Transkriberad uppteckning

Det var ett okunnigt men strävsamt folk, som byggde där på andra sidan berget vid Morlanda. De hade mycket små anspråk på livet och levde relativt nöjda i sitt armod. De odlade upp små torp i vild- mark bland snår och stenrösen. Ljung växte på denna magra jord och den måste ryckas upp med rötterna innan odlingen kunde börja. Spaden blev blank och skarpslipad mellan stenarna och järnstången kom ofta till användning. Dessa verktyg hanterades av män med valkiga nävar, kraftiga armar och en okuvlig vilja att bli herrar över den stenbundna jorden. De flesta boningarna byggdes av sten och jordtorvor, ty detta byggnadsmaterial var billigt. Dessa boningar kallades i all- mänhet hytter. Ordet hytta hade säkert kommit av ordet hydda, men Bohusländska språket har alltid varit lite avvikande från svenskan. Invånarna i dessa hytter fick ofta bära namnet hyttkäringar och hytt- / ongar. Hytterna hade inte uppstått som kolonier, utan de låg spridda långt ifrån varandra bland bergen, långt ifrån allfarsvägar och långt ifrån det burgnare folkets boningar. Det hände i svåra vint- rar, att en eller flera hytter var begravda under snön. Invånarna kunde inte bistå varandra, för ingen vågade sej ut i rykande snöstorm bland höga drivor. Mossar och bergsklyftor var farliga fallgropar. Invånarna kunde smälta snö för att få vatten, men när maten tog slut och elden slocknade i brist på bränsle, då stod nöden för dörren. Under svårare förhållanden hände det, att något av de spädaste barnen dukade under av hunger och köld. Flera av de äldre generationerna bland hytternas folk hade inte sett eller visste inte mera av världen, än vad de kunde se från de höga bergen. I öster såg de solen gå upp. I väster såg de det stora havet, som för deras ögon tog slut vid horisonten. Åt norr var mörkt och kallt, hu, den kalla nordanvinden, som bådade vinterns ankomst och nordlysan (norrskenet), som de beundrade och fruktade, för nordlysan hörde till de övernaturliga ting, som bådade hård vin- ter och krig. Ifrån söder kom omslag i vädret. Sunnanvinden bådade vårens ankomst. Ifrån söder kom grågässen och kråkorna. Marskråkan / var alltid välkommen. Hon kom från Gylland. Gylland låg mycket åt söder. Där hade hon festat på hästspillning, medan vintern rasade här i Norden. Att Gylland kunde höra till Norden, var de inte med- vetna om. Trots all fattigdom och all okunnighet föddes och upp- fostrades stora barnskaror i de fallfärdiga hytterna och på de små magra torpen. Den uppfostran och den lärdom barnen fick då och den de få i våra dagar kan inte på minsta sätt jämföras. Men kärleken mellan föräldrar och barn var nog lika äkta som nu. Hytternas folk var misstänksamma och skygga. De trodde fattigdomen var ett straff för synder som förfäderna begått; straf- fet intill tredje och fjärde led trodde de ordagrant på. Religions- begreppet och vidskepelsen har hållit bohusländska folket nere i andligt mörker långt inpå senare århundraden. Den schartauanska läran var stort sett den enda lära detta folk anammade. Detta gjorde att tron på dom och straff var fruktansvärd. Vidskepelsen var ut- bredd, spöken och syner hörde till allmänbildningen. Var eller var- annan vuxen människa trodde sej ha sett spöken. Dessa spöken var de osaligas andar, som inte fick ro i sina gravar, utan visade sej i olika skepnader, ibland som människor, ibland som djur. Spökhisto- / rier omtalades i allmänhet då, som vi talar om politik i våra dagar. Vidskepelsen var insupen med modersmjölken. Denna tro växte som plantor i god jordmån, allt byggt på hörsägner och fantasi. Så sent som i slutet på 1700- och i början på 1800-talet var där många av de äldre, som inte kunde läsa eller skriva. Flera av de yngre hade hämtat lärdom hos någon byskomakare eller skrädda- re, som självstuderat litet mera än den stora allmänheten. Det var många pojkar som av sin mästare fick lära sej läsa, men de fick på sina raster även lära sej att sätta borst på becktråden, som mäster skulle sy med på finare stövlar åt bondsönerna. Sedermera blev sko- lor inrymda i bondstugorna för sådana barn, som kunde få tillfälle att gå i skolan. Hytternas folk