Transkriberad uppteckning

När höstarbetet och tröskningen var överstökade fick en del av hytternas kvinnor arbete med tvätt hos sådana bönder, som inte hade tillräckligt med tjänstefolk. Hela höstens tvätt var sam- lat på, så det var inget litet arbete. På den tiden var det inga sil- keunderkläder, utan hemmavävt lin och blaingarnstyg till underkläder. De grova arm- och halslinningarna måste gnuggas med besked, om de skulle bli rena. Gruggningen måste göras mellan händerna, för tvätt- bräde fanns inte och inte heller tvättborste. Det fick inte vara öm- tåliga händer till sådant. När alla plaggen var gnuggade, skulle de kokas eller by- kas. Bykkaret eller lakesån, som togs in i köket, ställdes på en ställ- ning som passade. Denna ställning kunde vara ett par höga pallar eller ett par stolar. Detta kar var runt, precis som våra nutida sköljekar av trä, med ett hål eller som det hette sprunn några tum / från bottnen. I detta hål sattes tappen. På innersidan av karet lades ett skydd över hålet, så inte kläderna kunde förskjuta sej och täppa till hålet. På botten lades en påse med aska. Denna aska skul- le vara av björkved eller ener. Askan skulle sållas, så inga kolbi- tar eller andra föremål fick följa med. Ovanpå askpåsen lades klä- der; lakan lades först, sedan lades vad som fanns av tvätten. En stor gryta, full av vatten, sattes i den öppna spisen, där elden fick flamma fritt uppefter kanten på grytan. När vattnet kokade, skulle det ösas på lakesån och nytt vatten sättas på elden. Detta vatten fick bäras med ok och spänner från någon brunn eller bäck i närheten. När så mycket kokande vatten som behövdes var i lakesån, började den egentliga lak- ningen. Nu skulle en del av vattnet i lakesån avtappas och slås till- baka i grytan för att ånyo koka upp. Till en början var vattnet av- kylt, men eftersom denna procedur upprepades, med avtappning och kok- ning eftervartannat, blev vattnet varmare och fick en brunaktig färg, dels av smutsen från kläderna, dels av askan. Nu var det inte vatten, nu var det lut. Så här skulle lakningen fortsätta hela natten. Fram- på morronen var luten i lakesån nästan på kokpunkten om lakningen blivit skött ordentligt. Det var mycket noga att lakesån täcktes väl vid varje gång den varma luten slagits på. / Denna lakning fick vanligen pigan sköta om. Det var inte ovanligt att ett par ungdomar gick dit, där deras goda vän pigan skulle laka. Hade hon någon manlig vän, så hade den ju företräde, men detta fick gå i smyg, för hur skulle det blivit, om sladdergummorna fått veta att den eller den pigan hade haft en pojke hos sej när hon lakade. Husmödrarna kände nog till hur det var i köket lakenat- ten. Men de flesta låtsa´om ingenting. Någon kanske var lite nyfi- ken och kom ut i köket på natten, men det var inte gott att kunna se allt i en dålig belysning. Tranlampan eller törvedsstickan var då- liga ljusspridare. Denna påhälsning var kanske förutsedd och något gömställe fanns alltid för den som inte ville ha visat sig. Någon husmor var även så förstående, att hon lämnat pigan lite godsaker till förtäring: "Du ska väl ha hjälp i natt med lakningen, så här får du dela med dej!" Pigan kanske rodnade, men neg och teg. Dagen efter lakenatten skulle sköljningen ske. Då kördes lakesån tillsammans med böstepallar och bösteträ till något vatten- drag. På vintern när vattnet var fruset måste en vak upphuggas, däri plaggen kunde doppas. Därefter placerades de på pallen, där de skulle vändas runt ett par eller flera gånger under det böstningen eller / klappningen skedde. Återigen skulle plaggen doppas och klappas tills luten var urklappad. Sedan skulle plagget ruskas upp och sköljas. I snöstorm eller hård frost var detta arbete mycket påfrestande. Händerna fick emellertid ibland upptinas bland kläderna på lakesån. Smärtorna som uppstod av köld och för hastig värme var ibland så sto- ra, att kvinnan svimmade av vid lakesån. Denna svimning var snart övergången och klappning och sköljning kunde fortsätta. Arbetet som sådant var ju inget att klaga på, för det måste gå till på detta sätt. Men vad som kunde klagas på var, hur uselt hytternas kvinnor var klädda vid ett sådant arbete i hård vinter. Lite kläder både över och under. Ett par tunna kjolar, som när de blev våta frös till om benen, så de liknade barkstycken. Inga benkläder. Det är bara senare tiders människor, som fått användning för sådana. Så sent som inpå 1880-talet var det många kvinnor i Bo- huslän, som aldrig hade använt benkläder. Men vad dåtidens kvinnfolk hade, var ett långt linne, väl tillknäppt om halsen samt långa ärmar. Ärmarna var så långa, så de skulle hålla i dem med handen när de tog på sej tröjan. Denna motsvarade våra blusar. Strumporna räckte till knäna. Nedan knät satt strumpebandet virat om benet. Några kanske hade vävda snygga band, andra åter endast en trasa. Den som hade en / ullschal knöt denna om skuldrorna över bröstet med en knut på ryggen. Hade de ingen schal, så fick ett annat plagg eller en större trasa tjänstgöra. Så en hämmavävd rutig huvudduk, knuten om kinderna med en knut under hakan. Så utrustade fick de stå på isen eller vid bäcken i vinterns dar, när de skulle klappa kläder.