Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Mara
Om en fick mara i stallet eller lagården så skulle en gå till en "marbjörk" och ta ett "mar- bo" och hänga upp över djuren. "Marbo" var fullt med små kvistar som växte ihop runt, så det blev som ett stort klot. Om en skôbba djuret över ryggen med en sådan kvast så hade inte mara makt att ri. Hon kunde ge sig på folk också. Det var en skeppare som hade en fästmö här. Di påstod att så fort han inte var till henne när han var i land här, så blev han jämt bet för mara. Di sa' att det var hon /tösen/ som hang efter ho- nom. Di fick mara med sig på båtarna också. Mara ha blitt borte som så mö âne ont.
Maran
Det var en gubbe från Skredsvik. Han sa om en kvinna: "Hon går omkring och är mara." Jag skrattade, men då blev gubben riktigt ond, för han trodde det verkligen. Den där kvinnan såg inte trevlig ut heller, hon hade en stor kroknäsa. Men det tycker jag då, att hon skulle allt ha ett fasligt besvär, om hon skulle gå omkring och vara mara på nätterna.
Vårhalvåret
Jag såg i Tanum en piga, som sprang Gregorius den 12 mars för att hon skulle få beröm. Hon sprang barfota en liten bit, tjugo eller tretti meter rakt fram och vände om in. Det var på dagen. Jag var en pojk då, så det är över 70 år sen. (Vet ej meningen med loppet)
Vårhalvåret
Mars med sitt skägg lockar barna ut till vägg, april med sin huva kör barna in i gruva. Det kunde vara varmt i mars, men sen blev det mycket kallare i april igen. Det skulle vara så, att efter Varferdan skulle inget ljus tändas. "Trana bär ljus i säng." Inte tal om luslas- set eller att tranan hackar en i fötterna. 1 april narrade de varandra förr mer än nu. "April narr!" Nej, inte den 30 april. Lin såddes mycket, det skulle sås ungefär den 25 maj, det senaste, Urbanus. De ha inte sprungit barfota på Gregorius. / Ture och Tyko, fiskarna var rädda för dem. De hade svårt att komma förbi Lindesnäs då. Har de inte god vind, kommer de inte över det. Det var alltid nordostlig vind då. Nej, de dagarna var inte sådagar för havren; den var redan sådd då. Den sådde vi alltid bittida. Sexradigt korn sådde vi, när det blivit någor- lunda värme.
Vårhalvåret.
Kyndelsmässa. Då kan lärkan komma ibland, om det är mildväder och bar mark, och då skall hon flyga så högt som oxen bär oket. Är det mildväder eller regn Kyndelsmässodagen, så att det droppar från taken, så blir det gott år. Den 3 februari, Blasius, om det blåser mycket den dagen, så skall det bli blåsande år. Sigfrid och Petter Katt, om det är lika väder och frost de dagarna, så skall det bli frost och vinterlikt hela sju veckor. Den 7 mars hette förr Perpetua." Om Perpetua har snö i hår, så blir d det sene vår." Och om Perpetua har is på sjö, så kommer säkert ap- ril med snö."m Den 9 mars, Fyrtio martyrer, om det är frost den dagen, så blir det frost i fyrtio nätter, och det håller i till den 18 april. / Den 15, halvliden mars, då är det så ljust, så man behöver inte tända ljus efter den dagen. Därom har jag hört ett uttryck ifrån Västergötland, att då bär tranan ljus i säng. Så var det i forna tider, då här gick gårdfarihandlare ifrån sjuhärads- bygden. s.k. marbor, en sådan som skulle ha sagt: "Hemma i våra bygder lägga vi oss halvlen mars å sova till Mikaeli." Mars kommer med sitt skägg och lockar barna utför vägg. Men april kommer med sitt skinn och kör dem in." 1 april, då försökte man ju narra någon. Det var ju mest skolbarn, som försökte narra varandra, som t.ex.: "Där sitter en stor grann fågel ute i trädgården", eller: "Där går en flock får ute i Olssons gärde." Om den man sagt så till gick för att se, om det förhöll sig så, sade man: "April, mitt gamle narr!" Ture och Tyko, då skulle man så bönor, om det var såpass upptorkat i jorden, så att det kunde gå. / Den 3 maj, korsmässa, då kan svalan komma ibland. Den 18 maj skulle man så lin. Det var Erik. Så är det ju ett gammalt ta- lesätt, att om Erik ger ax, ger Olof kaka. Den 25 maj, Urbanus, om man inte hade gjort våren eller sått all säden då, så måste man så med bägge nävar.