livnärde sej genom att gå dagsverken hos bönderna samt slöjdarbete. De gjorde vispar, slevar, skedar och tallrikar av trä. En gren av slöjd, som har hållit sej kvar igenom tiderna, är korgflätning. Brödkorgen var den vanligaste. På varje bord stod en brödkorg, vackert målad. Denna korg har efterträtts av porslins- eller glasfat, på senare tid även silverfat. Brödkorgen har hamnat på bygdemuséerna. Ostkorgarna gjordes i olika storlekar. I dessa ystades julostar och blötostar. Blötosten lagrades inte, utan / den blev brödsugel samma dag den var ystad. Därav namnet blötost. Fonkorgarna eller förningskorgarna hörde till de finare arbetena. Dessa var stora, runda, höga korgar, försedda med två hand- tag. Dessa korgar gjordes efter mått och på beställning. De var för dyrbara att ha på lager. Av namnet kan man förstå, att i dessa skulle förning transporteras till bröllop, begravningar och barndop. Denna förning kallades av befolkningen för fon. Fonen bestod av stora ka- kor, varav korgen skulle vara full. Överst låg kleningen. Detta var en kaka med påstruket smör och riven ost. Därunder låg pannkakan eller äggosten. De rika och förnämaste bondmorerna hade korgen så full, så kleningen fick bäras särskilt. En tävlan uppstod mellan gummor- na. Alla ville ha ordet om sej, att vara den förnämsta. Detta ledde ofta till skvaller och förtal. Efter en begravning eller ett bröl- lop visste hela socknen hurudan fon den eller den bondmoran haft. En hade stålrand i brödet, för en annan hade pannkakan misslyckats, en tredje hade inte korgen full. Detta sista var nog det värsta, för efter denna måttstock mättes välståndet. Detta skvaller kunde föras i månader efter varje kalas. Hytternas folk hade inte sådan tillgång till material som nutidens korgmakare har, utan de fick skaffa sej material av en- / buskar och vide, som växte bland bergen. Denna råvara måste kokas och skalas. Då blev den mjuk och smidig för flätning. Denna bered- ning fick kvinnorna för det mesta sköta om. Alla arbeten måste säljas fortast möjligt för att få medel till det dagliga brödet. Denna försäljning ombesörjdes för det mesta av barnen. Det var inte ovanligt att få se en liten handels- man på sex eller sju år. Dessa små fick många gånger strida mot hunger och köld, när de i hårda vinterdagar vandrade med sin börda på obanade vägar i snödrivor eller snöslask, genomvåta om fötterna och benen. Kläderna var tunnslitna och fotbeklädnaden dålig. Träskor eller trätofflor, som på torra vägar är präktiga skodon, är odugliga i snödrivor och slask. Om någon snäll bondmor hade givit någon ett par slitna känger, som hon själv hade haft, var de bättre än tofflor- na, för de kunde surras fast om benen med snören av segelgarn. När dessa små handelsmän äntligen kom fram till bondgårdarna och bjöd ut sina varor eller bad om en bit bröd, hände det inte sällan att de blev mycket snäsigt avvisade med orden: "Här ränner hyttongar jämt, vi kan inte ge alla!" De yngre årsklasserna av byarnas ungdom gick ofta hand- gripligt tillväga emot handelsmännen (hyttongarna). Dessa fick efter / sådana bataljer plocka upp sina varor ifrån vägen och gråtande be- giva sig därifrån. Detta glömdes sällan och vid morgnare ålder skul- le detta betalas. Slagsmål var ingen ovanlig företeelse vid större folksamlingar, t.ex. auktioner, nöjestillställningar, ja, till och med vid bröllop och begravningar. Av hyttongarna blev det män. Detta folk var hårt som den grå graniten och gick sedermera nästan alltid som segrare ur striderna. Trots allt förakt som hytternas folk fick erfara - ja, till och med i guds hus hade de fått sin plats längst ner vid dör- ren - blev ungdomen fostrade till präktiga trälar. De satte en ära uti att kunna det arbete de åtagit sej. En duktig piga eller dräng var alltid efterfrågad. Lönen var på den tiden inte stor - åtta riksdaler för ett helt år hade en duktig piga. Tio eller tolv riks- daler hade drängen. I lönen ingick städsla och persedlar. Städsla var en handpenning, som tjänstefolket fick den dag de sålde sin ar- betskraft för ett helt eller ett halvt år till någon bonde. Persed- lar var klädesplagg. Pigan skulle ha ett par känger, ett