Folktro & Sägner
Sägner och folkliga seder upptecknade direkt från bönder, torpare och berättare under 1800- och tidigt 1900-tal – skogsrået, näcken, bergtagning, signeri och gamla årsfester.
Häxor
Det fanns en gumma i Flatåsen, som kunde trolla. Hon hade blivit ovän med en granne. Så skulle hon gå och trolla så att det inte skulle växa grönt strå på hans marker. Hon klädde av sig naken och klättrade baklänges upp i ett träd. Men innan hon hann trolla färdigt, så datt hon ner
Spökeri
De talade ju alltid om sina spökerier förr. En gubbe hemma hade gått och hängt sej. Och när min morbror hade blivit änkeman, så gick han och friade till denna här änkan. Han gick en lördagkväll, men det blev aldrig mer sedan. För på natten kom gubben hem. Han kom med sitt rep i handen och gick fram till bordet och ställde sej att titta på klockan "Kom- mer jag härifrån, så går jag då aldrig hit mer," tänkte morbrorn. Han var alldeles förfärad Så var det en piga, som var så galen till att svära, och hon var på samma ställe och tjänte som min faster. Bonden där var död. Så en natt vaknade denna pigan och fick se gubben stå och rota i medicinskåpet alldeles över huvet på 'na. Hon stötte fastera i sidan: "Nu är gubbefan här." Men då grep han tag i 'na i strupen, som han ville tjöve 'na.
Läkekonst
Farmor talte om, att när min man var liten, så var han så illa däran av engelska sjukan och kunde inte gå på tre år. Men så hade farmor en svägerska, som kunde litet av varje, ja, hon skulle väl nästan vara litet trollkunnig också. Hon kom då och skulle försöka bota pojken. Och då tog de hans skjorta, som han hade på sej, och lät den hänga ute i tre torsdagsnätter. Sedan brände de den och tog litet av ströet och la i gröten, så pojken skulle äta upp det. Men han grät och skrek och ville inte äta: "Usch, den usla gröten." Han kunde inte riktigt tala rent en gång då, men han mindes det så väl alltid, när de ville tvinga i honom den svarta, hemska gröten. Emellertid blev han bra efter det, hur det nu kom sig. / De hade också för sej därhemma, att om barna var dåliga och skrikiga, så skulle de kunna botas genom någon dålig människa. De skulle försöka få tag i en lapp av den människans kläder, bränna den och ge barnet att äta, så skulle det bli bra. Det gjorde de ganska allmänt hemma, sa farmor.
Födelse och dop
När jag fick mitt första barn var jag hemma hos mamma i Romelanda, och då var jag så för- skräckligt sjuk. Mamma visste inte vad hon skulle ta sej till med mej, men hon var så där barnslig och vidskeplig, så till slut gick hon och funderade ut något, som skulle hjälpa. Det var en gubbe hemma, som hette Björn, och han skulle ha skiljt orm och tossa åt, och sådana trodde de ju alltid kunde förlösa från plågor. Bara de tog ett tag om livet på en, så skulle det strax hjälpa. Den gubben gick mamma och hämtade. Men när jag fick se den lede gubben, så blev jag nästan ifrån mej och sa: "Det blir ingen- ting av det här. Jag vill ha det som jag har det. Om han rör mej, slår jag till honom." Och mamma blev arg hon med: "Du är så barnslig. Du vet la, att det / hjälper." Och hur det var, så fick väl gubben stuckit ner sin arm och tagit om mej, utan att jag märkte det. Men det hjälpte då inte mej ett dugg. Mamma envisades också med att vilja ha en sax i vaggan hos mitt barn, så det inte skulle bli förbytt. Jag tog upp saxen, och mamma stack ner den, men när jag kom och skulle byta på barnet och tog upp det, så låg saxen där igen.
Växter
Villegräs har jag allt hört talas om. Det fick allt pappa ont av en gång. Han skulle gå till skogen och arbeta, och hur det nu var, så gick han vill och råkade inte hem utan gick runt och runt och kom alltid tillbaka till samma fläck. Och så höll han på hela natten ända till morgonen, då tupparna bör- jade gala, och då gick han åt det hållet och kom snart hem. Men då var klockan fyra. Och det berodde på det där gräset, som han trampat på.
Folktro om sjukdomar.
