnerhet gick mycket o- kunniga ut i livet, ja kanske ända till den dagen de själva hade barn som börjat skolan och kunde förklara för mor och far om sådana ting dessa al- drig fått lärt; då började skolan för andra gången i deras liv. När de satt i kyrkan inför sin konfirmationslärare var det mycket vik- / tigt att kunna besvara alla frågor för det första emedan det var en skam att inte slippa fram utan att få gå och läsa i två år, för det andra behövde de slippa fram, ty nu skulle de kunna fullt försörja sig, och för det tredje - vilket för dagen var det förargligaste - eftersom de gummor som vid var- je tillfälle hörde på läsbarnen, visste att berätta, att det var den eller den som inte kunde svara i dag. Dessa hyenor som frossade i barnens okun- nighet, var heller inte rädda för att gå till prästen med skvaller om nå- gon av barnen hade gjort något som inte var passande i deras tycke. De var ju gudfruktiga och hade därför rätt att anklaga barnen. Den anklagade kun- de skatta sig lycklig om han slapp undan med att gå några extra gånger till prästen utan att behöva gå ett år till att läsa. De flesta av hyttornas barn fick nog försörja sig själva under läsåret, de behövde få lite till kläder för konfirmationen om de inte måste lämna hem vad de förtjänade och låna sig kläder till denna högtid. Efter sin första nattvardsgång skulle de vara mogna att trotsa livets stormar. De som för ett par hundra år sedan byggde sin hytta och odlade sin li- la torva bland bergen har nu i många, många år sovit den långa sömnen un- der gröna kullar. Dessa kullar såväl som hyttorna är jämnade med marken. De- / ras efterkommande släktled ha blivit spridda över hela jorden. På många av de små torpen står skogen hög och grön. Den blev planterad för omkring 60 år sedan av dåvarande skolbarn och några äldre i samhället. Men vilka män- niskor var de som planterat den skog som en gång stått där våra förfäder stampade sin torv? Att skog funnits bevisas av alla trädrötter som grävts fram och blivit tillskott till bränsleförrådet, ja att skogen fordom varit mycket större än den som nu finns, ty i alla dalar emellan bergen finns eller har funnits torvmyrar. Vilka var dessa människor, som fällt denna skog och lämnat rötterna till kommande generationer århundrade efter år- hundrade, där de legat på flera alnars djup, där de grävts fram av dessa ge- nerationer, om detta skulle utforskas måste det bliva någon som lärt lite mera än den som suttit på skolbänken hos skolpojkarna. Dessa hyttornas folk satte en ära uti att arbeta, de satte arbetet före kunskapen för sina barn. De satte en ära uti att de brutit tunland efter tunland vildmark för en mycket liten dagspenning, som blivit ett gott till- skott till jordbruket åt bönder eller de större godsen.
Hemmet.
En hytta, som inte låg så långt ifrån allfarsvägen som många andra var Varpens lilla gråa ryggåshytta. Han hade med hjälp av hustrun flyttat hyttan ifrån det första torpet, han bosatte sig på, när de som unga makar skapade sig ett hem och odlade sin magra torva och alla barnen blev födda där. På detta torp låg en sten med ett runt hål i mitten. Sägnen förtäljer att häxor hade använt stenen när de varpade till sina vävnader. Den nedre ändan av var- perna satte de ned i hålet på stenen. Utav att varpan gick runt, slets detta runda hål, därav hade torpet fått sitt namn, och de som en gång bott där fick ärva namnet. Nu hade han med sin familj flyttat och även här odlat upp en täp- pa, den kunde knappast kallas för torp. Här odlades potatis till husbehov, men familjen hade blivit mindre, när barnen flugit utur boet. Sorger och svår- righeter uteblev inte. Sin äldste son fick de bädda ned i graven; vid ett häf- tigt åskväder träffades han av blixten. En dotter dog helt ung av brännskador, som hon ådrog sig vid en olyckshändelse. När mannen dog, satt gumman ensam i / hyttan, som förföll mer och mer för varje år. En stormig kväll blåste en del av taket bort, och gumman måste låna hus hos närmaste granne, tills hjälp kom och med stöttor rättade åsen upp. Taket lappades och gumman kunde åter bo där. Täppan hade i många år burit potatisskördar och den sista hösten man- nen levde hade han sått vinter-råg i potatis-jorden. En tidig söndagsmorgon fram på våren kom jordens ägare myndig och bred och förklarade, att han sått klöver i rågen, "så du får ta rågen, sedan är jorden min". Gumman frågade efter orsaken varför han tog jorden ifrån henne, ty arrendet som belöpte sig till tre kronor årligen, var betalt. Men orsaken var en annan, sade han. "Ja ja du", sade gumman, "du kanske inte får mer än jag har, innan du dör." Hon visste nog inte hur sant hon sade. Detta var inte under en tid då utländska fogdar huserade i Sverige, ingen protesterade emot denna handling. Det såg ut som om fåglarna skulle göra vad de kunde, de plockade bort frön emellan rågstråna, men den lilla skaran var allt för liten för det arbetet de tog itu med, ty klövern växte upp och när rågen var skuren och borta, släpptes djuren där för att beta. Gumman måste be sin granne att få taga vatten i hans källa, ty hon beklagade sig att "kynnera" hade gått omkring hennes käl- la och förorenat. Grannen sade: Det var en kältring som släppte krägen ner / på väggarna för dej, och när där blir mindre å äda, kommer de att dra halmen å taket för dej å äda upp". Ordet kältring förekom ofta. Även i våra dagar kan vi av gamla bohuslän- ningar få höra det, det är benämning på någon de tyckte inte var hygglig. De visste nog inte varifrån de fått ordet (troligt är att det kommit ifrån kelterna, som en gång var ett vandrarfolk, kanske även de hade hälsat på hos hytternas folk.)