Mara
Mara har jag riktigt sett. Hon tänkte att smyga sig på mig en gång jag var till sjöss, men jag kastade mig på magen, och då kunde hon inte ri mig. Hon var stygg. Hon la sig på folk, så att de blev svetta. Hon red dem riktigt. Det var ett hårigt fruntimmer. Det såg jag själv. Om hon kom från luften eller vattnet vet jag inte. Men elaka frun- timmer kunde skicka henne på en. Det var för att de skulle hämnas på en, om en ha- de råkat att bedraga dem något.
Gregorius
En flicka, anställd hos lantbrukaren Gunnar Ols- son, Östra Kollungeröd, som hade sitt hem i Tegneby soc- ken, meddelade följande. Man säger, att Gregorius är ute med en loppsäck, som han tömmer över folk. På Gregorii dag bär svana ljus i säng. Då heter det: "Vi lägger oss i halvan mars på ljusan dag (da) och sover in till Mikaelia."
Mara
Hos Gustav på Ögården reds hästarna av maran. Gustav tog då en lie och skar kors och tvärs i luften över en av hästarna, som särskilt svårt brukade ridas av maran. Det gjorde han vid midnattstid. Dagen efteråt fick de höra talas om, att en dräng i trakten blivit svårt skuren på ryggen samma natt. Det var således han, som varit mara.
Mara
De va en gumma som bodde i e stenstuga här i vårn församling. De va förresten ett par, gubbe å gumma, ho hette Margareta. Ho kom å velle ha mjölk utå mamma, men ho feck ente nått. Ho feck ente nån mjölk. Nästa natt å flera följande ble kon sjuk å mjölka enget. För att kon skulle bli bra geck mamma te Margareta för å försöka få nått å henne å ge kon. Ho vart arg å sa, att mamma skulle tala om vem de va som sagt, att ho - Margareta - skulle va mara. Mamma sa då namnet på den som nämnt´et. Å så feck ho brö, som ho ga kon. Å så vart kon fresk. En ti ätteråt kom Margareta hem, å mamma be- rätta då, att kon va fresk. Margareta ble då gla, å ho sa, att ho nu ente behövde va mara länger. Ho hade blett mara, därför att hen- nas mor ve hennes födelse skulle få lätt barnsäng. På ett ställe ble bå kor å hästa marrevna. Han som ägde djura ble då tesagd, att han skulle vakta så engen kom in i laggårn. / Men hur de va så hjalp de ente. De hade rått honom å soba så rent, att de inte fanns nånting inne hos djurena. Å de gjorde han. Nat- ten te en sönda feck han se ett halmstrå i stallet inve ett sto. Så to han å tände eld på halmstråt, men han släckte ut elden så att de ble nått lite igen å halmstråt. Å på söndasmorran så va halva linnet uppbränt på jungfrun i gården. Å då hade ho sagt, att ho allri vesst att ho varit mara, men ho hade allti känt se(j) trött å dåli å trott att ho gått i sömnen.
Mara
Det var en sorts fågel eller spöke. Den red kreaturen, så de blev så svetta, så svetten flöt av dem. De tog liar och hängde över ryggarna på kräka. Och Sofi, som är här på hemmet nu, där hon tjänte, tog de marekladdar på träd och hängde i ta- ket över korna. Det skratta' jag åt. Och när hon tog av sig skorna, vände kon alltid tårna (på skorna) så, att de visade inåt rummet, då skulle inte mara kunna komma till hen- ne i sängen.
Vårfrudag: ligga vid dagsljus
Jä vet mamma sa då, att frå den 25:e mars sulle en lägga sä ve dagsljus. Ho sa, att senna feck en ente össla mä fotegénen. Dä va mä jä va barn. Dä va en gammel se(d), sum ja ente hört nått å ätter de ja va liden.
Mara
Mara (bröstkramp) hade både mor och far. Och jag har haft den många gånger. Om jag bara kunde röra mig så mycket att jag kun- de få tag i fällkniven och hugga efter henne, så blev hon borta. Hon var led den kra- ken, för hon höll på att kväva en. En blev trött och svett och så blev det med djuren också. Hon kallades även för natt- mara, för det var om natten hon kom. Om dagen var inte farligt. När en hora dränkte sig, så blev det mara av henne. Denna ville hålla på att ri.
Maran
Maran, ja den talade de mycket om. Det var nån sorts troll det med. En del var så pass försik- tiga, så de satte stål över. Det var en häst, som var marriden varenda natt. De tog och satte stål över och sen fick hästen vara ifred. Över stalldörren satte de en häst- sko för maran. Det var en som var marariden en gång. Maran red honom alltid. Han fick tag i en kniv och ristade henne, och då var det grannkvinnan i gården bredvid, och hon hade ärret sen i all sin tid.