par långa strumpor och ett par förfött (vidstickade fötter) samt en särk och en närdel av hemmavävt blaggarn. På den tiden var det långa linnen med lång ärm. Ett sådant linne kallades för särk. En närdel var en / nederdel till linnet, som linnet skulle ökas med, när det var utsli- tet nedanom midjan. Drängen skulle ha stövlar och halvsulning, skjor- ta och strumpor. Sjukdomar var för hytternas folk svåra prövningar. Blev någon sjuk, inväntades antingen döden eller tillfrisknandet. Dog den sjuke, så var det guds vilja, blev han frisk, så var hans tid inte ute. Läkare kunde de fattiga inte söka, därför att pengar saknades och de trodde i allmänhet mera på kvacksalvare än på läkare. Kloka gum- mor och gubbar fanns lite varstans, vilka med sitt hokus pokus och sina befängda metoder botade sjuka. Barn blev ofta krymplingar för hela livet, därför att dessa kvacksalvare anlitades. Barn led i stor utsträckning av engelska sjukan på grund av umbäranden. Denna påstod många att de kunde bota, men alla hade olika metoder. En av dessa var, att någon skulle gå till kyrkogården en torsdagsnatt och bedja en död om att få ta mull på hans grav. Denna mull skulle läggas i en liten sydd påse, som det sjuka barnet skulle sova på i tre nätter. Sedan skulle mullen bäras tillbaka till kyrkogården en natt och det fick inte glömmas att tacka för lånet. Ej heller fick ett mull- korn förstöras, för då kom den döde och sökte efter detta. Hjälpte inte denna kur, så berodde det på, att proceduren inte utförts på / rätt sätt. Många blev krokryggade, halta eller krymplingar på annat vis. Tandvärk kunde botas med tre vassa stickor av trä, som tanden skulle petas med. Därefter sattes stickorna ned i jorden och kloka gubben eller gumman läste lite hokus pokus, och naturligt- vis var tandvärken borta. När den återkom var det ingen annan hjälp, utan tanden måste dragas ut. Det var många som kunde draga ut tän- der. Instrumentet var en vanlig tång, som kanske låg bland gamla rostiga spik och annat järnskrot. Om det blev inflammation i munnen, så berodde det inte på tången eller något orent i såret, utan helt enkelt därpå, att det satt något trolltyg kvar, som inte följt med tanden. Dessa läkemedel och metoder har nog i stort sett ut- plånats, men i sena tider har en del gummor gett ut medicin mot en åkomma som kallas finnskott. Även på det andliga området var en stor del undermåliga. Ingenting gjordes för dessa, utan de fick leva sitt sorgliga liv tillsammans med mera försigkomna, som ofta av ren dumhet kanske man får säga, illa behandlade dessa efterblivna männi- skor. I de allra fattigaste hemmen med många barn tillät inte för- sörjningsmöjligheterna, att en stor, kraftig man eller kvinna gick / hemma, som inte själv kunde företaga sig något eller ordna för sig. Dessa såldes då som boskap till den som tog minsta ersättning för dem. På så sätt kunde de, som inte fick tjänstefolk på annat vis, skaffa sej en slav jämställd med djuren. På en del ställen fick de sova i stallet och äta i en vrå för sig själva, sådan mat som de öv- riga inte kunde äta. Men i hårt arbete fick de vara både först och sist. Även åldriga och barn såldes på samma sätt. En del av dessa fattighjon, som var sålda på socknen, fick det relativt bra, när de kom till goda människor. Andra åter däremot fick både frysa och svälta, för det var inte sällan att en fattig köpte en annan fattig och på denna inkomst skulle hela familjen leva. Våren var en hård arbetstid för bönderna på den tiden. Inga maskiner fanns som underlättade arbetet. Arbetsdagen började med solens uppgång och höll på tills solen var nere vid bergen. Kvinnorna såväl som männen gjorde sin fulla dag på åkrarna. De verk- tyg de måste arbeta med var inte av den lättaste beskaffenheten. Klubborna som användes till att slå sönder de hårda lerklumparna med var ganska tunga. När flera stycken kvinnor gick sida vid sida tvärs över åkrarna och bösstade, som de sade, så såg det ut på avstånd som en kvarn med många vingar i rörelse. När de trötta och svettiga / närmade sej slutet på åkern, så drog de en lättnadens suck. Men vil- ken glädje är beståndande! Efter några minuter kom