De som äro födda kl. 12 på natten få förmågan att se spöken; de kunna "se i syne". På ett ställe i Torsby, som heter Skymmet, fanns på 1870-talet en liten pojke, som var van- skapt. Barnets föräldrar ansågo att barnet blivit bortbytt av trollen, som bodde i Ulveberget. Man skulle inte tillåta någon främmande per- son att se barnet innan det var döpt, d.v.s. barnets kropp, ty då kunde barnet få någon sjukdom. En kvinna kom en dag till ett ställe där man fått en baby. Hon frågade om / hon inte kunde få se barnet. Men det ville inte barnets moder, som dock blev arg över grannkvinnans be- gäran och hon tog därför upp barnet och visade barnets "ända" för grannkvinnan och sade: "Se pån här!" En kvinna skulle ej tvätta tak då hon var havan- de, ty då skulle barnet bli vindögt. Då en kvinna gick till prästen med ett barn för att få detta döpt, fick hon inte "kasta vatten" från den stund hon tog barnet från modern och tills hon kommit hem igen med barnet. På ett ställe här i trakten var det bröllop och man hade köpt några raketer, som man skulle fyra av på kvällen. En av kvinnorna, som var med på bröllopet, var havande och hon blev av några andra varnad för att se på då man tände fyr- verkeriet; hon kunde "väcka te" och då kunde barnet få ett födelsedagsmärke på den plats på / kroppen, som modern tagit i med handen i för- skråckelsen. Men kvinnan ville gärna se på fyr- verkeriet och därför sa hon till de andra som sökte få henne att gå in: "Jag gör så: "och så fattade hon ett bastant tag med båda händerna i låren nära ryggslutet. Troligen blev hon rädd då fyrver- keriet brann av ty barnet blev född med en stor röd fläck just på den plats där hon hållit ena handen. Den röda fläcken försvann aldrig. En dag satt en kvinna från Torsby i Trädgårds- föreningen i Göteborg. På en bänk bredvid henne satt en annan kvinna, som hade en stor svulst i pannan. Kvinnan från Torsby tänkte: "Usch, tänk om jag hade haft något sådant!" Hon tog sig omed- vetet i pannan och på samma gång gick de "e grysing" genom henne. Kort tid därefter fick hon en liten flicka och detta barnet hade då en svulst i nedre delen av hårfästet, nära pannan. Modern gick till en läkare i Göteborg och bad honom om råd. / Hon berättade därvid att hon ofta drömde att flickans svulst gick sönder och att blodet sprutade upp i taket. Doktorn sade, att han skulle ta bort svuls- ten, då barnet blivit minst ett år, men tills dess skulle modern ha lite fnöske och alunlösning på en stol bredvid bädden och badda svulsten med detta allt emellanåt. Hon gjorde detta, men då det inte såg ut att hjälpa något och hon inte gärna ville uppsöka läkaren igen, så beslöt hon använda det gamla bote- medlet medelst handpåläggning. I Röd i Harestad hade en liten pojke drunknat i en damm. Hon gick dit med flickan och lät den döde gossen vidröra svulsten. Om en tid började svulsten gå bort och försvann slutligen helt och hållet. Man ansåg att svulsten försvann i samma mån som gossens lik förmultnade. Flickan fick dock aldrig något hår på det ställe där hon haft svulsten. Gulsot kunde botas om man åt upp några (två à tre) fransar av en gul silkeschal. Detta bote- / medel användes rätt ofta här i trakten på 1880-talet. Om schalen var tvåfärgad, t.ex. gul och grön, så tog man endast de gula fransarna eller trådarna. "Onda bett", stora öppna sår, sökte man bota genom en blandning som en "klok gumma" sammanställt. Blandningen bestod av kattlort, hundlort och ostronskal som malts och sammansiktats. Blandningen skulle intagas i torrt tillstånd och gumman föreskrev att man till varje sked skulle taga en sup brännvin. Blandningen kos- tade 25 öre. Hade såret varit öppet i över tre dygn, sade gumman, kunde det dock inte botas. Ett annat medel mot "onna bett" var färsk kospillning. En man hade t.ex. en gång "onna bett" och benet liksom värkte fram ur såret. Smärtorna voro troligen svåra, ty han gick ofta och jämrade sig. En dag, berättar man, släppte han in en ko i sin trädgårdstäppa och gick sedan t.o.m. hela natten och passade på då kon / gödslade att stryka gödsel på såret. För att kon skulle lämna sin spillning oftare än vanligt, så körde han upp henne så fort hon lagt sig. Mot kolera ansåg man att gammal ost var ett bra botemedel. Detta användes åtminstone en gång på 1860-talet, men utan resultat. Läkare tillkallades dock, men han kunde ingen hjälp bringa. Mot diaré ansåg man sågspån efter björk vara ett förträffligt botemedel. Ett universalmedel mot utslag, skroffler i ögonen, "klå" och mycket annat ansåg man "mid- sommarkvasten" vara. På midsommaraftonen plockade man nio olika slag av vilda blom- mor och kvistar av nio olika slag av fruktbärande träd. Dessa torkade man sedan och band ihop till en kvast, som man hängde upp på vinden eller på någon annan plats för fram- / tida behov. Då någon fått skroffler, "klå" eller något annat slags utslag lade man midsommar- kvasten i en gryta, "dänkte" lite vatten på den och tände sedan eld på den. Den måste vara lite fuktig för att inte genast brinna upp utan ligga och ryka. Över grytan lade man en bräda och på brädan ställde sig sedan den som skulle kure- ras allldeles naken och så att han kom mitt i röken. I synnerhet utslag hos barn bruka- de man bota på detta sätt. Det förekom på 1910-talet och tros ännu av en del. I stället för att bränna "midsommmarkvasten" kokade man den stundom i vatten och baddade lösningen på utslagen. I synnerhet var detta vanligt på öarna utanför Torsby. En dag kom ett par personer från Björkö och uppsökte min sagesmans moder. De hade en / en liten pojke med sig som hade fått "plitor" omkring ögonen, och de bad om råd för detta. De blevo till- rådda att gå till Pers-Johannes i Kärrhed: "Han kan bota sådant." De gingo dit, men han ville inte åtaga sig detta. De gingo då tillbaka till min sagesmans moder och hon "rökade" då pojken med "midsommarkvasten" och en kort tid därefter hade pojkens alla plitor försvunnit. Stora utslag i t.ex. ansiktet eller på händerna, som mest likna sår, kallades "Elvel". Man trodde man fick dem "genom vinn". t.ex. om man råka komma i en virvelvind. Botemedlet mot detta var att plocka "älvenever", ett slags stora skålformiga mossor, som växer på bergen. De skulle plockas på nordsidan av bergen och "skålarna" skulle vara svarta och ludna på undersidan och gråa på översidan. Dessa "Elvenever" använde man på samma sätt som "midsommarkvasten".
