Transkriberad uppteckning

Tjugonde dag Knut körde julen och alla julkalasen var slut hos de bättre situerade folken i byarna. Hytternas folk hade inget att kalasa med. De var glada när julen var över, så de kunde komma bort för att göra dagsverken igen, för hytterna var snart tömda på innehållet av mat, som de kunde åstadkomma före jul. När det åter blev vardag, skulle spinnrockar och karder fram. Ull och blåner skulle kardas och spinnas. Var inte linet brôdat, så fick de sätta igång och brôda ett par dagar. Då var att samla några stycken kvin- nor. Det var i regel inte svårt att få brôtahjälp, för då vankades kalasmat och ifrån minst sju härader blev alla nyheter blandade till- sammans av brôtalaget. Hösten var den bästa tiden för brôtning, för då kunde de brôtande sitta ute på någon backe i närheten, där hören skulle torkas. För torkning fanns på en del ställen därtill avsedda gropar, / på andra ställen fanns tjôlna, men på många ställen måste hören torkas framför den lagom varmt eldade ugnen. Den som skulle göra detta måste vara en påpasslig, duktig kvinna, för eldfaran vid hör- torkning var ganska stor. Skulle brôtning försiggå på vintern, måste en plats inomhus iordningställas, till exempel på logen eller vagn- huset, där alla vagnar och kärror och andra redskap förvarades. Dessa måste då utrymmas, brôtorna tog plats. Dessa liknade en ställning på fyra ben. Emellan frambenen såväl som bakbenen var en ribba spikad, smala bräder ställda på kant och fastspikade med ändarna på ribborna. Emellan dessa bräder blev ett mellanrum, där käftarna skulle ligga. Käftarna var av trä och hade form av stora knivar. I den ena ändan på bräderna såväl som på käftarna var borrade runda hål. En passande stark pinne sattes igenom första brädan, så igenom en av käftarna. Andra brädan och andra käften likadant. Tredje brädan, där den sattes fast på pinnen, skulle käftarna lyftas, när hörvånneln stacks inunder och brytningen blev emellan bräderna. Käftarna var naturligtvis så långa att handen, som höll i ändarna gick fri utanför ställningen. Hörhalmen bröts i små bitar vid brôtningen. Inuti halmen låg linet, blottades när halmen var avslagen. Dessa små halmbitar kallades för skävar. Efter brôtningen skulle hör och blånor skiljas. Detta kallades / för att häckla. Häcklan var en bräda på ungefär något över en aln. På mitten av brädan var en klunga spik med lite mellanrum, inslagna ifrån undersidan. På dessa vassa spikändar ränsades den finare hören ifrån blånorna. Man tog en vånnel hör, så mycket man kunde hålla i handen, och drog igenom spikarna tills det fina linet var kvar i han- den, medan man med den andra handen höll brädan stadigt på knäna. Linet var de mycket rädda om. Detta snoddes tillsammans till dockor för att förvaras tills spinning skulle ske. De som varit med och brôdat och häcklat skulle utom dagspenningen även ha en ohäcklad hörbrua, men den som torkat hören skulle ha två. För dem som inte själva höstat någon hör, blev det på så sätt ett tillskott till hörförrådet för varje dag de var borta och brôdade. Blånorna måste kardas före spinning för att få bort kvarblivna skävar. Om blånorna var kardade väl, så gick det lättare att spinna och tråden blev vackrare. Karderna lades på en ställning, som sattes fast på spinnrocken. Det fina linet däremot skulle inte kardas, utan rullades jämt och stadigt på hörhuvudet, som i likhet med blånställningen sattes fast på spinnrocken. Ifrån hörhuvudet drogs tåtorna jämt och förvandlades till garn. Spinnrocken skulle trampas jämt, så att ett vackert rurrande ljud hördes och nyporna / fick vara flinka, så tråden inte blev hårdare snodd än vad som skulle vara. Händer och fötter fick foga sej efter varandra. Det var inte alla som kunde spinna lingarn, för av detta skulle bli de finare linvävarna, som till exempel drell, damast och dylikt. De flickor som inte kunde spinna lin och väva var inte så efterfrågade till maka åt de rika bondsönerna, som de som kunde detta arbete. Ryktet går ofta före människan, så ock vid detta till- fälle. Ynglingens mor var nog den som hade bestämmanderätten över sin son och valet av hustru skulle ske, för det första efter egen- domens storlek, för det andra efter arbetsduglighet. De ungas tycke och kärlek för varandra kom nog i sista hand. Den som förde hem en rik och duktig brud, han hade funnit en oersättlig skatt. En duktig husmor är väl något som uppskattas även i våra dagar, men inte som i gamla tider, då flickorna fick i en tidig barndom lära sej arbets- metoderna. Nu ska de, när de blivit husmödrar, genom långa föredrag läras att ta vara på matrester och sy om gamla kläder för att i den kolorerade veckopressen bli omtalade för sin duglighet. Många händelser omtalades ifrån gamla tider, då arbetet stod högt i kurs. En flicka satt och rullade lin på linhuvudet varje gång fästmannen kom på besök. Han började ana oråd och frågade henne / därför, om hon spinner av linhuvudet för var gång hon rullar nytt lin på, för han hade inte sett henne spinna. Hon skrattade och frågade honom om han tror att hon bara rullade det ena lagret hör på det and- ra. Hon satte linhuvudet på spinnrocken och gick ut för att uträtta något annat. Han passade då på att sticka en nyckel genom linet inpå linhuvudet. När han kom nästa gång satt hon som vanligt och rullade på lin. Han frågade även nu om hon är så duktig att spinna, så att linhuvudet har varit tomt. Hon gav svaret: "Ja, visst!" Då sade han: "Jag ska be att få min nyckel!" Hon blev förstås svarslös, och när han tog fram sin nyckel från linhuvudet, blev spinnförfalskningen upptäckt. Han sade då: "Den flicka som inte kan spinna lin, får aldrig bli min". Sade adjö och gick. Om hon lärde sej att spinna eller om han fann någon flicka som kunde denna konst, det har väl ingen fått veta. I nästan varje stuga hördes surret ifrån spinnrockarna, där det var någon gammal farmor eller mormor. På flera ställen var gamla gummor "sålda på sockna". Dessa gamla fick karda. En del spin- nerskor var mycket noga med att karderna, om det var ull eller blånor, blev väl kardade. En sed som flera hade, var att "sova ryba". Detta var att sova en stund i skymningen, för att sedan orka sitta uppe / tills långt inpå kvällen eller hela förnatten. Om linvävarna skulle bli färdiga och komma ut på blekbacken i tid på våren, var det inte att sova bort allt för många eller långa stunder. Det var ju i allmänhet husmodern som fick äran för de präktiga linvävarna. Därför var det hon som fick köra på sina under- lydande. Pigorna fick höra befallningar som t.ex.: "Skynde dej ifrån lagårn, så du kommer dej i väven en stund!" Alla stora handarbeten skulle vara färdiga innan våren kom, för då skulle kvinnfolken vara med på åkrarna. En del arbeten, som inte hunnits med, lämnades bort. Hela säckar med lin, blånor och ull lämnades till hytternas kvinnor. En stor del av dem kunde inte gå bort; de hade hytta full av ungar. Men de måste hjälpa till att tjäna lite till att försörja ungarna med. Det var många som fick trampa spinnrocken med den ena foten och vaggan med den andra, om inte något av barnen kunde sköta vaggan.