drängen eller husbon körande med ett par hästar och en stor harv, som rev upp lika många jordklumpar som kvinnorna slagit sönder. Nu var det att göra om samma procedur. Så fick de hålla på tills åker efter åker på de stora fälten var färdiga. Många av kvinnorna kunde harva, men sällan såg man någon kvinna plöja. Men vara med och dra plogen har nog många av Bohusläns kvinnor på sina fattiga små torp varit med om. Att så ut säden fick varje jordbrukare lära sej. Det var en konst. När de med handen spred ut sädeskornen, fick inte stör- re mängder komma på den ena delen av åkern än på den andra. Även det mått som säden förvarades uti vid såningen, var avsett för viss del av ytan. Detta mått var för det mesta en sätting eller halvsät- ting. När sättingen var full av säd, var den ganska tung och bars därför uppe med en rem över nacken. Denna rem kallades för såremmen. Såremmen hade sin plats vid sädesbingen på loftet. Den säd som var avsedd till såsäd var förvarad i särskilda bingar. Många gårdar var bara en fjärdedels hemman. På en sådan hade de ofta inte råd att ha någon dräng, utan en piga fick utföra alla sysslorna. En piga kunde utföra det mesta av drängens arbete, / men drängen kunde inte göra pigans. Man såg aldrig på den tiden en karl sitta vid en ko och mjölka. Det var ju inte arbete för en karl, det hade ju varit rent av skamligt. Men det var inte skamligt att pigan borsta och gav hästen mat samt sadlade och spände den för gödlselkärra, för att sedan lassa och köra gödsel hela dagen. Det var inte ovanligt att se en piga sköta tömmarna lika bra som en karl, lassa gödsel och sprida den över åkrarna, när husbon plöjde och redde jorden för sådd. Hon fick harva och bomma (bulta) för alla ändar och sidor på åkrarna. All jord som var nerdragen över gräs- kanterna skulle tillbaka på åkern. För detta ändamål användes breda träskovlar. Att ha snygga åkrar var ett bevis för ordning. När folk gick till kyrkan på söndagarna, två eller flera i sällskap, pekade de på och talade om slarviga bönder som inte skottade för åkrarna. Där- för såg man på flera ställen folk vara ute och skotta sent på lör- dakvällen, i synnerhet vid de allmänna kyrkvägarna. När vårarbetet var slut, kom ett mycket styvt sommarar- bete. Detta varade inte så länge som vårarbetet. Endast några dagar för varje bonde. Men för dem som gick borta på hjälp ifrån den ene till den andre, blev det ganska ansträngande. Detta arbete var att stampa torv. Torven skulle fylla vinterbehovet av bränsle. Till varje / gård hörde en bit av torvmyra (torvmossen), som var tilldelad enligt mätning. Men denna del låg för många mycket avlägsen. Var det stora gårdar, blev torvmyra stor och för mindre gårdar mindre torvmyr. Var det någon som av andra bestämmelser inte fått någon myr till sin gård, så fick han köpa av den som hade till salu, nämligen storgodsen och storbönderna. Den dag de skulle stampa torv var det att stå upp ti- digt, vid tretiden på morron eller däromkring för den som hade lång väg till myra. På en kärra lassades verktygen, som bestod av spadar, skoblor, rist, skyvkärror, stolar. En del behövde även plankor eller bräder för att lägga över gropar och sumpiga ställen, där transpor- ten med skyvkärrorna skulle gå ifrån torvhålen till uppläggningspla- nen. Sedan skulle matkorgar och mjölkflaskor placeras. Även folket fick åka om det var lång väg, eljest fick de gå. Det var på den ti- den inte vanligt med skjuts åt arbetsfolket. Även maten skulle under torvstampningsdagarna vara mera närande och riklig än under vanliga arbetsdagar. Spickensillen exem- pelvis utbyttes dessa dagar mot fläsk, kött eller korv. God lagrad ost fick de istället för den sega skummjölksosten. Dessutom mjukt bröd, potatis, bönor och mjölk. Bönor och sur mjölk var något som ofta / fanns på matbordet hos de bohusländska bönderna, men dessa dagar skulle det vara sötmjölk, om det nu gick att bevara den söt under varma sommardagar. Något som ingick i matordningen under torvdagarna var brännvinet. Det var helt enkelt tvunget med en matsup när de var på myra, så var ett allmänt omdöme. När allt var på lasset, spändes hästarna för kärrorna och färden