Jättar
Man trodde att förr i tiden, för länge, länge sedan, hade det bott jättar på Tjörn. Då de första kyrkorna byggdes här i trakten hade jätterna bli- vit ursinniga häröver och kastat stenar förr att förstöra templen. Sådana stora stenar eller block, som ligga här och var ute i markerna, kallas därför jättestenar.
Tomtar
Om tomten ha de gamla inte mycket att be- rätta. Det ansågs dock vara en stor lycka om tomten fanns på gården. Det berättas även att en person på slutet av 1800-talet brukade sätta ut en tallrik gröt till tomten på julafton. De som varo rika, hade blivit hjälpta av tomten.
Husdjur
Då kreaturen första gången om våren släpptes ut på bete, skulle man lägga stål på fähuströskeln. Man skulle även ge korna vitlök att äta, ty i annat fall kunde de bli modstulna om de kommo i beröring med grannens kor. Johanna i Lilla Röd hade köpt en ko hos Blomdahls i Torsby. För att kon inte skulle längta tog hon jord från den bås där kon stått hos Blomdahls och lade i en påse. Denna jord tog hon sedan med sig hem och strödde ut i den bås, där kon skulle stå. Hon hade även tagit ett stycke bröd med sig från Blomdahls och detta bröd tvingade hon kon att äta upp. / Om en ko inte villa till tjur skulle man låta henne äta upp omkr. 3 tjog ägg och då skulle detta bli avhjälpt. Om man endast hade vita får och något av dessa fick ett svart lamm, så blev det sorg i huset det året. Om en sugga fick 13 grisar så skulle man döda en av dessa.
Björnen
Min mors mormors man var med i kriget i Finland. Han var knekt. Mitt i vintern brann hen- nes stuga upp. Då kom hon ned till Vattnerö och fick flytta in i en gammal ryggåsstuga där på Nygård. En kväll kom det så mycken snö- örja att hon inte kunde komma hem till bar- nen från sitt arbete. På morgonen, när de följde hem henne, så fick de se björnspår efter en en stor slagbjörn i snön. När de kom in i stugan, så fick de se att det var hål i taket. Björnen hade gått upp på taket och fallit ned i rummet till barnen. Björnen hade tagit katten men barnen hade han inte rört. Han hade varit framme och nosat på dem. Björnen skulle ha så stort vett.
mara
Mara red både folk och kreatur. Det var som att han ville lägga sig på bröstet och ta tag i strupen. Om han hade ridit hästen på natten så var han svett på morgo- nen. Men då hängdes en markladd på hästen. Sådana hängdes även över folk som hade ont av maran. Marekladdar var ett slags utväxter på törn- buskar. De var håriga. De skulle hjälpa. Mormor tyckte att mara såg ut som en karl.
Gasten
Det sa gammalt folk här, att det blev en gast av sådana som mördats eller omkommit i sjön eller på lund. Och där gärningen ha- de skett, där var gasten. Han var som en få- gel. Han skrek och ropa så styggt. Di gjorde varp, för att di skulle freda sig för gasten, så att han inte ropa efter dem. Gasten hade vakt på sådana ställen. En skul- le kasta en sten eller kvist på varpet, så ropa han inte efter en.
Mara
Mara (bröstkramp) hade både mor och far. Och jag har haft den många gånger. Om jag bara kunde röra mig så mycket att jag kun- de få tag i fällkniven och hugga efter henne, så blev hon borta. Hon var led den kra- ken, för hon höll på att kväva en. En blev trött och svett och så blev det med djuren också. Hon kallades även för natt- mara, för det var om natten hon kom. Om dagen var inte farligt. När en hora dränkte sig, så blev det mara av henne. Denna ville hålla på att ri.