gick för det mesta på mycket dåliga vägar till torvmyra. Framkomna till platsen började genast arbetet. På en stor fyrkant togs det översta jordlagret bort och lades i en hög vid sidan. Det undre lagret arbetades tillsamman med vatten till en smidig massa. Under tiden detta arbete pågick fick kvinnfolken bära vatten till karlarna, som ställde iordning hålan, lägga ut bräderna där dessa skul- le vara och placera ut matkorgarna och mjölkflaskorna på något lämp- ligt svalt ställe. Arbetsfördelningen på myra var ungefär så här: två man i hålan, två eller kanske tre till att köra kärrorna - att köra kärrorna var fruntimrens arbete, men om vägen var mycket lång eller svår att köra på, behövdes nog även en karl med i laget - en man eller kvinna för att släta ut smeten på planen. Så var laget fulltaligt. De två männen i hålan grävde sej djupare och djupare ner, allt eftersom arbetet fortgick. Ingen behövde nu mera bära vatten / till smeten, utan de tappade själv vatten till sig från någon när- liggande håla. Kläderna bestod av ett par högskaftade stövlar, ett par tunna byxor, med benen nedstoppade i stövlarna, en tunn skjorta, som oftast hamnade på kanten av torvhålan. Svettpärlorna i pannan blev strida strömmar, när de med skovlarna ältade smeten eller torvdyn, som de kallade den, och från djupet av hålan kastade upp dyn i kär- rorna. De kvinnor, som körde kärrorna, gick för det mesta barfotade. På den tiden var det inga kvinnor, som gick klädda i byxor eller kor- ta kjolar, utan kjolarna räckte nästan ner till fötterna. När kjolarna blev blöta och söliga av torvdy, slaffsade de om benen och hindrade stegen, som inte fick vara allt för slarviga på dessa hala bräder. Då var det att taga ett stadigt tag i linningen över magen och vri- da upp kjolen litet, så fötterna blev fria från kjolkanten. Denna manöver upprepades många gånger under dagens lopp. På upplagsplatsen skulle torvdyn bredas ut till en bredsla. Denna skulle sedan delas med en lång stör, som var vass i den ena ändan, i raka och jämna skåror med lika stort mellanrum såväl långsefter som tvärsöver. Bredslan skulle se ut som om vi tänker oss en stor chokladkaka. Det var noga med det arbetet, för det fanns / kritiker på det området också! Det var många av hytternas folk, som gick från den ene bonden till den andre under det detta arbete pågick. En del fick en liten dagspenning, andra åter fick en viss del av den upptagna tor- ven. Detta hette "att stampa på lödda". På detta sätt hade kanske några en liten lott litet varstanns i böndernas torvbredsler. Denna lott fick de själva sköta om; när bonden körde hem sin torv, plocka- des dessa torver i en säck, som måste bäras hem på ryggen. De hade kanske av någon bonde fått hjälp att köra hem den, men vägar fanns inte att köra på, utan allt vad de skulle ha till livets uppehälle måste de bära hem. Man såg knappast aldrig någon gå "löske" (utan börda). Detta skulle nästan ansetts skamligt. De flesta vägarna var upptrampade av fåren. Men det blev ju bara smala stigar, som sling- rade fram bland ljung och moras. Sedan trampades de lite bredare av människofötter. Men körvägar blev de aldrig. Dessa torvor tillsammans med repat ljung fick utgöra bränslet för vintern. Många av hytternas folk fick slå bort snön för att komma åt ljungen. Denna frusna ljung var det inte så lätt att få eld i. När den togs in i stugan spred den en kyla omkring sej, som inte var så lämplig för de små på golvet. / Det var inte ovanligt att hustrun tog barnen med sej och plockade upp sådana torvsmulor, som bonden inte ansåg mödan värt att ta vara på. När säcken var fylld av smulor, så var det att bära den bort till en sten eller gärdesgård, för att få den såpass högt, att hon kunde få skuldran under och hysta upp den på nacken. Och så började den vanligtvis långa vandringen mot hemmet. De av barnen som orkade med en påse torvsmulor, hade också sin börda. När det började kännas tungt, kunde mamman säga: "Nu barn, nu pustar vi!" Och då var det att sätta ned säcken på en berghäll eller stor sten. Bar- nen fick hjälp av mamman när de på nytt skulle ha sina bördor på nacken, men mamman måste klara sej själv.